Internationell nedrustning

Motion 1981/82:527 Olof Palme m. fl.

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

PDF
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82

527-529

Motion

1981/82:527

Olof Palme m. fl.

Internationell nedrustning

Partimotionerna 1977/78:423, 1978/79:588, 1979/80:1130 och 1980/81:1202
behandlade nedrustningsfrågorna. Utrikesutskottet var i sina betänkanden
1977/78:12, 1979/80:4, 1979/80:22 och 1980/81:26 positivt till en aktiv svensk
politik för att främja nedrustningssträvandena, men avvisade flera av de
konkreta motionsförslagen. Motionerna torde dock bl. a. ha bidragit till att
Sverige vid den europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen i Madrid
spelat en framträdande roll vid förhandlingarna om en europeisk nedrustningskonferens
och inbjudit att hålla en sådan i Stockholm, att den svenska
regeringen agerat med ökad energi i debatten om en kärnvapenfri zon i
Norden, att förberedelserna för de internationella förhandlingarna getts en
något mer långsiktig inriktning och att resurserna för utredningsverksamheten,
främst via FOA, kunnat hållas på en acceptabel nivå.

Tyvärr har det inte varit möjligt att få stöd för yrkanden om en fastare
organisation och en mer långsiktig inriktning av de svenska insatserna vid de
internationella förhandlingarna och då speciellt i europeiska nedrustningsfrågor.
Inte heller har det varit möjligt att förhindra en urgröpning av
anslaget till SIPRI:s verksamhet och därmed en allvarlig försvagning av
institutets forskningsresurser. De socialdemokratiska förslagen om att ett
belopp motsvarande en promille av militärutgifterna skall gå till information i
nedrustningsfrågor inom folkrörelserna har även de avvisats av riksdagen.

För en utförligare bakgrund till de resonemang och förslag som framförs i
årets nedrustningsmotion hänvisas till de inledningsvis nämnda partimotionerna.

Utvecklingen under 1981

Motsättningarna mellan stormaktsblocken ökade under 1981. Det ledde
till nya bakslag för ansträngningarna att begränsa kapprustningen. Den nya
administrationen i Washington har under sitt första år genom flera snabba
rustningsbeslut (MX-missiler, B 1-långdistansbombare, neutronvapen, stora
marina beställningar m. m.) dels drivit upp de totala rustningskostnaderna
till deras högsta fredstida nivå någonsin, dels låst den vapentekniska
utvecklingen för lång tid framåt. Man väntar ytterligare rustningsbeslut
under 1982. Det finns bl. a. långt framskridna planer i Washington på en ny
generation kemiska vapen.

Den enorma upprustning som USA nu genomför inleddes redan under
president Carters sista år. Den motiveras med att Sovjet genom sina

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 527529

Mot. 1981/82:527

2

målmedvetna rustningar under hela 1970-talet nu är på väg att skaffa sig ett
militärt övertag på flera områden. Supermakterna agerar långsiktigt i dessa
frågor. Det är projektioner mot senare delen av 1980-talet snarare än de för
dagen aktuella styrkerelationerna som driver fram nya steg i kapprustningen.

1970-talets avspänningspolitik i Europa ledde till en långsammare takt i
rustningarna inom NATO. Efter Vietnamkriget sjönk USA:s militärutgifter.
I Sovjet tycks däremot 1970-talets politiska avspänning inte ha påverkat
takten i de militära rustningarna. Sovjet började år 1977 ställa upp SS
20-missiler och har på senare år fortsatt med det i en takt av ungefär en missil
per vecka. Den sovjetiska högsjöflottan har tillförts ett betydande antal
moderna fartyg. De framskjutna och för offensiv krigföring utrustade
sovjetiska divisionerna i Europa har tillförts stora mängder modern
utrustning. Det sovjetiska flyget har moderniserats. Denna mycket omfattande
sovjetiska styrkeuppbyggnad under senare år är resultatet av
rustningsbeslut fattade under 1960-talet.

