J ordbrukspolitiken
Motion 1986/87:Jo257 Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Motion till riksdagen
1986/87:Jo257
Bengt Westerberg m. fl. (fp)
J ordbrukspolitiken
Jordbrukets utveckling
I mitten av 1800-talet var tre fjärdedelar av vår arbetskraft sysselsatt i jordbruket
som dock inte förmådde försörja den hastigt växande befolkningen.
Därför kom över en miljon människor att lämna Sverige för att söka sin
utkomst främst i Nordamerika.
Det var frihetsreformer - bl. a. merkantilsystemets och skråväsendets avskaffande
- som banade väg för den industriella revolutionen, och det var
frihetsreformer som startade jordbrukets utveckling. Genom skiftesreformer
och bykollektivets avskaffande frigjordes den bundna skaparkraften hos
lantbrukarna och utvecklingen har därefter varit enorm. En hela tiden fortgående
rationalisering och specialisering har åstadkommit starkt ökad avkastning
och minskad arbetsåtgång. I dag arbetar mindre än 4% av de yrkesverksamma
inom lantbruket och problemen är de omvända mot 1800-talets;
produktionen är för stor.
Svenskt lantbruk tillhör i dag världens mest produktiva. Men där finns
negativa inslag. Produktivitetsökningen har delvis uppnåtts med hjälp av
ökande användning av handelsgödsel och bekämpningsmedel vilket i vissa
avseenden - framför allt i de intensiva jordbruksbygderna - lett till negativa
effekter för miljön. Exempel är igenväxande sjöar, algblommande kusthav,
nitratförorenat grundvatten och en vid spridning av bekämpningsmedelsrester.
Även om en stor del av de luftföroreningar som orsakar skogsskador
kommer från andra länder, från trafiken m. m. så kan jordbruket inte frånkännas
sin del av ansvaret. Särskild oro inger de långsiktiga effekterna av
jordbrukets kemikalieanvändning. Vidare har artrikedomen och mångfalden
i odlingslandskapet minskat i takt med jordbrukets rationalisering.
Den moderna djurhållningen inrymmer metoder som begränsar djurens
möjligheter att få utlopp för sina naturliga beteenden. Det upplevs etiskt
stötande och har i vissa fall försämrat livsmedelskvaliteten. Det är tydligt att
intensiteten i svenskt jordbruk i många avseenden nått en nivå som - med
nuvarande teknik och brukningsmetoder - ter sig alltför hög från allmän
synpunkt. Utvecklingen har lett fram till allt större brukningsenheter med allt
färre sysselsatta. Parallellt därmed har nedläggning av mindre och olönsamma
enheter skett. Därigenom har landsbygden avfolkats. Detta har lett
till att jordbrukets betydelse för regionalpolitiken, försvaret och beredskapen
samt turismen och landskapsvården blivit mer uppmärksammad. Genom ett
särskilt stöd till jordbruket i de delar av landet, där förutsättningarna för
jordbruk är sämst (det s. k. Norrlandsstödet), försöker man nu motverka
landsbygdens avfolkning.
Jordbruket är i dag starkt reglerat. Redan i slutet av 1800-talet infördes ett
gränsskydd till stöd för den inhemska produktionen och under 1900-talet har
regleringarna ökat för varje decennium. Utmärkande för dagens jordbruksreglering
är att lantbrukarna via förhandlingar med staten garanteras vissa
produktpriser, låt vara att avdrag sedan sker för exportförluster som producenterna
delvis får ta ansvar för. Med en sådan uppläggning stimuleras hela
tiden den enskilde lantbrukaren att öka sin produktion trots att det leder till
förlust både för jordbrukarkollektivet som helhet och samhällsekonomiskt på
grund av ett allt större överskott som måste exporteras till låga världsmarknadspriser.
För att minska överskottet på mjölk har man genom ett tvåprissystem gått
ned på gårdsnivå och reglerat hur mycket den enskilde bonden får producera
till fullt pris. Produktion utöver denna volym ger ett lägre pris. Vidare kan
lantbrukare få ersättning för åkerjord som läggs i träda. Jordbruksregleringen
har medfört en kostsam byråkrati och försämrade förutsättningar för
marknadsekonomi varvid dynamiken blivit lidande. Nuvarande uppläggning
innebär också att de jordbruksföretag, som producerar mest och i allmänhet
är mest lönsamma, får störst del av prisstödet. Någon särskild hänsyn till
jordbrukets miljö- och regionalpolitiska betydelse etc. tas inte när ersättningen
utformas enligt detta system.
Det har rått politisk enighet om att jordbruket i första hand skall bedrivas i
form av familjeföretag. Enigheten omfattar även de mål för jordbruket som
lagts fast under 1900-talet, även om den inbördes prioriteringen varierat
något. Målen är att säkerställa livsmedelsförsörjningen under avspärrning
och krig (försörjnings- eller beredskapsmålet), att producera livsmedel av hög
kvalitet till rimliga priser (konsument- eller effektivitetsmålet) och att ge
jordbrukarna en med jämförbara grupper likvärdig standard (producenteller
inkomstmålet). Genom 1985 års jordbrukspolitiska beslut, som grundas
på livsmedelskommitténs (LMK:s SOU 1984:6) betänkande, anser regeringen
att jordbruket även har tillförts ett miljömål. Detta är dock inte
likställt med övriga mål.
