Jämställdhet

Motion 2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Alla människors lika rätt och värde är en grundläggande princip i ett demokratiskt och öppet samhälle. Staten har ett stort ansvar för att skapa lika förutsättningar att vara olika. Centerpartiet tilltror varje individ förmåga att förvalta sina möjligheter och ta ansvar för både sig själv och andra.

Genom att ge alla människor möjlighet att ha inflytande i samhället på lika villkor skapa förutsättningar för den framtida välfärden. Alla människor är unika och har olika förutsättningar, men alla måste ges möjligheten att bidra till en positiv samhällsutveckling.

Statens uppgift är att forma jämlika system för lika möjligheter. Detta kräver dock att dagens strukturer och processer i samhället förändras. Genom att man ser över befintliga system kan dessa förändras till att bättre passa både kvinnor och män.

Detta gäller inom alla områden i det svenska samhället där olikheter mellan kvinnors och mäns möjligheter till inflytande eller rättvis behandling påverkas av dagens strukturer. Särskilt tydligt blir detta i yrkeslivet, där det idag råder segregering på arbetsmarknaden samt där löneskillnader mellan kvinnor och män som utför ett likvärdigt arbete förekommer. Genom att förbättra möjligheterna för kvinnor att välja alternativa arbetsgivare kan man förbättra situationen avsevärt.

Jämställdhet är en fråga som har stor betydelse för ett ökat självbestämmande, en förbättrad livskvalitet och som bidrar till livskraft i hela landet. Detta gäller inte minst möjligheterna att driva företag som idag inte är lika goda för kvinnor som för män. Genom att återinföra de kvinnliga affärsrådgivarna och resurscentrumen för kvinnor runt om i landet kan man ge än fler kvinnor bättre förutsättningar att starta och driva företag.

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en anpassning av jämställdhetslagstiftningen till skolsystemets samtliga stadier och den högre utbildningen.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att, i nära samverkan med lärarnas organisationer, utforma ett samlat program för ökad jämställdhet i den svenska skolan.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en långsiktig plan för uppvärdering av kvinnodominerade yrken.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utformningen av läroböcker ur ett jämställdhetsperspektiv.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lönerevision i den statliga verksamheten i syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt arbete.2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativa arbetsmarknaders betydelse för en rättvis lönesättning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma ett skattesystem som förbättrar kvinnors möjligheter att ta del av löneförmåner.3

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av utformningen av läkemedel ur ett jämställdhetsperspektiv.4

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av den från jämställdhetssynpunkt snedvridna utlåningen inom ALMI.5

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillföra resurser för att återinföra och permanenta kvinnliga affärsrådgivare, kvinnliga resurscentrum och kvinnolån för att stimulera kvinnligt företagande.5

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ersättningen från trygghetssystemen även för företagare beräknas utifrån en normal årsarbetstid.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagstifta bort möjligheten för facken att inskränka företagens möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett jämställdhetsperspektiv i samhällsplaneringen.6

1 Yrkandena 1, 2 och 4 hänvisade till UbU.

2 Yrkande 5 hänvisat till FiU.

3 Yrkande 7 hänvisat till SkU.

4 Yrkande 8 hänvisat till SoU.

5 Yrkandena 9 och 10 hänvisade till NU.

6 Yrkande 13 hänvisat till BoU.

3 Möjliggör för individen

Centerpartiet tilltror varje individ förmågan att förvalta sina möjligheter och ta ansvar för både sig själv och andra. Individens frihet är nära förbunden med förmågan till och kravet på att ta ansvar för sina handlingars konsekvenser. För att detta skall vara möjligt krävs att människor ges jämlika villkor att förvalta sina möjligheter och att det finns en valfrihet för individerna att förverkliga sina drömmar.

Det yttersta målet för Centerpartiets politik är att möjliggöra för varje individ, oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, ålder eller position i samhället, att växa och förverkliga sina drömmar.

Dagens strukturer och processer i samhället försvårar och i vissa fall förhindrar individers möjligheter att påverka sin egen vardag. Samhällets strukturer är utformade på ett sådant sätt att bevarandet av befintliga system sätts före den enskilda individens behov och önskemål. Dessa strukturer, som under lång tid formats utifrån mannen som norm, måste förändras.