1970-talets politiska avspänning ledde till framsteg på det politiska,
ekonomiska och humanitära området. Men den kom inte att utgöra någon
broms på de militära investeringsprogrammen. Under 1970-talets senare
hälft tilltog också NATO-ländernas upprustning. Det som väckt störst
uppmärksamhet var NATO:s beslut i december 1979 att ställa upp 572
eurostrategiska missiler i fem västeuropeiska länder, om inte förhandlingar
med Sovjet om bortdragande av sådana vapen gav önskat resultat. Dessa
Pershing II- och kryssningsmissiler beskrivs av östsidan som ett dödligt hot
mot Sovjet. Vidare har NATO-beslutet från maj 1978 om att öka
försvarsutgifterna med realt 3 % årligen skapat ekonomiska problem för
flera västeuropeiska regeringar.

Den nya Reaganadministrationen har öppet deklarerat att den avser att
bygga upp en militär styrkeposition innan den ger sig in på nedrustningssamtal
med Sovjet. De västeuropeiska staterna har dock i Washington under
1981 energiskt krävt att NATO-beslutet om förhandlingar om de eurostrategiska
vapnen skall fullföljas. En stark folkligt förankrad fredsopinion har
under året växt fram i Västeuropa. Den har främst vänt sig mot planerna på
att om ett par år börja ställa upp kryssnings- och Pershing Il-missiler i
Västeuropa. Men den vänder sig också mot kärnvapenhotet från Sovjet. Ett
allt bredare stöd har växt fram för kravet på ett kärnvapenfritt Europa.
Därmed avses även de uppskattningsvis 10 000 taktiska kärnvapen som finns
lagrade i vår världsdel. Styrkan i denna fredsopinion har utan tvekan
påverkat det politiska skeendet. Det är ett nytt och mycket välkommet inslag
i den säkerhetspolitiska utvecklingen under 1981. Det var en framgång för
denna opinion när USA och Sovjet den 30 november inledde förhandlingar i
Genéve om de eurostrategiska kärnvapnen. De utgångsbud som redovisats
offentligt är president Reagans s. k. noll-option, innebärande att alla
landbaserade medeldistansmissiler avlägsnas från Europa, och president

Mot. 1981/82:527

3

Bresjnevs erbjudande om moratorium, dvs. stopp på uppställande av nya
missiler, och dessutom tillbakadragande bortom Ural av hundratals sovjetiska
medeldistansmissiler och reducering av framskjutna amerikanska
kärnvapenförband i Centraleuropa.

Det finns planer på att under 1982 på nytt ta upp de bilaterala
SALT-förhandlingarna. De döps troligen om till START (Strategic Arms
Reduction Talks) för att markera en höjd ambitionsnivå.

Den multilaterala nedrustningskonferensen i Genéve har arbetat i skuggan
av de skärpta motsättningarna mellan supermakterna. President Reagans
under större delen av 1981 demonstrativa ointresse för nedrustningsfrågorna
har lämnat USA:s förhandlare utan instruktioner. Frågan om ett avtal om
kemiska vapen har dock förts framåt genom en arbetsgrupp under svenskt
ordförandeskap. Även om inga framsteg gjorts på det politiska planet har
man dock kunnat föra konstruktiva samtal om de tekniska problemen med
ett framtida avtal. Vidare har frågan om förbud mot anfall mot kärnkraftsanläggningar
avancerat en del under året.

Konferensen i Madrid om säkerhet och samarbete i Europa har inte lett till
några slutliga resultat. Snarast bör man se det som en framgång att den inte
kollapsat. Det finns fortfarande starka krafter i Europa som vill slå vakt om
avspänningspolitikens landvinningar under 1970-talet. Diskussion om ett
mandat för en alleuropeisk nedrustningskonferens har dock avancerat, även
om vissa problem som bl. a. tillämpningsområdets utsträckning återstår att
lösa. Vid M (B)FR-förhandlingarna i Wien har inte heller några egentliga
framsteg rapporterats under året.