Jordbruksutredningarna har uppmärksammat de samhällsekonomiska förlusterna
med ett system, där den enskilde lantbrukaren är garanterad ett
produktpris, även om överproduktionen måste avsättas med förlust på världsmarknaden.
Att man inte beslutat föreslå ändring av systemet, i första hand
genom övergång till världsmarknadspriser, tycks bero på att man därvid inte
ansett sig kunna vidmakthålla försörjnings- och producentmålen.
Utredningarna har visat att det är produktionen av vegetabilier och animalier
i form av mjölk och kött som har störst betydelse för beredskapsmålet.
LMK beräknade utifrån 1983 års avkastningssiffror att vi för beredskapsändamål
behöver 2,6 miljoner ha åker och 550000 mjölkkor. Vi har för närvarande
2,9 miljoner ha åker och 600000 kor. Senare beräkningar anger lägre
siffror än vad LMK visar. Det finns vidare beräkningar som anger att vi med
hänsyn till den ökande avkastningen behöver minska spannmålsarealen betydligt
fram till sekelskiftet för att uppnå balans mellan inhemsk produktion
och efterfrågan.
Mot. 1986/87
Jo257
10
Jordbrukets nuvarande situation
Jordbrukarna är ej någon enhetlig yrkeskategori. Gårdarna är av varierande
storlek, företagen drivs med skilda inriktningar och under olika former,
skuldsättning och lönsamhet varierar m. m. Sammantaget kan man dock
beteckna situationen för dagens jordbrukare som bekymmersam, bl. a. beroende
på följande:
Det moderna jordbruket är kapitalintensivt. Under 1970-talet har betydande
investeringar i djurstallar m.m. företagits, till stor del efter statlig
rådgivning och med statliga lånegarantier. Till följd av svag ekonomisk tillväxt,
minskad konsumtion och höga låneräntor är jordbrukarnas ekonomi
sedan slutet av 1970-talet generellt pressad.
Genom överproduktion av livsmedel i den industrialiserade världen har
världsmarknadspriserna sjunkit kraftigt, på något år har de halverats. Produktionen
i Sverige är utsatt för en kraftig prispress för att den skall anpassas
till den inhemska efterfrågan. Näringen har det fulla ekonomiska ansvaret för
animalieöverskotten medan staten under en begränsad tid har påtagit sig ett
delansvar för spannmålsexporten.
Livsmedelsproduktionen har varit utsatt för en intensiv massmediagranskning
under senare år, både saklig och osaklig. Trots att jordbrukets uppläggning
och inriktning helt och hållet är ett resultat av den förda jordbrukspolitiken
och den vetenskapliga rådgivningen, har sällan någon ansvarig politiker
eller rådgivare ställt upp till jordbrukarnas försvar.
Sammantaget kan hävdas att framtidstron håller på att försvinna inom
svenskt jordbruk. Den enskilde jordbrukaren känner sig oförmögen att påverka
sin dåliga ekonomiska situation. Möjligheterna att ytterligare rationalisera
eller sänka kostnader är begränsade och ökad produktion innebär försämring
för hela näringen.
Dåliga framtidsutsikter för export av livsmedel
Livsmedelsproduktionen har ökat kraftigt i i-länderna samtidigt som ett
flertal traditionella importländer har blivit självförsörjande. USA, som är
världens största producent, har bestämt sig för att ta tillbaka förlorade exportandelar
genom utbud till dumpade priser. Får Sovjetunionen, som är världens
största spannmålsimportör, ordning på sitt jordbruk, befaras den internationella
spannmålsmarknaden kollapsa.
En mindre del av vår överskottsproduktion kan som hittills användas för
internationella katastrofinsatser, men vi kan inte generellt utnyttja den för
bistånd. Dels är det i så fall billigare för oss att köpa på världsmarknaden än
att producera själva, dels bör livsmedelsbistånd endast ges i direkta svältsituationer,
eftersom det hämmar utvecklingen av u-ländernas eget jordbruk
om det ges kontinuerligt. Vår svenska produktion bör därför i huvudsak
avsättas på den svenska marknaden. Produktion för världsmarknaden kommer
troligen inte under överskådlig tid att ens täcka våra rörliga kostnader.
Under september 1986 noterades följande världsmarknadspriser för de vanligaste
exportprodukterna. Det bör noteras att de inte återspeglar produk
Mot. 1986/87
Jo257
11
tionskostnader utan de subventionerade priser, som exportländerna är beredda
att sälja till, för att bli av med överskottsvolymer. Vi anger även
beräknade rörliga produktionskostnader vid rationell produktion i Sverige.
