Jordbrukspolitiken
Motion 1985/86:Jo217 Arne Andersson i Ljung m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1985/86: Jo217
Arne Andersson i Ljung m. fl. (m)
Jordbrukspolitiken
Moderata samlingspartiet anser att jordbruket är ett omistligt inslag i det
svenska samhället. Jordbruket skall förse oss med sunda livsmedel till
rimliga priser. Därutöver ger det oss en försörjningstrygghet vid ofred. Det
bidrar också till att hålla landskapet öppet. Vi står bakom beslutet om en
viss livsmedelsproduktion för u-ländernas behov.
För att upprätthålla en allsidig jordbruksproduktion skyddas det svenska
jordbruket av ett gränsskydd. En enig riksdag beslöt detta våren 1985. Till
följd av gränsskyddet har vi en jordbruksprisreglering vilken har stor
betydelse för jordbrukarnas inkomster. Möjligheterna att totalt avreglera
det svenska jordbruket är därmed små och är beroende av liknande och
samtidiga åtgärder i andra länder.
Den brukningsvärda åkermarken skall hållas i hävd. Den landskapsbild
som odlingslandskapet skänker växlar starkt i olika delar av landet men
utgör en värdefull del i naturmiljön.
Det enskilda ägandet utgör en grundläggande förutsättning för initiativlust
och effektivitet inom näringen. Med ägande följer ansvar. Resultaten
från en på dessa grunder vilande jordbruksnäring kommer såväl dess ägare
som livsmedelskonsumenterna till del.
De areella näringarna har avgörande betydelse för en i olika avseenden
fungerande landsbygd. Inte minst i de glest befolkade delarna av landet är
jordbruket en förutsättning för att kommersiell och offentlig service skall
kunna upprätthållas.
Svenskt jordbruk i världen
En nations möjlighet till självbestämmande begränsas i hög grad av landets
produktionskapacitet av livsnödvändiga varor. Livsmedelsproduktionen
intar en särställning. Alla länder skyddar eller stöder därför jordbruket på
ett eller annat sätt.
Världshandeln med livsmedel omfattar endast ca 10% av produktionen.
Många gånger ligger priserna under produktionskostnaderna eftersom det
ofta är marginalkvantiteter som bjuds ut. De flesta länder lämnar bidrag till
sin export av jordbruksprodukter, vilken i de flesta fall kan hänföras till
resp. lands överskottsproduktion.
Utländska jordbruksprodukter som säljs till låga priser påverkar även i
små kvantiteter det svenska priset. Sverige måste därför skydda sitt jordbruk
om vi skall kunna upprätthålla en allsidig jordbruksproduktion inom 1
Mot.
1985/86
Jo217
1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr Jo217
landet. Hittills har vi valt att med gränsskyddets hjälp höja importprisnivån
till den svenska prisnivån. Detta har fungerat tillfredsställande. Om Sverige
som enda land i världen skulle öppna sina gränser för import kommer de
nu aktiva jordbrukarna att vidkännas stora kapitalförluster. Ett alternativ
till nuvarande system vore att införa en världsmarknadsprislinje kombinerad
med ett av budgetmedel finansierat arealbidrag.
' Enligt vår mening är det generellt verkande gränsskyddet att föredra
framför systemet med arealbidrag. Bidragen skulle göra jordbruket än mer
beroende av årligen fattade politiska beslut. Ett gynnande av vissa regioner
eller brukningsstorlekar på andras bekostnad skulle svårligen kunna
undvikas. Olika politiska majoriteter skulle dessutom på kort tid kunna
ändra på dessa förhållanden och åstadkomma en ryckighet i planeringsförutsättningarna
för jordbruket. En annan risk med bidragssystemet är att
när statsfinanserna är dåliga kan bidragen bli utsatta för kraftiga minskningar.
Detta illustreras tydligt av hur livsmedelssubventionerna behandlats.
En sådan osäkerhet kan enligt vår mening inte en långsiktig näring
som jordbruket leva med.
Jordbruket i Sverige
Svenskt jordbruk är bland det mest effektiva i världen. Knappt 4% av
befolkningen försörjer hela Sverige med livsmedel. Konsumtionsvärdet av
jordbruksprisreglerade livsmedel var 1982 ca 42,5 miljarder kronor. Av
dessa utgjorde knappt 4 miljarder kronor jordbrukarnas ersättning för eget
arbete och eget kapital.
Den totala livsmedelshanteringen sysselsätter ca 500000 människor. Ett
inte oväsentligt antal personer är alltså för sin utkomst beroende av vår
livsmedelsförsörjning.
