Jaktens organisation och administration
Motion 1986/87:Jo784 Olle Östrand (s)
Motion till riksdagen
1986/87: Jo784
Olle Östrand (s)
Jaktens organisation och administration
Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Detta
finns inskrivet i naturvårdslagen. Den vilda faunan utgör en omistlig del av
naturen. Jaktlagstiftningen har därför successivt anpassats för att skydda
och bevara en artrik och livskraftig fauna. Ansvaret för faunavården är i
huvudsak uppdelad med ett övergripande primäransvar för samhället,
samt ett sekundärt ansvar för de enskilda jakträttsinnehavarna vad gäller
den lokala viltvården. Därutöver bedriver vissa ideella frivilligorganisationer
en verksamhet som gagnar faunan och övrig naturvård.
Jakt- och viltvårdsberedningen noterar i betänkandet Vilt och Jakt, s.
327, att under riksdagen och regeringen har naturvårdsverket det centrala
och länsstyrelsena det regionala ansvaret för viltvårds- och jaktadministrationen.
Angående organiserandet av det praktiska viltvårdsarbetet anför
beredningen, att administrationen i den delen i första hand handhas av de
båda jägarorganisationerna Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens
jägare. Beredningen nämner vidare att även Svenska
naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening utför faunavårdande
arbetsuppgifter.
På s. 332 i betänkandet bedömer beredningen den nuvarande uppdelningen,
med beslutande myndigheter och praktiskt arbetande frivilligorganisationer,
som i stort sett ändamålsenlig. Beredningen noterar emellertid
att det ideella arbete som Svenska jägareförbundet utför ofta uppfattas
som en myndighetsfunktion. Beredningen anser att en klarare gränsdragning
bör ske vad gäller beslutsföra myndigheter och de frivilligt arbetande
organisationerna. Därutöver föreslår beredningen att ”i första hand de
båda jägareorganisationerna, även i fortsättningen bör svara för administrationen
av det praktiska viltvårdsarbetet”.
Det framstår som angeläget att yrkandet om en klar gränsdragning
mellan myndighetsutövningen och de frivilligt arbetande organisationerna
genomförs. Uppenbart uppträder Svenska jägareförbundet och förbundets
tjänstemän som om deras arbete var en direkt myndighetsutövning. Det är
bl.a. vanligt att Svenska jägareförbundets personal undertecknar skrivelser
och yttranden med ”i tjänsten”, vilket förleder mottagaren tro att
skrivningen är ett under ämbetsmannaansvar upprättat myndighetsutlåtande.
Så är dock ej fallet.
När riksdagen 1938 beslutade om visst ekonomiskt stöd till Svenska
jägareförbundet fanns ingen annan jägarorganisation i landet. Samma år
bildades emellertid Jägarnas riksförbund, genom samgående av ett flertal
Mot.
1986/87
Jo784—792
I Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Jo784- 792
fristående jägarföreningar inom landet. 1956 bildades ytterligare en jägarorganisation,
Landsbygdens jägare, som 1968 anslöt sig till Jägarnas riksförbund.
Därav dubbelnamnet, som ofta förkortas till riksjägarna.
Under de snart 50 år som gått sedan riksdagen 1938 första gången
beviljade ett mindre bidrag till Svenska jägareförbundet har mycket hänt.
Tidigare var naturvård ett okänt begrepp. Successivt har naturvården och
faunavården växt till ett framträdande riksintresse. Vi har fått en särskild
naturvårdslag. Ett särskilt ämbetsverk, naturvårdsverket, har tillskapats
för att tillgodose naturvårdens behov. Naturvårdsverket är samtidigt ansvarig
myndighet för jakten och viltvården. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens
jägare har, trots ekonomiska svårigheter och brist på samhällsstöd,
växt till en rikstäckande jägarorganisation med omfattande aretsuppgifter
och samhällsengagemang.
De förutsättningar som förelåg 1938 är i dag helt förändrade. Detta har
medfört ett uppenbart behov av anpassning till tidsutvecklingen. 1978
beslutade riksdagen, i enlighet med jordbruksutskottets betänkande, att
bevilja Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare ett årligt bidrag ur jaktvårdsfonden
för förbundets allmännyttiga verksamhet. Av betänkandet,
JoU 1978/79:4, framgår att utskottet förutsatte att frågan om jaktens administration
och därmed sammanhängande anslagsfrågor skulle komma till
omprövning efter det jakt- och viltvårdsberedningen framlagt sitt betänkande.
Beredningens betänkande är avlämnat, varför erforderliga revideringar
i jaktens organisation och administration bör komma till genomförande.
Utöver behovet av en klar och odiskutabel gränsdragning mellan myndigheter
och frivilligorganisationer, bör berörda myndigheter tillföras ökade
ekonomiska och personella resurser. Detta kan ske utan ökad belastning
av budgeterade medel, genom att fondutredningens förslag om avskaffande
av jaktvårdsfonden genomförs. Vidare bör bidragen till de båda
jägarorganisationerna omfördelas enligt gängse demokratiska regler.
Länsstyrelserna skall svara för den regionala administrationen av jakten
och viltvården. Arbetsbördan ökar och frågorna som skall handläggas blir
allt mer komplicerade, genom förändringar i miljön och vidgad hänsyn till
andra allmänna och enskilda intressen. Trots de ökande krav som ställs på
länsstyrelserna, saknar dessa egen expertis i jakt- och viltvårdsfrågor.
