Jordbrukspolitiken
Motion 1986/87:Jo224 Arne Andersson i Ljung m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1986/87: Jo224
Arne Andersson i Ljung m. fl. (m)
Jordbrukspolitiken
Jordbruket är en viktig basnäring i Sverige. Förutom att förse oss med bra
livsmedel till rimliga priser är det av stor betydelse för att hålla hela Sveriges
landsbygd befolkad. Det svenska jordbruket producerar högvärdiga livsmedel.
Det är så effektivt att närmare 20 % av produktionen måste exporteras.
Eftersom världshandeln med livsmedel kännetecknas av låga priser, vilka
ofta ligger under produktionskostnaderna, är exporten från tid till annan ett
problem för svenskt jordbruk.
Den svenska jordbruksnäringen styrs hårt av olika statliga och halvstatliga
regleringar. De senare i regleringsorganens regi. Stat och kommuner skaffar
sig allt större befogenheter att reglera markanvändningen hos den enskilda
markägaren. Innehållet i markäganderätten och brukningsrätten urholkas
alltmer. Initiativlusten och utvecklingspotentialen inom jordbruket försvinner
lätt när brukarens egna idéer inte får genomföras och ibland rent av
motverkas av regleringsskäl.
Grunderna för jordbrukspolitiken
En nations möjlighet till oberoende begränsas i hög grad av dess produktionskapacitet
av livsnödvändiga varor. Livsmedelsproduktionen intar här
en särställning.
Jordbrukspolitiken har därför varit inriktad på att jordbruket skall klara av
att försörja landet med livsmedel även under avspärrning och krig. Det
medel som valts i Sverige är att hålla lönsamheten i jordbruket på en sådan
nivå att en tillräcklig produktion erhållits. I dagens Sverige är avkastningen i
jordbruket beroende av importerade insatsvaror. Därför behövs det en viss
säkerhetsmarginal mellan fredsproduktion och den tänkta krisproduktionen.
Denna marginal tar sig uttryck i en målsättning för lägsta antalet mjölkkor,
lägsta tänkbara areal åker etc. Med den ökande produktiviteten inom
jordbruket kommer ”överproduktionen” av livsmedel hela tiden att öka vid
oförändrade målsättningar.
Vilken säkerhetsmarginal man väljer är givetvis beroende på vilka
krissituationer man önskar gardera sig emot. Mycket länge har vi garderat
oss mot en situation helt utan import och som varar längre än tre år. Aldrig
någonsin har Sverige varit helt avspärrat. Handeln minskade visserligen
under världskrigen men pågick i stort sett hela tiden. Det kan ifrågasättas om
det av riksdagen våren 1985 beslutade beredskapsmålet för jordbruket är
realistiskt. En kristidsimport på minst 20 % av fredsimporten torde vara mer
realistiskt att räkna med. För att försörjningen skall klaras krävs även vid
denna importnivå att tillgången på kvävegödselmedel ägnas speciell uppmärksamhet.
Vår ammoniaktillverkning är långt ifrån tillräcklig för det
fredstida behovet. Endast ca 15 % produceras i Sverige. Vårt lands försörjning
av ammoniak måste långsiktigt tryggas, vilket bör ges regeringen till
känna.
På grund av den strategiska betydelsen skyddar eller stöder alla jämförbara
länder sitt jordbruk på olika sätt. Två principer kan urskiljas.
□ Högprislinje med en inhemsk prisnivå över världsmarknadspriserna.
Detta åstadkoms med ett gränsskydd vid import. Gränsskyddet motsvarar
i princip skillnaden mellan åsyftat inhemskt pris och världsmarknadspris.
□ Lågprislinje med en inhemsk prisnivå vilken är lika med världsmarknadspriserna.
Ett direkt statligt stöd måste då utgå till jordbrukarna.
Högprislinje
Detta är den linje som vi valt att använda i Sverige. Fördelen med en
högprislinje är att den är generell. Jordbrukarna får konkurrera på lika
villkor under stor marknadspåverkan. Producerar jordbruket mer än vad
som efterfrågas av någon vara får antingen priset i Sverige sänkas eller också
måste varan exporteras. Även då blir priserna till producenterna lägre. En
högprislinje medför att jordbruket fortsätter att utvecklas tekniskt, biologiskt
och marknadsmässigt. Byråkratin för att administrera gränsskydd och
därmed följande prisreglering är relativt begränsad.
Lågprislinje
Fördelen med en lågprislinje är att landets komparativa fördelar slår igenom i
jordbruksproduktionen. Detta medför att färre produktionsgrenar kan
konkurrera. Ett ensidigare jordbruk blir följden. En lågprislinje betyder att
jordbrukarna blir helt utlämnade åt politiska beslut genom att den måste
kombineras med statsbidrag i en eller annan form.
