Infrastrukturen i östra Sverige

Motion 1990/91:T209 av Per Westerberg (m)

Sverige riskerar att bli ''Europas Norrland''.
Investeringarna går ur landet. Tillväxten i ekonomin blir --
enligt prognoserna -- den lägsta i västvärlden såväl i år som
nästa år. Företagandet är för litet och bidragsberoendet i
samhället ökar. Behovet av en motor i ekonomin är stort --
såväl regionalt som i ekonomin som helhet.

I det läget koncentrerar sig regeringen på att kyla av
Stockholmsregionen genom bl.a. en straffskatt på
investeringar om 30 procent. Allt i tron att blir det dyrare
att investera och etablera företag i storstaden kommer detta
i stället att styras över till glesbygden.

Grundtanken att investeringar som inte hamnar i
Stockholm går till landsbygden är i grunden fel. Denna
tanke bygger på tron på Sverige som ett slutet system med
slutna gränser och endast lokalt verkande företag. Den
tanken återkommer i industriminister Rune Molins
tankegångar om behovet av ett ''nationellt kollektivt
kapital'' -- i form av löntagarfonder, AP-fonder,
pensionsfonder m.m. -- som en garanti för att
industrikapitalet stannar i landet när investeringsklimatet är
för dåligt för att attrahera riskkapital på sedvanligt sätt.

Visst finns det fall som medfört etableringar i glesbygd
när kostnaderna stigit i Stockholm. I huvudsak ligger
alternativen till en investering i Stockholm utanför Sverige.
Om Ericsson tvingas omlokalisera sin forskning hamnar den
knappast i Visby eller Katrineholm. Det är en utländsk
etablering som är alternativet.

Dåliga kommunikationer ger centralisering

Stockholm är en av de få storstäder som saknar ringled
och förbifarter och därmed fungerande kommunikationer.
Det hotar inte storstaden i sig. Dåliga kommunikationer
framtvingar centralisering till storstaden. Dåliga
kommunikationer försvårar en etablering av många
arbetsplatser utanför city. Det gör alla etableringar utanför
regionen svåra i och med att kontakterna med Stockholm
blir både tidsödande och svåra. Transporttiderna blir för
långa. Arbetspendlingen fungerar inte. Stockholms dåliga
kommunikationer träffar Sörmland, Uppland och
Västmanland, inte enbart Stockholm.

En förbifart förbi Stockholm är viktig för att göra en
vidare region attraktiv med snabba kommunikationer till
bl.a. Arlanda. En förbifart är därför nödvändig för en större
och livskraftig region i Mälardalen och utmed ostkusten.

Det är samtidigt förbluffande att transittrafiken från
Finland via Värtahamnen/Stadsgården skall passera de
centrala delarna av Stockholm för att bl.a. ta sig ned till
kontinenten. Från Stockholms hamnar rullar varje år via
redan överbelastade vägar ca 200 000
lastbilar. Denna trafikström borde med fördel
antingen kunna ledas med båt direkt till kontinenten eller
via Oxelösund eller Kapellskär ut på E 4.

Bryt
järnvägsmonopolet

Arbetsmarknaden i hela östra Sverige är starkt påverkad
av närheten till Stockholmsregionen. Detta skall ses som en
möjlighet -- inte en belastning -- och bör utnyttjas.

Mälardalen har trots sitt centrala läge haft betydande
sysselsättnings- och strukturproblem inom industrin. Detta
har förstärkts genom bristande eller undermåliga
kommunikationer. Med bättre kommunikationer borde
Mälardalen vara ett attraktivt område för nyetablering av
företag.

SJ skall koncentrera sig på den lönsamma trafik där man
har konkurrensfördelar och möjligheter att samarbeta med
både inrikesflyg och privatbilism. Inriktningen på bärkraftig
trafik i befokningscentra stämmer väl in på tankarna om en
snabbtåglinje runt Mälaren med anslutning till Arlanda.
Utbyggnaden av infrastrukturen i form av säkra och bra
vägar går i Sverige jämförelsevis långsamt i förhållande till
utvecklingen på kontinenten. Det saknas ofta kapital och
ibland även kompetens. Statsmakterna har ofta svårt att
göra erforderliga ekonomiska och miljömässiga
prioriteringar.