Det är ingen tvekan om att kvinnor som grupp, men även som individer, har drabbats hårdast av denna patriarkala ordning. För att möjliggöra för alla individer, såväl kvinnor som män, att växa och ta ansvar krävs att man bryter den könsmaktsordning som finns i samhället och häver den patriarkala ordningen. Kvinnor och män har ett gemensamt ansvar för att förändra samhället utifrån såväl individ- och samhälls- som symbolnivå. Detta kräver åtgärder för att göra upp med kollektiva orättvisor samtidigt som den enskilda individen stärks och ges förutsättningar att forma de egna livsprojekten.

4 Lika förutsättningar kräver förändrade attityder

Genom ett feministiskt perspektiv skapas förutsättningar för ett samhälle där såväl kvinnor som män får utvecklas och där systemen inte könsmässigt styr fördelningen av makt och resurser. Avgörande för att kvinnor skall kunna ta makt är att vi gör upp med den objektifiering av kvinnor som finns. När kvinnor ses som objekt får de svårt att vara subjekt som tar makt. Attityderna i samhället måste förändras, något som tar tid och kräver att insatser görs redan i tidig ålder.

Staten har ett ansvar för att övervaka och förhindra att ojämlikhet i valfrihet och ansvar uppkommer för enskilda individer. Kort sagt – staten skall garantera lika möjligheter att vara olika. För att detta skall vara möjligt krävs en större tolerans för olikheter och ett ständigt ifrågasättande av strukturer och processer i dagens samhälle.

Varje människa är unik och föds med olika förutsättningar i livet. Den mångfald som detta innebär öppnar för en mängd kombinationer av möjligheter och utfall. Detta är en av de största tillgångarna som finns i det svenska samhället idag. Samtidigt är detta även en av anledningarna till att kränkningar och fall av olika behandling dagligen förekommer. Okunskap, attityder och samhällsstrukturer lägger hinder i vägen för individers livsmål och självförverkligande och leder ofta till utanförskap och en känsla av vanmakt över att inte kunna styra över sitt eget liv. Detta kan inte accepteras.

Centerpartiet utgår ifrån att alla människor är unika och att varje individ har rätt till jämlik behandling och inflytande. Varje individ skall mötas med samma respekt och ha samma rättigheter som den idag rådande normen i samhället, den friske, heterosexuelle, medelålders vite mannen, en norm som utgör en minoritet av befolkningen.

Staten har ett stort ansvar för att ge alla människor lika förutsättningar att göra egna val så länge det inte påverkar andra individers möjligheter att göra andra val. Statens roll blir således att skapa jämlika system för lika möjligheter, inte att till varje pris fördela en given portion likhet till alla individer eller grupper.

5 En jämställd skola

Skolan har i uppdrag, i enlighet med läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (LpO94), att ”aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar att motverka traditionella könsmönster. Den ska ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet”.

Riksdagens uppdrag till det svenska skolväsendet är således tydligt. Skolan skall arbeta för att stimulera de enskilda eleverna till att bli självständiga och kreativa individer. Undersökningar visar att verkligheten ser annorlunda ut. Redan på dagis dominerar pojkarna och tendensen förstärks genom hela skoltiden. Det är vanligt att personalen accepterar att pojkar leker för sig själva, enbart för att de är pojkar. Det bristande mötet kan bero på att pojkar som grupp tillskrivs den typiskt manliga könsrollen som oberoende och att de därigenom klarar sig själva. Detta leder till att pojkar skapar sina egna normer som sedan bärs med genom resten av livet. Pojkar syns och hörs mer, dåligt uppträdande avvisas som pojkstreck och flickor används som dämpande element bredvid livliga pojkar.

Flickors situation under skoltiden är ofta utsatt. En orsak kan vara det som beskrivits ovan. Pojkar upplever flickor som ett hot mot den förväntade könsroll som pojkar tillskrivs redan från unga år. Många flickor blir utsatta för fysiskt eller psykiskt våld eller hot om våld, mer eller mindre regelbundet, av pojkar som uppfattar sin maktposition som hotad. Unga pojkar gör kvinnan till ett objekt för att hindra henne att bli ett subjekt som tar makt.

Det alltmer utbredda sexualiserade språket och språkvåldet, som går allt lägre ner i åldrarna, är ett uttryck för nedsättande attityder och felaktig inställning till jämlikhet. Detta är inte acceptabelt och måste motverkas. Det är varje vuxen persons skyldighet och ansvar att tillse att sådant inte förekommer. Ansvaret faller särskilt tungt på föräldrar, ledare i föreningslivet och vuxna i skolans värld.

