Inrättande av en nordisk kärnvapenfri zon

Motion 1982/83:558 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

13

Motion
1982/83:558
Lars Werner m. fl.

Inrättande av en nordisk kärnvapenfri zon

Förslaget att inrätta en nordisk kärnvapenfri zon har i princip accepterats
av alla nordiska länder. De invändningar som görs i dag är frågor om hur och
när en sådan åtgärd är möjlig att genomföra.

De framgångar som nåtts i detta arbete är framför allt ett resultat av den
kamp som sedan många år bedrivits för detta förslag av den samlade nordiska
fredsrörelsen. Det är en viktig delseger och ger en god grund för det fortsatta
arbetet.

I dag stöds förslaget av en överväldigande majoritet av folken i Norden.
Det är dock bara de svenska och finska regeringarna som arbetar aktivt för
förslaget och som anser att konstruktiva åtgärder nu borde vidtas.
Regeringsmotståndet i NATO-länderna Norge och Danmark kvarstår och
har skärpts sedan konservativa regeringar tillträtt.

Den svenska riksdagen beslöt enhälligt i juni 1981 att den svenska
regeringen aktivt skall arbeta för inrättandet av en nordisk kärnvapenfri zon.
Riksdagens fem partier deltog i detta beslut. Sedan dess har moderata
samlingspartiet i praktiken gått ifrån beslutet och markerat en från de andra
partierna avvikande mening. Detta är olyckligt och försvårar arbetet, men
det får inte hindra riksdagens övriga partier från att fortsätta arbetet utifrån
1981 års beslut.

1 denna riksdagsmotion från vänsterpartiet kommunisterna framläggs
konkreta förslag för hur 1981 års riksdagsbeslut kan följas upp, bl. a. inom
ramen för ett svenskt handlingsprogram för inrättandet av en nordisk
kärnvapenfri zon.

Motståndet mot en kärnvapenfri zon

Motståndarna till en nordisk zon anför två argument: att NATO-fördraget
omöjliggör ett avtal om en zon, och att Norden redan i dag åren kärnvapenfri
zon. Båda dessa argument är felaktiga.

Norges och Danmarks medlemskap i NATO innebär att arbetet på att
inrätta en zon försvåras, inte omöjliggörs. NATO-fördraget innehåller redan
i dag ett viktigt undantag för Norge och Danmark. De är ”befriade” från att i
fredstid stationera kärnvapen på sina territorier. Detta visar att undantag är
möjliga, samtidigt som det understryker att Norden alls inte är säkrad som en
kärnvapenfri zon. NATO-traktaten föreskriver nämligen att i ett krigstillstånd
kan kärnvapen stationeras i Norge och Danmark.

Därtill finns redan i dag stridsplaner inom NATO där det förutses att

Mot. 1982/83:558

14

kärnvapen skall stationeras i de nordiska NATO-länderna. Därför förekommer
en viss förhandslagring av nödvändigt krigsmateriel. Dessa stridsplaner
inom NATO utvecklas kontinuerligt och förhandslagringen har ökat på
senare år.

Men också Sverige berörs, och ingår i de i dag existerande stridsplanerna
för ett kärnvapenkrig. Brittiska bombplan, utrustade med kärnvapen, skall
färdas över svenskt luftrum och t. o. m. kränka vårt lands suveränitet om
tillstånd för sådana överflygningar inte medges. NATO:s kryssningsrobotar
är tänkta att programmeras för banor över svenskt territorium, mot sina mål i
Sovjetunionen. Man får utgå ifrån att även Warszawapakten har motsvarande
stridsplaner där Sverige ingår, även om sådana inte blivit kända.

Östersjön - fredens hav?

Norden har blivit föremål för en ökad militär uppmärksamhet och
verksamhet. Detta gäller särskilt för Östersjöområdet.

Den sovjetiska marinen har ökat sin verksamhet i området. Stora militära
övningar har genomförts, med stora truppkoncentrationer, med landstigningsövningar
m. m. Därtill har den vardagliga militära aktiviteten ökat.

Också NATO har ökat sin verksamhet i området. Även de har genomfört
stora militära övningar i Östersjön, som avslöjar att NATO ger området stor
betydelse och att stora styrkor kan dras samman här.

Särskilt oroande är den ökade aktiviteten med ubåtar. Sannolikt gäller
detta för båda militärallianserna, men hittills har den svenska marinen endast
kunnat identifiera en främmande ubåt, den sovjetiska i Karlskrona. Således
misslyckades marinen hösten 1982, trots en betydande insats, att identifiera
en "sannolik” eller ”möjlig” ubåt i Hårsfjärden vid Utö. Båda dessa
händelser är oroande, då de utspelats i direkt närhet till militära ledningscentra.