Produktslag | Världsmarknadspriser | Rörliga kostnader |
Mjölk | 50 öre/liter | 80-90 öre/liter |
Nötkött | 5-7 kr./kg | 12 kr./kg |
Fläsk | 5-10 kr./kg | 8 kr./kg |
Ägg | 2:50 kr./kg | 4:80 kr./kg |
Vete | 50 öre/kg | 72 öre/kg |
Alternativ produktion
Det pågår en intensiv forskning om alternativanvändning av överskottsarealen.
Odling av energiskog tycks kunna ta viss åkermark i anspråk liksom
odling av inhemska proteingrödor för att ersätta import av protein för kraftfoder.
Intressanta försök pågår att använda luzern-fibrer i papperstillverkning.
Sammantaget kan troligen de alternativ som nu studeras jämte en minskad
intensitet i jordbruket för att uppfylla det av oss föreslagna miljömålet - det
gäller bl. a. minskad användning av handelsgödsel och bekämpningsmedel
samt ökad satsning på extensiv betesbaserad köttproduktion på bekostnad av
intensiv, kraftfoderbaserad kött- och fläskproduktion - ta i anspråk större
delen av den överskottsareal vi har i dag. Men det kommer att ta tid att ändra
inriktningen och samtidigt ökar avkastningen för spannmål och andra traditionella
grödor för varje år. Därför bör vi utreda viss skogsplantering på
åkermark. Till skillnad mot livsmedel bedöms svenska skogsprodukter ha
stor internationell efterfrågan in på nästa sekel.
Av regionalpolitiska skäl och av miljöskäl bör man ej skogsplantera några
större arealer i mellanbygd och skogsbygd. Genom att skogsplantera en liten
del av högavkastande åkermark i slättbygder blir det mindre arealer som
behöver omdisponeras. Man bör noga studera vilka områden som är lämpade
bl. a. ur landskapssynpunkt för i första hand lövskogsplantering. Lövskog är i
allmänhet att föredra av miljöskäl och har kortare omloppstid. Eftersom
täckdikningen förstörs vid plantering bör i första hand sådan mark tas i
anspråk där omdikning är aktuell på grund av det befintliga systemets ålder.
Omloppstiden för skog är i södra Sverige relativt kort. Det innebär att
skogsplanterad mark inom ett halvsekel åter kan disponeras om för livsmedelsproduktion.
Till priset av ett sämre ekonomiskt resultat kan det ske även
tidigare - om situationen i världen förändras. Det bör understrykas att
osäkerheten är stor när det gäller tillgång och efterfrågan på livsmedel på
längre sikt. Det pågår en markförstöring i världen som per år motsvarar den
dubbla svenska åkerarealen samtidigt som jordens befolkning beräknas öka
kraftigt fram till sekelskiftet.
Mot. 1986/87
Jo257
Omläggning under ansvar
För att få till stånd de förändringar av svenskt jordbruk, som ter sig nödvän
12
diga, krävs en omläggning av jordbrukspolitiken. Jordbruket har en långsiktig
inriktning som är anpassad till den hittills förda politiken. Alltför tvära
omställningar är inte möjliga. Det är inte heller acceptabelt att försöka lösa
problemen med nuvarande överproduktion enbart genom en allt hårdare
prispress. Det är de nystartande lantbrukarna med hög skuldsättning som är
mest utsatta. Det har funnits en tendens från socialdemokraternas sida att
vilja kombinera en hård prispress med selektivt stöd i olika former till dessa.
Risken är dock uppenbar att man med ett sådant system åstadkommer en
slags socialvård för lantbrukare, med all den ytterligare byråkrati och störningar
i den personliga integriteten som detta medför.
Det har alltid varit lättare att analysera och peka på brister i ett bestående
system än att komma med genomtänkta förslag till förändringar och förenklingar.
LMK kom inte mycket längre än till analyser. Den efterföljande
idémässiga jordbruksdebatten kom därför i betydande utsträckning att utgå
från budskapet i boken Makten över maten vari professor Olof Bolin och
medförfattare föreslår en allmän avreglering av det svenska jordbruket och
en övergång till världsmarknadspriser. Även livsmedelskvaliteten har livligt
diskuterats under senare år.
En allmän avreglering och övergång till världsmarknadspriser vore utan
tvekan den mest radikala åtgärden för att åter frigöra jordbrukarna och
återskapa förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi inom jordbrukssektorn.
Det skulle inte minst innebära en kraftig prissänkning av
livsmedel till glädje för alla konsumenter. Men det förutsätter att även andra
länder avreglerar, eller att det i vart fall föreligger en internationell marknad
med någorlunda stabila priser, änskönt de är lägre än de svenska. Ingen av
dessa förutsättningar är vid handen i dag. Tvärtom, i takt med att överproduktionen
har ökat, har i-länderna ökat subventionerna av exportvolymerna. För
att över huvud taget kunna exportera svenskt överskottsspannmål har regleringsföreningen
under 1986 fått godta priser som ligger på en tredjedel av
de svenska. Det finns dessvärre inte något som tyder på någon förändring av
denna situation under detta sekel.