Höstens överläggningar i FN:s generalförsamlings första kommitté visade
att det inom västalliansen finns en öppen opposition mot Reaganadministrationens
hittillsvarande nedrustningspolitik. Det gäller såväl synen på
kärnvapnen som på de kemiska vapnen. Vidare har Sovjet fortsatt svårt att få
gehör för sina nedrustningsinitiativ bland de alliansfria staterna. Moskvas
trovärdighet har inom denna grupp nått ett bottenläge efter Afghanistaninvasionen.
FN:s generalsekreterare fick förlängt uppdrag att undersöka
rapporterna om kemisk krigföring i Kampuchea och Afghanistan. Den
oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (ICDSI) har
hållit ett flertal uppmärksammade möten under året. Dess rapport avses bli
publicerad våren 1982 inför FN:s andra särskilda session om nedrustning.

Ökade rustningsbördor 1982

Till det positiva inför 1982 hör att såväl Reagan som Bresjnev tycks
inställda på att mötas under året. Inte ens utvecklingen i Polen har ändrat på
detta faktum. Vidare är Västtysklands beslutsamma fasthållande vid vad som
återstår av avspänningspolitiken en positiv faktor. Kanske kan man också
under året vänta sig positiva initiativ från Frankrikes nya president.

USA:s under 1981 beslutade enorma rustningsprogram hotar nu att

Mot. 1981/82:527

4

spoliera de långsiktiga mål president Reagan ställt upp för sin ekonomiska
politik. Erfarenheten visar att republikanska presidenter i USA har en
betydande rörelsefrihet när det gäller utrikespolitiska kursändringar.

Sovjets ekonomi är ytterst ansträngd. Sovjetmedborgarnas levnadsstandard
är låg jämförd med andra industriländers. Eftersom landets BNP bara
är 50-65 % av USA:s blir rustningsbördorna för Sovjet ungefär dubbelt så
tunga som för USA vid samma absoluta nivå. Sovjetledarnas önskan att
stabilisera situationen i Afghanistan och Polen samt behovet av normala
ekonomiska relationer med väst talar för att de skulle välkomna en
uppgörelse som kan dämpa takten i kapprustningen.

Det skulle sålunda ligga i båda supermakternas intresse att komma överens
om någon form av tak för den kapprustning som nu plågar deras ekonomier.
FN:s generalförsamling skall under juni genomföra sin andra särskilda
session om nedrustning. Det erbjuder en möjlighet för världens statsmän att
ta ett nytt avstamp i de internationella nedrustningsförhandlingarna.

Avspänningspolitik i Europa en nödvändighet

Alternativet till nedrustning är en fortsatt kapprustning, som hotar att steg
för steg minska våra chanser att undgå ett förödande krig. För demokratiska
socialister som arbetar för internationelll nedrustning finns det inget
alternativ till avspänningspolitiken, detente, i Europa. Det är viktigt att slå
fast detta, när nyhetsmedia rapporterar om brutala militära övergrepp i vårt
grannland Polen.

Europa delades upp i två hälfter 1945. Då drog USA och Sovjet upp
demarkationslinjen mellan de sociala system som allt sedan dess dominerat
de europeiska folkens livsbetingelser. Det bipolära system de skapade visade
sig vara stabilt. Först under de senaste tio åren har större förändringar
inträffat. Europas västligaste hälft har börjat frigöra sig från USA:s
ekonomiska och militära dominans. Det var också först under 1970-talet som
de neutrala staterna i Europa började spela en roll för att utjämna
öst-väst-motsättningarna. Förhandlingarna vid konferenserna om säkerhet
och samarbete i Europa (ESK) har under det senaste årtiondet dels
stabiliserat det europeiska efterkrigssystemet, dels etablerat en ny multilateral
europeisk verklighet där samlingsbegreppet är avspänning.