På senare år har även kärnvapen förekommit i området. Med stor
sannolikhet var den sovjetiska ubåten i Karlskrona utrustad med kärnvapen.
Vid det amerikanska flottbesöket i Stockholm sommaren 1982 fanns
sannolikt kärnvapen ombord. Det kunde aldrig säkerställas om så var fallet
och fartygsbefälet kunde heller inte dementera det.

Det står således helt klart att båda militärblocken ökat sina militära
aktiviteter i Östersjöområdet och att man sannolikt inkluderar kärnvapen i
dessa verksamheter, vilket är ytterst oroande och understryker än mer hur
situationen försämrats på några få år. Kort sagt - Norden har på ett helt annat
sätt än tidigare dragits in i de två militärblockens kärnvapenstrategier.

Uttunningszon

I anslutning till förslaget att inrätta en nordisk kärnvapenfri zon har också
diskuterats någon form av uttunningszon. Man har avsett områden som

Mot. 1982/83:558

15

gränsar till en kärnvapenfri zon. Det har främst gällt Östersjöområdet,
Norska havet och Kolahalvön. Avsikten med en sådan uttunningszon är att få
bort alla kärnvapen med en begränsad räckvidd till det nordiska området.

Från t. ex. sovjetisk sida har gjorts positiva uttalanden som tyder på ett
intresse och villighet att i anslutning till sovjetiska garantier för en zon, också
diskutera inrättandet av en uttunningszon. Liknande positiva uttalanden har
inte gjorts från NATO-sidan.

I den svenska debatten om en kärnvapenfri zon har bl. a. moderata
samlingspartiet gjort frågan om Östersjöns inkludering i en zon till ett villkor.
Detta är ur folkrättslig synvinkel ytterst komplicerat och svårlöst, då delar av
Östersjön enligt nu gällande bestämmelser är s. k» internationellt vatten.
Därför borde Östersjöområdet i stället inbegripas i en sådan uttunningszon.

Upptrappningen måste brytas

Både NATO och Warzawapakten har ökat sin direkta militära verksamhet
i det nordiska området. Med all säkerhet innebär detta också att de har
ändrat sina stridsplaner och strategier för det nordiska området. Från att ha
befunnit sig i utkanten av det tänkta centrum för en stridsinsats, har Norden
således alltmer kommit att bli en del av detta centrum. Detta är djupt
oroande. Denna upptrappning måste stoppas och det nordiska området
måste dras ut ur stridsplanerna, och strategierna för en kärnvapeninsats.

Norden, och då särskilt Sverige och Finland, utgör redan i dag ett slags zon
mellan de två militärblocken. Men hela det nordiska området är en politisk
och geografisk enhet som kan göras till en utvidgad zon, omfattande alla
nordiska länder. Möjligheten för en gemensam nordisk säkerhetslösning är
mycket god, om bara viljan till det finns i de nordiska länderna.

Den mest naturliga och okomplicerade åtgärden för att stoppa upptrappningen,
för att åstadkomma militär avspänning i området, är inrättandet av
en kärnvapenfri zon. Det är i praktiken den enda möjliga åtgärden, utöver en
lösning omfattande hela det europeiska området. En sådan lösning skulle
även kunna vara ett bidrag för att åstadkomma en sådan större europeisk
lösning, t. ex. en kärnvapenfri gränszon mellan NATO och Warszawapakten.

Efter valet

De tidigare borgerliga regeringarna var passiva i zonarbetet. Visserligen
deltog regeringspartierna i riksdagsbeslut om ökade svenska insatser, men
det följdes inte av konkreta åtgärder.

Efter valet har förutsättningarna för ett aktivt zonarbete förbättrats och
den nya socialdemokratiska regeringen har markerat att frågan om en

Mot. 1982/83:558

16

nordisk kärnvapenfri zon och nedrustningsfrågor över huvud taget har en
hög prioritet. Detta har klargjorts i regeringsförklaringen och andra officiella
dokument och uttalanden.

Regeringen har också i handling visat en positiv och aktiv vilja till insatser.
Utrikesministern har haft överläggningar med företrädare för de övriga
nordiska länderna om bl. a. zonfrågan. Kabinettssekreteraren har överlagt
med företrädare för regeringarna i Förenta staterna och Sovjetunionen.

Efter valet finns numer också riksdagens alla partier representerade i
riksdagens utrikesutskott, som handlägger zonfrågan, och detta underlättar
det fortsatta arbetet. Därmed kan det yrkande vpk framställde i motion
1981/82:1252 om inrättandet av en fempartikommission sägas vara uppfyllt.
•

Förutsättningarna för ökade svenska insatser har efter valet förbättrats och
redan har en ökad svensk aktivitet kunnat märkas.

Uppföljning av tidigare beslut

Riksdagens beslut i juni 1981 utgör en god grund för det fortsatta arbetet
tillsammans med de gjorda uttalandena från regeringen.

Det finns dock ett behov av ett samlat grepp på arbetet med zonfrågan. Det
är nödvändigt att samtidigt arbeta efter många olika framgångslinjer.
Arbetet måste vara samordnat och konkret. Det måste ske i nära samarbete
med övriga nordiska länder, och det måste vara långsiktigt.

