i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. (Motion 1973:1881 av herr Hermansson m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion nr 1881 år 1973

Mot. 1973:1881

Nr 1881

av herr Hermansson m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:90 med förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning m. m.

Dagens Sverige är ett kapitalistiskt samhälle. De avgörande produktionsmedlen
ägs av ett fåtal. Kapital och makt har koncentrerats till
monopolkapital och storfinans, som dominerar produktionen, samhällslivets
grundval. Makten över produktionen är grunden också för övrig
makt i samhället. Kapitalismen innebär utsugning och klassförtryck i
olika former: ekonomiskt, politiskt, ideologiskt.

Kampen för demokrati har varit och är en strid mot klassförtrycket,
mot kapitalets makt. När denna makt har brutits, när de avgörande
produktionsmedlen ägs och kontrolleras av dem som arbetar, då har
grunden lagts för folkmakt i vårt land. Demokratin kräver en socialistisk
samhällsomvandling.

Kampen för demokrati är en strid för rättigheter åt folket. Den gäller
den nationella självbestämmanderätten: rätten att bestämma över det
egna landet. Den gäller rätten att med allmän och lika rösträtt välja en
folkrepresentation, som väljer och vrakar regering. Den gäller rätten att
organisera sig och att i organiserad kamp försvara sina intressen. Den
gäller rätten att forma sina åsikter och att tala och skriva, propagera och
demonstrera för dem. I den svenska arbetarrörelsens historia har
hävdandet av dessa demokratiska fri- och rättigheter spelat en stor roll.
De utgör vapen i kampen för rättvisa och för ett bättre samhälle.

Just därför är de demokratiska fri- och rättigheterna också ständigt
hotade, ständigt angripna. I dag angrips den nationella självbestämmanderätten
av dem som strävar att inlemma vårt land i EEC. För arbetsplatserna
stiftar arbetsköparna sina egna lagar, som kränker de arbetandes
demokratiska rättigheter. Klasslagarna på arbetsmarknaden inskränker
strejkrätten och organisationsfriheten. Demonstrationsrätten underkastas
polisiärt godtycke. SÄPO registrerar människor på grund av åsikter och
organisationstillhörighet. Reaktionära politiker, myndigheter och Svenska
arbetsgivareföreningen angriper rätten att framföra samhällskritik i
radio och TV.

Sådana är demokratins villkor under kapitalismen. Det existerar inte
någon ”demokratisk värdegemenskap” ovanför klassmotsättningarna.
Arbetarrörelsens historia bekräftar att de demokratiska fri- och rättigheterna
har måst erövras mot de privilegierades förbittrade motstånd.
Fortsatt kamp är nödvändig för att försvara dessa rättigheter, för att
befästa dem och utvidga dem.

Vilken roll spelar grundlagen i detta sammanhang?

1 Riksdagen 1973. 3 sami. Nr 1881

Mot. 1973:1881

Det kan konstateras att kampen för demokrati har återspeglats
mycket bristfälligt i den svenska författningens utveckling. Den ännu
gällande regeringsformen skrevs för ett feodalbyråkratiskt ståndssamhälle,
där kungen ägde att ”allena styra riket”. Erövringen av den
allmänna rösträtten blev givetvis grundlagsfäst. Men parlamentarismen,
riksdagens inflytande på regeringens sammansättning, blev en praxis som
trängde sig fram vid sidan om och på trots av regeringsformens
paragrafer. I viss begränsad utsträckning har hävdandet av medborgerliga
rättigheter mot statligt godtycke och övervåld kunnat söka stöd i
regeringsformens § 16. Endast tryckfriheten fick tidigt grundlagsskydd.
Men så är det också den möjlighet till politisk åsiktsspridning som det
kostar mest pengar att utnyttja.

Självklart kan grundlagsstiftning — liksom all annan lagstiftning —
endast spela en begränsad roll i samhällsutvecklingen. Nöd bryter lag.
Inga reaktionära grundlagar eller andra lagar kan varaktigt förhindra eller
omöjliggöra folkets kamp för rättmätiga krav.

Omvänt gäller också, att inga grundlagsparagrafer kan erbjuda de
demokratiska fri- och rättigheterna något skottsäkert skydd. När den
politiska maktens innehavare bryter mot lagen så hjälper det föga att
ropa på polis, eftersom lagbrytaren själv kommenderar polisen. Departementschefen
har i motiveringen till prop. 1973:90 (s. 192) gett ett
visserligen ofullständigt uttryck åt en riktig tankegång: ”Den yttersta
garantin för fri- och rättigheter är demokratins förankring i folkopinionen.”

Men sådana självklara påpekanden ger ingen som helst rätt att
bagatellisera frågan om de demokratiska fri- och rättigheternas grundlagsskydd.
För det är lika uppenbart att en demokratisk lagstiftning dels kan
stärka demokratins förankring i folkopinionen, dels kan öka möjligheterna
för en sådan opinion att göra sig gällande. Grundlagen intar härvid en
särställning, eftersom den i princip inte kan ändras förrän folket i
allmänna val kunnat pröva den lagstiftande församlingens sammansättning.