Genom att alla parter i Europa nu godtar existerande gränser och
statsbildningar samt de militära och ekonomiska allianserna och vid sidan av
dem de neutrala staterna har förutsättningar skapats för ökat samarbete och
detente. Åtskilligt har också skett sedan Helsingfors 1975. Ökat ekonomiskt
och teknologiskt utbyte, växande informationsflöde, fördjupade kunskaper
om sociala och kulturella förhållanden i andra delar av Europa har skapat
krav på förändringar inom det egna samhället. Dessa förändringar har utan
större svårigheter absorberats av de öppna demokratiska samhällena i väst.

Mot. 1981/82:527

5

Däremot har de skapat svårigheter för de stela östeuropeiska samhällssystemen.

Som socialdemokrater vill vi självfallet se en utveckling mot mer
demokrati och ökad social rättvisa i alla delar av Europa. Men en realistisk
bedömning av möjligheterna att förbättra öst-väst-samarbetet och förstärka
de fredsbefrämjande tendenserna gör att vi inte ser på våldsamma
omvälvningar som en utväg att förändra Östeuropa. Det är samtidigt viktigt
att slå fast vår tro på möjligheten av stegvisa reformer i riktning mot mer
demokrati och social rättvisa i dessa länder.

Det är uppenbart att Sovjetunionens nuvarande ledare är negativa till
delar av den utveckling detentepolitiken har skapat inom deras maktsfär.
Försök till ökad isolationism kan bli en konsekvens av den polska tragedin.
De i väst som bygger sitt politiska handlande på en oöverlagd och förenklad
bild av den europeiska verkligheten kan mycket väl komma att underlätta
ansträngningarna att isolera Östeuropas folk.

Som socialdemokrater känner vi en grundläggande sympati och solidaritet
med alla dem som verkar för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi tror på
avspänning och olika former av samarbete över gränserna som en metod att
främja dessa krafter i Östeuropa, även om det är en långt utdragen process
med många bakslag och besvikelser.

Det är bara genom en politik inriktad på avspänning och samarbete mellan
öst och väst som vi kan skapa ett ökat informationsflöde samt bättre
ekonomiska, kulturella och politiska kontakter. Därmed främjas mångfalden
av informationskällor och åsikter i Östeuropa. Det är ett sätt att verka för
en demokratisering av dessa stater. Förtryck mot oliktänkande är bara
kortsiktiga lösningar. Det enda sättet att absorbera breda folkliga krav på
demokratiskt inflytande är att legalisera dem.

Försök av de östeuropeiska regeringarna att eliminera de politiska
effekterna av ett ökat öst-västligt samarbete försvåras alltmer genom den
tekniska utvecklingen på kommunikationsområdet och den höjda utbildningsnivån
bland befolkningen. Vidgade ekonomiska förbindelser med
Östeuropa och östkontakter i övrigt är därför eftersträvansvärt och bidrar i
det långa loppet till att stärka freden i Europa.

Självfallet bör man heller inte undervärdera den långsiktiga betydelsen av
kontakter, samtal, förhandlingar och avtal mellan regeringar och företrädare
för statsmakterna. Ett icke paktanslutet land som Sverige har speciellt goda
förutsättningar att ge positiva bidrag till en ökad avspänning och samarbete i
Europa.

Kärnvapenrustningarna

Ansträngningarna att dämpa kärnvapenrustningarna har genom utvecklingen
under 1981 fått än högre prioritet. NATO:s kärnvapenstrategi bygger
på resonemanget att Sovjets konventionella styrkor i Europa är så överlägsna

Mot. 1981/82:527

6

att de i vissa situationer bara kan hejdas genom insats av kärnvapen.
Västsidan skulle alltså vara beredd att först tillgripa dessa vapen. För att öka
trovärdigheten i denna option har president Reagan beslutat att iordningställa
de neutronvapen vars komponenter togs fram redan under president
Carter. Neutronvapnen anses speciellt lämpade att sättas in mot sovjetiska
koncentrationer av stridsvagnar. Man har också bland ledande politiker i
Washington talat om möjligheterna att begränsa omfattningen av ett
kärnvapenkrig dvs. att det är möjligt att sätta in kärnvapen i en regional
konflikt exempelvis i Europa utan att USA:s eget territorium utsätts för
vedergällningsanfall.