En ny utredning
Även om vi inte anser att vi för närvarande kan klara oss utan ett gränsskydd
och övergå till världsmarknadspriser så tror vi att en omläggning kan genomföras
som innebär en utveckling mot lägre livsmedelspriser. Vi är också
övertygade om att betydande förbättringar och förenklingar kan uppnås inom
jordbruksregleringens ram. Det behövs en uppföljning av LMK:s arbete och
utarbetande av en ny jordbrukspolitik. Vi anser att en ny utredning bör
utarbeta konstruktiva förslag utifrån följande grundtankar:
Arealersättning
Jordbruket tillför samhället betydande nyttigheter utöver att producera livsmedel.
Det har stor betydelse för regionalpolitik, för försvar, för beredskap,
friluftsliv och turism. Någon särskild ersättning utgår ej härför utan den
Mot. 1986/87
Jo257
13
”ingår” i produktpriserna. Möjligen kan man hävda att det s. k. Norrlandsstödet,
som utgår av budgetmedel, indirekt utgör en kompensation för dessa
nyttigheter inom stödområdet.
Det finns uppenbara motiv för ett system med arealersättning som kan
omfatta alla typer av åkermark och betesmark. Härigenom kan produktionsersättningen
för vegetabilier och mjölk/nötkött direkt sänkas och för övriga
animalier åstadkoms sänkningen indirekt genom att produktionen till huvuddel
är baserad på spannmål som blir billigare genom arealersättning. En
prissänkning på baslivsmedel är gynnsam ur bl. a. följande aspekter:
□ den stimulerar till ökad konsumtion vilket ger ett bra tillfälle att i kombination
med det ökade stöd till barnfamiljerna, som folkpartiet föreslagit, ta
bort återstående subventioner på mjölk,
□ den minskar möjligheterna att uppnå en lönsam marginalproduktion genom
ökade insatser av jordbrukskemikalier och den ger odling av nya
grödor för energi och protein större möjlighet att bli lönsam, liksom alternativanvändning
av spannmål,
□ den minskar gapet mellan den svenska prisnivån och världsmarknadspriserna
vilket reducerar dagens tullskydd och underlättar för ett framtida
avskaffande när den internationella situationen så medger.
Vi anser att en arealersättning bör kunna införas med i stort sett oförändrade
ekonomiska ramar för jordbruket. Statens kostnad för en av budgetmedel
finansierad arealersättning kan täckas genom en generellt höjd mervärdeskatt.
Ett räkneexempel visar storleksordningen på siffrorna: En
arealersättning på exempelvis 1000 kr./ha skulle kosta 3 miljarder kr./år. Den
beräknas kunna sänka priserna på baslivsmedel med ca 25%. För att finansiera
arealersättning av nämnd storlek skulle det t. ex. behövas en generell
momshöjning på 1%. Fördelningsmässigt skulle det få den effekten att priserna
på livsmedel sammantaget skulle sänkas medan priserna på övriga
varor skulle höjas. Konsumentprisindex skulle inte påverkas. Med hjälp av
den information om enskilda gårdar som finns lagrad för skördeskadeskyddet,
bör det vara möjligt att administrera en arealersättning utan alltför
mycket byråkrati och stora kostnader.
En arealersättning kommer att få stor betydelse för vår beredskap och för
våra regionalpolitiska strävanden ty den gynnar produktionsgrenarna vegetabilier
och mjölk/kött, som kompletterar varandra och kan bedrivas över hela
landet. De är särskilt lämpade för familjeföretag genom att stordriftsfördelarna
är mindre för mjölkproduktion än för annan animalieproduktion.
Vidare kan en arealersättning ersätta system med trädesbidrag och jordbank
samt förenas med stimulansåtgärder för skogsplantering. Den kan
differentieras geografiskt och efter markslag så att regional-, miljö- och
beredskapspolitiska mål gynnas. Det synes särskilt angeläget att uppmärksamma
att man med arealersättning kan beakta de stora naturvårdsintressen
som är knutna till naturliga betesmarker.
Norrlandsstödet utgår i dag i form av pristillägg för vissa produkter. Det bör
dock utredas om även detta stöd kan ersättas av arealersättning eftersom
huvuddelen av produktionen som får stöd är knuten till areal.
Mot. 1986/87
Jo257
14
Förändringar i lagstiftning
Överskottet på åkerareal motiverar att skötsellagen luckras upp, bl. a. genom
att kravet på att bibehålla åker görs mindre kategoriskt. Tätorter bör tillåtas
att expandera på ett mera ”naturligt” sätt genom att man inte längre behöver
undvika att ta i anspråk åkerjord. Kommunerna äger i regel betydande
åkerarealer i anslutning till tätorter som markreserv. Med hänsyn till naturvärden
och rekreation kan det i många fall vara lämpligt att plantera lövskog
på sådana arealer.