Det hade varit svårare för en borgerlig riksdagsmajoritet att år 1928
genomtrumfa klasslagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol om
arbetarnas strejkrätt hade haft grundlagsskydd.

Det hade varit svårare för samlingsregeringen under det andra
världskriget att inskränka demokratin och förfölja antifascister om de
medborgerliga rättigheterna hade haft grundlagsskydd.

Det hade varit svårare för arbetsköparna att i kraft av § 32 införa nya
lönesystem, driva upp arbetstempot och utsvettningen och förfölja och
avskeda misshagliga arbetare, om arbetarnas rättigheter på arbetsplatserna
hade haft grundlagsskydd.

Det hade varit svårare att angripa Vietnamrörelsen med batonger om
demonstrationsrätten hade haft grundlagsskydd.

Vänsterpartiet kommunisterna är en del av den svenska arbetarrörelsen
och delar dess historiska erfarenheter. Därför bekämpar vi varje
inskränkning i och slåss för vaije utvidgning av folkets demokratiska

Mot. 1973:1881

rättigheter: nationell självbestämmanderätt; rätt att med allmän och lika
rösträtt välja folkrepresentation som väljer och vrakar regering; organisations-,
mötes- och demonstrationsfrihet; åsikts-, yttrande- och tryckfrihet.

Det är med dessa utgångspunkter som vi prövar regeringens förslag till
ny grundlag.

Fem huvudfrågor står i förgrunden för en ny grundlag. Fyra av dessa
huvudfrågor brukar framställas som numera tämligen oomstridda, tämligen
väl lösta och som kapitalismens förtjänsttecken. Dessa huvudfrågor är
den nationella självbestämmanderätten, parlamentarismen, allmän och lika
rösträtt samt övriga demokratiska fri- och rättigheter såsom yttrandefrihet,
tryckfrihet, informationsrätt, mötesfrihet, demonstrationsrätt,
föreningsfrihet, religionsfrihet, rörelsefrihet.

Men de är varken oomstridda, lösta eller en följd av kapitalismen. De
har fått erövras i kamp mot de härskande, de hotas ständigt, de är
urgröpta och inte fullt genomförda.

Utöver dessa fyra frågor måste en ny grundlag behandla de arbetandes
rättigheter i arbetslivet. Det är de arbetande som skapar produktionen.
Men de möter på sina arbetsplatser kapitalets klassförtryck i dess mest
oförtäckta former. Rätten att bekämpa detta förtryck och införandet av
demokratiska fri- och rättigheter på arbetsplatserna måste ges grundlagsskydd.

För nationell självbestämmanderätt - slopa EEC-paragrafen

Den nationella självbestämmanderätten är en grundläggande demokra
tisk fri- och rättighet. Den är, liksom andra rättigheter, kringskuren av
kapitalismens ägande- och maktförhållanden. Stora truster och kapitalmagnater
sätter sig över nationerna, utövar utpressning mot regeringar
med sitt kapital, smyger undan stora skattebelopp, kringgår myndigheters
beslut om dessa inte skulle passa dem. För att ytterligare urholka
nationernas självbestämmanderätt strävar de västeuropeiska finansfurstarna
att utveckla en överstatlig organisation — EEC.

Det är i de arbetandes intresse att den nationella självbestämmanderätten
försvaras. Politiska beslut om Sverige skall fattas av instanser
ansvariga inför det svenska folket. Myndigheter skall inte ha rätt att
överlåta beslutanderätt till överstatliga organ. Folket måste ha rätt att i
val förhindra sådana avtal. Den nationella självbestämmanderätten måste
ges grundlagsskydd. Det får den inte i regeringens förslag till ny grundlag.

1964—1965 infördes i gällande regeringsform en paragraf, § 81, som
gör det möjligt för riksdag och regering att i vissa fall bryta regeln att en
traktat eller en överenskommelse, som förutsätter ändring av svensk
grundlag, skall kunna ingås först efter grundlagsändring, dvs. först efter
det att frågan underställts folkets prövning i ett allmänt val. Enligt § 81 i
regeringsformen kan således regeringen eller riksdagen överlåta till
”mellanfolklig organisation för fredligt samarbete” sin beslutanderätt i
begränsad omfattning, utan att höra folkets mening.

1* Riksdagen 1973. 3 sami. Nr 1881

Mot. 1973:1881

Tillkomsten av denna paragraf är ett led i strävandena att inlemma
Sverige i EEC.

Regeringen påstår nu att den inte längre är anhängare av ett
medlemskap i EEC. Men likväl står EEC-paragrafen kvar i dess grundlagsförslag,
som § 5 i regeringsformens 10:e kapitel. Detta är en utmaning. I
grundlagberedningens förklaring till paragrafen heter det: ”Grundlagberedningen
vill erinra om att ett beslut om överlåtelse enligt detta stycke
kan sägas leda till att svensk grundlag i praktiken ändras utan att detta
kommer till synes i grundlagstexten. Detta är ofrånkomligt i de fall då
överlåtelsen göres genom ett enda beslut med kvalificerad majoritet.”

Man skall kunna genomföra verkliga förändringar som inte syns. Så
skall den nationella självbestämmanderätten kunna urholkas. Så skall
Sverige smygas in i EEC.

