Inrättande av en författningsdomstol

Motion 1983/84:1111 Marianne Karlsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

11

Motion

1983/84: lill

Marianne Karlsson

Inrättande av en författningsdomstol

Orden ”uppenbart” och ”uppenbarligen” är inte entydiga utan kan avse
två olika begrepp. Enligt det första begreppet är något uppenbart, när första
bästa människa utan vidare kan inse det. Enligt det andra begreppet räcker
det att saken framstår som helt otvivelaktig när man tittat efter ordentligt.
För att ta ett enkelt, konkret exempel, så är det inte uppenbart i den första
meningen att blod är rött på grund av att det innehåller röda blodkroppar,
som simmar omkring som små platta ärter i en gulaktig soppa. För den som
tittat efter i ett mikroskop är den saken dock otvivelaktig och i den meningen
för honom uppenbar.

En otydlighet av detta slag har tyvärr kommit att vidlåda vår regeringsform
i dess 11 kap. 14 §. I den mån en föreskrift beslutats av regeringen eller
riksdagen men strider mot grundlag eller annan överordnad författning
(t. ex. om av regeringen utfärdad tillämpningsföreskrift skulle strida emot av
riksdagen antagen lag), så skall ändå enligt regeringsformen den felaktiga
bestämmelsen tillämpas, om inte felet är uppenbart. Vilken sorts uppenbarhet
det är fråga om har dock inte specificerats.

Det förslag om inskrivning av lagprövningsrätten i regeringsformen som
togs 1979 förelåg redan från 1973 års rättighetsutredning (SOU 1975:75) men
ströks i propositionen (prop. 1975/76:209). Ansvarige statsrådet Lennart
Geijer har någon gång klandrats härför, under förmenande att han motsatte
sig lagprövningsrätten. I själva verket torde det förhålla sig tvärtom. Flera
remissinstanser framhöll nämligen att den föreslagna bestämmelsen innebar
en försämring av lagprövningsrätten, som ansågs redan finns fast av naturliga
skäl sällan tillämpad. Det är ju inte så vanligt att lagarna strider mot varandra.
Det framhölls bl. a. från sina håll att högsta domstolen alltid undvikit
ordet ”uppenbart” i sina domar vid tidigare fall av lagprövning, trots att
revisionssekreteraren i målet använt ordet i förslag till dom. Statsrådet
Geijer övertygades därför av behjärtade personer om olämpligheten av den
föreslagna skrivningen. Denna återkom dock sedan i förslaget från den av
den borgerliga regeringen år 1977 tillsatta rättighetsutredningen (SOU
1978:34). Detta måste anses olyckligt.

Det måste på allvar betvivlas att någon seriöst skulle vilja hävda att det är
riktigt att till nackdel för enskilda tillämpa en lag, som noga taget strider mot
grundlagen. Den som är av en sådan åsikt kan knappast allvarligt mena att vi
skall ha någon grundlag.

Det måste också starkt betvivlas att regeringen, och långt mindre riksdagen,
med vett och vilja skulle utfärda bestämmelser som strider mot grundla

Mot. 1983/84: lill

12

gen eller eljest mot överordnad lag. Emellertid räcker inte alltid den goda
viljan till. Man kan ju inte förutse allting, och rätt vad det är råkar någon
stackars enskild illa ut, någon som sitter i en särskild, ovanlig eller speciell
situation. Exempelvis kan förbudet mot retroaktivt verkande beskattning i
RF 2:10 föranleda besvärliga avgöranden av en typ där uppenbarhetskravets
tolkning kan föranleda bekymmer. Vidare händer det faktiskt att konflikt
uppstår mellan de administrativa och de vanliga domstolarna. Ett exempel är
hur häradsallmänningarna på sin tid av regeringsrätten förklarades tillhöra
kronan, men högsta domstolen fann dem tillhöra ”dem som i häradet bygga
och bo”.

Ett ytterligare problem med lagtolkningen och lagtillämpningen har aktualiserats
genom domen mot Sverige i Europarådets domstol för de mänskliga
rättigheterna, det s. k. Sporrong-Lönnroth-målet. Som framhålls i en artikel i
Svensk Juristtidning av Opsahl och Fribergh (1983:401), torde det nu vara
nödvändigt att ge möjlighet till domstolsprövning i de fall då regeringen som
sista instans beslutar i frågor som rör enskildas civila rättigheter.

Det finns därför god anledning att i Sverige införa en författningsdomstol i
någon form, som kan ta itu med mål och ärenden av antydd karaktär.