En annan lag vars tillämpning bör revideras är fastighetsbildningslagen. I
samband med storleksrationaliseringar önskar ofta familjer med hobbyintresse
för hästar, får, alternativodling m. m. förvärva avstyckade gårdsbyggnader
för bosättning. En förutsättning är dock i regel att avstyckningen kan
inrymma 1-3 ha mark. Detta medger ej fastighetsbildningslagen med nuvarande
tillämpning. Enligt förarbetena till lagen skall till fastighet för bebyggelse
- oavsett om den ligger i tätort eller på landet - inte läggas mer mark än
vad som ”väsentligen har bostadstomts karaktär”. Därför blir i regel avstyckade
gårdsbyggnader fritidsfastigheter och landsbygden avfolkas. Det finns all
anledning att förändra en lagstiftning som förhindrar att exempelvis hästintresset
ökar ytterligare. I dag beräknas landets 140 000 hästar reducera spannmålsöverskottet
med ca 3 000 000 ton vilket motsvarar en produktion på ca
100000 ha.
Det som är mest angeläget är emellertid att förändra jordförvärvslagen.
Genom en långt driven mekanisering har den manuella insatsen sänkts i
heltids jordbruket och kapitalbehovet ökat. Det är därför i dag omöjligt att
överta ett heltidsjordbruk utan att disponera ett relativt stort eget kapital. För
ungdom med håg och fallenhet för jordbruk men i avsaknad av kapital
återstår att söka komma över ett småjordbruk för att på deltid känna sig för
och om möjligt bygga upp ett eget kapital. Förutsättningarna för att komma
över ett mindre jordbruk har dock varit små genom lantbruksnämndernas
alltför ensidiga inriktning på storleksrationalisering.
I dag är inte det primära behovet att skapa rationellare enheter för ökad
produktion. Vi har redan besvärande överskott och stordriftsfördelarna har
visat sig minska. Tillgänglig statistik visar att en lantbrukarfamilj på en gård
om 30-50 ha får lika mycket över att leva av som en familj på en gård om
50-100 ha. Vidare visar statistiken att även för de stora enheterna kommer en
allt större del av familjeinkomsterna från verksamhet utanför jordbruket. För
att de småjordbruk, som ännu finns kvar, skall ha god möjlighet att leva
vidare, bör regionalpolitiska strävanden sättas före rationaliseringshänsynen
i jordförvärvslagen. Möjlighet till storleksrationalisering finns ändock kvar
genom en marknadsmässig uppgörelse mellan säljare och köpare.
Vidare bör bestämmelser i jordförvärvslagen om prisprövning, bosättningsföreläggande
m. fl. tas bort eftersom de inte längre fyller något behov.
Det bör vara en grundambition att minska volymen lagar och förordningar.
Bestämmelser som ”inte längre fyller något stort behov men knappast heller
är till skada” bör rensas ut, ty de är till skada; de gör regelsystemet mer
svåröverskådligt.
Den pågående utvecklingen bör, tillsammans med de förändringar som
Mot. 1986/87
Jo257
15
föreslås i jordförvärvslagen, ge oss en framtidsinriktning mot två olika typer
av jordbruk: det småskaliga kombinationsjordbruket över hela landet och det
högtekniskt rationella på de intensiva jordbruksslätterna. Kombinationsjordbruken
tillgodoser regionalpolitiska m. fl. intressen och har utöver konventionell
produktion goda förutsättningar för specialodling och för s. k.
alternativodling utan handelsgödsel och bekämpningsmedel. I närheten av
tätorter och semesterorter kan man ha bär- och grönsaksodling för självplockning.
Kombinationsjordbruken kan vidare utgöra en god grund för småföretagande
. Staten bör - om det är möjligt - medverka till att förstärka kombinationsjordbruk
med domänverksskog. Domänverket bör i sin tur få i uppgift
att - där privata intressenter saknas - förvärva åkermark som är lämplig för
skogsplantering.
Minskad reglering och byråkrati
Det vore ur såväl svensk som internationell synvinkel - inte minst för u-länderna
- en epokgörande positiv förändring om man vid de pågående GATTförhandlingarna
i Uruguay kunde enas om en internationell minskning av
gränsskydd och subventioner av livsmedel. Självklart bör Sverige i alla sammanhang
verka för detta. Men utsikterna till snara förändringar synes små
och därför bör den utredning vi förordar koncentrera sig på de förenklingar
som kan företas i vårt regleringssystem.
Produktion av fläsk, ägg och broiler har påtagliga stordriftsfördelar och
sker till största delen storskaligt i dag. Denna produktion har mindre betydelse
för regionalpolitik, beredskap och landskapsvård och den har större
negativ miljöpåverkan. Skillnaden mellan produktionskostnaden i Sverige
och världsmarknadspris är lägre än för annan produktion. Med hänsyn härtill
bör möjligheterna att ta bort gränsskyddet och avreglera nämnda produktionsgrenar
utredas.
Vi inser att det finns betydande problem som måste övervinnas vid en total
avreglering. Produktionen sker i dag med spannmål som huvudsaklig foderråvara.