Politikerna kan genom t. ex. arealbidrag välja vilka jordbruk som skall
stödjas. Stödbeloppen kan differentieras efter vad som är politiskt gångbart
för dagen - geografi, djuretik, intensitet etc. Ett totalreglerat jordbruk blir
följden. Byråkratin blir massiv. Utvecklingen hämmas om bidragen inte
utgår efter prestation. Eftersom vi nu har en högprislinje riskerar dessutom
dagens jordbrukare att vidkännas stora kapitalförluster vid en övergång till
en lågprislinje.
Alla jordbruksutredningar har prövat frågan om vilken av dessa två
principer som är att föredra. Alla har kommit till slutsatsen att en
högprislinje är lämpligast. En enig riksdag sade 1985: ”Såväl statsfinansiella
skäl som behovet av omfattande regleringar för själva jordbruksföretagen
talar mot en världsmarknadsprislinje.”
För oss som vill minska politikerinflytandet och ge ett större ansvar till de
enskilda medborgarna är det en främmande tanke att medverka till ett
införande av politikerstyrt jordbruk. Vi avvisar därför ett införande av en
lågprislinje och därav följande arealbidrag eller andra stöd.
Detta betyder inte att dagens regleringssystem är acceptabelt till alla delar.
Mot. 1986/87
Jo224
9
Det bör förenklas och renodlas. Det behöver endast bestå av gränsskydd,
export- och lagringsbidrag samt av prisutjämning.
Så länge som vår omvärld har kvar sitt stöd till jordbruket kan inte Sverige
ensidigt avveckla sitt jordbruksstöd. En internationell förhandling om
förenklingar och minskningar av stödet tycks komma till stånd i GATTrs
regi. Sverige bör vara pådrivande för en minskning av stödet till jordbruket i
dessa förhandlingar.
Jordbruksproduktionens storlek och inriktning
På grund av beredskapsmålsättningen för jordbruket produceras mer
livsmedel i Sverige än vad som konsumeras. Hittills har man ansett att
livsmedelsöverskottet skall produceras i form av spannmål för att minimera
skillnaden mellan det svenska priset och världsmarknadspriset för den totala
livsmedelsexporten. Nu har världsmarknadspriserna på spannmål fallit
dramatiskt. Prisskillnaden är i vissa fall 1 kr./kg. Världsmarknadspriserna
täcker för närvarande inte de rörliga kostnaderna. Den produkt som hävdar
sig bäst är fläsk. Hade statens stöd till överskottsproduktionen kunnat
användas mer flexibelt så att produkter med bäst konkurrenskraft fått stöd,
hade såväl statens som jordbrukets ekonomi varit bättre. Med hjälp av
regleringsmedel kunde slaktdjursavgifterna för fläsk ha sänkts när världsmarknadssituationen
förändrades. Produktionen hade ökat och mer spannmål
hade konsumerats som djurfoder. Spannmålsöverskottet hade minskat.
En flexibilitet i användningen av regleringsmedel mellan spannmål och fläsk
bör kunna prövas.
Med en förändrad beredskapsmålsättning och en ökad produktivitet är det
inte rimligt att betrakta den nuvarande arealen som en för alltid given resurs.
Steget är inte långt till att jordbruket i ökad utsträckning producerar
industriråvaror i stället för livsmedel. Trots att vissa produkter redan
produceras för detta ändamål — t. ex. ägg för läkemedelsproduktion,
rapsolja till motorsågar, stärkelse åt pappersindustrin — används inte mer än
marginella arealer för detta ändamål. På kort sikt kan de ökas endast
obetydligt. Om vissa projekt, som ännu är på utvecklingsstadiet, kan
kommersialiseras ökar givetvis den åkerareal som tas i anspråk för annat än
livsmedelsproduktion. Små försök i denna riktning har tidigare givit anledning
till en debatt med etiska förtecken.
En del av åkerarealen kan användas för energiproduktion. Flera olika
alternativ kan tänkas. Om dessa kommer till stånd eller inte beror framför
allt på hur de ekonomiskt kan konkurrera med redan etablerade energibärare.
Med ett lågt oljepris blir det sannolikt mycket svårt att få någon
konkurrenskraft. Ett alternativ som för närvarande bedöms relativt positivt
är plantering av energiskog.
Enligt vår mening är det ingen principiell skillnad mellan att plantera skog
för energiändamål eller för traditionellt skogsbruk. Skogshantering för bägge
ändamålen bör tillåtas där så är lämpligt. I huvudsak bör mark av låg kvalitet
eller illa belägen mark i första hand komma i fråga. I dessa fall skall
avgörandet lämnas till den enskilde markägaren. Självklart skall nödvändiga
naturvårdshänsyn tas. Medför detta inskränkningar för markägaren skall
ersättning utgå.
Mot. 1986/87
Jo224
10
Statens ansvar
Bildén kompliceras av att jordbruket inte bara är en producent av varor. Det
är även av betydelse för att upprätthålla en levande landsbygd. En med de
flestas ögon vacker landskapsbild erhålls tack vare jordbruksdriften. Tillsammans
med beredskapsaspekten gör dessa faktorer ett visst statligt stöd
berättigat. Riksdagen beslöt 1985 att stödet skulle vara ett bidrag med 40 %
av de s. k. exportkostnaderna för spannmål vid normalskörd under fem år.