Det är inte rimligt att individers deltagande i undervisning som sker under plikt ska resultera i livslångt psykiskt lidande. Möjligheterna för att kraftfulla åtgärder, riktade mot utövarna av mobbning och trakasserier, skall kunna vidtagas från skolledningens sida måste förbättras. Möjligheten att i särskilda fall skilja utövarna av mobbning och trakasserier från den reguljära undervisningen måste stärkas. En anpassning av jämställdhetslagstiftningen måste göras till det svenska skolsystemets samtliga stadier och även till den högre utbildningen. Detta bör ges regeringen till känna.

Genom att personalen och föräldrarna vid förskolor och skolor ges en självständigare roll för verksamhetens utformning och därigenom ges möjlighet att bryta det traditionella könsmönstret kan ett första steg mot en ökad jämställdhet tas. Lokala skolstyrelser kan med fördel genomgå en jämställdhetsutbildning för att dessa aspekter skall belysas i ledningen av skolan. Regeringen bör inom ramen för ett jämställdhetsprojekt tillskjuta medel så att material och handledning till en sådan utbildning kan finansieras.

Trots den fina formuleringen i läroplanen har lite hänt i skolan vad gäller jämställdheten. Visserligen har en hel del projekt initierats och genomförts, men någon samordnad insats har inte gjorts för att förbättra situationen. Arbetet med en ökad jämställdhet får inte stanna vid skrivna formuleringar på ett papper. Det krävs ett samlat grepp där klart mätbara mål och metoder för att mäta dessa utformas. Det är särskilt viktigt att detta arbete riktas mot barn och ungdomar för att redan där lägga grunden för att bryta de samhällsstrukturer som kringskär individers och gruppers möjligheter till självförverkligande och inflytande i samhället. Regeringen bör därför ge Skolverket i uppdrag att, i nära samverkan med lärarnas organisationer, utarbeta ett samlat program för ökad jämställdhet i den svenska skolan. Detta bör ges regeringen till känna.

Det finns en stor dominans av kvinnliga lärare inom grundskolan, närmare 75 procent av lärarna är kvinnor. På gymnasiet är fördelningen jämnare, men där finns en svag övervikt av män. Inom barnomsorgen är 95 procent av de anställda kvinnor. Inom teknikområdet är bilden den omvända. Det är sannolikt att detta ytterligare förstärker de könsmönster som idag finns i samhället. För att situationen ska förändras är det viktigt att fler kvinnor söker sig till manligt dominerade yrken och att fler män söker sig till de kvinnodominerade.

För att åstadkomma detta är det av betydelse att uppvärdera de yrkesområden som har en kvinnlig dominans. Framför allt handlar det om att utarbeta alternativa karriärvägar som gör det möjligt att formulera olika typer av livsprojekt inom arbetslivet, att skapa goda arbetsmiljöer och alternativa organisationsformer för att öka arbetstagarnas inflytande över sin egen arbetssituation. En ökad möjlighet att göra karriär skapar även förutsättningar till en mer positiv löneutveckling även inom kvinnodominerade yrken.

6 Skev lönebildning

Det faktum att personalen inom den offentliga sektorn är hårt ansatt av besparingar gör att attityden gentemot dessa yrken försämras. I förlängningen försvårar detta rekrytering av personal ytterligare. Det är därför angeläget att de så kallade ”mjuka yrkena” uppvärderas på den svenska arbetsmarknaden för att säkra den välfärd vi alla eftersträvar. Regeringen bör utforma en långsiktig plan för att uppvärdera kvinnodominerade yrken. Detta bör ges regeringen till känna.

Den brist på jämställdhet som idag kan identifieras i olika stadier inom grundskolan kan vara en av orsakerna till att kvinnor och män väljer olika vägar inom såväl gymnasieutbildningen som den högre utbildningen. Regeringen inrättade ett särskilt råd för jämställdhetsfrågor som rör transport och IT-frågor i september 1999. I ett av rådets delbetänkanden presenterades en undersökning om elevers val till gymnasium och högskola. Statistiken visar på en klar manlig övervikt på naturvetenskapliga och tekniska gymnasieprogram, 80 procent pojkar, medan kvinnor utgör en majoritet på de ”mjukare” programmen inom exempelvis samhällskunskap, 60 procent flickor. Detta återspeglas även i statistik som berör högre utbildning, där denna tendens förstärks ytterligare.