Under rådande förhållanden är länsstyrelserna helt beroende av utomstående
rådgivning. Vad avsaknaden av egen sakkunskap i förening med dålig
rådgivning kan leda till, är älgstammens utveckling under den senaste
tioårsperioden ett belysande exempel på. Under 1970-talet tillväxte älgstammen
i antal så att stora ungskogsarealer efter hand totalförstördes.
Skadorna på odlade grödor ökade lavinartat, samtidigt som älgolyckorna
på vägarna ökade till att spela en dominerande roll bland trafikolyckorna.
När skadesituationen till slut blev ohållbar, tillgreps en i flera avseenden
panikartad avskjutning. De senaste årens mycket kraftiga avskjutning har
medfört att älgstammen nu är ojämnare än någonsin, samtidigt som kvaliteten
allvarligt försämrats med bl. a. sjunkande slaktvikter och dålig hornutveckling.
Älgolyckorna har orsakat både enskilda och samhället stora
kostnader. Hade länsstyrelserna haft egen sakkunnig personal till sitt
Mot. 1986/87
Jo784
2
förfogande, skulle många dyrköpta misstag kunnat undvikas. Med ökande
arbetsbelastning och vidgat ansvarsområde framstår det som helt nödvändigt
att länsstyrelserna får erforderliga resursförstärkningar. Även naturvårdsverket
torde behöva viss resursförstärkning för den centrala jakt- och
viltvårdsadministrationen.
Fondutredningen har tidigare föreslagit att jaktvårdsfonden avvecklas
och att jaktvårdsmedlen i stället tillförs statsbudgeten. Därmed kan stora
administrativa besparingar vinnas. Nuvarande administration är märklig.
Regeringen beslutar om jaktvårdsavgiftens storlek. Svenska jägareförbundet
låter trycka och sända ut inbetalningskorten. Postverket distribuerar
inbetalningskorten. Postverket tar emot de inbetalda avgiftera. Postverket
överför avgifterna till kammarkollegiet för fondering. Postverket sänder
talongerna från inbetalningskorten till Svenska jägareförbundet för registrering.
Svenska jägareförbundet äger det statliga jaktkortsregistret. Svenskajägareförbundet
företar diverse justeringar i registret och fonderingsunderlaget.
Svenska jägareförbundet rapporterar till kammarkollegiet. Kammarkollegiet
redovisar de medel som återstår. Efter förslag från naturvårdsverket
beslutar regeringen om utbetalningar ur jaktvårdsfonden. På
rekvisition utbetalar kammarkollegiet de beslutade beloppen. De utbetalda
beloppen distribueras via postverket till den slutliga mottagaren.
Svenska jägareförbundet äger det statliga jaktkortsregistret. Därmed är
registret oåtkomligt för alla utomstående. Om staten vill ta del av någon
uppgift ur det statliga registret, måste staten först fråga Svenska jägareförbundet
om lov. All praxis och sunt förnuft talar för att förhållandet skall
vara det motsatta. Alla landets jägare är ålagda att erlägga en årlig jaktvårdsavgift
för erhållande av statligt jaktkort. Jaktkortsregistret är en
statlig angelägenhet som självfallet skall vara placerad vid en statlig myndighet.
I första hand torde därvid postverkets adressregister komma i fråga
för övertagande av jaktkortsregistret. Det framstår som särskilt angeläget
att jaktvårdsfonden avskaffas i enlighet med fondutredningens förslag.
Lika angeläget är det att jaktkortsregistret överflyttas till en ansvarig
statlig myndighet.
Som tidigare nämnts finns det två rikstäckande jägarorganisationer i
landet. Båda dessa jägarorganisationer bedriver en i huvudsak likartad
allmännyttig verksamhet. Alla beslutsfunktioner inom jakten och viltvården
skall handläggas av en ansvarig myndighet. Jägarorganisationernas
medverkan i det allmänna viltvårdsarbetet begränsas härigenom till en
rådgivande, förslagsställande och informerande verksamhet. Detta förhållande
gäller för båda jägarorganisationerna. Med beaktande härav bör
medelsfördeiningen till den praktiska verksamheten fördelas likvärdigt
mellan de två organisationerna. Bidragen bör utgå enligt likvärdiga och
medlemsrelaterade grunder.
Med hänvisning till vad som ovan anförts föreslår jag följande:
- att jaktvårdsfonden avskaffas enligt fondutredningens förslag och att
därvid friställda och omfördelade jaktvårdsmedel används för att öka bl. a.
naturvårdsverkets och länsstyrelsernas resurser,
- att med friställda medel enligt ovan, förstärka naturvårdsverkets och
Mot.
Jo784
tl Riksdagen 1986/87. 3 sami. NrJo784-792
länsstyrelsernas ekonomiska och personella resurser för jakt- och viltvårdsadministrationen,
- att jaktkortsregistret överförs till en ansvarig myndighet, förslagsvis
postverkets adressregister,
- att en klar gränsdragning skall upprätthållas mellan myndighetsutövningen
och jägarorganisationernas praktiska verksamhet,
- att bidragen till de båda jägarorganisationerna skall utgå likvärdigt,
baserat på organisationernas aktiva medlemstal.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jakt- och viltvårdens organisation och administration.
Stockholm den 27 januari 1987
Olle Östrand (s)
Mot. 1986/87
Jo784
4