Det svenska totalförsvarets trovärdighet kräver att vi säkrar vår försörjning
av livsmedel i händelse av krig eller avspärrning. Detta kan åstadkommas
genom att vi även fortsättningsvis håller nuvarande åkerareal i bruk.
En annan viktig beredskapsaspekt är att jordbruksproduktionen skall
vara regionalt balanserad. Jordbruket i norra Sverige måste bibehållas på
nuvarande nivå. Budgetmedel skall därför utgå som stöd till jordbruket
där. Stödet skall enligt vår mening beräknas så att det utjämnar de klimatologiska
och geografiska produktionsnackdelar som föreligger jämfört med
mellansvenska förhållanden.
En viktig förutsättning för att upprätthålla en tillräcklig produktionsnivå
i en avspärrningssituation är att vi har tillgång till kvävegödselmedel. För
närvarande motsvarar den svenska produktionskapaciteten av råvaran till
handelsgödsel, ammoniak, ca 15% av det fredstida behovet. Den borde
vara ca 40% för att en tillfredsställande produktion av kvävegödsel skall
kunna upprätthållas. Regeringen bör ges detta till känna.
Jordbruket har utöver befolkningens livsmedelstrygghet flera viktiga
uppgifter att fylla i Sverige. Försöijningsmålet uttrycktes i riksdagsbeslutet
i våras på följande sätt: ”Ett huvudmål för livsmedelspolitiken bör
således vara att trygga vårt lands livsmedelsförsörjning såväl i fredstid som
under avspärrning och krig. ’ ’ Därutöver skall konsumenterna få tillgång till
Mot. 1985/86
Jo217
2
livsmedel av god kvalitet och till rimliga priser. Jordbrukarna skall ha en
med andra jämförbara grupper likvärdig standard. Jordbruket skall också
främja regional balans, viss landskapsvård samt bidra till att fylla våra
åtaganden mot världssvälten. För att dessa mål skall uppfyllas måste
staten betala en del av kostnaderna för överskottsproduktionen.
Riksdagen beslöt därför i våras att budgetmedel skall tillskjutas spannmålsregleringen.
Majoriteten beslöt att tillskottet skulle täcka 40% av
exportkostnaderna vid normalskörd. Livsmedelskommittén (LMK) hade
kostnadsberäknat detta till ca 160 milj. kr. Med de förutsättningar som
sattes upp för ekvationen var den rätt beräknad. Verkligheten korrigerar
dock då och då rent matematiska formler. Kostnaderna för överskottet
torde såväl för 1985 som 1986 års skördar att komma att uppgå till avsevärt
mer än vad LMK antog. Regeringen bör omedelbart tillse att statens del av
de verkliga kostnaderna täcks med budgetmedel för budgetåret 1985/86.
För nästkommande budgetår torde anvisningen av 140 milj. kr. vara tilltagen
i underkant. För att undvika obehagliga överraskningar bör redan nu
ytterligare 150 milj. kr. anslås för detta ändamål.
Den förhandling om överskottskostnader som enligt 1977 års jordbrukspolitiska
beslut skulle ske mellan staten och jordbruket bör nu komma till
stånd och slutföras. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att ta initiativ
till sådana förhandlingar. Enligt vår mening kan riksdagens nya jordbrukspolitiska
beslut tjäna som riktmärke för kostnadsfördelningen även under
åren mellan 1977 och 1984.
Produktionsbalansen
Lönsamheten i jordbruksnäringen är totalt sett låg. Till stor del beror detta
på obalansen mellan konsumtionen och produktionen av livsmedel.
Den del av produktionen som inte konsumeras inom landet måste exporteras
till världsmarknadspriser, vilka regelmässigt är lägre än de svenska.
Ju större del av produktionen som kan avsättas inom landet, desto bättre
blir lönsamheten inom jordbruket.
Jordbrukets lönsamhetsproblem kan lösas på två sätt. Antingen måste
lönsamheten inom jordbruk och förädlingsindustri ner till en sådan nivå att
ett stort antal företag lämnar marknaden. De som blir kvar producerar då
endast för hemmamarknadens behov. Eller också måste avsättningen av
svenska livsmedel inom och utom landet öka och bättre priser erhållas för
exportkvantiteterna. Livsmedelsexporten måste då inriktas på långsiktiga
kontrakt på så goda villkor som möjligt. Vi anser att det sistnämnda
alternativet är den bästa lösningen. Såväl beredskapsskäl som regionalpolitiska
och landskapsvårdande skäl talar för detta.