Enligt SCB:s statistik visar det sig att 60 procent av alla som tog högskoleexamen 1999/2000 var kvinnor. Denna siffra har varit tämligen konstant sedan början av 1990-talet. Om man bryter ned siffrorna för att studera vilka som läser de tekniska utbildningarna visar det sig tydligt att andelen kvinnor med exempelvis ADB-examen eller systemvetenskaplig examen minskar. Andelen kvinnor med sådan examen minskade med 12 procent mellan åren 1991/92 och 1998/99. Inte heller kan man se någon ökning av andelen kvinnor bland dem som tar en civilingenjörsexamen med inriktning på datateknik. Sammantaget ger detta en bild som visar att det finns en klar majoritet av män med högskoleexamen inom elektronik och data. Detta är något som kan komma att få allvarliga konsekvenser inom en snar framtid på arbetsmarknadsområdet, i socialförsäkringssystemet och för samhällsstrukturen i stort med tanke på den teknikutveckling inom arbetsmarknadsområdet som nu sker. Klyftan mellan könen kan komma att accentueras ytterligare.

Det finns anledning att undersöka närmare varför denna situation har uppkommit och vad vi kan göra för att stimulera fler män att söka sig till de ”mjukare” utbildningarna och fler kvinnor att söka sig till de mer tekniskt inriktade utbildningarna. Detta är nödvändigt för att få en större mångfald både inom själva utbildningen och i det framtida arbetslivet.

Naturvetenskap och teknik bör på ett naturligt sätt föras in i undervisningens alla moment. Detta kan göras både genom experiment och genom att använda tekniska hjälpmedel i undervisningen för att i större utsträckning avdramatisera tekniken och dess möjligheter. Läroböckernas utformning kan förbättras för att öka läsviljan och förståelsen för teknikens möjligheter och begränsningar. Det omvända gäller de böcker som behandlar tidigare traditionellt kvinnliga ämnesområden. Vad som ovan anförts om läroböckernas utformning bör ges regeringen till känna.

7 En jämställd arbetsmarknad

Den svenska arbetsmarknaden är inte jämställd utan tvärtom väldigt uppdelad. 37 procent av den kvinnliga arbetskraften återfinns inom den offentliga sektorn. Detta skall jämföras med motsvarande siffra bland männen som är 14 procent. Orsaken till denna uppdelning av arbetsmarknaden kan förklaras med att offentlig sektor till stor del utgörs av ”mjuka” yrken inom vård, skola och omsorg.

Trots den kraftiga övervikten av kvinnor inom den offentliga sektorn är männen klart överrepresenterade inom de arbetsledande befattningarna. Inom exempelvis hälso- och sjukvården, där ca 85 procent av de anställda är kvinnor, är det män som har 54 procent av de arbetsledande uppgifterna. Detta motiveras ofta med att det är svårt att finna kompetens bland kvinnorna och att de ofta själva väljer att inte ta på sig arbetsledande uppgifter. Detta är dock inte med sanningen överensstämmande. Undersökningar vid Handelshögskolan i Stockholm visar att 72 procent av kvinnorna kan tänka sig att bli befordrade samt att kvinnor i högre utsträckning än män har högskoleexamen, relativt sett. Sanningen är snarare att ledaregenskaper hos kvinnor som verkar i en manlig struktur osynliggörs.

Offentliga arbetsgivare har ett stort ansvar när det gäller att bryta denna trend och föregå med gott exempel. De offentliga institutionernas jämställdhetsplaner bör vara utformade på ett sådant sätt att uppsatta mål tydligt kan utläsas och resultaten mätas. Centerpartiet motionerade under föregående riksmöte om att jämställdhetsplanerna bör genomgå en jämställdhetsrevision för att betydelsen av dem skall belysas. Målsättningen bör vara att arbetet med att rekrytera kvinnliga arbetsledare och chefer ytterligare accentueras. Riksdagen har ännu inte behandlat denna motion. Arbetet med att utforma modeller för att mäta resultaten av jämställdhetsplaner måste intensifieras.

I den privata sektorn finns cirka 63 procent av den manliga arbetskraften. Motsvarande siffra för kvinnorna är 37 procent. Det är således en snedvridning till männens fördel när det gäller andelen av den totala arbetskraften inom den privata sektorn. Mellan den offentliga och privata sektorn på arbetsmarknaden finns en väsentlig löneskillnad där lönerna i den offentliga sektorn generellt är lägre än inom den privata.