Försvaret av den nationella självbestämmanderätten kräver att EECparagrafen
slopas.

Konsekvent parlamentarism - slopa monarkin

Inskrivningen av parlamentarismen — dvs. riksdagens rätt att välja och
vraka regering — är ett framsteg i regeringens grundlagsförslag. I
praktiken har ett parlamentariskt styrelseskick drivits fram trots att den
gällande grundlagen inte stadgat detta.

Genom regeringsförslaget blir det riksdagen som utser regering.
Därigenom har konungens makt begränsats. Den har också något
inskränkts genom att de regelbundna konseljerna med konungen som
ordförande avskaffas och att konungen inte formellt skall underteckna
regeringens beslut.

Men kvar finns konungen som statschef. Kvar finns den mot varje
elementärt jämställdhetskrav stridande bördsrätten till vad departementschefen
i propositionen kallar ”landets högsta värdighet”. Existensen av en
politiskt ansvarsfri statschef strider mot parlamentarismens grundprinciper.

Man försvarar kungahusets fortsatta existens med att konungen nu
endast får representativa och ceremoniella uppgifter. Men också dessa
kan skötas på olika sätt. De kan i vissa fall få politisk betydelse.
Representation är inte alltid bara en formsak. Men kungen skall vara inte
bara politiskt oansvarig. Han skall vara oavsättlig — om han inte
underlåter att fullgöra sina åligganden under sex månader. Han skall
dessutom inte kunna ställas till svars för sina gärningar. Han föds att stå
över lagarna.

Regeringen ställer sig här i motsättning till bl. a. fackföreningsrörelsen.
Hovet får fortleva mot kraven från LO och en bred folkopinion om en
konsekvent parlamentarism. Vänsterpartiet kommunisterna har alltid
bekämpat monarkin. Ingen skall genom ras, kön, förmögenhet eller börd
vinna företräde framför andra. Allra minst ett grundlagsskyddat företräde.

Monarkin måste avskaffas. Statschefens representativa uppgifter, som

Mot. 1973:1881

kan minskas i omfattning, kan med fördel handhas av riksdagens talman.
Denne är utsedd av folkvalda representanter och är själv folkvald.

Allmän och lika rösträtt - slopa 4 %-spärren

Den allmänna rösträtten infördes 1921. Men ännu har inte lika
rösträtt införts. Fram till slutet av 1960-talet var mandatfördelningen
gravt orättvis. Medan vissa partier kunde få ett riksdagsmandat för
15 000 röster fordrades det för andra, mindre, partier t. o. m. över
30 000 röster för ett mandat. Tidigare hade rösträtten varit inkomstgraderad.
Nu är den åsiktsgraderad. Delade man ett htet partis åsikter var
ens röst i förhållande till mandaten hälften värd mot deras som delade
stora partiers åsikter.

Grundlagsändringen 1968—1969 tog bort de västa orättvisorna och var
ett betydelsefullt steg mot riksproportionalitet och lika rösträtt. Men
åsiktsgraderingen finns kvar. Röstar man på ett parti som inte uppnår 4 %
i hela riket betyder ens röst ingenting för mandatfördelningen. Den blir
en röst utom tävlan, endast en sympatiyttring.

Genom 4 %-spärren kan ett parti som samlar mer än 150 000 väljare
ställas utan representation i riksdagen. Om flera partier bildas och uppnår
denna storleksordning kan flera hundra tusen väljare vara orepresenterade
i riksdagen. Spärren är odemokratisk. Den måste slopas.

Grundlagsfäst de medborgerliga fri- och rättigheterna

Kravet på grundlagsskydd åt även andra medborgerliga fri- och
rättigheter än tryckfriheten är gammalt. År 1941 utarbetades ett förslag
om nya grundlagsbestämmelser i detta syfte. Det kunde vid denna
tidpunkt inte ens bli föremål för remissbehandling.

En ny rättighetsförklaring framlades av författningsutredningen år
1963. Gemensamt för dessa båda äldre förslag är att de formulerade de
medborgerliga fri- och rättigheterna som allmänna principer, men
lämnade den lagstiftande makten obegränsad frihet att reglera respektive
inskränka dem genom lag. Grundlagberedningens förslag av år 1972
innebar en ytterligare försvagning. Här förvisades de medborgerliga frioch
rättigheterna till kapitlet om lagar och lagstiftning i allmänhet, och
de sägs existera endast ”om ej annat stadgas i lag”.

Regeringens förslag tycks vid första anblicken innebära en viss
förbättring. De medborgerliga fri- och rättigheterna har på nytt inrymts i
ett särskilt kapitel om ”grundläggande fri- och rättigheter”, kap. 2. Men i
8 kap. 3 § tillerkänns lagstiftningen en helt obegränsad rätt att inskränka
de i 2 kap. 4 § uppräknade fri- och rättigheterna. Regeringen deklarerar
också sin anslutning till grundlagberedningens lösning, vilken sägs
innebära, att inga gränser uppställs för lagstiftarens handlingsfrihet
(s. 198). Konsekvenserna av denna ståndpunkt framträder grällt i
regeringens förslag 1 kap. 7 §:

”Domstolar och förvaltningsmyndigheter får ej utan rättsligt

Mot. 1973:1881

stöd särbehandla någon på grund av hans personliga förhållanden, såsom
tro, åskådning, ras, hudfärg, ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk,
samhällsställning eller förmögenhet.”