Sovjets kärnvapenstrategi vet vi mindre om. De väsentligt större
laddningarna och den mindre precisionen i de sovjetiska missilernas
styrsystem antyder att man där inte på samma sätt räknar med ett begränsat
kärnvapenkrig. Uppställningen av det stora antalet SS 20-missiler i den
europeiska delen av Sovjetunionen är dock en indikation på att man även i
Moskva planerar för möjligheten att föra ett omfattande kärnvapenkrig
begränsat till Europa väster om Sovjets gränser. Sovjet har enligt västliga
bedömare redan i dag kapacitet att i ett slag radera ut NATO:s ca 300
lagringsplatser för kärnvapen i Västeuropa.

Den europeiska oron inför supermakternas kärnvapenrustningar har inte
minskats av president Reagans uttalanden om ett begränsat kärnvapenkrig i
Europa och utrikesminister Haigs resonemang om varningssprängningar
av kärnvapen över Östersjön.

Ett svenskt bidrag till kunskaperna om supermakternas kärnvapenrustningar
blev FOA:s avslöjande av kärnvapen ombord på den grundstötta
sovjetiska ubåten utanför Karlskrona. Den pensionerade USA-amiralen
Gene R. La Rocque berättade inför FN:s särskilda session om nedrustning
den 13 juni 1978 bl. a. följande: Med de två flottornas fartyg strövande
omkring på världshaven ökar risken för kärnvapenkrig till följd av olyckliga
tillfälligheter. Båda flottorna är i stor omfattning kärnvapenbestyckade, med
flera tusen kärnvapen ombord på USA-flottans ytfartyg. En enda av USA:s
Poseidon-ubåtar kan totaiförinta 160 av Sovjets stora städer med sina
kärnvapenraketer. Ett obearbetat område vid nedrustningsförhandlingarna
är de marina rustningarna. Stormakterna har genom sina växande flottor
möjlighet till påtryckningar mot allt fler områden i världen. Det gäller både
möjligheterna att exponera vapenmakt, kanonbåtsdiplomati, och att
genomföra snabba överskeppningar av militära förband.

Sverige bör under det närmaste året utnyttja alla tillfällen för att initiera
och påskynda förhandlingar om begränsningar av kärnvapenrustningarna.
Vår position som alliansfri europeisk stat med hög teknisk kompetens och
god inblick i det internationella förhandlingsmaskineriet gör oss särskilt
lämpade att söka representera den starka europeiska opinion som kräver
kärnvapennedrustning.

Sverige bör intensifiera försöken att på nytt få i gång multilaterala

Mot. 1981/82:527

7

förhandlingar om ett totalt provstopp, CTB. Vi bör kräva att förhandlingarna
mellan Sovjet och USA inte skall begränsas till enbart de s. k.
eurostrategiska vapnen utan även bör omfatta de taktiska kärnvapen som
sedan länge står uppställda i vår världsdel. Ett kärnvapenfritt Europa är i
detta sammanhang den självklara målsättningen på sikt.

Ansträngningarna att begränsa spridningen av kärnvapen till ytterligare
stater bör intensifieras. Den beklagliga nord-sydpolarisering som uppstått
inom FN vid behandlingen av dessa frågor bör bli föremål för särskilda
svenska initiativ. Riskerna för en erodering av NPT-fördragets återhållande
verkan är uppenbara. Supermakternas direkta ansvar för denna utveckling
bör ytterligare framhävas. De politiska hindren i vägen för stater som
överväger anskaffa kärnvapen måste göras högre eftersom de tekniska och
ekonomiska hindren med tiden blir allt lägre.