Genom arealersättning blir den svenska spannmålen billigare men
det är inte troligt att den blir tillräckligt billig för att nämnda svenska
animalieproduktion skall kunna konkurrera med den exportsubventionerade
utländska. Man kan tänka sig att svensk spannmål tillhandahålls till världsmarknadspris
men det medför i så fall nya regleringar. Skulle hela den
svenska produktionen av fläsk, ägg och broiler slås ut av den utländska
konkurrensen ökar vårt spannmålsöverskott med nuvarande odling med ca
1,5 miljoner ton/år.
Distributionsfördelar och konsumenternas intresse för svenska livsmedel
talar för en fortsatt hög inhemsk produktion även utan gränsskydd. Vi förordar
därför en förutsättningslös undersökning om en avreglering är möjlig. Ett
eventuellt beslut om avreglering av fläsk-, ägg- och broilerproduktionen bör
fattas på så lång sikt att de producenter, som vill upphöra med produktion när
gränsskyddet tas bort, får tid att skriva av sina anläggningar.
Utredningen bör även undersöka om en generell avreglering är möjlig för
det småskaliga kombinationsjordbruket. För övriga enheter bör målet vara
Mot. 1986/87
Jo257
16
att åstadkomma så stora förenklingar som möjligt i regelsystemet.
Jordbruksregleringen omfattar även viss del av uppsamlings- och förädlingsledet.
Fram till 1982 ökade varje år de lantbrukskooperativa företagen
sina marknadsandelar. Men sedan den nya konkurrensbegränsningslagen
trätt i kraft, och NO med maktmedel kan förhindra att kooperation köper upp
fler privata företag, sker ej längre någon ökning. Det råder en hård konkurrens
mellan kooperativa och privata företag inom områdena slakt/chark och
spannmål/foder/insatsvaror. Däremot har kooperationen uppnått monopol
på mjölkområdet. Där kan det dock finnas vissa speciella fördelar med
monopol - det är inte särskilt rationellt om tankbilar från olika företag åker
om varandra på landsbygden för att samla ihop dagsmjölken - men utan
konkurrens finns det heller inget mått på effektiviteten hos exempelvis Arla.
En översyn av jordbruksregleringen med ambitionen att öka konkurrensen
måste naturligtvis även omfatta insamlings- och förädlingsledet. Kvarvarande
bestämmelser bör utformas på sådant sätt att etablerade företag inte, som i
fallet Ädelvisp, kan använda jordbruksregleringen för att förhindra nya
produkter att ta sig in på marknaden.
En stor del av tjänsterna inom den statliga regleringsbyråkratin, som inte
berör utbildning, forskning, djurvård och livsmedelskontroll, bör kunna dras
in. Lantbruksnämnderna bör upphöra att vara fristående länsorgan. Rådgivningen
bör överföras till hushållningssällskapen och knytas till länens lantbruksskolor.
De övriga funktionerna hos lantbruksnämnderna, som behöver
finnas kvar, bör överföras till länsstyrelserna.
Miljö och livsmedelskvalitet
Det primära behovet för svenskt jordbruk är inte längre att öka produktionen
och därmed bör miljö- och kvalitetsaspekter kunna ges ökad tyngd i jordbrukspolitiken.
Ett miljömål likställt med övriga mål bör införas. Under en
övergångsperiod behöver intensiteten i jordbruket sänkas av miljöskäl. Av
allt att döma kommer det emellertid inte att behöva vara bestående. Den
forskning som pågår om jordbrukskemikalier kommer att ge oss ökade
kunskaper om riskerna på kort och lång sikt. Utveckling av tekniken för
exaktare dosering och användning av handelsgödsel kommer att kunna
minska läckaget. Dessutom kommer nya bekämpningsmetoder och framsteg
inom växtförädlingen att kunna minska behovet av bekämpningsmedel. Sammantaget
bör detta leda fram till sänkt kemikalieanvändning och förbättrad
miljö utan att avkastningen blir lägre.
Den storskaliga djurhållningen har diskuterats från etisk synpunkt. Att
djur hindras från att få utlopp för sina naturliga beteenden upplevs som
stötande och har i vissa fall lett till försämrad livsmedelskvalitet. Det moderna
avelsarbetet, som varit inriktat på att uppnå allt högre avkastning, har
gjort djuren känsligare för miljöstörningar och infektioner, varför man i vissa
fall tillgripit förebyggande medicinering. Det bedrivs även forskning på dessa
områden som bör leda fram till nya normer.
Föreslagen arealersättning bör utöver åker och betesmark även kunna
omfatta andra naturtyper som är intressanta ur kultursynpunkt samt för flora,
Mot. 1986/87
Jo257
17
fauna och friluftsliv. För att minska vår åkermark bör en inventering företas
för att fastlägga vilka områden som ur olika aspekter är lämpliga för löv- och
barrskogsplantering. Olika stödformer för frivillig plantering bör utformas.
Utifrån den debatt som förevarit och de forskningsrön som framkommer är
det angeläget att en ny jordbruksutredning företar en helhetsbedömning av
jordbrukets påverkan på miljön och de etiska och medicinska spörsmålen
kring modern djurhållning. Denna helhetsbedömning bör sedan leda till nya
riktlinjer för jordbrukspolitiken i berört avseende.
