Israel och Palestina-konflikten

Motion 2001/02:U280 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU och andra internationella sammanhang skall verka för att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs när det gäller palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU och andra internationella sammanhang skall verka för att den illegala israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område stoppas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU och andra internationella sammanhang skall motsätta sig ”bantustaniseringen” av de ockuperade palestinska områdena.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att palestinierna har rätt att utropa en egen suverän stat, dvs. en stat som har kontroll över det egna territoriet, sina gränser och handel och andra relationer med andra länder.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de flyktingar som önskar återvända till sina hem skall tillåtas göra detta.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att kompensation för förlust av egendom i enlighet med internationell lag och sedvanerätt skall utbetalas av den israeliska regeringen eller ansvarig myndighet till de palestinier som väljer att inte återvända.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU och andra internationella sammanhang skall verka för palestiniernas rätt till hela Östra Jerusalem som huvudstad.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en internationell övervakningsstyrka bör sändas till Israel/Palestina.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU skall verka för att EU av Israel inkräver ersättning för uppkommen skuld för de palestinska skattemedel som Israel vägrat utbetala till palestinierna, men som i stället utbetalats av EU till palestinierna.

2 Sverige, Palestina och folkrätten

Sverige har sedan decennier rykte om sig att vara en garant för folkrätt och för internationell rättvisa. Sverige har en lång tradition av att ha gått i bräschen för FN-beslut. Den svenska utrikespolitiken har på många områden kunnat hämta stöd och kraft ur folkrörelsers och de många solidaritetsrörelsernas arbete i Sverige. Detta var fallet under Vietnamkrigets dagar, i kampen mot Pinochetdiktaturen i Chile, kampen mot apartheid i Sydafrika och i flera andra sammanhang. Den fråga som borde uppta stort utrymme från svensk sida i dag är Palestinafrågan. Där finns många FN-beslut samt internationell rätt att stödja sig på. Där finns också en solidaritetsrörelse som outtröttligt arbetat vidare år efter år. Men Sveriges regering har trots detta förhållit sig förvånansvärt passiv. Varför, frågar man sig, när det finns så många resolutioner och ett så tydligt folkrättsligt regelverk att hålla sig till? Från det att FN:s resolution 194 togs om flyktingarnas rätt att återvända och FN:s resolutioner, som 242 och 338, om palestiniernas rätt till ett eget land på det nu ockuperade Västbanken och i Gaza, har svenska regeringen intagit en passiv hållning.

Detta är också märkligt med tanke på alla de övergrepp som gjorts mot palestinierna. Att stillatigande se på när de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza styckas upp i ”bantustanliknande” områden är mer uppseendeväckande än vad press och medier ger sken av. De områden som skulle kunna bilda en palestinsk stat är i sig en eftergift från palestinsk sida, eftersom de endast utgör en liten del av det som en gång var det brittiska mandatet Palestina.

Suveränitet för en stat betyder att den har kontroll över gränser, vatten och naturtillgångar. En palestinsk stat måste därför innebära palestinsk suveränitet över alla de områden på Västbanken och i Gaza samt östra Jerusalem som Israel ockuperade juni 1967.

De fläckar på kartan som de palestinska områdena i dag utgör ger ingen möjlighet till självständighet eller oberoende. I stället är det Israel som kontrollerar de palestinska områdenas gränser, vattentillgångar m.m. De palestinska områdena på Västbanken och i Gaza är i dag belägrade av Israel.

I september 2000 skrev Vänsterpartiet om den israleisk–palestinska konflikten att

varje eftergift som palestinierna påtvingas är att leka med elden. Minsta antydan till kränkande uppträdande gentemot mot palestinierna ... blir en farlig provokation och en lek med elden.

Strax därefter utbröt den andra intifadan till följd av Ariel Sharons provokativa besök på Tempelberget. Varje omdömesgill israelisk politiker med avsikten att förverkliga en israelisk-palestinsk fred hade självklart avstått från ett sådant besök.

Den andra intifadan, där den israeliska staten tydligt demonstrerat sin militära överlägsenhet och tagit sina stridsvagnar och attackhelikoptrar i bruk har nu pågått i ett år.