Med rättsligt stöd skall alltså människor kunna särbehandlas på grund
av exempelvis åskådning, ras eller hudfärg.

Till stöd för denna ståndpunkt anför regeringen i huvudsak tre
argument. För det första framhålls att de medborgerliga fri- och
rättigheterna under alla omständigheter måste regleras, vilket sägs
förutsätta en lagstiftning som inskränker dem. För det andra likställs
kravet på grundlagsskydd med ett krav på särskild procedur — exempelvis
riksdagsbeslut med kvalificerad majoritet — vid sådan ”rättighetsinskränkande”
lagstiftning. För det tredje sägs varje begränsning av lagstiftarens
handlingsfrihet medföra ett hot mot lagstiftningens auktoritet.

De medborgerliga fri- och rättigheterna är inga abstrakta rättigheter
för isolerade individer. De utövas i ett konkret socialt sammanhang, där
deras förverkligande förutsätter en social reglering. Rätten att demonstrera
existerar inte, om varje demonstration riskerar att trampas ner av en
motdemonstration. De medborgerliga fri- och rättigheterna måste skyddas
av en reglerande lagstiftning, och en sådan lagstiftning innebär i sig
inte någon inskränkning av dem. Men det avgörande är karaktären av
denna lagstiftning. Det är uppenbart att lagstiftaren kan skapa sådana
regelsystem, som i realiteten kränker och upphäver fri- och rättigheterna.
Grundlagsskydd innebär då att en lagstiftning av denna karaktär
försvåras. Det kan ske genom att man i grundlagen dels anger
lagstiftningens mål och syfte, dels kräver precision i regelsystemet och
slutligen också så långt möjligt avgränsar de grunder, som regleringen får
använda sig av.

Skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna bör däremot inte
sökas i några särskilda procedurregler vid stiftande av allmän lag. Kravet
på riksdagsbeslut med kvalificerad majoritet vid rättighetsinskränkande
lagstiftning är absurt — det innebär i realiteten en legitimering av
grundlagskränkningar. En kränkning av folkets demokratiska rättigheter
blir förvisso inte smakligare för det att den stöds av en kvalificerad
majoritet i riksdagen.

Krigsårens transportförbud mot den kommunistiska pressen genomfördes
av de borgerliga och socialdemokratiska partierna gemensamt.
Kränkningen av de demokratiska fri- och rättigheterna blev inte mindre
för det. Förespråkarna för en sådan procedur för grundlagskränkningar har
tydligen EEC-paragrafen som modell. De vill kunna ändra grundlagen i
praktiken utan att detta kommer till synes i grundlagstexten.

Lagstiftarens handlingsfrihet när det gäller stiftande av allmän lag kan
inte begränsas av vare sig procedurregler eller författningsdomstolar. Den
reella garantin mot en lagstiftning, som kränker de medborgerliga fri- och
rättigheterna, ligger i en aktiv och målmedveten folkopinion, i folkets
politiska kamp för sina rättigheter. Endast den kan tvinga lagstiftaren att
respektera folkets rättighet. Till dess stöd krävs klara och förpliktande
grundlagsstadganden, som definierar rättigheternas innehål], som drar

Mot. 1973:1881

upp gränser för lagstiftningens handlingsfrihet och som inte kan ändras
utan mellankommande allmänna val. För iakttagandet av dessa grundlagsstadganden
står lagstiftaren till svars inför folket.

Om oklarheter råder om en viss lagstiftnings grundlagsenlighet tvingas
lagstiftaren att försvara sig inför folkopinionen. Detta bidrar till att
förankra de medborgerliga fri- och rättigheterna i folkopinionen. Om
lagstiftaren kränker de grundlagsenliga rättigheterna, så kan lagstiftningens
auktoritet undergrävas. Detta vore helt välförtjänt och en
alltigenom önskvärd konsekvens. Just däri ligger grundlagsskyddet förde
medborgerliga fri- och rättigheterna.

Vi föreslår därför att de medborgerliga fri- och rättigheterna i kap. 2
ges grundlagsskydd med bindande kraft även gentemot lagstiftningen. I
konsekvens därmed föreslår vi också ändringar i 8 kap. 3 § samt utbyte
av 1 kap. 7 §.

Mot arbetsköparnas envälde på arbetsplatserna - grundlagsfäst strejkrätt
och förbud mot § 32!

Det kapitalistiska samhällets ”likhet inför lagen” är — när den
existerar — en formell jämlikhet. Medborgerliga rättigheter kan tillerkännas
envar, men de reella möjligheterna att utnyttja dessa rättigheter
fördelar sig olika. Metallarbetare Pettersson har inte riktigt samma glädje
av tryckfriheten som Bonnier. Den borgerliga rättvisan tillerkänner envar,
rik som fattig, samma rätt att sova under Paris broar.