Det finns ett teoretiskt argument mot författningsdomstol, som går ut på
att en dylik skulle på något sätt kränka det demokratiska styrelseskicket.
Eftersom regeringen bara svarar för sina gärningar inför riksdagen och
riksdagens ledamöter bara inför sina valmän, skulle det enligt denna teori
vara fel att låta några jurister sitta och slå folkets representanter på fingrarna,
för det skulle bara folket i val kunna göra, vilket i högtidliga sammanhang
kallas att utkräva politiskt ansvar. I praktiken framstår dock detta som just
teori och kammarlärdom. En lag som riksdagen antar är ju förhoppningsvis
varaktigare än ett riksdagsmandat. Risken är liten att en lag, som jag är med
att anta, skall hinna visa sig ha grundlagsstridig verkan medan jag fortfarande
är aktiv, och när jag sedan hunnit sluta, har ju mina väljare tappat möjligheten
att komma åt mig. Risken är ändå mindre att en dylik lag skall drabba
något större antal väljare, eftersom de enskilda fallen av eventuell grundlagsstridig
lag i allmänhet bara rör väldigt få. Något politiskt ansvar lär alltså
näppeligen bli avkrävt av oss som försumliga lagstiftare.

I grunden är kanske frågan om en författningsdomstol en fråga om skydd åt
de svaga, nämligen åt dem som är svaga därför att de är i minoritet.

En annan påstådd svårighet är att en författningsdomstol lätt kan komma
att uppfattas som politisk, eftersom den måste överpröva vad politikerna gör.
Detta har visserligen aldrig seriöst ansetts hindra att kommunala beslut blir
rättsligt prövade, och jag kan faktiskt inte se någon riktigt bra motivering
varför vi riksdagsledamöter skulle ställas på piedestal jämfört med kommunal-
och landstingsmän. Vi är alla människor som söker göra vårt bästa, och
vi kan alla göra fel.

På grund av frånvaron av möjligheter att få prövat i svensk domstol om
enskilda rättigheter blivit kränkta eller ej, har det absurda inträffat att

Mot. 1983/84:1111

13

instanserna i Strasbourg av allt fler kommit att uppfattas som enda utväg.
Från 42 svenska petitioner år 1981 och 72 stycken år 1982, har antalet år 1983
enligt uppgift från Strasbourg stigit till över 180, ett antal som börjar stå i
paritet med vad som kommer från väsentligt folkrikare länder. Visserligen är
väl flertalet grundlösa, men det gäller även dem som kommer från de andra
länderna. Om en verklig prövningsmöjlighet för enskilda fanns i Sverige (så
som vi förbundit oss genom artikel 13 av konventionen), så skulle säkert
huvuddelen av dessa petitioner utebli, och man skulle få sin rätt hemma i
Sverige.

Förutom lagkonflikter i mål och ärenden som direkt berör enskilda, finns
det också frågor om huruvida lagar som sådana är stridande mot grundlag.
Man kan tänka sig att en minoritet i riksdagen har en sådan uppfattning om
en lag. Om de har rätt eller fel kan naturligtvis inte avgöras genom majoritetsbeslut
i riksdagen, lika litet som ett majoritetsbeslut kan avgöra om
jorden är platt eller rund. Man kan förstås hävda att en lagrådsgranskning är
tillräcklig, men med nuvarande regler kan lagrådet inte förkasta ett lagförslag
utan bara anföra betänkligheter, som riksdagen har makt att sätta sig
över. Detta kan ju inte vara riktigt samt är ägnat att göra lagrådet mera mjukt
i ryggen än som vore riktigt bra.

Det är antagligt att de berörda problemen skulle bli lösta med en författningsdomstol.
Om denna skall vara en instans ovanpå dem vi redan har kan
diskuteras. Man kan också tänka sig en lösning efter de linjer som valts inom
EG, där ett påstående om en viss tillämpning av en lag, att den skulle kränka
Romavtalet, av domstolen översändes till EG-myndigheterna för bindande
förklaring. I analogi därmed kan man sålunda tänka sig en lösning, där
hovrätt och kammarrätt fick möjlighet att göra en motsvarande framställning
till en instans som kunde vara ett mer eller mindre permanent lagråd med
utökad befogenhet.

De i motionen aktualiserade frågorna erfordrar tydligtvis en omsorgsfull
utredning, som lämpligen torde kunna anförtros den författningsutredning
som regeringen avser att tillsätta.

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa att vid utfärdande
av direktiv till kommande författningsutredning intages uppdrag
att utreda hur kontrollen av grundlags- och konventionsenlighet
av domar, utslag och författningar lämpligen bör ske samt även
därvid utreda behovet och lämpligheten av en författningsdomstol.

Stockholm den 24 januari 1984
MARIANNE KARLSSON (c)

Graphic Systems AB, Gbg 1984