Sverige har goda klimatologiska förhållanden. Vi kan bedriva en livsmedelsproduktion
med förhållandevis liten insats av kemikalier. Vår allmänna
hygieniska standard är också god, varför livsmedelskvaliteten även
i övrigt är hög. Detta ger oss konkurrensfördelar gentemot många länder
och bör kunna bidra till en gynnsam exportutveckling. Huvudansvaret vid
en exportsatsning måste ligga på de exporterande företagen. Från statens
sida kan emellertid exporten främjas. Statens insatser kan vara av två slag.
Mot. 1985/86
Jo217
3
tl Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr Jo217
Dels kan handelspolitiska åtgärder vidtas, såsom insatser i syfte att minska
tullar och kvantitativa regleringar samt harmonisera livsmedelslagstiftningen
med den i andra länder, dels kan insatser göras till stöd för de
exporterande företagen. Swedish Food Promotion, som är ett exportfrämjande
organ inom Sveriges exportråd, bör kunna utvecklas. Utrikesrepresentationen
och handelskontoren skulle kunna åläggas att ytterligare uppmärksamma
och främja möjligheterna till svensk livsmedelsexport. Övriga
myndigheter borde inom sina resp. områden aktivt stödja exporten. Ifråga
om exportkrediter borde övervägas möjligheterna att för livsmedel ge s. k.
subventionerade krediter. Ett centralt främjande organ för svensk export
av alla typer av livsmedel bör bildas med utgångspunkt i det nuvarande
Swedish Food Promotion. Verksamheten kan finansieras dels genom att
kollektiva medel, främst införselavgiftsmedel tillförs från staten och de
näringsgrenar som har intresse av verksamheten, dels genom att organet
tar betalt för utländska tjänster. Exportrådet bör vara huvudman för
verksamheten. En livsmedelsexport från Sverige förutsätter att vi inte
avskärmar våra gränser utan att import även av utbyteskaraktär blir möjlig
Huvudansvaret för marknadsbearbetning, sortimentanpassning och
prisbildning måste även på den svenska marknaden i hög grad åvila producenterna
av livsmedel. Staten kan skapa förutsättningar för en ökad livsmedelskonsumtion
genom att föra en sådan politik att ekonomin vitaliseras.
Som alternativ till livsmedelsproduktion kan jordbruket producera industriråvaror.
Råvaruproduktion för kemisk industri och läkemedelsindustri
är tänkbara områden.
I produktionsbegränsande syfte har under några år tillämpats investeringsförbud
i lantbrukets ekonomibyggnader. Effekterna av detta ingrepp
är mycket osäkra. Omfattande dispenser har bidragit till osäkerheten.
Investeringsförbud är ett steg på väg mot en total kontroll av jordbruket.
Den marginella effekt som förbudet haft står inte i någon som helst proportion
till de negativa effekter det fört med sig. Investeringsförbudet bör
därför omedelbart upphävas.
Ett system med differentierade avgifter och pristillägg är sedan ett antal
år i kraft. Då det är jordbruket självt som begärt systemet och som betalar
till det finnér vi emellertid inte skäl att upphäva det riksdagsbeslut som gör
förfarandet möjligt. Systemet skulle för att vara verksamt behöva justeras
årligen. Det får ankomma på parterna i jordbruksprisförhandlingarna att i
avvaktan på en avveckling besluta om lämpliga justeringar.
Jordbruket och skatten
Moderata samlingspartiet utvecklar i ett antal motioner, främst i 1985/
86: Sk279, partiets olika förslag till ändrad beskattning på flera områden.
Vi vill här peka på de skatteförslag som direkt påverkar jord- och skogsbrukare.
Den moderata skattepolitiken syftar till att genom sänkta skatter ge de
enskilda människorna möjligheter att själva få disponera över en större del
Mot. 1985/86
Jo217
4
av sina inkomster. Sänkta skatter är ett medel för att uppnå ekonomisk
tillväxt, stabila priser och minskad arbetslöshet. De skatter som har störst
negativ inverkan på arbete och sparande och företagande skall i första
hand sänkas. Skatt efter bärkraft är en viktig grund för den moderata
familjepolitiken.
De viktigaste moderata skatteförslagen utgörs av sänkta marginalskatter,
inflationsskyddade skatteskalor samt grundavdrag för barn. Vi vill
avveckla avdragsbegränsningen och slopa sambeskattningen av B-inkomster.