Den skärande kontrasten mellan demokratins principer och klassamhällets
realiteter framträder på arbetsplatserna. Demokratin kräver att
lagstiftningsmakten tillhör folkvalda representanter. På arbetsplatserna är
det ägandet som ger lagstiftningsmakt. Demokrati kräver rätt att uttala
och sprida åsikter. På arbetsplatserna kan arbetarna avskedas för
agitation, tidningsförsäljning eller flygbladsspridning. Rätten att protestera
mot missförhållanden erkänns allmänt. På arbetsplatserna kan
protester mot missförhållanden leda till disciplinära åtgärder och avsked.

Strejkande arbetare kan dras inför arbetsdomstolen och bötfällas.
Strejkande kapitalister — kapitalister som vägrar investera sitt kapital,
med arbetslöshet som följd — döms inte av någon kapitaldomstol.

I regeringens förslag till ny regeringsform berörs arbetsplatsernas
problem i kapitlet Grundläggande fri- och rättigheter, § 2. Några
grundlagsfästa rättigheter är det dock inte fråga om här. Regeringen
karakteriserar själv paragrafen som en målsättningsparagraf utan rättsliga
konsekvenser. Men också de uttalade målsättningarna är vaga och därmed
föga förpliktande. Regeringen tycker att arbetarna bör genom lag eller
avtal vara tillförsäkrade inflytande på arbetsplatserna, den tycker också
att arbetarna bör genom lag vara skyddade mot sakligt ogrundade
uppsägningar, och den tycker slutligen att detta dess tyckande skall
skrivas in i grundlagen. Om strejkrätten, som från våren 1971 glömdes
bort i grundlagberedningen, tycker den däremot inte alls.

Trovärdigheten i denna allmänt hållna deklaration bör bedömas mot

Mot. 1973:1881

bakgrunden av att socialdemokratin tillsammans med de borgerliga
partierna upprepade gånger avslagit motioner om förbud mot § 32.

När det gäller de arbetandes rättigheter gentemot arbetsköparna
räcker det inte med fromma förhoppningar.

Vi kräver grundlagsskydd för
rätten att organisera sig fackligt och politiskt;

rätten att på arbetsplatserna bedriva agitation, propaganda och mötesverksamhet;

rätten att genom de fackliga organisationerna förhandla i alla frågor;
rätten att tillgripa strejk.

I grundlagen bör vidare inskrivas att avtal eller föreskrifter, som
inskränker dessa rättigheter, skall förbjudas i lag.

Som en omedelbar konsekvens av detta grundlagsstadgande bör § 32 i
lag förbjudas och § 4 i kollektivavtalslagen samt § 3 i statstjänstemannalagen
och § 2 i kommunaltjänstemannalagen upphävas.

Maktförhållandena på arbetsplatserna avgörs av kampen mellan kapital
och arbete. Makt på sina arbetsplatser måste de arbetande själva erövra.
Endast socialismen kan garantera dem denna makt.

Men det av oss föreslagna grundlagsstadgandet kan åtminstone
försvåra för klasslagstiftning och arbetsdomstol att — som nu — direkt
understödja och befästa arbetsköparnas diktatur över arbetsplatserna.
Det kan därmed tjäna som ett verktyg i kampen för att bryta upp
fabriksportarna för de demokratiska fri- och rättigheterna.

Avgörande är därvid att strejkrätten erhåller grundlagsskydd.

Som inledning till kapitlet om ”Grundläggande fri- och rättigheter”
föreslår regeringen ytterligare en målsättningsparagraf, där det heter, att
samhället skall verka för rättvisa och jämlikhet, och att varje medborgare
bör ha rätt till utbildning, arbete och social trygghet.

Vi är i och för sig inte motståndare till att allmänna målsättningar
formuleras i grundlagen. De saknar visserligen rättsverkan, men de kan ha
en allmänt förpliktande kraft, som kan stödja utkrävandet av politiskt
ansvar.

Men den av regeringen föreslagna formuleringen förpliktar ingen och
till ingenting. Rättvisa och jämlikhet är allmänna honnörsord som alla
använder men om vars innehåll det råder diametralt motsatta uppfattningar
i klassamhället. Och denna i och för sig intetsägande uppmaning
riktas i regeringens förslag inte till de politiska partierna eller andra
organisationer, inte heller till riksdag, regering, eller myndigheter utan till
”samhället” — det kapitalistiska samhälle där storbolagen i sin jakt efter
profit ständigt trampar det som de arbetande kallar rättvisa och jämlikhet
under fotterna. Den av regeringen föreslagna paragrafen har därmed fått
ett ytterst tvetydigt innehåll.

Vi delar målsättningen om varje medborgares rätt till arbete, utbildning
och social trygghet. Vi föreslår att i regeringsformens kap. 2 § 1
dessa målsättningar på ett realistiskt sätt sammankopplas med ett
erkännande av den kraft som kan förverkliga dem: folkets kamp mot
utsugning och klassförtryck och för nya samhällsförhållanden.