Efter femårsperiodens slut skall stödet omprövas såväl till sitt innehåll som
storlek. Vad omprövningen skall resultera i sägs inte. Det är därför grundlöst
att påstå att stödet endast skall utgå under en femårsperiod. Detta bör ges
regeringen till känna.
Sverige har goda klimatologiska förhållanden. Vi kan bedriva en livsmedelsproduktion
med förhållandevis liten insats av kemikalier. Vår allmänna
hygieniska standard är också god, varför livsmedelskvaliteten även i övrigt är
hög. Detta ger oss konkurrensfördelar gentemot många länder och bör
kunna bidra till en gynnsam exportutveckling. Huvudansvaret vid en
exportsatsning måste ligga på de exporterande företagen. Från statens sida
kan emellertid exporten främjas. Statens insatser kan vara av två slag. Dels
kan handelspolitiska åtgärder vidtas, såsom insatser i syfte att minska tullar
och kvantitativa regleringar samt harmonisera livsmedelslagstiftningen med
den i andra länder, dels kan insatser göras till stöd för de exporterande
företagen. Swedish Food Promotion, som är ett exportfrämjande organ inom
Sveriges exportråd, bör kunna utvecklas. Utrikesrepresentationen och
handelskontoren skulle kunna åläggas att ytterligare uppmärksamma och
främja möjligheterna till svensk livsmedelsexport. Övriga myndigheter
borde inom sina respektive områden aktivt stödja exporten. 1 frågan om
exportkrediter borde övervägas möjligheterna att för livsmedel ge s. k.
subventionerade krediter. Ett centralt främjande organ för svensk export av
alla typer av livsmedel bör bildas med utgångspunkt i det nuvarande Swedish
Food Promotion. Verksamheten kan finansieras dels genom att kollektiva
medel, främst införselavgiftsmedel, tillförs från staten och de näringsgrenar
som har intresse av verksamheten, dels genom att organet tar betalt för
utländska tjänster. Exportrådet bör vara huvudman för verksamheten. En
livsmedelsexport från Sverige förutsätter att vi inte avskärmar våra gränser
utan att import även av utbyteskaraktär blir möjlig.
Livsmedelssubventionerna
Den samhällsekonomiska utvecklingen har liksom jordbruksprisregleringen
stor betydelse för jordbrukarnas inkomster. Vår grundläggande inställning
till de ekonomiska frågorna har stor betydelse också för jordbruket. Genom
besparingar skapar vi förutsättningar för att sänka skatterna, vilket i sin tur
har betydelse för människornas köpkraft. Detta är gynnsamt också för
jordbruket.
Det moderata förslaget innebär att den ekonomiska situationen förbättras
i synnerhet för barnfamiljerna, vilka är stora matkonsumenter. Detta medför
ökade inkomster för jordbruket genom ökad livsmedelskonsumtion. Vi vill
också nedbringa budgetunderskottet, vilket minskar påfrestningarna på
Mot. 1986/87
Jo224
11
kapitalmarknaden och skapar förutsättningar för en varaktigt sänkt räntenivå.
För jordbruket, som är en kapitalintensiv näring, betyder detta mycket i
minskade kostnader.
Det är mot denna bakgrund som vårt förslag om successiv avveckling av
mjölksubventionerna skall ses. Dessa subventioner är ett stöd som utgår till
alla mjölkkonsumenter, oavsett om de behöver det eller inte. För att inte
minskningen skall få negativa effekter på konsumtion och produktion bör
subventionerna avvecklas under en tioårsperiod med ett lika stort belopp
varje år.
Regeringen har nu valt att liksom vi spara på livsmedelssubventionerna.
Deras teknik är emellertid annorlunda. I stället för att på ett planerat och
förutsebart sätt minska subventionerna föreslås att att de nu minskas med 500
milj. kr. den 1 januari 1988. Vårt förslag innebär en minskning med 250 milj.
kr. den 1 juli 1987, med ytterligare 250 milj. kr. den 1 juli 1988 osv. Orsaken
till att regeringen väljer att minska subventionerna först per den 1 januari kan
vi endast spekulera om. Troligt är att borttagandet av de livsmedelssubventioner
som infördes i höstas den 1 juli 1987 medför så stora matprishöjningar
att det bedömdes som svårt att ytterligare höja priserna. Ökar inflationen
under 1987 kan även den 1 januari 1988 visa sig bjuda på stora matprishöjningar.
Vi föreslår att regeringens förslag till subventionsminskningar avslås
samt att subventionerna avvecklas under en tioårsperiod enligt vårt förslag.
Jordbruket och skatten
Moderata samlingspartiet utvecklar i ett antal motioner, främst 1986/
87:Sk413, partiets olika förslag till ändrad beskattning på flera områden. Vi
vill här peka på de skatteförslag som direkt påverkar jord- och skogsbrukare.