De av Sverige framlagda förslagen om förbud mot militära angrepp på
kärnkraftverk och vissa andra kärnindustrianläggningar bör fullföljas med
kraft.

Sverige bör ta upp frågan om marin rustningsbegränsning, t. ex. genom att
föreslå en FN-studie i frågan. Särskilt bör vikten av kärnvapenrestriktioner
till havs poängteras. Förtroendeskapande åtgärder i marina områden bör
övervägas. Ett aktuellt och näraliggande svenskt krav bör vara att göra
Östersjön kärnvapenfritt.

Kärnvapenfri zon i Norden

Debatten om en kärnvapenfri zon i Norden har varit livlig under 1981 och
frågan har i flera avseenden förts framåt under året. Realismen i förslagen
har samtidigt av en del debattörer ifrågasatts mot bakgrund av att
trovärdigheten i NATO:s kärnvapenoption skulle reduceras om Danmark,
Norge och Island ingick i en nordisk zon. Detta har dock inte avhållit de
nordiska NATO-staternas regeringar från att föra allvarligt menade resonemang
i frågan. Den nya höjreregeringen i Norge har markerat att den
prioriterar frågan om en nordisk zon lägre än den tidigare arbeiderpartiregeringen
men har tillsatt en statlig utredning för att närmare analysera
zonfrågan. De nordiska regeringarna har under år 1981 enats om att föra upp
zonfrågan på dagordningen vid de nordiska utrikesministermötena, där
frågan fortsättningsvis skall diskuteras.

Föregående sommar har Sovjet för första gången officiellt antytt att man
skulle kunna vara beredd till åtgärder som berörde dess eget territorium i
samband med en nordisk kärnvapenfri zon. Ubåtsincidenten har fokuserat
intresset till sovjetiska kärnvapen i Östersjön som klart hänförbara till den
nordiska säkerhetspolitiska situationen.

Debatten om en nordisk zon skall naturligtvis sättas in i sitt europeiska
sammanhang. De skeptiska i den nordiska debatten har sagt att förslaget kan
störa de känsliga supermaktförhandlingarna. Vi hävdar att det nordiska

Mot. 1981/82:527

8

intresset av att bevara kärnvapenfriheten här i stället kan utgöra ett positivt
bidrag till en större nedrustningsdiskussion i Europa. För Centraleuropa bör
det vara en fördel om förhandlingar om vapenbegränsningar där kan föras i
visshet om att Nordeuropa inte dras in i en ny upprustningsspiral som på olika
sätt kan kompensera eventuella eftergifter som diskuteras i Centraleuropa.
Stabiliteten i Norden är därmed viktig för andra delar av Europa.

Den nordiska zonfrågans vidare behandling påverkas starkt av de breda
folkliga stöd kravet fått i samtliga nordiska länder. Inte minst torde den
nordiska fackliga och politiska arbetarrörelsens intresse för en nordisk
kärnvapenfri zon vara av stor betydelse. Det är viktigt att fortsätta
opinionsbildningen i denna fråga. En bred folklig uppslutning är nödvändig
för framgång i en så väsentlig säkerhetspolitisk fråga.

En kärnvapenfri zon i Norden skulle bidra till att sänka spänningsnivån i
vår del av världen. Den skulle därmed bli ett viktigt bidrag till en europeisk
avspänningspolitik. Vidare skulle den långsiktigt minska risken för att
kärnvapnen används mot vårt land eller vårt närområde.

För att en sådan kärnvapenfri zon skall kunna formaliseras måste
väsentliga beslut tas inom de två stormaktsblocken. Det förutsätter att
Atlantpakten avstår från möjligheten att i krigstid stationera kärnvapen i de
nordiska NATO-länderna. Detta måste i sin tur balanseras av reella
eftergifter från Sovjets sida. Ett kärnvapenfritt Östersjön, t. ex. i form av en
uttunningszon, är i detta sammanhang en viktig del av diskussionen om en
nordisk kärnvapenfri zon.