Antalet dödade under andra intifadan uppgår till ca 800. Den 13 september 2001 uppgick antalet dödade palestinier till 684. I 86 % av fallen hade de dödats av israeliska ockupationssoldater. I andra fall av bosättare eller israelisk polis. Av de 684 hade 199 skadats dödligt i huvud och hals, i 150 fall i bröstet, i 38 fall i magen och endast i 4 fall i benen. I 223 fall hade de som dödats skador på flera ställen på kroppen. Denna statistik visar att man skjuter för att döda. Antalet skadade kan räknas i tiotusental – många har blivit svårt invalidiserade för resten av livet. I 431 fall har människor träffats av skottsalvor med vanlig ammunition. 151 palestinier har dödats till följd av granateld och bombangrepp. 23 har dött till följd av att de inte fått läkarvård i tid. I 281 fall har palestinier dödats vid sammanstötningar med ockupationssoldater. I 403 fall har palestinier dödats när de gripitis av israeliska soldater eller poliser – lönnmördats (”eliminerats”, som den israeliska termen lyder).

I dag gör sig den israeliska staten skyldig till en hel serie folkrättsbrott och brott mot mänskliga rättigheter:

1. De beskjuter med attackhelikoptrar och stridsvagnar och andra avancerade vapen städer och byar.

2. De mördar civilpersoner.

3. De tillåter israeler att bosätta sig i de ockuperade områdena.

4. De öppnar israeliska företag på ockuperat område, där man anställer palestinier, vilka erhåller löner som understiger de israeliska anställdas.

5. De tillämpar kollektiva bestraffningsmetoder såsom blockader som leder till svält i de ockuperade områdena genom att man omringar palestinska byar och städer, utplacerar militära posteringar vid infarterna till palestinska områden som förhindrar rörelsefriheten mellan dem, genom att man raserar bebyggelse och förhindrar palestinier att bygga i östra Jerusalem samt förhindrar palestinska arbetare att komma till sina arbetsplatser.

6. De tillåter bosättarna att attackera palestinier.

7. De har utvecklat massförstörelsevapen.

8. I strid mot Genèvekonventionen förs fångar från de ockuperade områdena.

Vi vill peka på tre avgörande områden där palestinierna behöver och enligt internationell rätt måste få ett starkt stöd från världsopinionen för kunna nå fram till en rättvis uppgörelse med Israel.

Det torde vara uppenbart att det tillstånd som i dag råder i Israel/Palestina är ohållbart. Det innebär inte bara svåra lidanden för palestinierna. Även israelerna drabbas av den israeliska regeringens omedgörlighet, vilken leder till att de mer militanta – terroristiska – grupperna blir allt starkare, varav en del till skillnad från PLO inte vill erkänna den israeliska statens existensberättigande.

Många har varnat för att intifadan övergår i regelrätt krig mellan palestinier och israeler, vilket skulle få katastrofala följder för hela regionen.

Därför anser Vänsterpartiet att regeringen i FN skall verka för att en internationell övervakningsstyrka sänds till Israel/Palestina.

Detta vill Vänsterpartiet att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

3 De israeliska bosättningarna

Varje israelisk bosättning är en provokation mot internationell rätt. Det är då mycket viktigt att aldrig acceptera dessa övertramp. Sålunda måste alla försök till smyghandel med varor från bosättningar med israelisk beteckning stoppas. Men bosättningsfrågan handlar inte bara om israeliska bostäder på ockuperat område, utan även om israelisk kontroll över och utnyttjande av jord- och vattenresurser. I dag används en övervägande del av de ockuperade områdenas vatten av de israeliska bosättningarna, medan palestinierna som är mångdubbelt fler får tillgång till en bråkdel av det. Dessutom förs en stor del av vattnet över till israeliska områden. Detta är glasklara brott mot Genèvekonventionen.

Israel avsätter stora resurser och penningsummor för att uppmuntra utökning av de illegala bosättningarna och för att nya illegala bosättningar skall byggas. Samtidigt vägrar man den palestinska befolkning enkla byggnadslov och förstör t.o.m. palestinska hus med påståendet att dessa hus saknar bygglov.

Vänsterpartiet menar att palestinierna har rätt till östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat.

Detta vill Vänsterpartiet att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

4 En palestinsk stat

Palestiniernas rätt att finnas kvar och ha en territoriell kontroll av östra Jerusalem och området runtomkring är oerhört viktig, då detta område är länken till den infrastrukturella sammanhållningen mellan södra och norra Västbanken. Om Israel får igenom sina krav på kontroll över alla vägar till de illegala bosättningarna runt Jerusalem på Västbanken, har de lyckats tillintetgöra alla möjligheter när det gäller tillkomsten av en suverän palestinsk stat. En sådan stat kan inte ens med den bästa vilja i världen påstås ha kontroll över sitt eget territorium, sina egna gränser och sin handel med andra länder.

Under den tid som den palestinska myndigheten funnits och palestinska terrordåd genomförts av militanta grupper mot israeler har den israeliska staten krävt att den palestinska myndigheten skall gripa och straffa terrorister. Detta har också skett.