Vpk föreslår därför riksdagen att följa upp det tidigare beslutet från juni
1981 genom att föreslå regeringen att utarbeta ett handlingsprogram och
samtidigt redovisa förslag som borde ingå i ett sådant program.

Handlingsprogram

Ett handlingsprogram bör bestå av konkreta förslag och uppgifter för
riksdagen, regeringen och utrikesdepartementet.

I ett sådant program vill vpk föreslå:

1. Nordisk konferens. Säkerhets- och försvarspolitiska frågor får inte
behandlas inom Nordiska rådet. I dag saknas ett nordiskt forum för dessa
frågor. Sverige borde därför ta initiativ till en nordisk konferens om
inrättandet av en zon och för att diskutera andra aspekter på de nordiska
säkerhetspolitiska frågorna.

2. Samnordisk parlamentarisk kommission. Inrättandet av en nordisk
kärnvapenfri zon förutsätter alla nordiska länders medverkan. Det finns
därför behov av ett organ för en dialog mellan de nordiska parlamenten
om zonfrågan. Sverige borde därför ta initiativ till en samnordisk
kommission med företrädare för de partier som finns representerade i de
nordiska parlamenten.

Mot. 1982/83:558

17

3. Nordisk ministerkommission. Nordens statsministrar och utrikesministrar
möts i dag halvårsvis och då med många frågor på dagordningen. Det finns
därför ett behov av en nordisk ministerkommission för att enbart
behandla zonfrågan.

4. Avtalstext. Inrättandet av en nordisk zon måste stadfästas i ett avtal
mellan de nordiska länerna. Ett sådant arbete är komplicerat, men har
påbörjats av t. ex. förra norska statsrådet Evensen. Sverige bör också
inleda arbetet med ett underlag för en sådan avtalstext.

5. Säkerhetsgarantier. En avgörande förutsättning för en nordisk zon är att
kärnvapenmakterna avger säkerhetsgarantier för de nordiska länder som
ingår i en zon. Även det är ett komplicerat arbete som borde inledas redan
nu.

6. Uttunnings zon. Det är nödvändigt att i anslutning till en nordisk
kärnvapenfri zon också inrätta en uttunningszon. Även detta arbete kan
påbörjas redan i dag.

7. Samordning. I dag handläggs zonfrågan av många olika instanser:
statsministerns kansli, utrikesdepartementet, försvarsdepartementet, olika
svenska FN-delegationer, utrikesnämnden, riksdagens utrikesutskott
m. m. Här finns ett behov av en samordning och en ökad politisk
styrning.

8. Konsekvensutredning. Inrättandet av en nordisk kämvapenfri zon vore
ett viktigt framsteg och skulle främja nedrustningssträvandena och
gynnsamt bidra till en militär avspänning i Nordeuropa. Det skulle öppna
nya framkomliga vägar för nedrustningsinitiativ, få betydelse för säkerhetspolitiken
och försvarets organisation. Detta borde specialstuderas
inom ramen för en sådan konsekvensutredning.

Detta är förslag vpk menar borde ingå i ett handlingsprogram. Det finns
fler, och säkert har de andra riksdagspartierna, regeringen, departementen,
fredsrörelsen och andra förslag som borde ingå i ett sådant program. Det
viktiga nu är att arbetet med ett sådant program inleds.

Nordisk folkomröstning

Förslag om en nordisk folkomröstning om inrättandet av en kärnvapenfri
zon har väckts i alla de nordiska länderna. Avsikten med en sådan vore att
låta folken i de nordiska länderna uttala sig om förslaget och att för
militärblocken redovisa den starka opinionen i de nordiska länderna.

Även om en sådan folkomröstning endast blir rådgivande, skulle den ändå
kunna få en positiv betydelse för det fortsatta zonarbetet och nedrustningssträvandena
över huvud taget. Sverige borde därför tillsammans med övriga
nordiska länder överväga möjligheten att genomföra en sådan folkomröstning.

Mot. 1982/83:558

18

Sammanfattning

Inrättandet av en nordisk kärnvapenfri zon och en uttunningszon i
anslutning till denna, vore ett viktigt framsteg för nedrustningssträvandena
och skulle kunna medverka till minskade militära spänningar i Norden och
hela Europa.

Ett inrättande av en zon vore också ett viktigt steg på väg mot en gränszon
mellan NATO- och Warszawapaktsländerna, och för ett Europa helt fritt
från kärnvapen. En framgång för dessa strävanden i Norden skulle också
kunna medverka till att fler kärnvapenfria zoner kan inrättas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer om ett handlingsprogram
för en kärnvapenfri zon i Norden och att därvid motionens
förslag till sådant program beaktas.

Stockholm den 20 januari 1983
LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) OSWALD SÖDERQVIST (vpk)