Den moderata skattepolitiken syftar till att genom sänkta skatter ge de
enskilda människorna möjligheter att själva få disponera över en större del
av sina inkomster. Sänkta skatter är ett medel för att uppnå ekonomisk
tillväxt, stabila priser och minskad arbetslöshet. Skattetrycket sänks under
den kommande femårsperioden med ca 5 procentenheter. Skattesänkningsutrymmet
inriktas i första hand på att sänka skatter på arbete, sparande och
företagsamhet. Skatt efter bärkraft är en viktig grund för den moderata
familjepolitiken.
De viktigaste moderata skatteförslagen utgörs av sänkta marginalskatter,
inflationsskyddade skatteskalor samt grundavdrag för barn. Skattesatserna i
den statliga inkomstskatten sänks så att den helt övervägande delen av
inkomsttagarna från den 1 januari 1990 har en marginalskatt på högst 35 %
(vid en kommunalskatt på 30 kr.). Inkomsttagare med högre taxerad inkomst
skall ha en marginalskatt på 50%. Avdragsbegränsningen avskaffas med
början inkomståret 1988. På längre sikt föreslås att de arbetsgivar- och
egenavgifter som inte har någon anknytning till socialförsäkringssystemet
avvecklas. I första hand gäller det den allmänna löneavgiften.
Löntagarfonderna skall avvecklas omedelbart. Till följd härav skall såväl
vinstdelningsskatt som den extra arbetsgivaravgiften avskaffas.
Skogsvårdsavgiften skall på sikt avskaffas. Som ett första steg föreslår vi en
Mot. 1986/87
Jo224
12
sänkning från 0,8 % till 0,3 % av skogsbruksvärdet. Direktavdrag får göras
för kostnader för byggande av skogsbilväg och vid skogsdikning. Överföring
av skogskontomedel till annan bank får göras utan skattekonsekvenser.
Fastighetsskatten, som infördes den 1 januari 1985, berör alla bostadsbyggnader
på jordbruksfastigheter. Fullt utbyggd kommer skatten vid 1988
års taxering att uppgå till 2 % av en tredjedel av bostadsbyggnadsvärdet med
tillhörande markvärde. Skatten bör avskaffas.
Enligt vårt förmenande bortses i dag från att valmöjligheterna beträffande
bostad inte finns på en lantgård. Det medför i praktiken att många
lantbrukare bebor långt större byggnader än de efter fritt val skulle göra.
Samtidigt utgör dessa ofta stora byggnader ett inslag som är berikande för
landsbygdens kulturmiljö. Landsbygdens bostadsbyggnader bör naturligtvis
så långt det är möjligt bebos och underhållas. Beskattningen av bostadsförmånen
måste därför ges en rimlig utformning och outnyttjade bostadsbyggnader
skall inte bli föremål för förmånsbeskattning.
I avvaktan på en omläggning av fastighetstaxeringssystemet i syfte att
förenkla detta föreslås att ett sjunkande marknadsvärde skall kunna ligga till
grund för särskild fastighetstaxering. Det innebär att jord- och skogsägare i
stor utsträckning bör kunna få sina taxeringsvärden reducerade med hänsyn
till att marknadsvärdena har minskat betydligt.
För ett stort antal etablerade jord- och skogsbrukare är förmögenhetsskatten
ett problem. En sänkning av förmögenhetsskatten föreslås fr. o. m. 1988
års taxering till den nivå den hade innan den socialdemokratiska regeringen
genomförde sina skärpningar efter regeringsskiftet 1982. Dessutom föreslås
att det stora flertalet jord- och skogsbrukare inte skall drabbas av förmögenhetsskatt
avseende det s. k. arbetande kapitalet.
Arvs- och gåvobeskattningen är mycket hög i Sverige. Den högsta
skattesatsen för efterlevande make, barn m. fl. uppgår till 60%. I de flesta
andra jämförbara länder är arvsbeskattningen klart lägre.
Den internationellt sett höga arvs- och gåvobeskattningen är orimlig och
skapar många problem. Det gäller bl. a. i samband med övertagande av jordoch
skogsbruk vid ett generationsskifte. På sikt bör de svenska arvsskattesatserna
anpassas till den genomsnittliga nivå som gäller i övriga nordiska
länder.
För närvarande gäller att vid arvsbeskattningen medges ett avdrag på
50 000 kr. från arvslott som tillkommer den avlidnes efterlevande make. Från
arvslott tillkommande barn och andra nära anhöriga avdras 25 000 kr. Vi
föreslår att det skattefria bottenbeloppet ökas den 1 januari 1988, så att den
avlidnes efterlevande make kan erhålla 10 basbelopp skattefritt och barn
eller annan nära anhörig 5 basbelopp skattefritt. Vi föreslår också att det
skattefria beloppet vid gåva fr. o. m. den 1 januari 1988 höjs till 0,5
basbehopp. Dessutom föreslår vi ytterligare sänkning av arvs- och gåvoskatteskalorna
fr.o.m. den 1 januari 1988.