Mot. 1973:1881

Övriga frågor

1. I regeringsformens kapitel 1, första paragrafen, slås som statsskickets
grundval fast att all offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Detta är önskvärt, men så är inte fallet. Den ”offentliga makten” vilar på
de ekonomiska grundvalarna för samhället, på det av storfinansens och
andra kapitalister ägda näringslivet. Den ”offentliga makten” slår vakt
om egendomsförhållandena. Den skyddar kapitalets makt men är också
beroende av kapitalägarnas beslut, beroende av det kapitalistiska näringslivets
konjunkturer, av den fördelning av resurserna näringslivets ägare
beslutar eller kampen mellan klasserna avgör. Endast en mindre del av de
offentliga maktorganen utgår från folket eller är underställda folkets
kontroll. Den första paragrafen bör därför ges karaktären av en
målsättningsformulering. Den får inte ge upphov till illusioner om att
sakernas tillstånd är annat än vad det är. Den måste därför uttrycka en
strävan, att den offentliga makten bör utgå från folket.

2. I regeringens förslag till grundläggande fri- och rättigheter finns en
paragraf att enskild bör vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som
bestäms i lag om hans egendom exproprieras. Denna paragraf bör utgå.
Storfinansens egendom i banker, storbolag, mark och naturrikedomar
skall konfiskeras och bli samhällelig egendom. Den skall inte ha
grundlagsskydd. Det är de arbetande som skapat storfinansens rikedomar.
De har rätt att församhälleliga det de skapat.

3. Grundlagberedningen föreslog att en del av beskattningsrätten
skulle överföras från riksdagen till regeringen. Det skulle gälla de
indirekta skatternas storlek. Regeringen har i regeringsformens 8:e kapitel
6:e paragrafen delvis gjort om grundlagberedningens förslag. Enligt
regeringens förslag skall finans- och skatteutskotten utöva beslutanderätt
på riksdagens vägnar på den indirekta beskattningens område, då
riksdagen inte är samlad.

Men också detta förslag tummar på beskattningsrätten som även
framdeles bör tillkomma riksdagen allena. En del av riksdagen — två
utskott — är inte riksdagen. Skulle så akuta svårigheter för statskassan
eller i ekonomin uppstå att en ändring av skattesatserna för den indirekta
beskattningen så snabbt skulle behöva ske, måste svårigheterna också
anses vara av så allvarlig art att urtima riksmöte bör inkallas.

4. Det förekommer undersökningar från en del länder som visar att de
folkvalda instansernas betydelse minskar i förhållande till den verkställande
makten, dvs. regeringen. Varje förskjutning i kompetens från folkvalda
organ till exekutiven, från riksdagen till regeringen bör förhindras. Detta
gäller också då regeringen sätts över riksdagen.

Detta förekommer i regeringens grundlagsförslag i åtminstone två fall.

I åttonde kapitlets sjunde paragraf utsträcks de områden över vilka
regeringen efter bemyndigande i lag kan meddela föreskrifter. I huvudsak
torde det här röra sig om gällande praxis. Men det bör inskrivas att
lagbemyndigande inte får ges generellt utan i specificerade frågor inom
vart och ett av ämnesområdena.

Mot. 1973:1881

I tionde kapitlets andra paragraf heter det i tredje stycket att
regeringen kan, för vissa överenskommelser med andra länder, underlåta
att inhämta riksdagens godkännande ”om rikets intresse kräver det”. I
departementschefens specialmotivering hävdas att det kan vara överenskommelser
”av större vikt”. Detta är att sätta regeringen ovanför
riksdagen.

Skall strävan uppnås att all offentlig makt skall utgå från folket så
måste regeringen vid varje överenskommelse med främmande makt
underställa denna riksdagen för prövning. Rikets intresse kan inte kräva
att den folkvalda instansen, riksdagen, ställs åt sidan. Vem skall för övrigt
avgöra när rikets intresse kräver vad? Detta måste ankomma på
riksdagen. Principen måste vara att regeringen sluter avtal med andra
länder, men den måste underställa riksdagen överenskommelserna.

5. Riksdagens inre arbetsformer är inte oviktiga ur demokratisk
synpunkt. Varje i riksdagen verkande partigrupp skall så långt möjligt
kunna verka där på likartade villkor. En viktig förutsättning för detta är
att varje parti ges möjlighet till representation i riksdagens utskott. I
detta fall är det av praktiska skäl nödvändigt med en spärr, dels därför att
utskottens storlek inte kan svälla ut alltför mycket, dels därför att
partigrupper med bara enstaka mandat av praktiska skäl omöjligen kan
klara av det arbete som utskottsplatser innebär.

I utskott bör därför varje partigrupp, vilken motsvarar parti som vid
valet till riksdagen har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket, ha
rätt att besätta en plats. Övriga platser fördelas proportionellt mellan
samma partigrupper. Utskottet bör till följd av denna förändring ökas
från nuvarande femton till sjutton ledamöter.

I regeringens förslag till riksdagsordning föreslås i tilläggsbestämmelserna
2.14.1 och 2.14.2 vissa inskränkningar i riksdagsledamöternas
yttranderätt.

Talare som underlåter att förhandsanmäla sig skall enligt 2.14.1 inte få
tala längre än 6 minuter om inte talmannen medger längre tid. I en sådan
inskränkning kan vi inte instämma. Talmannens subjektiva värderingar
skall inte ges möjlighet att beskära yttranderätten för ledamot som av
olika skäl inte förhandsanmält sig. Varje anförande som en ledamot kan
anse påkallat att göra kan han omöjligen förutse dagen innan. Det kan
t. ex. vara inlägg i en debatt som föranleder en ledamot att begära ordet.
Hans yttranderätt skall då inte vara beskuren.

