i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 22 med förslag till lag om skattefrihet vid premiering av sparande, m. m.
Motion 1972:1501 av herrar Hörberg och Ångström
Motioner nr 1501 — 1504 år 1972
Mot. 1972
1501-1504
Nr 1501
av herrar Hörberg och Ångström
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 22 med förslag till lag om
skattefrihet vid premiering av sparande, m. m.
Konsumentprisindex steg från 129 i december 1954 till 261 i
december 1971. Annorlunda uttryckt innebär detta att penningvärdet
under dessa 17 år föll så att det 1971 endast var hälften av vad det var
1954.
Arbetsmarknadens parter har hela tiden försökt kompensera löntagarna
för inflationens verkningar och kan sägas i stort ha lyckats. Familjer
med goda inkomster har via lånefinansiering kunnat förvärva egnahem
eller fritidshus och i många fall haft fördel av penningvärdets försämring
genom inteckningslånens realvärdeminskning. Individer med insikt om
aktiemarknaden och med beredvillighet att satsa sina sparmedel med visst
samtidigt risktagande har haft möjlighet att kompensera sig för penningvärdets
fall genom aktieköp.
Den kategori medborgare som drabbats hårdast av penningvärdeförsämringen
är den stora gruppen småsparare som inte kunnat eller inte
vågat satsa sina sparmedel enligt ovan utan varit hänvisade till att placera
dem i bank- eller försäkringssparande. Småsparamas förluster genom
sparbeloppets realvärdeminskning torde under dessa år uppgå till miljardbelopp.
Hushållssparandets andel av den disponibla inkomsten sjönk från att
vara 6% i början av 1960-talet till drygt 2% 1969. Även om en,
sannolikt tillfällig, uppgång ägt rum under 1970 och 1971 visar sparandet
en klart nedåtgående trend, vars främsta orsak torde vara inflationen.
Vi har från liberalt håll under ett flertal år påtalat detta missförhållande
och ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu lagt en
proposition som syftar till en premiering av sparandet i banker och
likvärdiga kreditinrättningar. Vi vill instämma i den målsättning som
propositionen anger, nämligen att ett system bör skapas som stimulerar
till ”ett långsiktigt och regelbundet sparande”.
Vi vill också instämma i att systemet bör avvägas så att det leder till
ett nysparande och anser, liksom propositionen, att reglerna därför bör
utformas så att sparandet sker regelbundet och att insättningar sker i
samband med utbetalning av lön eller annan periodisk ersättning.
Minimibeloppet för högt
Propositionen föreslår att insättningen på särskilda sparkonton skall
ske genom löneavdrag eller liknande åtgärder varje månad. Minimibeloppet
för sådant regelbundet sparande skall vara 100 kronor/månad.
1 Riksdagen 1972. 3 sami Nr 1501-1504
Mot. 1972: 1501
2
Beloppet 100 kronor är för många i låglöne- och medellöneskikten
fortfarande ett stort belopp! Om man i det regelbundna och långsiktiga
sparandet önskar få med även sådana löntagare, torde minimibeloppet
behöva sänkas till 50 kronor/månad. Detta är så mycket mer angeläget,
som det skulle vara skada om stora grupper av småsparare ställdes eller
ställde sig utanför detta önskade sparande av den anledningen att
minimibeloppets storlek avskräckte. Det måste ses som ett rättvisekrav
att även dessa småsparare beredes möjlighet att få del i den statliga
premiering som avses!
Inflationsskyddat sparande bör eftersträvas
Under åren 1967—1971 har den genomsnittliga penningvärdeförsämringen
varit ca 5 % per år. Det torde finnas anledning förmoda att
inflationen under de närmast kommande fem åren blir av samma
omfattning.
Den högsta inlåningsräntan enligt villkoren för kapitalräkning med
tolv månaders uppsägning är för närvarande ca 6 %. För dagen synes
räntesänkning vara mer sannolik än räntehöjning.
Mot bakgrunden av ovanstående två förhållanden och inkomstbeskattningen
är det av intresse att studera den sannolika effekten av
propositionens ”premiesparande”. Som exempel kan tas en person som
under ett år sparat 100 kronor/månad, ”minimispararen” enligt propositionen.