Det finns kraftiga löneskillnader även inom de båda sektorerna. SCB:s lönestatistik för 2000 visar att den genomsnittliga skillnaden mellan en kvinna och en man som innehar en tjänst som verksamhetschef inom vård och omsorg är 2.500 kronor i månaden. Skillnader i lön förekommer även på högre nivåer inom den offentliga sektorn. Inom gruppen högre ämbetsmän och politiker har kvinnan 82 procent av mannens lön, en skillnad som motsvarar 7.400 kronor i månaden.

Dessa skillnader leder till att det finns anledning att genomföra en lönerevision inom statlig verksamhet. Möjligheten att genomföra denna lönerevision i samarbete med Kommun- och Landstingsförbundet bör undersökas. Vad som ovan anförts om en lönerevision inom statlig verksamhet bör ges regeringen till känna.

Under 2001 har Arbetsdomstolen prövat de löneskillnader som finns mellan kvinnor och män inom offentlig sektor som utför likvärdigt arbete. I det prövade fallet, där en prövning av löneskillnaderna mellan en intensivvårdssköterska och en medicintekniker genomfördes, kom utslaget att visa att det finns ett samband mellan lönesättning och alternativ arbetsmarknad. Detta visar att det är viktigt att det skapas konkurrens inom exempelvis vårdsektorn. Med en större konkurrens inom vårdsektorn skapas alternativa arbetsmarknader för personalen, mestadels kvinnor, och en rättvisare lönesättning kan därigenom komma till stånd. Tyvärr har regeringen återkommande försvårat möjligheten för denna konkurrens att komma till stånd. Vad som ovan anförts om alternativa arbetsmarknaders betydelse för en rättvis lönesättning bör ges regeringen till känna.

Statistik visar även att kvinnor, i större utsträckning än män, tar ansvar för de vardagliga sysslor som är kopplade till hemmet. Detta innebär att det är vanligare att kvinnor arbetar deltid än att män gör det. Ofta är detta inte självvalt, men nödvändigt för att det vardagliga livet skall fungera. På sikt innebär detta att kvinnors möjligheter till att göra yrkeskarriär begränsas. På senare tid har det blivit vanligare att familjer väljer att skaffa barn senare i livet, och istället låter karriärmöjligheterna gå före. Detta är ett individuellt val, men inte alltid självvalt utan alltför ofta en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna göra karriär.

Många av de löneförmåner som finns idag är speciellt utformade för män och mäns behov. En av de vanligaste formerna av löneförmån är tillgång till tjänstebil, något som framförallt är riktat till män. Som följd av detta har även utformningen av skattesystemet kommit att inrikta sig på dessa löneförmåner, vilket leder till att företag inte har samma intresse av att utveckla löneförmåner som riktar sig till kvinnor och kvinnors behov. Regeringen bör därför ta initiativ till att utforma ett skattesystem som gör det möjligt för kvinnor att ta del av löneförmåner. Detta bör ges regeringen till känna.

8 En jämställd vård

Inom vården finns skillnader i bemötandet av kvinnor och män. Det gäller såväl den forskning som bedrivs som den behandling som utförs. Undersökningar visar att kvinnors möjligheter till rehabilitering är långt sämre än den tillgång till rehabilitering som män har. Även forskningen om kvinnorelaterade sjukdomar är eftersatt. Detta medför att kvinnor inte har möjlighet att få behandling för sina sjukdomar, vilket leder till onödigt psykiskt, fysiskt och ekonomiskt lidande. Det finns även skillnader i symptom på sjukdomar mellan kvinnor och män vilket gör att det kan uppstå problem med att ställa rätt diagnoser. Medicin är ofta utformad med mannen som norm vilket gör att det finns en uppenbar risk för felmedicinering när kvinnor skall behandlas. Detta har uppmärksammats i debatten, men det finns ännu en osäkerhet kring vilket genomslag detta har haft inom läkemedelsbranschen. Regeringen bör ta initiativ till en översyn av utformningen av mediciner ur ett jämställdhetsperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.

9 Kvinnligt företagande

I genomsnitt för hela riket drevs verksamheten i de nystartade företagen till 29 procent av kvinnor, vilket är ungefär samma andel som 1999. Nya företag vilka ledddes av män uppgick till 66 procent och andelen nya företag som drevs gemensamt av män och kvinnor till 5 procent. Sett i ett något längre perspektiv har emellertid antalet och andelen nystartade företag som leds av kvinnor ökat betydligt. Mellan åren 1993 och 2000 har antalet nystartade företag ökat med nästan 7 000 medan andelen stigit med drygt 8 procentenheter.