Produktionsmedel skall inte punktbeskattas. Det leder till en felaktig
resursanvändning både från företagets och samhällets synpunkt. Det är
därför oacceptabelt att beskatta handelsgödsel och bekämpningsmedel allra
helst som skatten inte får kompenseras genom höjda produktpriser. Vi
föreslår att dessa skatter omedelbart avskaffas. Förra året redovisade
Mot. 1986/87
Jo224
13
regeringen användningen av de medel som influtit från dessa skatter. Denna
redovisning saknas i år. Användningen bör snarast redovisas för riksdagen.
De moderata skatteförslagen innebär att samtliga lantbrukare får sänkt
skatt.
Övriga regleringar
Jordbruket är även föremål för andra regleringar än prisregleringen. Många
av dem har tillkommit i produktionsbegränsande syfte. Investeringsförbudet
i djurstallar är ett sådant. Det infördes med syfte att begränsa animalieproduktionen.
Förbudet skulle gälla under drygt ett år fram till juli 1984.
Därefter har förbudet förlängts tre gånger med ett år i taget. Motivet har
varje gång varit att det inte är lämpligt att ta bort det just nu. Effekterna på
produktionen av förbudet är mycket osäkra. En omfattande dispensgivning
bidrar till osäkerheten. En säker följd av förbudet är att dynamiken och
företagarandan skadas. Investeringsförbudet är ett steg på vägen mot en total
kontroll av jordbruket. Det bör omedelbart upphävas.
Produktionsbalansfrågan kan lösas på flera sätt. Regleringar är ett sätt,
lönsamhetspåverkan ett annat. Inom mjölkproduktionen har man valt att
försöka reglera mjölkvolymerna genom det s. k. tvåprissystemet. Detta har
kortsiktigt varit effektivt. På längre sikt kommer det dock att medföra samma
negativa effekter som investeringsförbudet. Risken är att det blir ännu
allvarligare. Inom slakterinäringen har man valt att låta världsmarknadspriserna
få genomslag på produktpriserna genom att höja slaktdjursavgifterna.
Där har man efter några år med stora ekonomiska påfrestningar för kött- och
fläskproducenterna nu nått goda resultat utan de negativa följder som en
reglering medför.
I nuvarande produktionssituation är det omotiverat att staten bidrar till
jordbrukets inre rationalisering. Vi yrkar därför att bidraget till detta på sikt
upphör. I år bör det minska med 10 milj. kr.
Jordförvärvslagen m. m.
Regeringen har låtit utreda jordförvärvslagen och avser komma med en
proposition under året. Vi får då anledning att närmare precisera våra
synpunkter.
Under många år har vi skarpt kritiserat jordförvärvslagen. Framför allt vad
gäller den s. k. prisprövningen, släktförvärven och bosättningsplikten. Vi har
också kritiserat effekterna av den nuvarande lagstiftningen som medfört, att
jordbruksenheterna blivit färre och större. Hade marknaden tillåtits fungera
skulle denna utveckling inte ha blivit så markant.
Enligt vår mening måste en ny jordförvärvslagstiftning vara utformad så
att förvärvsprövningen minimeras. Det bör övervägas om den inte helt kan
slopas för enskilda personer. Prisprövningen bör helt försvinna, liksom
kravet på bosättning. Effekterna av en slopad förvärvsprövning för enskilda
personer bör bli ett ökat antal deltids- och fritidsjordbruk till gagn för
landsbygdens utveckling.
Även skötsellagen har ingått i samma utredning. Enligt vår mening är det
Mot. 1986/87
Jo224
14
lantbrukaren själv som i stort sett skall få välja produktionsinriktning och
användningssätt av sina marker utan krav på tillstånd från myndighet.
Nuvarande generella tillståndskrav för att ta mark ur jordbruksproduktion är
en följd av nuvarande reglering och därmed förlegade. Endast lantbrukaren
själv kan avgöra om det är lönsamt eller inte att bedriva jordbruksproduktion
på sin fastighet eller del därav. Brukaren bör därför kunna få avgöra vilket
markanvändningssätt som är mest lämpligt.
Vid plantering av skog efter avverkning finns normalt pengar att tillgå för
återbeskogning. Vid plantering på åkermark är situationen annorlunda.
Många lantbruksföretag är kombinerade företag där jord och skog finns på
samma fastighet. I dessa fall torde skattereglerna kunna utformas så att
planteringen inte blir ekonomiskt betungande.
Övrigt
Statens engagemang i lantbruksnäringen har bl. a. inneburit att lantbruksnämnderna
har bedrivit rådgivningsverksamhet. På senare tid har emellertid
s. k. intensivrådgivning i bl. a. hushållningssällskapens regi fått ett stort
genomslag, framför allt inom växtodlingsområdet. I takt med att lantbruksnämnden
har börjat avgiftsfinansiera sin rådgivning vinner troligen andra
former för rådgivning ytterligare insteg. Ett alternativt sätt att bedriva
rådgivning kan vara att bilda s. k. lantbrukscentra vid lantbruksskolorna. Vid
en långtgående förändring av jordförvärvslagstiftningen i förening med att
lantbruksnämndernas rådgivningsverksamhet minskar talar mycket för att
lantbruksnämndernas kvarvarande uppgifter kan samordnas med andra
länsmyndigheters verksamhet.