Om minimispararen har ingen eller så låg övrig inkomst av kapital att
premiesparandets ränta förblir obeskattad kommer han efter fem år
och efter erhållen skattefri sparpremie om 5 % att ha nominellt innestående
ca 1 670 kronor, men reellt endast ca 1310 kronor. (Beräkningen av
inflationens påverkan har gjorts på så sätt att det i slutet av varje år
innestående beloppet omräknats till det i böljan av första året gällande
penningvärdet.)
Om minimispararen redan har så stor inkomst av kapital att det så
kallade sparavdråget redan ianspråktagits - för detta behövs för
ensamstående endast ett sparkapital på ca 6 700 kronor — blir premiesparandets
räntor varje år inkomstbeskattade. Med en antagen marginalskatt
av 60 % och under antagande av att spararen varje år tar ut från
premiesparkontot ett belopp som motsvarar skatten på räntan har han
efter fem år och efter erhållen sparpremie om 5 % nominellt innestående
ca 1 400 kronor, men reellt endast ca 1 110 kronor. I sammanhanget bor
nämnas att hänsyn ej tagits till kommunalskattelagens bestämmelser om
att den beskattningsbara inkomsten avrundas till närmaste lägre hundratal
kronor.
Den premiering av sparandet som propositionen garanterar — alla får
ju inte del av vinstutlottningen — täcker i ovanstående fall icke ens
penningvärdets försämring, än mindre ger den premiespararen någon
realavkastning. Ytterligare kalkylering visar att, om premiespararens
övriga inkomst av kapital är sådan att ca hälften av ränteavkastningen
Mot. 1972:1501
3
från premiesparandet beskattas, täcker propositionens sparpremiering
ungefär penningvärdets fall.
Om den ensamstående minimispararen följer propositionens önskan
om långsiktighet och regelbundenhet i sparandet och fortsätter att spara
1 200 kronor/år, kommer han med ränta på ränta och utan inkomstbeskattning
på räntan att redan efter fem år ha ett sparkapital med
avkastning utöver sparavdraget 400 kronor. Fortsatt premiesparande
kommer således att inkomstbeskattas. — Därtill kommer att många
premiesparare redan från början torde ha viss annan inkomst av kapital,
varför det förhållandet att premiesparandets avkastning helt eller delvis
inkomstbeskattas kommer att bli relativt vanligt.
Mot bakgrunden av ovanstående torde kunna sägas att propositionens
premiering för många premiesparare icke innebär någon realavkastning på
sparat kapital och vid fortsatt långsiktigt regelbundet sparande inte ens
ger kompensation för penningvärdets fall. Det kan därför ifrågasättas om
propositionens premiering medför en tillräcklig stimulans av sparandet.
Ett sätt att öka garantierna för att det nysparande åtadkommes som
propositionen syftar till vore att utöver den årliga högsta inlåningsräntan
som kreditinstitutet helt står för garantera en statlig extra ”inlåningspremie”
om 2 % på varje års nysparande. Premien bör vara skattefri. Med det
antagande som propositionen gör om ett årligt premiesparande på en
miljard kronor skulle en sådan inlåningspremie kosta staten årligen 20
miljoner kronor — utöver de 20 miljoner som vinstutlottningen beräknas
uppgå till. Ett sådant ytterligare statligt åtagande ter sig möjligt från
statsfinansiell synpunkt. Några statliga administrativa problem behöver
inte uppstå, då detaljadministrationen av en sådan inlåningspremie kan
åläggas kreditinstituten.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts hemställs
1. att riksdagen beslutar
a) att det månatliga minimibeloppet inom ramen för premiesparandet
skall vara 50 kronor för att därmed möjliggöra en
bred förankring av sparandet,
b) att en skattefri statlig inlåningspremie om 2 % på varje års
nysparande skall utgå utöver propositionens övriga premiering
för att garantera en särskild stimulans åt årligt
nysparande; samt
2. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext.
Stockholm den 14 mars 1972
NILS HÖRBERG (fp) RUNE ÄNGSTRÖM (fp)
1* Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1501-1504