En bred allmänhet i de nordiska länderna har genom det senaste årets
debatt i anslutning till kraven på en nordisk kärnvapenfri zon informerats om
att även Norden spelar en viktig roll i supermakternas planer för hur
kärnvapenkriget skall föras. Därmed har kravet på att göra Norden
kärnvapenfritt förankrats demokratiskt och kommer att förbli ett centralt
inslag i vår framtida säkerhetspolitiska debatt. Riksdagen bör förnya sin
uppmaning till regeringen att bedriva överläggningar med de andra nordiska
länderna om möjligheterna att etablera en kärnvapenfri zon i Norden.
Utredningsarbetet för att ta fram underlag för dessa överläggningar bör bl. a.
belysa det nordiska områdets roll för stormaktsblockens kärnvapenplaner
och sambandet mellan en nordisk kärnvapenfri zon och olika system för s. k.
förtroendeskapande åtgärder som syftar till att inom större geografiska
områden söka minska spänningen mellan militärallianserna.

SIPRI

Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI, har varit föremål
för en utredning angående institutets arbete och organisation. Som ett
resultat av denna utredning fastställdes nya stadgar för SIPRI av regeringen
under 1980 och förutsättningar skapades för en aktivering och utökning av

Mot. 1981/82:527

9

institutets forskning. I slutet av 1980 flyttade SIPR1 till nya lokaler. En ny
direktör för institutet har tillträtt under 1981.

SIPREs styrelse bedömer det som önskvärt att under en femårsperiod
genomföra en ungefärlig fördubbling av verksamheten. Det skulle innebära
en förstärkning av forskarstaben till 25-30 personer, dvs. det antal som
ursprungligen förutsågs vid institutets tillkomst (SOU 1966:5). Styrelsen
anser att en avsevärd del av resurserna bör avdelas till forskning rörande den
europeiska säkerhetsproblematiken och mot en breddning av forskningsinriktningen
bl. a. i samhälls- och beteendevetenskaplig riktning. Dessutom
anses det önskvärt att större resurser inriktas på en mer lättfattlig och allmänt
spridd publicering av forskningsresultaten.

Det var mot denna bakgrund - och mot bakgrund av den internationella
utvecklingen på rustningsområdet - förvånande att regeringen och den
borgerliga riksdagsmajoriteten under 1981 behandlade SIPREs äskanden så
kallsinnigt. De två senaste åren har inneburit en avsevärd neddragning av
SIPREs verksamhet.

Erfarenheten sedan 1966 har visat att det krävs ett minimum av 15
kontraktsanställda forskare för att bedriva en meningsfull verksamhet vid
institutet. F. n. är nio forskare verksamma där. Regeringen har tydligen
insett att de senaste årens anslag varit klart otillräckliga och föreslår därför en
viss ökning för 1982/83. Den bedömer att anslagshöjningen möjliggör en
utökad forskningsverksamhet vid institutet. Jämfört med dagens prekära
situation är detta naturligtvis riktigt. Den föreslagna anslagshöjningen
medger dock bara en höjning till 13 forskare vilket är två mindre än för ett år
sedan. Institutets resurser minskas även på annat sätt.

Genom SIPREs omorganisation har den servicebas som krävs för ett
effektivt forskningsarbete byggts upp. Det betyder att ökade anslag ger hög
utdelning i form av ytterligare forskningsinsatser och en fortsatt neddragning
drabbar forskningsverksamheten hårt.