Under andra intifadan ställer den israeliska staten samma krav på den palestinska myndigheten, med den skillnaden att man samtidigt skjuter sönder polisstationer och andra byggnader som tillhör den palestinska myndigheten. De har systematiskt förstört palestinsk infrastruktur samtidigt som de ställer allt större krav på den palestinska myndigheten. Därmed undermineras möjligheterna till fungerande palestinska myndigheter och försämras möjligheterna till skapandet av en framtida palestinsk stat.

Palestinierna har rätt att utropa en egen suverän stat. En palestinsk stat måste också om den skall förtjäna beteckningen stat uppfylla de krav som kännetecknar en stat, dvs kontroll över det egna territoriet, sina gränser och handeln och andra relationer med andra länder.

Detta vill Vänsterpartiet att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

5 Rätten att återvända

En annan viktig fråga är de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Sedan länge är denna rätt inskriven i internationell lag. Vi anser att den svenska regeringen inte i första hand skall ta på sig en medlande roll i Mellanöstern som innebär att man kompromissar i strid med gällande folkrätt och FN-beslut. Vad som behövs nu är i stället att man håller fast vid folkrätten och FN:s olika beslut i Palestinafrågan. En sådan politik inrymmer i sig solidaritet med det palestinska folket. Likaväl som man i svensk rättspraxis kan ge särskilt utsatta personer juridiskt biträde som stöd i en rättegång, skulle Sverige i EU kunna bli ett moraliskt och juridiskt biträde åt den svagare parten i den palestinska konflikten – åt palestinierna, som högst påtagligt lidit av de förbrytelser mot internationell rätt som den israeliska ockupationen inneburit.

Den svenska regeringen borde erinra sig vad FN:s medlare Folke Bernadotte sade den 28 juni 1948:

Det skulle vara en förolämpning mot de grundläggande principerna för rättvisa om dessa oskyldiga offer i konflikten nekades rätten att återvända till sina hem, medan judiska immigranter strömmar in i Palestina.

I dag har de palestinska flyktingarna väntat i 53 år. De väntar på att i enlighet med FN:s resolution 194 få flytta ut ur sina läger och få återvända till sina hem, alternativt åtminstone få en plats i hemområdet att bo på och en kompensation som gör det möjligt att skapa en framtid. De palestinska barn som nu växer upp i flyktinglägren är den fjärde generationen som lever utanför hemlandet.

Vänsterpartiet anser att de flyktingar som önskar återvända till sina hem skall tillåtas göra detta.

Detta vill Vänsterpartiet att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

Likaså anser Vänsterpartiet att en kompensation för förlust av egendom i enlighet med internationell lag och sedvanerätt skall utbetalas av den israeliska regeringen eller ansvarig myndighet till dem som inte vill återvända.

Detta vill Vänsterpartiet att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

6 Sveriges ståndpunkt

Sverige har under det år som intifadan pågått inte levt upp till det rykte som Sverige tidigare haft när det gällt att försvara folkrätten och de mänskliga rättigheterna. I stället för att se att den israeliska staten faktiskt bröt mot internationell rätt när det gäller behandlingen av palestinierna har man övergått till att betrakta Israel och palestinierna som jämbördiga parter i konflikten.

I Förenta nationerna har svenska delegater uppträtt på ett för Sverige och världssamfundet häpnadsväckande sätt genom att Sverige lade ned sin röst när en resolution som kritiserade Israels övervåld mot palestinierna presenterades i FN. Under sin ordförandetid i EU tog Sverige inget initiativ till att tvinga Israel att upphöra med sina övergrepp.

När Israel hållit inne med skattemedel som man inkasserat på palestiniernas vägnar och som skulle överförts till palestinierna har EU gått emellan och betalat motsvarande belopp. EU har dock avstått från att kräva Israel på motsvarande summa. Sverige borde under sin ordförandetid i EU ha verkat för att EU inkrävde dessa pengar från Israel.

Sverige bör i EU fortsättningsvis verka för att EU inkräver denna skuld från Israel.

Detta vill Vänsterpartiet att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

Vi anser vidare att Sveriges regering skall verka för att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs när det gäller palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet. De viktigaste frågorna är nu att stoppa den israeliska bosättningspolitiken och ”bantustaniseringen” av de ockuperade områdena, och att stå fast vid alla palestiniers rätt till ett sammanhållet östra Jerusalem och alla palestiniers rätt att återvända.

Detta vill Vänsterpartiet att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

Stockholm den 27 september 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Stig Eriksson (v)	Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)	Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)	Murad Artin (v)