I de diskussioner som förs -- om snabbpendeltåg bl.a.
runt Mälaren och från Gävle/Uppsala över Stockholm
genom Sörmland till Norrköping/Linköping -- framförs
numera allt större krav på betydande kommunala och
landstingskommunala subventioner för att kunna
upprätthålla en sådan trafik.

Det är orimligt att endast Statens Järnvägar skall vara
förhandlingsmotpart i detta sammanhang. I likhet med vad
som hänt i Småland måste privata alternativ ges möjlighet
att offerera motsvarande trafik. I Småland har detta varit
mycket framgångsrikt.

Det är därför angeläget att SJ får konkurrens även på
den planerade banan runt Mälaren och på Uppsala- och
Östgötapendeln. När nu Banverket separerats från SJ har
ju möjligheterna skapats för konkurrens. Denna möjlighet
måste få utnyttjas till gagn för resenärer, skattebetalare och
miljö.

Ta bort subventioner till driften

Subventionsnivåerna från kommuner och landsting
snedvrider idag allvarligt alla kalkyler och all konkurrens
mellan trafikslagen. Uppsalapendeln kan drivas utan
skattesubventioner. Däremot busstrafiken -- även den
länsöverskridande -- subventioneras på ett närmast groteskt
sätt. Detta leder till ytterligare krav på nya subventioner
från kommun och landsting till järnvägstrafiken.

Från min hemort pendlar ett stort antal personer med
tåg och betalar årskort på SJ för 22 000
kronor/år. En ny landstingskommunal subvention
med ''lokala'' årskort för 6 000--8 000
kronor har endast lett till en marginell
resandeökning.

För att få ekonomiskt rationella beslut och riktiga
investeringsbeslut måste subventionerna till den rena
driften av tåg och bussar stegvis tas bort. De politiska
besluten -- grundade på skattesubventioner -- blir
planmässiga i stället för efterfrågestyrda med åtföljande
resursslöseri. Dessutom sätts konkurrens mellan
trafikslagen helt eller delvis ur spel. Det leder till en felaktig
efterfrågan med ökade krav efter principen ''att allt som är
gratis har oändlig efterfrågan''.

Väginvesteringar av riksintresse

I Södermanlands län har utbyggnaden av de två
Europavägarna E 3
och E 4
fått stå tillbaka på ett anmärkningsvärt sätt i
förhållande till investeringar i många andra delar av landet.

Enligt expertis utgör exempelvis en utbyggnad av E 3
till motorvägsstandard i norra Sörmland kanske
landets mest angelägna väginvestering. Trots det har den
prioriterats ner p.g.a. andra regionalpolitiska krav.
Sörmlands närhet till storstadsregionen och läge med flera
stora genomfartsvägar av riksintresse har varit en belastning
i den totala medelstilldelningen.

Det är angeläget att utbyggnaden av åtminstone
Europavägarna och vägar av riksintresse prioriteras och
finansieras centralt. Detta skapar den bästa effekten av
insatta medel och minskar felinvesteringar i lokalpatriotisk
yra.

Detta skulle med all sannolikhet medföra en snabbare
utbyggnad av Europavägarna genom Sörmland till
motorvägsstandard.

Totalt sett har även vägverket begränsade anslag. Det
finns anledning att snabbt ta fram möjligheter att
tidigarelägga väginvesteringar genom att avgiftsbelägga
under några år. Detta ger dessutom en ekonomisk
indikation på vilka väginvesteringar, som är försvarbara att
tidigarelägga.

Detta är angeläget av både samhällsekonomiska och
miljömässiga skäl. En god vägstandard förbättrar industrins
konkurrenskraft. Bra vägar med jämn farthållning ger
dessutom god trafiksäkerhet och små miljöföroreningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
överföra ansvaret för utbyggnaden av Europavägarna till
vägverket centralt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tidigareläggning av
väginvesteringar med hjälp av vägavgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphandling under konkurrens
av trafik med snabbpendeltåg,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en regional snabbtågbana runt
Mälaren med anslutning till Strängnäs och Arlanda,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om pendlingsförutsättningarna
Linköping/Norrköping--Katrineholm/Nyköping--
Södertälje--Stockholm/Arlanda/Upp- sala,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den fortsatta upprustningen av E

3 och avlastningen av den tunga trafiken norrifrån
genom Stockholm.

Stockholm den 21 januari 1991

Per Westerberg (m)