SIPR1 är en i alla kretsar högt aktad oberoende forskningsinstitution. Dess
publikationer spelar en betydelsefull roll som informationskälla och opinionsbildare
i nedrustningsfrågor i ett stort antal länder. SIPRI har lyckats i
sitt arbete att motverka supermakternas och militärblockens dominans när
det gäller forskning och informationsspridning i frågor som är centrala för de
internationella nedrustningsförhandlingarna. Det är angeläget att SIPREs
resurser inte ytterligare försvagas och på sikt bör verksamheten byggas ut. Vi
föreslår därför att utöver vad regeringen föreslagit ytterligare 1 milj. kr.
anslås till SIPRI.

Information om internationell nedrustning

Under 1981 har hundratusentals människor runt om i Europa demonstrerat
mot kärnvapenrustningarna. Denna nya fredsrörelse representerar ett
tvärsnitt ur olika politiska partier, kyrkliga grupper, miljögrupper, ungdoms

Mot. 1981/82:527

10

och kvinnoorganisationer och ett stort antal fackliga organisationer. Det
tycks vara något av den spontan folklig mobilisering mot rustningsvansinnet.
Människornas oro och fredslängtan formas till konkreta krav på besinning,
nedrustning, fred och solidaritet. Denna fredsrörelse har hittills bara svept
fram över Västeuropa och börjat sprida sig till USA. Det finns dock ingen
anledning förmoda att fredslängtan är svagare bland Östeuropas folk, som ju
får bära proportionellt ännu större rustningsbördor än västeuropéerna.
Militärens och polisens grepp över de östeuropeiska folken är dock starkt nog
att förhindra spontana fredsrörelser att växa fram.

Också i vårt land har 1981 betytt en kraftig ökning av folkrörelsernas
engagemang för fredsfrågan. Arbetarrörelsens Fredsforum och de traditionella
fredsorganisationerna har upplevt ett kraftigt ökat intresse för
nedrustningsfrågorna. Det bör understrykas att ett aktivt folkligt engagemang
i nedrustningsfrågorna är en viktig förutsättning för effektiva svenska
insatser vid de internationella nedrustningsförhandlingarna. Våra stora
folkrörelser och andra ideella organisationer kan inom vårt land och
internationellt göra betydelsefulla insatser i ett sådant informationsarbete.

Även om några av de organisationer som engagerat sig i informationsarbetet
kring nedrustningsfrågorna erhåller visst statsstöd via UD-anslaget E3,
är detta av blygsam omfattning. En breddning av informationen förutsätter
att de stora folkrörelserna deltar. De fackliga organisationerna, de politiska
partierna, kooperationen, de religiösa samfunden och de till dessa knutna
studieförbunden bör stimuleras att ägna nedrustningsfrågorna ökat intresse.

Omfattningen av det statliga organisationsstödet i dessa frågor bör stegvis
byggas upp till ett belopp motsvarande 1 promille av militärutgifterna.

Ett särskilt anslag bör i detta syfte föras upp på UD:s huvudtitel,
förslagsvis benämnt Bidrag till information om internationell nedrustning.

För att få en effektiv användning av informationsresurserna inom
folkrörelserna krävs en god planering av kampanjer och andra aktiviteter.
Det kan därför vara rimligt att steget mot ett promilleanslag tas i etapper
under två eller tre budgetår. Vi föreslår att 2 milj. kr. avsätts för detta
ändamål under budgetåret 1982/83.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en aktiv svensk politik för
avspänning och samarbete i Europa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående inriktningen av de svenska insatserna
vid de internationella nedrustningsförhandlingarna,

Mot. 1981/82:527

11

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående fortsatta ansträngningar att skapa
en kärnvapenfri zon i Norden,

4. att riksdagen till Bidrag till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut
(E4, utrikesdepartementet) för budgetåret
1982/83 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
1 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag av 13 203 000 kr.,

5. att riksdagen till Bidrag till information om internationell
nedrustning (utrikesdepartementet) för budgetåret 1982/83
anvisar ett reservationsanslag av 2 000 000 kr.

Stockholm den 21 januari 1982
OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)

OLLE WESTBERG (s)

i Hofors

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.