I 2.14.2 regleras taletiden vid särskilt anordnade debatter. Den skall
enligt förslaget begränsas till 15 minuter för ledamöterna. Endast en
representant för varje parti och statsråd skall få tala högst 30 minuter.
Också dessa begränsningar är oriktiga. Folkets valda representanter skall
inte av tidsskäl förvägras att framföra och motivera sina meningar. De bör
ha omdöme att avgöra hur lång tid de skall ta i anspråk för ett ämne.

Sammanfattning

Det finns ingen över klasserna stående demokratisk ”värdegemen

Mot. 1973:1881

skap”. Demokratiska rättigheter har fått erövras i kamp. De hotas
ständigt och måste försvaras. De är otillräckliga och beskärs dessutom av
kapitalismens makt- och ägandeförhållanden. De måste vidgas.

Fullt genomförda kan de demokratiska rättigheterna bli först sedan
kapitalets makt brutits. Under socialismen skapas de materiella förutsättningarna
för deras fulla utnyttjande. Kampen för socialismen är därför
oskiljaktigt förenad med försvaret av folkets demokratiska fri- och
rättigheter.

Vänsterpartiet kommunisterna bekämpar varje inskränkning i och slåss
för varje utvidgning av folkets rättigheter.

Grundlagar som skyddar de demokratiska fri- och rättigheterna är ett
stöd i denna kamp.

Fem huvudfrågor står i förgrunden i debatten om den nya grundlagen.

1. Den nationella självbestämmanderätten måste värnas. Därför måste
EEC-paragrafen strykas.

2. Parlamentarismen, de folkvaldas makt över rikets ledning, måste
genomföras fullt ut. Därför måste monarkin avskaffas.

3. Den allmänna rösträtten måste göras lika. Därför måste 4 %-spärren
bort.

4. Medborgerliga fri- och rättigheter ges grundlagsskydd. Detta måste
ges preciserat. Rättigheterna måste skyddas och regleras i lag.

Lagstiftaren skall inte få skapa sådana regler som i realiteten kränker
och upphäver rättigheterna. Grundlagsskyddet skall försvåra sådana
kränkningar. Den reella garantin mot dem ligger i en aktiv och medveten
folkopinions politiska kamp.

5. Arbetarnas rätt att bekämpa klassförtrycket måste slås fast i
grundlagen. Som målsättning skall ställas folkets rätt att bekämpa
utsugningen och upprätta samhällsförhållanden som tryggar arbete,
bostad, utbildning, kultur och välfärd.

För kampen på arbetsplatserna är en målsättningsformulering otillräcklig.
Lagar och avtal som förhindrar eller inskränker rätten till
organisation och agitation på arbetsplatserna, rätten till förhandlingar i
alla frågor som rör arbetslivet och rätten att strejka måste göras
oförenliga med grundlagen.

Detta betyder att § 32 förbjuds och att kollektivavtalslagens paragraf
4, statstjänstemannalagens paragraf 3 och kommunaltjänstemannalagens
paragraf 2 och avtal slutna i enlighet med dessa lagar upphävs.

Ett genomförande av dessa fem grundläggande krav är ett starkt stöd i
kampen för fördjupad demokrati och för ett samhälle som garanterar
rätten till arbete, rätten att bestämma de egna arbetsvillkoren, rätten till
ekonomisk och social trygghet.

Ett sådant samhälle måste vara socialistiskt.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen såsom vilande grundlagsändring måtte besluta

1. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 1 paragraf 1 ges
följande lydelse

Mot. 1973:1881

(Regeringens förslag)

All offentlig makt i Sverige
utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger
på fri åsiktsbildning och på
allmän och lika rösträtt. Den förverkligas
genom ett representativt
och parlamentariskt statsskick och
genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas
under lagarna. Regeringsformen,
successionsordningen och tryckfrihetsförordningen
är rikets grundlagar.

(Motionärernas förslag)

All offentlig makt i Sverige
skall utgå från folket.

Det svenska styrelseskicket
skall vara en folkstyrelse och bygga
på fri åsiktsbildning och på allmän
och lika rösträtt.

Detta uttrycks genom ett representativt
och parlamentariskt
statsskick och genom kommunal
självstyrelse.

Den offentliga makten utövas
under lagarna. Regeringsformen
och tryckfrihetsförordningen är rikets
grundlagar.

2. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 1 paragraf 3 ges
följande lydelse

(Regeringens förslag) (Motionärernas förslag)

Konungen är rikets statschef. Riksdagens talman är rikets

statschef.

3. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 1 paragraf 7 ges
följande lydelse

(Regeringens förslag)

Domstolar och förvaltningsmyndigheter
skall i sin verksamhet
iakttaga saklighet och opartiskhet.
De får ej utan rättsligt stöd särbehandla
någon på grund av hans
personliga förhållanden, såsom
tro, åskådning, ras, hudfärg, ursprung,
kön, ålder, nationalitet,
språk, samhällsställning eller förmögenhet.