Förändringar i ett kortare perspektiv
Vi har i det föregående påvisat att jordbruk är en långsiktig verksamhet som
inte klarar tvära politiska kast. Hittills har jordbruksregleringarna ökat för
varje decennium och utgör nu en ogenomtränglig massa. För att åstadkomma
ett viktigt trendbrott i detta avseende och för att öka miljö- och regionalpolitiska
hänsyn vill vi ge den föreslagna utredningen tid att åstadkomma ett
genomarbetat och samlat förslag till ny jordbrukspolitik.
Vi behöver dock redan nu ta steg som leder i rätt riktning.
Överskot tsarealen
1985 års jordbrukspolitiska beslut innebar bl. a. att samhället under en femårstid
skulle ta ett delansvar för spannmålsöverskottet. Under denna tid
förväntades överskotten sjunka genom forskning och utveckling av alternativa
grödor. Vi vet nu att det kommer att ta betydligt längre tid än beräknat
och samtidigt har världsmarknadspriserna rasat till en nivå långt under våra
rörliga produktionskostnader för spannmål.
För export av 1985 och 1986 års överskott har staten bidragit med 338 resp.
460 milj. kr. I proposition 1986/87:100 föreslår regeringen en anslagspost om
350 milj. kr. som statens delansvar i 1987 års skörd. Vi kan biträda detta
förslag.
För att minska spannmålsöverskottet har regeringen bemyndigat regleringsorganet
Svensk Spannmålshandel att träffa avtal med lantbrukare om
ersättning genom regleringsmedel för arealer som under 1987 hålls i träda.
Det har beräknats att exportkostnaderna för 1986 års skörd kommer att
uppgå till ca 1300 milj. kr. Om trädesavtal för nämnda skörd hade förelegat,
och i sådan omfattning - ca 400 000 ha - att exportöverskott inte uppkommit,
så hade den sammanlagda trädesersättningen - med de hektarersättningar
som gäller för år 1987 - uppgått till ca 600 milj. kr. Räkneexemplet visar att
det på kort sikt är en samhällsekonomisk fördel med träda.
Men det finns även nackdelar med träda. Om vi skall fortsätta med träda
måste av miljöskäl krävas att marken är täckt med s.k. fånggröda för att
förhindra kväveläckage. Träda i stor omfattning innebär att man på ett passivt
sätt söker lösa problemen med överskottsarealen. Eftersom ökad odling av
ärtor och odling av energiskog sannolikt kommer att utgöra framtida odlingsalternativ
bör redan nu regleringsmedel kunna användas för att stimulera
sådan odling.
Mot. 1986/87
Jo257
18
Det har höjts röster för lagstiftning om obligatorisk träda. Vi anser dock
inte att någon tillfällig åtgärd för att minska överproduktion, såsom trädesersättning
och tvåprissystern, skall administreras av staten. Det har visat sig att
det är utomordentligt svårt att avveckla system som en gång införts.
Lantbruksnämnderna
I proposition 1986/87:100 föreslås oförändrat anslag till lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna med hänvisning till en särskild proposition som
kommer att föreläggas riksdagen, när behovet av förändringar med anledning
bl. a. av pågående försök i Norrbotten med en samordnad länsförvaltning och
översynen av jordförvärvslagen, kunnat bedömas.
Med hänsyn till att vi inte längre har något primärt behov att genom
rådgivning öka produktionen, de förändringar som föreslagits i jordförvärvslagen
och att vi åter föreslår upphävande av investeringsförbudet för nybyggnad
av djurstallar - som vi anser är principiellt felaktigt och som genom
dispensansökningar orsakat byråkratiskt arbete för lantbruksnämnderna - så
beräknar vi att anslaget till lantbruksstyrelsen kan minskas med 3 milj. kr.
och anslaget till lantbruksnämnderna med 20 milj. kr. för kommande budgetår.
Även bidraget till jordbrukets rationalisering bör enligt vår uppfattning
kunna minskas med 5 milj. kr.
Markförsäljning
Jordfonden har för närvarande markinnehav för ca 340 milj. kr. Med tillämpning
av de principer för statens egendomsförvaltning som vi utvecklar i
partimotionen om den ekonomiska politiken samt det minskade behovet av
storleksrationalisering av jordbruksfastigheter anser vi att jordfonden bör
kunna sälja en betydande del av sin mark. Det bör vara möjligt att minska
tillgångarna med 50 milj. kr.
Livsmedelssubventioner
I början av 1970-talet infördes livsmedelssubventioner för att skydda barnfamiljerna
mot snabba prisökningar på baslivsmedel. Subventionerna kommer
emellertid alla hushåll, och inte endast barnfamiljerna till del. Om man vill
förbättra barnfamiljernas situation är det bättre att som folkpartiet föreslagit
ge stöd direkt i form av barnbidrag och småbarnstillägg/vårdnadsbidrag. De
flesta livsmedelssubventionerna har avvecklats.