Genom att avveckla avdragsbegränsningen förenklas deklarationsförfarandet
för lantbrukarna i och med att exempelvis räntetillägg inte behöver
redovisas. På längre sikt föreslås att de arbetsgivar- och egenavgifter
som inte har någon anknytning till socialförsäkringssystemet, avvecklas. I
första hand gäller det den allmänna löneavgiften.
Löntagarfonderna skall avvecklas omedelbart. Till följd härav skall såväl
vinstdelningsskatt som den extra arbetsgivaravgiften avskaffas.
Skogsvårdsavgiften skall på sikt avskaffas. Som ett första steg föreslår
vi en sänkning från 0,8% till 0,3% av skogsbruksvärdet.
Fastighetsskatten, som infördes den 1 januari 1985, berör alla bostadsbyggnader
på jordbruksfastigheter. Fullt utbyggd kommer skatten vid 1988
års taxering att uppgå till 2% av 1/3 av bostadsbyggnadsvärdet med tillhörande
markvärde. Skatten bör avskaffas fr. o. m. den 1 januari 1987.
Enligt vårt förmenande bortses från att valmöjligheterna beträffande
bostad inte finns på en lantgård. Det medför i praktiken att många lantbrukare
bebor långt större byggnader än de efter fritt val skulle göra. Samtidigt
utgör dessa ofta stora byggnader ett inslag som är berikande för
landsbygdens kulturmiljö. Landsbygdens bostadsbyggnader bör naturligtvis
så långt det är möjligt bebos och underhållas. Beskattningen av bostadsförmånen
måste därför ges en rimlig utformning och outnyttjade bostadsbyggnader
skall inte bli föremål för förmånsbeskattning.
Den s.k. garantibeskattningen vid den kommunala taxeringen kan i
vissa fall slå hårt mot fastigheter med låg eller ojämn avkastning. En
successiv avveckling av denna skatt föreslås.
1 avvaktan på en omläggning av fastighetstaxeringssystemet i syfte att
förenkla detta föreslås att ett sjunkande marknadsvärde skall kunna ligga
till grund för särskild fastighetstaxering. Det innebär att jord- och skogsägare
i stor utsträckning bör kunna få sina taxeringsvärden reducerade
med hänsyn till att marknadsvärdena har minskat betydligt. Taxeringsvärden
bör grundas på avkastningsvärdet av fastigheten.
För ett stort antal etablerade jord- och skogsbrukare är förmögenhetsskatten
ett problem. En sänkning av förmögenhetsskatten föreslås fr. o. m.
1987 års taxering till den nivå den hade innan den socialdemokratiska
regeringen genomförde sina skärpningar efter regeringsskiftat 1982. Dessutom
föreslås att det stora flertalet jord- och skogsbrukare inte skall
drabbas av förmögenhetsskatt avseende det s.k. arbetande kapitalet.
Arvs- och gåvobeskattningen är mycket hög i Sverige. Den högsta
skattesatsen för efterlevande make, barn m. fl. uppgår till 70%. I de flesta
andra jämförbara länder är arvsbeskattningen klart lägre.
Den internationellt sett höga arvs- och gåvobeskattningen är orimlig och
Mot. 1985/86
Jo217
5
skapar många problem. Det gäller bl. a. i samband med övertagande av
jord- och skogsbruk vid ett generationsskifte. På sikt bör de svenska
arvsskattesatsema anpassas till den genomsnittliga nivå som gäller i övriga
nordiska länder.
För närvarande gäller att vid arvsbeskattningen medges ett avdrag på
50000 kr. från arvslott som tillkommer den avlidnes efterlevande make.
Från arvslott tillkommande barn och andra nära anhöriga avdras 25000 kr.
Det skattefria bottenbeloppet föreslås höjas i två steg, 1/1 1987 och 1/1
1988, så att den avlidnes efterlevande make kan erhålla tio basbelopp
skattefritt och barn eller annan nära anhörig fem basbelopp skattefritt. Det
föreslås också att det skattefria beloppet vid gåva fr. o. m. den 1 januari
1987 höjs till ett halvt basbelopp. Dessutom föreslår vi att arvs- och
gåvoskatteskaloma fr. o.m. den 1 januari 1987 återfår det utseende de
hade före den skärpning som genomfördes av den socialdemokratiska
regeringen efter 1982 års val.
Produktionsmedel skall inte punktbeskattas. Det leder till en felaktig
resursanvändning både från företagets och samhällets synpunkt.
Det är därför oacceptabelt att beskatta handelsgödsel och bekämpningsmedel
allrahelst som skatten inte får kompenseras genom höjda produktpriser.
Vi föreslår att dessa skatter omedelbart avskaffas.