Staten och kommunerna äger jordbruksmark i betydande omfattning.
Huvuddelen av detta markinnehav bör utbjudas i första hand till dem som
arrenderar marken. Redan nu kan delar av domänverkets markinnehav
utbjudas till försäljning, vilket närmare utvecklas i vår motion 1986/87:N354.
Intäkterna av en försäljning av delar av domänverkets jordbruksmark
beräknas redan efter första året inbringa 400 milj. kr. till statskassan. En
utredning bör tillsättas för att kartlägga det offentligas innehav av mark samt
lägga förslag om hur huvuddelen av innehavet skall avyttras. Riksdagen bör
som in mening ge regeringen detta till känna.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att införselavgiftsmedel utanför
ramen skall användas för att finansiera dels administrationen av skördeskadeskyddet
med 26 milj. kr., dels 17 milj. kr. till bidrag till djurens hälso- och
sjukvård. Regeringen redovisar inte hur stora de tillgängliga införselavgiftsmedlen
är eller om förslaget kommer att innebära att verksamheter som nu
finansieras av införselavgiftsmedel kommer att tvingas upphöra. Detta är
nonchalant mot riksdagen. Förslaget förutsätter att en stor import av
livsmedel bibehålls. Skulle denna minska av en eller annan anledning,
minskar tillgången på införselavgiftsmedel. Hur regeringen tänker sig
finansiera skördeskadeskyddets administration och djurhälsovården om
införselavgiftsmedlen minskar sägs ingenting. Vi kan inte godkänna vare sig
förfaringssättet eller principen, varför förslagen avslås.
Under anslaget prisreglerande åtgärder anslås medel till vad som kallas
Mot. 1986/87
Jo224
15
låginkomstsatsning. Denna post rymmer bidrag till flera verksamheter, bl. a.
till åtgärder för produktionsanpassning. Posten tillkom som kompensation
för uteblivna livsmedelsprishöjningar på 1970-talet. Den är således en
livsmedelssubvention. Enligt vår mening kan posten minskas med 43 milj. kr.
Vi förutsätter att jordbruket får ta ut detta belopp som höjda priser.
Det är tveksamt om lantbruksstatistiken måste vara av den kvalitet och
aktualitet som i dag. En revision av de flesta uppgifter t. ex. vart tredje år i
stället för varje år kan räcka. Detta bör medföra att kostnaderna för
lantbruksstatistiken kan minskas.
I budgetpropositionen meddelar regeringen att den tänker återkomma
med ett förslag om att en kreditgarantiavgift fortsättningsvis skall tas ut på
samtliga beviljade kreditgarantier på jordbruksdepartementets område. Vi
förutsätter att de som redan beviljas kreditgarantier inte skall betala den
aviserade avgiften. Då detta är en form av retroaktiv lagstiftning skulle vi
bestämt motsätta oss ett sådant förslag.
Livsmedelskvalitet
Tack vare en snabb mekanisering, framsteg inom avel och växtförädling och
en ökad användning av insatsvaror som handelsgödsel och bekämpningsmedel
har produktivitetsökningen inom jordbruket varit utomordentligt stor.
Denna har gjort det möjligt för svenska konsumenter att få tillgång till
förhållandevis billiga livsmedel. Även rationaliseringar inom livsmedelsindustrin,
distributionen och handeln har bidragit till detta. Efter hand har
emellertid vissa olägenheter med dagens produktionsteknik och distributionsformer
visat sig.
Vissa år läcker t. ex. växtnäring ut till vattendragen från åkrarna, medan
samma gödselmängd ett annat år helt förbrukas av växtligheten. Kunskaperna
om sambanden mellan växtnäringstillförsel och läckage är ännu alltför
ringa för att bestämda slutsatser om gödselanvändningen skall kunna dras.
Detta område måste prioriteras inom forskningen.
De största problemen med förorening av vattendragen finns i bygder med
intensiv animalieproduktion. Stallgödsel kan inte alltid spridas vid från
växtnäringssynpunkt lämpligaste tillfälle. Begränsande faktorer kan vara att
lagringskapaciteten för stallgödsel är för liten, tidsbrist vid vårbruket eller att
markens bärighet inte är tillräcklig. En del av gödselskattemedlen bör därför
utgå som statsbidrag till större gödselvårdsanläggningar, framför allt i
föroreningskänsliga områden. Vid animalieproduktion måste stor hänsyn tas
till att tillräcklig areal finns tillgänglig för att sprida stallgödseln på egen eller
andras mark. En analys av näringsinnehållet i stallgödseln underlättar en
korrekt bedömning av dess värde och bör också kunna bidra till en lägre
förbrukning av handelsgödsel.