Det är stora branschvisa skillnader i andelen kvinnliga företagare. Generellt sett tenderar kvinnor att i betydligt större utsträckning driva verksamhet inom tjänstenäringarna än inom industrinäringarna. Den högsta andelen nystartade företag som leds av kvinnor uppmättes för branschgruppen utbildning, hälso- och sjukvård samt andra samhälleliga och personliga tjänster, 54 procent, medan den lägsta andelen registrerades för byggnadsverksamhet, 3 procent. Regeringens restriktiva hållning gentemot alternativa driftsformer inom offentlig sektor är således inte hämmande enbart för kvinnors alternativa arbetsmarknad utan även ett hinder för kvinnligt företagande.

Även om utvecklingen inom det kvinnliga företagandet är stort mellan åren 1993 och 2000 så har en avmattning skett. Detta kan förklaras med en bristande jämställdhet när det gäller förutsättningar för företagande. Kvinnor har i allmänhet svårare än män när det gäller möjligheten att få fram riskkapital vid start av företag. I vissa fall anses även kvinnor ha en sämre kreditvärdighet än män, enbart beroende på sitt kön.

För att man även i framtiden skall kunna garantera tillväxt och välfärd är det viktigt att det startas fler företag och att de befintliga företagen utvecklas och växer. I detta arbete har det kvinnliga företagandet en stor uppgift att fylla. Som ett led i att förbättra förutsättningarna inrättades särskilda företagarlån för kvinnor på initiativ från Centerpartiet. Dessa kvinnolån, som idag administreras av ALMI, har haft stor betydelse i framväxten av fler kvinnliga företagare.

Statistik från ALMI visar att av totalt ca 15.000 utestående lån har 30 procent tecknats av kvinnor. Detta avspeglar andelen nystartade kvinnliga företag under senare år. Om statistiken bryts ned till hur de utlånade medlen är fördelade visar sig en annan bild. Av ca 3,2 miljarder kronor är 9 procent utlånade till kvinnliga företagare. En närmare översyn av den ur jämställdhetsperspektiv snedvridna utlåningen inom ALMI bör göras. Detta bör ges regeringen till känna.

I samband med att de särskilda kvinnolånen inrättades utformades även en modell för att ytterligare stimulera kvinnligt företagande. I modellen ingick särskilda satsningar på resurscentrum för kvinnor och särskild affärsrådgivning för kvinnor. Satsningen på resurscentrum för kvinnor inrättades på försök under en tvåårsperiod och har sedan övergått till att drivas på regional och ideell basis. De särskilda affärsrådgivarna för kvinnor avskaffades 2000 och en utvärdering sker nu.

Det kan dock redan konstateras att denna modell har slagit väl ut och har haft en stor betydelse för den positiva utvecklingen inom det kvinnliga företagandet. Regeringen bör därför ta initiativ till att tillföra resurser så att modellen med kvinnliga affärsrådgivare, resurscentrum för kvinnor och kvinnolån kan permanentas. Detta bör ges regeringen till känna.

Kopplat till tidigare beskrivningar av kvinnors situation på arbetsmarknaden kan konstateras att situationen näppeligen ter sig annorlunda för den kvinnliga egenföretagaren. Det administrativa klimatet för företagare i Sverige är inte det bästa. Regeringen har med anledning av detta tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att förenkla regelverk och administration för företagarna. Denna arbetsgrupp har hittills presterat för lite och för sent. Ett tungrott regelverk drabbar i större utsträckning kvinnliga företagare med barn då de ofta har brist på tid.

Att driva ett företag innebär att man har ett stort ansvar för sina anställda, sig själv och sin familj, men även gentemot andra företag. För att kunna ta detta ansvar är det viktigt att företagaren har möjlighet att känna trygghet i sin vardag, såväl i medgång som i motgång. Idag ges inte företagaren lika villkor till trygghet som anställda då det finns skillnader vad gäller möjligheter till sjukpenning, föräldraförsäkring och ersättning vid arbetslöshet. Samtidigt som företagare betalar in stora summor i form av skatter och avgifter ges man inte möjlighet att dra nytta av detta själv. Den verklighet som många företagare lever i idag skulle inte accepteras om det gällde en person med anställning.