De moderata skatteförslagen innebär att samtliga lantbrukare får sänkt
skatt.
Livsmedelssubventionerna
Den samhällsekonomiska utvecklingen har liksom jordbruksprisregleringen
stor betydelse för jordbrukarnas inkomster. Vår grundläggande inställning
till de ekonomiska frågorna har stor betydelse också för jordbruket.
Genom besparingar skapar vi förutsättningar för att sänka skatterna, vilket
i sin tur har betydelse för människornas köpkraft, vilket är gynnsamt också
för jordbruket.
De moderata förslagen innebär att den ekonomiska situationen förbättras
i synnerhet för barnfamiljerna, vilka är stora matkonsumenter. Detta
medför ökade inkomster för jordbruket genom ökad livsmedelskonsumtion.
Vi vill också nedbringa budgetunderskottet, vilket minskar påfrestningarna
på kapitalmarknaden och skapar förutsättningar för en sänkt räntenivå.
För jordbruket, som är en kapitalintensiv näring, betyder detta
mycket i minskade kostnader.
Det är mot denna bakgrund som vårt förslag om successiv avveckling av
mjölksubventionerna skall ses. Dessa subventioner är ett stöd som utgår
till alla mjölkkonsumenter, oavsett om de behöver det eller inte.
För att inte minskningen skall få negativa effekter på konsumtion och
produktion bör subventionerna avvecklas under en tioårsperiod. För budgetåret
1986/87 bör minskningen vara 250 milj. kr.
Ägande och nyttjande
Det enskilda ägandet är en fundamental del i en demokrati. Äganderätt
innebär för oss också rätten att inom vida gränser fritt förfoga över sin
Mot. 1985/86
Jo217
6
egendom. Senare års lagstiftning har emellertid stärkt det offentliga på den
enskildes bekostnad. Denna utveckling måste brytas och den enskildes
möjligheter att friare förfoga över sin egendom ökas. Härigenom skapas
framtidstro, utveckling och lönsamhet.
Regeringen avlämnade i somras en proposition om en ny plan- och
bygglag (PBL) till riksdagen.
Vi har skarpt kritiserat propositionen på en rad punkter:
- den strider mot grundlagen
- det är tveksamt om den är förenlig med Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna
- kommunernas makt ökar på de enskilda människornas bekostnad
- byggrättigheterna tidsbegränsas. I praktiken betyder detta att rätten att
bygga och bebygga sin mark upphävs. Byggrätterna blir en tidsbegränsad
nyttighet
- det införs tålighetströsklar innan ersättning för merkostnader och intrång
utgår.
Vi föreslår i stället att nuvarande lagstiftning successivt reformeras.
Huvudpunkterna i det moderata alternativet är:
- vid planändring skall utgångspunkten vara att full sysselsättning för
förlust ges
- vid intrång och andra markreglerande åtgärder skall markägaren hållas
skadeslös
- byggrätterna skall inte tidsbegränsas
- de långvariga byggnadsförbuden upphävs
- byggande utanför detaljplanen underlättas
- byggkrånglet minskas.
Jordförvärvslagen
Jordbruksnäringen är insnäijd i ett antal speciallagar som reglerar förvärv
och skötsel av jordbruksmark. Vissa lagregler har uppenbart förhindrat
marknaden att fungera och styrt mot ett samhälle med färre och större
jordbruk. Hade marknaden tillåtits fungera skulle en bättre anpassning till
verkligheten kunnat ske.
Jordförvärvslagstiftningen är en av de mera långtgående begränsningslagama
i svensk lagstiftning. Staten får bestämma vem som skall få köpa en
jordbruksfastighet och dessutom till vilket pris han skall få det. Det är
uppenbart orimligt att statliga myndigheter har möjlighet att ändra ett pris
som köpare och säljare är överens om. Vi kräver att prisprövningen
omedelbart avskaffas.
För att befolkningsunderlaget och därmed kommersiell och offentlig
service skall kunna bibehållas på landsbygden krävs att jord- och skogsbruket
får tillräckligt goda villkor. På många håll i landet är det inte möjligt
att skapa bärkraftiga jordbruksföretag med enbart jordbruksdriften som
grund. Därför måste förvärvslagstiftningen även tillåta förvärv av deltidsjordbruk.