På senare tid har våra livsmedels kvalitet debatterats som en stor
miljöfråga. Debatten har bl. a. gällt växtnäringstillförsel och bekämpning av
skadegörare i växande gröda samt livsmedlens hantering i industrin. Det har
från vissa håll hävdats att användandet av handelsgödsel, växtskyddsmedel
och livsmedelstillsatser skulle äventyra människors hälsa. Detta är fel.
Handelsgödsel är en nödvändig del i en biologiskt balanserad produktion.
Med skördeprodukterna bortförs ämnen från jorden. Dessa måste ersättas
Mot. 1986/87
Jo224
16
om åkermarken inte skall utarmas. Vår stallgödsel räcker inte till för att täcka
förluster genom bortförsel av växtnäring. Vid lantbruksuniversitetet har
noggranna studier visat att produkternas kvalitet blir lika hög med oorganisk
gödsling.
Undersökningen visar att det är mängden tillgänglig växtnäring i jorden som
påverkar avkastningens storlek oberoende av om den tillförs i organisk eller
oorganisk form. En övergång till organiska gödselmedel (stallgödsel) vid
fältmässig köksväxtodling skulle inte medföra att produkterna fick ett högre
näringsvärde, bättre kemisk sammansättning eller lagringsförmåga.
(docent T. Nilsson)
Växtskyddsmedel används för att förhindra angrepp av växtskadegörare.
Den kontroll av livsmedel som sker visar att inga kända hälsorisker
föreligger. En minskad användning av växtskyddsmedel kan däremot
komma att riskera livsmedelssäkerheten genom att framför allt risken för
skadliga svampangrepp ökar.
Utvecklingen av de kemiska växtskyddsmedlen går mot allt mindre giftiga
och alltmer selektiva medel. Samma effekt som tidigare erhölls med stora
hektardoser kan i dag uppnås med väsentligt lägre doser. En förbättrad
sprututrustning och sprutteknik bidrar också till att hektardoserna kan
minskas utan men för resultatet. Sammantaget gör detta att den halvering av
bekämpningsmedelsanvändningen som regeringen har som mål är möjlig att
uppnå vad gäller använd preparatmängd. Väl avvägda växtskyddsåtgärder är
till nytta både för konsumenten och producenten. En alltför drastisk
minskning av växtskyddsmedelsanvändningen är inte motiverad.
Cancerkommittén, som lade fram sin rapport hösten 1984, har bl. a.
undersökt dessa frågor. Den konstaterar att ”rester av olika bekämpningsmedel
påträffas mer eller mindre regelbundet, framför allt i importerade
livsmedel”. I dessa livsmedel kan man finna spår av ämnen som sedan lång tid
tillbaka är förbjudna i Sverige.
Cancerkommittén är ändå mer orolig över förekomsten av mögelgifter i
våra livsmedel. Man skriver: ”Vissa data tyder dock på att problemet med
mögelgifter kan vara mycket mer omfattande än vad de av livsmedelsverket
uppgivna analysvärdena utvisar Halterna av aflatoxin, som är ett
cancerframkallande ämne, i några av de brödprov som undersökts av verket
var anmärkningsvärt höga.”
Man är alltså mer orolig över ämnen som gynnas i grödor som ej
behandlats med växtskyddsmedel än över de restsubstanser som finns i
svenska grödor.
När cancerkommittén gör sina sammanfattande analyser av cancersjukdomarna
i Sverige kommer restsubstanser från växtskyddsmedel och mögelinnehållet
i våra livsmedel ändå inte med i sammanställningen. Här dominerar
helt tobaksrökningen med 5 500 cancerfall om året (av totalt ca 35 000) och
kostvanorna med 10000 fall. Vår för höga fettkonsumtion tycks här vara en
dominerande orsak.
Kemikalier används också för att minska hälsorisker och förlänga hållbarheten
hos färdiga livsmedel. Utan sådana tillsatser skulle hälsoriskerna och
matkostnaderna dramatiskt öka. En övergång till s. k. naturliga livsmedel
Mot. 1986/87
Jo224
17
skulle komma att betyda en stor omläggning av våra konsumtionsvanor.
Ökade kostnader och större tidsåtgång för tillagning, inköp och förvaring av
livsmedel skulle bli följden.
Otvetydigt fyller livsmedel med lång hållbarhet en viktig funktion inte
minst för de många enpersonshushållen. Livsmedelssäkerheten får inte
äventyras genom att tillsatser av konserveringsmedel ifrågasätts. De kemiska
hjälpmedel vi använder bör även fortsättningsvis få användas och användning
av andra hjälpmedel för att erhålla samma effekter bör inte avvisas.
Den svenska livsmedelslagstiftningen hör till de mest restriktiva i världen.
Bestämmelser gällande främmande ämnen, tillsatser osv., är utformade med
en stor säkerhetsmarginal. Den säkerhet man arbetar med återspeglas också i
det faktum att veterligt inte en enda människa i vårt land någonsin insjuknat
till följd av normal användning av livsmedelstillsatser. Detta kan jämföras
med att varje år åtskilliga tusen människor i Sverige insjuknar till följd av
livsmedelsburna infektioner och matförgiftningar.
