Inseminationslagstiftningen

Motion 1992/93:L416 av Sten Andersson i Malmö (m)

Inseminationsverksamhet (införande av sperma i kvinna
på konstlad väg) regleras i Sverige genom lagen (1984:1140)
om insemination. Enligt gällande lagstiftning får
insemination endast utföras på en kvinna som är gift eller
som bor tillsammans med en man under
äktenskapsliknande förhållanden. Så kallad
givarinsemination (då sperma hämtats från någon annan
man än kvinnans make eller sambo) får endast utföras på
allmänt sjukhus.

Enligt en straffbestämmelse kan den som vanemässigt
eller för att bereda sig vinning utför insemination i strid mot
lagen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Samma straff kan utdömas till den som under sådana
förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.

Att gällande rätt på förhand inskränker möjligheten att
insemineras till en särskild grupp kvinnor medför problem.
Längtan efter att föda ett eget barn finns inte bara hos de
kvinnor som är gifta eller sambor med en man. Även
kvinnor som lever som ensamstående eller med andra
kvinnor kan vilja ha barn och för dem är portarna stängda
till insemination under tryggast möjliga omständigheter. Vi
vet att dessa kvinnor i dag söker sig andra vägar, exempelvis
tillfälliga kontakter med män eller insemination i hemmet.
Vi vet också att riskerna vid en insemination ökar om den
sker utan läkares överinseende, inte minst i aidstider. Att
vi i dag inte exakt känner till omfattningen av insemination
utanför allmänna sjukhus är mindre intressant -- det räcker
med att konstatera att alla barn som insemineras har lika
rätt att skapas under trygga omständigheter.

I ljuset av detta är det också svårt att inse behovet av
strafflagstiftning för dem som inte inseminerar på det sätt
som stadgas i lagen om insemination. Att först utestänga
stora grupper kvinnor från möjligheten att insemineras på
allmänna sjukhus och sedan utdöma straff till olika
inblandade om insemination ändå äger rum framstår som
principiellt oförsvarbart.

En ändring av lagen om insemination på ovanstående
punkter låter sig enkelt göras och innebär inga oförutsebara
effekter på andra områden i lagstiftningen. Det finns alltså
ingen anledning att invänta någon allmän översyn av lagen
för att avskaffa strafflagstiftningen kring insemination och
ge möjlighet till insemination på allmänt sjukhus till alla
kvinnor.

Hemställan

Med hänsyn till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagstiftningen om
givarinsemination,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om straffbestämmelserna för
utförande av eller tillhandahållande av sperma för lagstridig
insemination.

Stockholm den 26 januari 1993

Sten Andersson (m)

i Malmö