I stora delar av landet är en kombination av jordbruk och skogsbruk den
vanligast förekommande företagsformen. De två grenarna kompletterar på
Mot. 1985/86
Jo217
7
ett utmärkt sätt varandra. Med en större självverksamhet i skogen ökar
lönsamheten på fastigheten. Detta torde ge ett bättre utbyte än att satsa på
investeringar i utökad djurhållning. Ett större hänsynstagande till intäkter
från t. ex. skogsbruk måste tas av lantbruksnämnden vid rådgivning och i
samband med beslut om bl. a. förvärvstillstånd. Även kombinationer med
annan sysselsättning än skogsbruk måste övervägas. Små jordbruksenheter
kan också passa utmärkt att bedriva specialodlingar på, t. ex. biodynamisk
odling.
En stark drivkraft för det enskilda ägandet är möjligheten att lämna över
sin egendom till nästa släktled. Av skilda skäl kan bröstarvingar som vill
fortsätta jordbruksdriften saknas. Möjligheten för andra arvsberättigade
släktingar att ta över en jordbruksfastighet utan att prövas enligt jordförvärvslagen
bör omedelbart återinföras. Övriga delar av jordförvärvslagen
bör bli föremål för en förutsättningslös parlamentarisk utredning.
Övrigt
Statens engagemang i lantbruksnäringen har bl. a. inneburit att lantbruksnämnderna
har bedrivit rådgivningsverksamhet. På senare tid har emellertid
s. k. intensivrådgivning i bl. a. hushållningssällskapens regi fått ett stort
genomslag, framför allt inom växtodlingsområdet. I takt med att lantbruksnämnden
har börjat avgiftsfmansiera sin rådgivning vinner troligen andra
former för rådgivning ytterligare insteg. Ett alternativt sätt att bedriva
rådgivning kan vara att bilda s.k. lantbrukscentra vid lantbruksskolorna.
Vid en långtgående förändring av jordförvärvslagstiftningen i förening med
att lantbruksnämndernas rådgivningsverksamhet minskar talar mycket för
att lantbruksnämndernas kvarvarande uppgifter kan samordnas med andra
länsmyndigheters verksamhet.
Staten och kommunerna äger jordbruksmark i betydande omfattning.
Huvuddelen av detta markinnehav bör utbjudas i första hand till dem som
arrenderar marken. Redan nu kan delar av domänverkets markinnehav
utbjudas till försäljning vilket närmare utvecklas i vår motion 1985/86 N
263. En utredning bör tillsättas för att kartlägga det offentligas innehav av
mark samt lägga förslag om hur huvuddelen av innehavet skall avyttras.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Jordbruket, miljön och livsmedelskvaliteten
Tack vare en snabb mekanisering, framsteg inom avel och växtförädling
och en ökad användning av insatsvaror som handelsgödsel och bekämpningsmedel
har produktivitetsökningen inom jordbruket varit utomordentligt
stor.
Denna har gjort det möjligt för svenska konsumenter att få tillgång till
förhållandevis billiga livsmedel. Även rationaliseringar inom livsmedelsindustrin,
distributionen och handeln har bidragit till detta. Efter hand har
emellertid vissa olägenheter med dagens produktionsteknik och distributionsformer
visat sig.
Vissa år läcker t. ex. växtnäring ut till vattendragen från åkrarna, medan
Mot. 1985/86
Jo217
8
samma gödselmängd ett annat år helt förbrukas av växtligheten. Kunskaperna
om sambanden mellan växtnäringstillförsel och läckage är ännu
alltför dåligt kända för att bestämda slutsatser om gödselanvändningen
skall kunna dras. Detta är ett område, vilket måste prioriteras inom forskningen.
De största problemen med förorening av vattendragen finns i bygder
med intensiv animalieproduktion. Stallgödsel kan inte alltid spridas vid
från växtnäringssynpunkt lämpligaste tillfälle. Begränsade faktorer kan
vara att lagringskapaciteten för stallgödsel är för liten, tidsbrist vid vårbruket
eller att markens bärighet inte är tillräcklig. En del av gödselskattemedlen
bör därför utgå som statsbidrag till större gödselvårdsanläggningar,
framför allt i föroreningskänsliga områden. Vid animalieproduktion måste
stor hänsyn tas till att tillräcklig areal finns tillgänglig för att sprida stallgödseln
på egen eller andras mark. En analys av näringsinnehållet i stallgödseln
underlättar en korrekt bedömning av dess värde och bör också
kunna bidra till en lägre förbrukning av handelsgödsel.
På senare tid har våra livsmedels kvalitet debatterats som en stor miljöfråga.
Debatten har bl.a. gällt växtnäringstillförsel och bekämpning av
skadegörare i växande gröda samt livsmedlens hantering i industrin. Det
har från vissa håll hävdats att användandet av handelsgödsel, växtskyddsmedel
och livsmedeltillsatser skulle äventyra människors hälsa. Detta är
fel.