I proposition 1986/87:100 föreslår regeringen att återstående mjölksubventioner
från den 1 januari 1987 minskas med 35 öre/liter i partiledet vilket
beräknas motsvara 500 milj. kr./år. Besparingen skall bekosta forskning och
regionalpolitiska insatser enligt kommande proposition som aviserats.
Folkpartiet motsätter sig detta förslag. Det väsentliga för oss är att som
framgår av vår familjepolitiska motion ge flerbarnfamiljerna ett väsentligt
direkt nettotillskott efter skatt och efter det att hänsyn tagits till prishöjning
på mjölk. I samband därmed önskar folkpartiet avveckla mjölksubventionerna
under en treårsperiod.
Mot.
Jo257
Beredskapslagring
Även när det gäller kostnaden för beredskapslagring av livsmedel m. m.
föreslår regeringen i proposition 1986/87:100 oförändrade anslag i avvaktan
på en kommande proposition baserad på förslag från 1984 års försvarskommitté.
Med hänsyn till den ökade livsmedelsproduktionen både i vårt land och
internationellt med överfyllda lager som följd anser vi det uppenbart att vår
lagerhållning för beredskapsändamål bör minskas. Vi föreslår att livsmedel
för 120 milj. kr. säljs ut under kommande budgetår.
PM-index
Vid jordbruksförhandlingarna har tidigare kompensation automatiskt utgått
för fördyring av produktionsmedel, mätt enligt s. k. PM-index (produktionsmedelsindex).
Efter förslag från regeringen och beslut i riksdagen har sedan
några år ett system med fria förhandlingar genomförts.
Folkpartiet motsatte sig införandet av detta system. Motiveringen var den
osäkerhet det skulle skapa för jordbrukarna. Eftersom produktionsmedlen
svarar för den helt övervägande delen av jordbrukets totala kostnader, skulle
en liten utebliven kostnadskompensation kunna innebära en stor minskning
av jordbrukarnas ersättningar. Visserligen syns de fria förhandlingarna hittills
ha lett till praktiskt taget samma kompensation som enligt det tidigare
systemet. För att undvika osäkerheten för framtiden finns det emellertid skäl
att också formellt återgå till det tidigare systemet med kompensation baserad
på PM-index.
Norrlandsjordbruket
Av beredskapsskäl är det nödvändigt att ha en regionalt väl differentierad
jordbruksproduktion. Produktionskapaciteten i Norrland bör därför inte
minska från dagens nivå. Detta är också väsentligt med hänsyn till den stora
betydelse som jordbruket har som bas för kombinationssysselsättning i Norrland.
Det är inte heller i Norrland som de stora överskotten i förhållande till
konsumtionen uppstår.
På grund av klimat och andra faktorer har jordbruket sämre lönsamhet i
Norrland än i övriga delar av landet. Därför lämnas av budgetmedel ett
särskilt stöd till Norrlandsjordbruken. Årliga uppräkningar av detta bör
också grundas på PM-index.
Folkpartiet har medverkat till att Norrlandsstödet under föregående och
innevarande budgetår har höjts väsentligt. I samband med den senaste höjningen
begärde riksdagen att regeringen skulle låta utarbeta ett åtgärdsprogram
för Norrlandsjordbruket varvid bl. a. möjligheterna till samordning
mellan jordbrukspolitiska stödformer och regional- samt arbetsmarknadspolitiska
insatser undersöks.
Detta arbete pågår och när det är klart kommer regeringen att lägga fram
en särskild proposition. I avvaktan på denna lämnar vi inte nu några särskilda
förslag.
Mot. 1986/87
Jo257
20
Hemställan
Med anledning av vad som ovan anförts hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning
som i enlighet med de grundtankar som framförts i motionen utarbetar
förslag till ny jordbrukspolitik varvid jordbruksregleringen minskar
och miljöhänsynen ökar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet att kombinera träda med fånggröda och
att stimulera odling av ärtor och energiskog,
3. att riksdagen upphäver lagen om tillfälligt förbud mot nybyggnad
av djurstallar,
4. att riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag
med 3 milj. kr. minskat anslag till lantbruksstyrelsen på 36 678 000 kr.,
5. att riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag
med 20 milj. kr. minskat anslag till lantbruksnämnderna på 200 279 000
kr.,
6. att riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag
med 5 milj. kr. minskat anslag till jordbrukets rationalisering på
35 milj. kr.,
7. att riksdagen hos regeringen begär uppdrag till jordfonden angående
markförsäljning på ca 50 milj. kr.,
8. att riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag
med 250 milj. kr. ökat anslag till Ersättning till följd av livsmedelssubventioner,
9. att riksdagen hos regeringen begär uppdrag till statens jordbruksnämnd
angående utförsäljning av beredskapslager för ca 120
milj. kr.,
10. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts angående val av
kompensationsmodell både generellt och för Norrlandsjordbruket.
Stockholm den 27 januari 1987
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)
Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)
Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)
Bengt Rosén (fp)
Mot. 1986/87
Jo257
21
Graphic Systems AB, Göteborg 1987
