Innehav av barnpornografi

Motion 2002/03:K410 av Inger Davidson m.fl. (kd, v, c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att förbudet mot innehav av barnpornografi utvidgas och förtydligas på sätt som i motionen anförs.

Motivering

Sedan 1 januari 1999 har Sverige ett förbud mot innehav av barnpornografi. Detta innehavsförbud täcker såväl innehav av fysiska som virtuella barnpornografiska bilder och filmer. Vad gäller virtuella barnpornografiska bilder och filmer från Internet, är dessa kriminaliserade endast om man laddar ner dem och sparar dem på hårddisk, diskett eller cd-rom. Att enbart titta på barnpornografi på Internet är således fullt tillåtet. Tekniken på och användningen av Internet har dock gått framåt markant sedan den svenska lagen som förbjuder innehav av barnpornografi trädde ikraft. Idag sker i stort sett all handel med och allt användande av barnpornografi på Internet.

Med teknikens utveckling med bredbandsuppkopplingar kan man idag surfa obegränsat på Internet till en relativt billig kostnad. Varför ska man då ladda ner barnpornografi till sin dator, och göra sig skyldig till brott, om man lika gärna kan ligga ute på Internet och titta online. Att köpa sig tillträde till särskilda sajter som erbjuder barnpornografi är inte ett brott om man inte kan påvisa att personen ifråga laddat ner material – för det är ju lagligt att titta på barnpornografi.

När man är inne på Internet lagras allt man gör på s.k. Temporary Internet Files. Detta görs utan att användaren gör något annat än öppnar en hemsida. I dessa filer sparas dock alla barnpornografiska bilder och filmer som en person har tittat på. Det kan vara fråga om flera hundra bilder och filmer som ligger i dessa ”tillfälliga Internetfiler”. Av misstag skulle man kunna ha 4–5 bilder, men för att ha flera hundra krävs att man faktiskt har tittat på dem. Det samma gäller med s.k. cookies, de filer där man sparar sina favoritsidor på Internet.

Ett annat nytt problem som dykt upp är s.k. cyberhårddiskar. Man kan helt enkelt numera hyra eller på annat sätt få tillgång till ett utrymme på ett webbhotell, där man kan spara bilder, filmer, dokument och liknande precis som man gör på sin vanliga hårddisk. Skillnaden är att dessa hårddiskar så att säga ligger ute på Internet och den fysiska placeringen av de servrar som upplåter dessa utrymmen kan befinna sig var som helst i världen. Det är därför inte klart om eller i vilken utsträckning innehav på sådana cyberhårddiskar och motsvarande lagringsutrymmen som är tillgängliga via Internettjänster omfattas av det svenska innehavsförbudet.

I Napsters efterföljd har det dykt upp liknande sidor, s.k. peer-to-peer-sidor, där man kan byta filer innehållande data med varandra. I Napsters fall var det frågan om musikfiler, men denna metod blir allt vanligare för byte av barnpornografiskt material liksom upphovsrättsskyddat material såsom filmer och musik. Man måste själv ha ett visst antal bilder eller filmer att tillhandahålla för att få tillgång till en sådant nätverk. Därefter kan alla som har tillgång till detta nätverk ladda ner filer från ens dator eller andra lagringsutrymmen man upplåtit när som helst på dygnet. Med andra ord inkluderar detta även spridning av bilderna, men eftersom man inte innehar dem, enligt svensk lag, kan man inte heller åtalas för spridningen.

I Storbritannien, Norge och Danmark har man redan en lagstiftning som täcker detta sätt att lagra datafiler med barnpornografiskt innehåll. Till viss del gäller det också Tyskland. Vi anser att det är av vikt att Sverige har en liknande lagstiftning som övriga nämnda nordiska och europeiska länder, då detta underlättar polisens arbete på ett mycket bra sätt. Som det ser ut idag, har Sverige svårt att vara med när internationella barnpornografiringar sprängs, eftersom alltfler känner till luckan i den svenska lagstiftningen och således lagrar sina bilder på cyberhårddiskar eller väljer att inte ladda ner bilderna men ändå ha kvar dem i Temporary Internet Files. Problemet har påtalats av såväl Interpol som Rikskriminalpolisen.

Utöver ovanstående finns anledning att se över straffpåföljderna för barnpornografibrott samt i detta sammanhang göra jämförelser med den straffhöjning som gjordes för grovt narkotikabrott i början av 70-talet. Två skäl som åberopades för strängare påföljd var organiserad handel och stora ekonomiska intressen. Dessa skäl är även tillämpliga på barnpornografiområdet.

Stockholm den 22 oktober 2002
Inger Davidson (kd)
Peter Pedersen (v)	Birgitta Carlsson (c)