Handelsgödsel är en nödvändig del i en biologiskt balanserad produktion.
Med skördeproduktema bortförs ämnen från jorden. Dessa måste
ersättas om åkermarken inte skall utarmas. Vår stallgödsel räcker inte till
för att täcka förluster genom bortförsel av växtnäring. Vid lantbruksuniversitetet
har noggranna studier visat att produkternas kvalitet blir lika hög
med oorganisk gödsling (docent T. Nilsson):
Undersökningen visar att det är mängden tillgänglig växtnäring i jorden
som påverkar avkastningens storlek oberoende av om den tillförs i organisk
eller oorganisk form. En övergång till organiska gödselmedel (stallgödsel)
vid fältmässig köksväxtodling skulle inte medföra att produkterna
fick ett högre näringsvärde, bättre kemisk sammansättning eller lagringsförmåga.
Växtskyddsmedel används för att förhindra angrepp av växtskadegörare.
Den kontroll av livsmedel som sker visar att inga kända hälsorisker för
livsmedelskonsumenterna av växtskyddsmedel föreligger. En minskad användning
av växtskyddsmedel kan däremot komma att riskera livsmedelssäkerheten
genom att framför allt risken för skadliga svampangrepp ökar.
Utvecklingen av de kemiska växtskyddsmedlen går mot allt mindre
giftiga och allt mer selektiva medel. Samma effekt som tidigare erhölls med
stora hektardoser kan i dag uppnås med väsentligt lägre doser. En förbättrad
sprututrustning och sprutteknik bidrar också till att hektardoserna kan
minskas utan men för resultatet. Sammantaget gör detta att den halvering
av bekämpningsmedelsanvändningen som regeringen har som mål är möjlig
att uppnå vad gäller använd preparatmängd. Väl avvägda växtskyddsåt
Mot. 1985/86
Jo217
9
gärder är till nytta både för konsumenten och producenten. En alltför
drastisk minskning av växtskyddsmedelsanvändningen är inte motiverad.
Cancerkommittén, som lade fram sin rapport hösten 1984, har bl. a.
undersökt dessa frågor. Den konstaterar att ”rester av olika bekämpningsmedel
påträffas mer eller mindre regelbundet, framför allt i importerade
livsmedel". I dessa livsmedel kan man finna spår av ämnen som sedan lång
tid tillbaka är förbjudna i Sverige.
Cancerkommittén är ändå mer orolig över förekomsten av mögelgifter i
våra livsmedel. Man skriver: ”Vissa data tyder dock på att problemet med
mögelgifter kan vara mycket mer omfattande än vad de av livsmedelsverket
uppgivna analysvärdena utvisar ... Halterna av aflatoxin, som är ett
cancerframkallande ämne, i några av de brödprov som undersökts av
verket var anmärkningsvärt höga.”
Man är alltså mer orolig över ämnen, som gynnas i grödor som ej
behandlats med växtskyddsmedel än över de restsubstanser som finns i
svenska grödor.
När cancerkommittén gör sina sammanfattande analyser av cancersjukdomarna
i Sverige kommer restsubstanser från växtskyddsmedel och mögelinnehållet
i våra livsmedel ändå inte med i sammanställningen. Här
dominerar helt tobaksrökningen med 5 500 cancerfall om året (av totalt ca
35000) och kostvanorna med 10000 fall. Vår för höga fettkonsumtion tycks
här vara en dominerande orsak.
Kemikalier används också för att minska hälsorisker och förlänga hållbarheten
hos färdiga livsmedel. Utan sådana tillsatser skulle hälsoriskerna
och matkostnadema dramatiskt öka. En övergång till s. k. naturliga livsmedel
skulle komma att betyda en stor omläggning av våra konsumtionsvanor.
Ökade kostnader och större tidsåtgång för tillagning, inköp och
förvaring av livsmedel skulle bli följden.
Otvetydigt fyller livsmedel med lång hållbarhet en viktig funktion inte
minst för de många enpersonshushållen. Livsmedelssäkerheten får inte
äventyras genom att tillsatser av konserveringsmedel ifrågasätts. De kemiska
hjälpmedel vi använder bör även fortsättningsvis få användas och en
användning av andra hjälpmedel för att erhålla samma effekter bör inte
avvisas.
Den svenska livsmedelslagstiftningen hör till de mest restriktiva i världen.