Man kan dessutom notera att de i normala ”naturliga” livsmedel ingående
komponenterna ofta är långt farligare än några tillsatser. Nästan varje
grönsak, rotfrukt osv. innehåller naturligen och oavsett hur de odlas
komponenter som är ”giftigare” än våra tillsatser. Vidare är tillsatserna
bekanta och reglerade: vi känner deras struktur, renhet, halt, metabolism
m. m. Detta gäller däremot inte hela det panorama av kända och okända
kemiska komponenter som finns i våra baslivsmedel.
Det är relevant att ställa alla ”tillförda gifter” i relation till råvarornas
”naturliga giftighet”. Bruce Arnes, ledande forskare och upphovsman till det
över hela världen använda Arnes test, har gjort en uppskattning och säger att
”intaget av 'naturliga gifter’ sannolikt är minst 10 000 gånger högre än intaget
av människotillverkade gifter”. (Science, 221 1984, s. 1258.)
Svenska livsmedel är generellt av god kvalitet. Hygieniskt är det ställt
utom allt tvivel. Livsmedelskvalitet är emellertid också en fråga om hur
maten smakar. Ett utvecklingsarbete inom köttområdet både inom avel och
djurhantering pågår. Detta kommer förhoppningsvis att leda till att smakligheten
ökar.
Finns det en efterfrågan på livsmedel som är framställda med anda
metoder än de gängse skall dessa naturligtvis inte hindras. Eftersom
livsmedelskvalitet även inrymmer ett stort mått psykologi kan en del
människor säkert tilltalas av livsmedel utan t. ex. tillsatta konserveringsmedel.
De måste dock uppmärksammas på eventuella hälsorisker med dessa.
Sverige har ett förhållandevis litet utbud av vad som populärt kallas
biodynamiskt odlade livsmedel. I dag odlas mindre än 1 % av den svenska
åkerarealen av s. k. alternativodlare. Trots ett förhållandevis väl utbyggt
distributionsnät tycks inte dessa livsmedel efterfrågas i någon större omfattning.
Produkter från dylika odlingssystem riskerar att få en låg livsmedelssäkerhet.
För tillfället och säkert många år framåt gäller nämligen att användning
av växtskyddsmedel för att bekämpa vissa växtskadegörare är en förutsättning
för att hindra bildning av mykotoxiner och stressmetaboliter.
Smaklighet är mycket en fråga om psykologi. För att motverka att
osakligheter och skräckpropaganda om livsmedelsframställningen och livs
Mot. 1986/87
Jo224
18
medlen sprids och tas på allvar bör de myndigheter och forskare som har
ansvaret för vår folkhälsa anstränga sig att delta i den allmänna debatten.
Även livsmedelsindustrin har ett ansvar härvidlag. Bristen på faktaunderlag
har gjort det svårt att värdera alla uppgifter som förts fram. En bredare
debatt är välkommen
Hemställan
Med anledning av vad som i motionen anförts hemställer vi
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Sveriges försörjning med ammoniak,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förenkling av dagens regleringssystem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en flexibel användning av regleringsmedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statens ansvar för jordbruksproduktionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om främjande av livsmedelsexporten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om takten av avvecklingen av livsmedelssubventionerna,
7. att riksdagen beslutar att till anslaget C 3 Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för budgetåret 1987/88 anslå 2 864 670 000 kr.,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
outnyttjat bostadsutrymme ej bör bli föremål för beskattning som
bostadsförmån i enlighet med vad som i motionen anförts,1]
8. att riksdagen beslutar att skatten på handelsgödsel och bekämpningsmedel
omedelbart avskaffas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om redovisning av användningen av de medel som
influtit från handelsgödsel- och bekämpningsmedelsskatten,
10. att riksdagen beslutar att till anslaget B 3 Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m. för budgetåret 1987/88 anslå 30000000 kr.,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om finansiering av vissa poster i statsbudgeten med
införse lavgiftsmedel,
12. att riksdagen beslutar att till anslaget C 8 Administration av
skördeskadeskyddet m.m. för budgetåret 1987/88 anslå 26800000
kr.,
13. att riksdagen beslutar att till anslaget F 14 Bidrag till djurens
hälso- och sjukvård anslå 23 193000 kr.,
Mot. 1986/87
Jo224
19
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kreditgarantiavgift på redan beviljade kreditgarantier.
Stockholm den 26 januari 1987
L. Arne Andersson (m)
i Ljung
Sven Eric Lorentzon (m) Jens Eriksson (m)
Ivar Virgin (m) Ingrid Hemmingsson (m)
Ingvar Eriksson (m) Mona Saint Cyr (m)
Bertil Danielsson (m) Hans Dau (m)
Göthe Knutson (m) Sven Munke (m)
Arne Svensson (m) Karl-Gösta Svenson (m)
Mot. 1986/87
Jo224
1 1986/87:Sk425
gotab Stockholm 1987 12350