Egenföretagaren har fasta kostnader vid sjukdom eller föräldraledighet. Samtidigt som företaget tillfälligt är stängt med bortfall av inkomster riskerar även ett mer långsiktigt inkomstbortfall uppkomma genom att kunderna söker sig till andra företag. Detta är särskilt känsligt för de företag som verkar inom tjänstesektorn, där lager inte kan byggas upp som buffert och det är svårt att få tag på vikarierande personal. Det finns anledning att förbättra tryggheten för dagens och framtidens företag för att öka tryggheten för den enskilda företagaren.

För den som är anställd beräknas den tillfälliga föräldrapenningen så att årsinkomsten fördelas enbart på de dagar då den anställda skulle ha arbetat. Den som däremot driver sitt företag i en enskild firma eller i ett handelsbolag, och i lagen kallas för egenföretagare, har det dock värre. För dem beräknas den tillfälliga föräldrapenningen så att årsinkomsten fördelas på årets alla dagar, inte bara på de dagar då egenföretagaren skulle ha arbetat.

Detta sätt att räkna innebär helt enkelt att egenföretagare får lägre ersättning än anställda när de är hemma och tar hand om sjuka barn. Deras inkomster fördelas på årets alla dagar och blir därmed lägre än om de fördelas bara på arbetade dagar.

Därför är det ekonomiska bortfallet större för den egenföretagare som är hemma och tar hand om barn än det är för den som är anställd. Dessutom är det på många andra sätt dyrare att vara hemma för en företagare än för en anställd eftersom kostnaderna för exempelvis inventarier finns kvar även om ensamföretagaren är sjuk.

Denna utformning av reglerna gör det svårare för människor med barn att starta företag. Alla småbarnsföräldrar vet att de är tvungna att vara hemma ett antal dagar varje år för att ta hand om barnen. Om ersättningen är lägre för egenföretagare än för anställda, så har åtminstone småbarnsföräldrar fått ett skäl till att inte ta steget och gå från anställning till företagande.

Liknande resonemang kan göras gällande för de övriga delarna inom socialförsäkringen och inom arbetslöshetsförsäkringen. Det faktum att man gör en sammankoppling av makar inom exempelvis fåmansföretag gör att make eller maka inte får del av arbetslöshetsersättning om den andra parten driver företag. Det är inte självklart att den ena parten i ett äktenskap per automatik skall vara anställd i den andra partens företag.

Detta rimmar illa med budskapet att vi behöver både fler barn och fler företagare. Dessutom är det förkastligt ur ett jämställdhetsperspektiv. Ersättningen från trygghetssystemen bör även för företagare beräknas utifrån en normal årsarbetstid. Detta bör ges regeringen till känna.

10 Familjepolitik

Det svenska barnafödandet befinner sig på en historiskt låg nivå. Befolkningssiffrorna skulle vara negativa om inte en migration fanns. Långtidsutredningen har i sitt delbetänkande våren 2000 pekat på detta problem och vilka konsekvenser detta kan få för den svenska välfärden och tillväxten i framtiden. Om bara några år kommer Sverige att lida av en allvarlig arbetskraftsbrist. Detta borde föranleda en reformering av den svenska familjepolitiken, så att den bättre anpassas till individernas önskan och omvärldens krav.

En reform av familjepolitiken borde främst inrikta sig på att stärka familjernas möjligheter till valfrihet vad gäller barnomsorg och föräldraledighet. Detta gynnar både kvinnor och män, men kanske framför allt barnen. Det får inte vara så att kvinnor och män avstår från föräldraskap bara för att ha möjlighet att göra karriär. Möjligheterna att vara förälder samtidigt som man gör yrkeskarriär måste därför förbättras.

Likaså finns fällor i nuvarande föräldraförsäkring som är djupt orättfärdiga och låser fast kvinnor och män i respektive könsroll. Dessa fällor finns både för ensamstående föräldrar som är tvungna att avstå från en grundläggande utbildning och för dem som väljer bort föräldraskapet av ekonomiska skäl. Yngre generationer har ofta en mer positiv inställning till jämställdhet än äldre. Detta förändras till det sämre då man skaffar barn, något som medför att en tydligare uppdelning i de traditionella könsrollerna uppkommer. Detta drabbar i stor utsträckning både kvinnor och män: kvinnor hindras från att komma ut i arbetslivet och det blir svårare för män att stanna hemma med sina barn.