Bestämmelser gällande främmande ämnen, tillsatser osv. är utformade
med en stor säkerhetsmarginal. Den säkerhet man arbetar med
återspeglas också i det faktum att veterligt inte en enda människa i vårt
land någonsin insjuknat till följd av normal användning av livsmedeltillsatser.
Detta kan jämföras med att vaije år åtskilliga tusen människor i
Sverige insjuknar till följd av livsmedelburna infektioner och matförgiftningar.
Man kan dessutom notera att de i normala ”naturliga” livsmedel ingående
komponenterna ofta är långt farligare än några tillsatser. Nästan vaije
grönsak, rotfrukt osv. innehåller naturligen och oavsett hur de odlas komponenter
som är ”giftigare” än våra tillsatser. Vidare är tillsatserna bekanta
och reglerade: Vi känner deras struktur, renhet, halt, metabolism
Mot. 1985/86
Jo217
10
m. m. Detta gäller däremot inte hela det panorama av kända och okända
kemiska komponenter som finns i våra baslivsmedel.
Det är relevant att ställa alla ”tillförda gifter” i relation till råvarornas
”naturliga giftighet”. Bruce Arnes, ledande forskare och upphovsman till
det över hela världen använda Arnes’ test, har gjort en uppskattning och
säger att ”intaget av 'naturliga gifter’ sannolikt är minst 10000 gånger
högre än intaget av människotillverkade gifter”. (Science, 221 1984, s.
1258.)
Svenska livsmedel är generellt av god kvalitet. Hygieniskt är det ställt
utom allt tvivel. Livsmedelskvalitet är också en fråga om hur maten
smakar. Ett utvecklingsarbete inom köttområdet både inom avel och djurhantering
pågår. Detta kommer förhoppningsvis att leda till att smakligheten
ökar.
Finns det en efterfrågan på livsmedel som är framställd med andra
metoder än de gängse skall dessa naturligtvis inte hindras. Eftersom livsmedelskvalitet
även inrymmer ett stort mått psykologi kan en del människor
säkert tilltalas av livsmedel utan t. ex. tillsatta konserveringsmedel.
De måste dock uppmärksammas på ev. hälsorisker med dessa. Sverige har
ett förhållandevis litet utbud av vad som populärt kallas biodynamiskt
odlade livsmedel. I dag odlas mindre än 1 % av den svenska åkerarealen av
s. k. alternativodlare. Trots ett förhållandevis väl utbyggt distributionsnät
tycks inte dessa livsmedel efterfrågas i någon större omfattning.
Produkter från dylika odlingssystem riskerar att få en låg livsmedelssäkerhet.
För tillfället och säkert många år framåt gäller nämligen att användning
av växtskyddsmedel för att bekämpa vissa växtskadegörare är en
förutsättning för att hindra bildning av mykotoxiner och stressmetaboliter.
Smaklighet är mycket en fråga om psykologi. För att motverka att
osakligheter och skräckpropaganda om livsmedelsframställningen och
livsmedlen sprids och tas på allvar bör de myndigheter och forskare som
har ansvaret för vår folkhälsa anstränga sig att delta i den allmänna debatten.
Även livsmedelsindustrin har ett ansvar härvidlag. Bristen på faktaunderlag
har gjort det svårt att värdera alla uppgifter som förts fram. En
bredare debatt är välkommen.
Hemställan
Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs
1. att riksdagen beslutar att till anslaget C3 Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område anslå 2901 170000 kr.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om statens ansvar för jordbruksproduktionen
med anledning av 1977 års jordbrukspolitiska beslut,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om främjande av livsmedelsexporten,
[4. att riksdagen beslutar att outnyttjade bostadsbyggnader ej,
skall blir föremål för beskattning som bostadsförmån1,]
Mot. 1985/86
Jo217
1 1985/86: Sk 241.
11
Mot. 1985/86
Jo217
Stockholm den 22 januari 19
Arne Andersson (m)
i Ljung
Sven Eric Lorentzon (m)
Jens Eriksson (m)
Ivar Virgin (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Sven Munke (m)
Bertil Danielsson (m)
Hans Dau (m)
Göthe Knutson (m)
Arne Svensson (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
5. att riksdagen beslutar upphäva den s. k. prisprövningsparagrafen
i jordförvärvslagen,
6. att riksdagen beslutar att arvsberättigade släktingar skall slippa
förvärvsprövning enligt jordförvärvslagen,
7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om jordförvärvslagstiftningen
i enlighet med vad som i motionen anförts,
8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om det offentligas
innehav av jordbruksmark i enlighet med vad som i motionen
anförts.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986
Övrigt om motionen
Intressenter
