Insatser vid kriser och katastrofer

Motion 1998/99:Fö702 av Chatrine Pålsson (kd)

Sverige har under senare år direkt och indirekt drabbats av
flera katastrofer och masskadehändelser. Flera av de
katastrofer som drabbat Sverige har komplicerats av att de
har involverat resande, de drabbade har alltså haft sin hemort
på annan plats än där traumat inträffade och har därigenom
inte tillgång till sitt vanliga nätverk, vilket medför ökad
utsatthet. Den finska katastrofgruppen har t ex beräknat att
inte mindre än 8000 människor var ögonvittnen till
räddningsarbetet vid Estonias undergång.

Det är viktigt att komma ihåg att de omedelbara reaktionerna på en
traumatisk händelse är normala reaktioner hos normala människor som
resultat av onormala händelser. Människors hanteringsförmåga (coping) blir
kraftigt överbelastad och ger upphov till traumatisk stress. Reaktionerna
följer ett mönster, men är naturligtvis individuella beroende inte bara på om
man är överlevande, anhörig eller räddningspersonal utan även på personer-
nas tidigare hanteringsstrategier och -förmåga. Om man i efterförloppet
utvecklar posttraumatiskt stressyndrom eller psykiska problem beror i hög
grad på omhändertagandet den första tiden efter händelsen. De olika
grupperna ovan kan också ha olika behov av omhändertagande. Vidare kan
behovet vara olika vid olika tidpunkter. I Socialstyrelsens/Kamedos rapport
om Estonia refereras tidigare undersökningar som visar att så många som
50-60 % av dem som drabbas har utvecklat psykiska symtom. Förutom det
individuella lidandet blir alltså belastningen på samhällets hjälpapparat stor.

Det är en väsentlig skillnad mellan traumatiska kriser, som det här gäller,
och det man vanligen kallar livskriser (t ex att någon närstående dör, att få
ett
handikappat barn, att närstående eller man själv drabbas av allvarlig
sjukdom). Av detta följer att det inte är tillräckligt att ha kunskap om hur
man hanterar livskriser (något de flesta psykologer, många kuratorer, präster
och andra har). Har man inte tillräcklig kunskap om trauma och träning i att
behandla det kan man göra mer skada än nytta.

I flera länder i Europa och i alla de nordiska länderna finns därför
nationella, högspecialiserade grupper, som ansvarar för de psykologiska
insatserna. I Finland finns ett antal psykologer som kan börja arbeta inom
24 timmar och ytterligare en grupp med en inställelsetid på 48 timmar. Det
var dessa som ansvarade för det psykologiska arbetet med Estoniakatastrofen
på den finska sidan. I Finland sker detta i samarbete med Röda korset. I
Norge och Danmark organiseras motsvarande funktion av Falck räddnings-
tjänst. I Sverige saknas dock, märkligt nog, fortfarande ett nationellt program
och en nationell expertgrupp för psykologiskt omhändertagande i samband
med katastrofer.

En sådan grupp skulle komma att erhålla ökad kompetens och ovärderlig
erfarenhet, och skulle kunna medverka vid såväl planeringen av samhällets
insatser vid katastrofer som vid sådana händelser som Hot- och Riskutred-
ningen diskuterat i sina scenarier, samt utbildningen av de lokala krisorga-
nisationerna. Den skulle därigenom markant öka effektiviteten i samhällets
agerande vid katastrofsituationer.

Vidare skulle den kunna förhindra att människor som själva är drabbade av
en katastrof förväntas ta hand om andra (polisen i Stockholms situation vid
Estonia-katastrofen är ett tydligt exempel på sådana svårigheter).

Den skulle också kunna användas till, förutom handledning och utbildning,
att ta hand om personer i lokala krisgrupper som, även om de inte direkt är
drabbade av katastrofen de arbetat med, riskerar att drabbas av "compassion
fatigue".

Den skulle även kunna användas vid de insatser utomlands som olika
svenska hjälporganisationer medverkar i och även medverka i planering och
uppbyggnad av organisation och strukturer när det gäller det vitt fungerande
nätet av uppgifter och ansvar i det totala försvaret, såväl vad gäller krig/fred
som det sårbara samhället.

Det finns idag i Sverige ett 20-tal psykologer som besitter den speciella
kompetens som efterfrågas. De har ett nära samarbete med sina kollegor i de
övriga nordiska länderna, och internationellt, trots att de arbetar under så
olika villkor. De har också erfarenhet av praktiskt katastrofarbete såväl i
Sverige som utomlands. En nationell grupp skulle förstärka detta samarbete
till nytta för oss alla och skulle kunna rymmas t ex under Räddningsverkets
föreslagna organisation.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att inrätta en nationell expertorganisation för
psykologiskt omhändertagande av offer för katastrofer.

Stockholm den 26 oktober 1998

Chatrine Pålsson (kd)