Det blir allt vanligare att större företag ser det som en positiv erfarenhet att män har varit föräldralediga. För att underlätta detta har dessa företag tecknat egna tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen för att garantera att deras anställda får möjlighet till en högre ersättning när de är föräldralediga. Detta måste ses som positivt och uppmuntras. Tyvärr har det förekommit motstånd från en del fackliga organisationer mot denna lösning vilket har förhindrat att sådana tilläggsförsäkringar tecknas. Centerpartiet anser att det inte bör vara möjligt för fackliga organisationer att förhindra denna typ av tilläggsförsäkring. Regeringen bör ta initiativ till att lagstifta bort fackens möjlighet att inskränka företagens möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen. Detta bör ges regeringen till känna.

11 Våld mot kvinnor

Varje år anmäler 20 000 kvinnor misshandel i Sverige. Därutöver finns ett stort mörkertal. Kvinnor som hotats eller utsatts för våldsbrott har rätt att tas på största allvar. Endast var femte anmälan leder dock till åtal. Polis, åklagare, socialtjänst samt hälso- och sjukvården brister fortfarande i rutiner och hantering av ärendena. Kampen mot våldet mot kvinnor måste genomsyra polisens och åklagarnas arbete. Samarbetet mellan myndigheterna bör fördjupas och handläggningen bli effektivare.

Att skyddsåtgärder till stöd för misshandlade, hotade och förföljda kvinnor innebär inskränkningar i deras rörelsefrihet förtjänar särskild uppmärksamhet. Istället borde det naturliga vara att åtgärderna tog sikte på att begränsa gärningsmannens rörelse- och handlingsfrihet.

Den kränkande situation en misshandlad kvinna tvingas leva i förstärks i viss mån av samhället. Det är kvinnans rätt som blir inskränkt och inte mannens. Det är viktigt att det svenska samhället kan ge en misshandlad kvinna det stöd hon så väl behöver. Att bryta sig ur ett våldsamt förhållande är en långsam och svår process. För att denna tid på alla vis ska underlättas för kvinnan är det viktigt att praktiska ting inte ligger som hinder.

När dessa kvinnor väl tar steget ifrån mannen är de oftast tvingade att lämna hem och ägodelar. Lagen inskränker idag kvinnans rättigheter och ökar mannens makt över kvinnan. Tiden mellan uppbrott och skilsmässa samt rättsprocessen däremellan är ofta lång. Under denna tid är det med dagens lagstiftning i stort sett omöjligt för kvinnan att återvända till hemmet. Även om hemmet står skrivet på kvinnan ger lagen idag inget utrymme för kvinnan att kräva att den åtalade mannen lämnar hemmet. Detta medför ofta att den utsatta kvinnan står utan hem och ägodelar. I många av våra större städer råder idag bostadsbrist, vilket skapar stora komplikationer för de misshandlade kvinnor som vill lämna sina män. Detta innebär i praktiken att kvinnors frihet inskränks.

Det är viktigt att kvinnojourerna förstärks. För utsatta kvinnor kan kvinnojourerna vara en vändpunkt. Genom kvinnojourer får de utsatta kvinnorna någon som kan stötta dem vid en anmälan av mannen, och även möjlighet till en fristad och ett andrum. Det är därför viktigt att stärka kvinnohusen, ge dem möjlighet att hjälpa och stötta kvinnor i nöd. Många kvinnojourer i Sverige får i dag samtal från mellan en och två nya kvinnor dagligen.

Varje händelse som kan benämnas som familjevåld där barn förekommer bör leda till kraftfulla åtgärder. Som omedelbar åtgärd skall åklagaren fatta ett interimistiskt beslut om besöksförbud, vilket ger den utsatta parten, nästan alltid kvinnan, rätt att byta lås i ytterdörrarna till bostaden utan att hon riskerar att åtalas för egenmäktigt förfarande. Centerpartiet har i en motion om rättstrygghet föreslagit åtgärder som skall förbättra utsatta kvinnors situation.

12 Samhällsplanering

Med mannen som norm planeras uppbyggnaden av vårt samhälle. Detta inte minst i samhällsplaneringen när byggnationer och anläggningar planeras. Med små åtgärder och oftast smärre kostnader kan en tryggare miljö för alla skapas. För att skapa en trygg miljö för både kvinnor och män är det viktigt att man ger ett jämställdhetsperspektiv utrymme i samhällsplaneringen. Det kan exempelvis handla om att det finns belysning i parker, parkeringshus och på gång- och cykelvägar som medför en ökad rörlighet för både kvinnor och män även under kvällar och nätter. Regeringen bör ta initiativ till att samhällsplaneringen utformas utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 26 september 2001
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)	Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)	Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)