(Motionärernas förslag)

Domstolar och myndigheter
skall rätt och sanning styrka och
befordra, vrångvisa och orätt hindra
och förbjuda, ingen fördärva eller
fördärva låta till liv, ära, personlig
frihet och välfärd, utan han
lagligen förvunnen och dömd är, i
den ordning Sveriges lag och laga
stadgar föreskriver.

Mot. 1973:1881

4. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 2 om grundläggande
fri- och rättigheter ges följande lydelse

(Regeringens förslag)

§ 1

Samhället skall verka för rättvisa
och jämlikhet mellan medborgarna.
Varje medborgare bör ha
rätt till utbildning, arbete och social
trygghet.

(Motionärernas förslag)

§ 1

Folket har rätt att försvara sig
mot och bekämpa utsugning och
klassförtryck och att forma sådana
samhällsförhållanden, som kan
garantera arbete, bostad, utbildning,
kultur och social trygghet åt
envar.

§2

Arbetstagare bör genom lag eller
avtal vara tillförsäkrad inflytande
över ledningen och fördelningen
av arbetet och andra frågor
som berör honom nära i hans anställning.
Han bör genom lag vara
skyddad mot uppsägning som är
sakligt ogrundad.

§ 2

De arbetande har gentemot privata
och offentliga företag och
myndigheter följande rättigheter:
rätt att organisera sig fackligt
och politiskt;

rätt att på sina arbetsplatser bedriva
agitation, propaganda och
mötesverksamhet;

rätt att genom sina fackliga organisationer
förhandla i alla frågor
rörande arbets- och anställningsvillkor,
arbetstid, arbetsledning
och arbetsfördelning, lön och löneformer,
anställning, avskedanden
och permitteringar;
rätt att tillgripa strejk.

Avtal eller föreskrifter, som inskränker
dessa rättigheter, förbjuds
i lag.

§3

Enskild bör vara tillförsäkrad
ersättning enligt grunder som bestämmes
i lag för det fall att hans
egendom tages i anspråk genom
expropriation eller annat sådant
förfogande.

§3

Envar medborgare har personlig
frihet.

1. Ingen må fängslas eller på
annat sätt berövas sin rörelsefrihet,
ej heller underkastas husrannsakan,
telefonavlyssning, brevcensur
eller annan kontroll av hans
kommunikationer, kroppsvisitation
eller annat påtvingat kropps

Mot. 1973:1881

(Regeringens förslag)

(Motionärernas förslag)

ligt ingrepp, ej heller registreras av
polisiär eller annan myndighet
utan stöd av i lag angiven noggrant
bestämd grund. Som sådan grund
må icke gälla ras, hudfärg, språk,
politisk eller religiös åskådning,
uttalad åsikt eller organisationstillhörighet.

2. Ingen må genom tortyr eller
medicinsk påverkan tvingas att
lämna uppgifter.

3. Ingen må av myndighet
tvingas att tillhöra förening eller
trossamfund eller på annat sätt
tillkännage åsikter.

§4

Varje medborgare skall gentemot
det allmänna vara tillförsäkrad

1. yttrande- och tryckfrihet:
frihet att i tal, skrift eller bild eller
på annat sätt meddela uppgifter
och framföra åsikter,

2. rätt till information: rätt att
inhämta och mottaga uppgifter
och upplysningar,

3. mötesfrihet: frihet att anordna
och deltaga i möten,

4. demonstrationsrätt: rätt att
ensam eller i grupp framföra åsikter
på allmän plats,

5. föreningsfrihet: frihet att
sammansluta sig med andra till
förening,

6. religionsfrihet: frihet att
sammansluta sig med andra till
trossamfund och att utöva sin religion,

7. rörelsefrihet: frihet att röra
sig inom riket och att lämna riket.

Varje medborgare skall skyddas
mot att myndighet tvingar honom
att tillhöra förening eller trossam

§4

Envar medborgare har åsikts-,
yttrande- och tryckfrihet samt
rätt till information.

Ingen må hindras från att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt
meddela uppgifter och framföra
åsikter, ej heller från att mottaga
uppgifter och upplysningar utan
stöd av i lag angiven noggrant bestämd
grund. Som sådan grund må
endast gälla skydd av människors
liv, hälsa och personliga integritet;

skydd för utövande av demokratiska
rättigheter: för rösthemligheten,
för genomförandet av allmänna
sammankomster och demonstrationer
samt för mötesfrid;

förhindrande av hets mot folkgrupp
och olaga diskriminering;

förhindrande av spioneri, olovlig
underrättelseverksamhet eller
obehörig befattning med hemlig
uppgift;

skydd för genomförande av
förrättning, rättslig utredning och
domstolsförhandling;

tryggande av ett allsidigt utnyttjande
av massmedia.

Mot. 1973:1881

(Regeringens förslag)

fund eller att ge sina åsikter till
känna. Han skall också skyddas
mot att myndighet utsätter honom
för kroppsvisitation eller annat
påtvingat kroppsligt ingrepp,
för husrannsakan, för intrång i
hans brev-, post- eller teleförbindelser
eller för hemlig avlyssning.

Det närmare innehållet i de frioch
rättigheter och det skydd i övrigt
som avses i första och andra
styckena angives i den ordning
som föreskrives i 8 kap. Beträffande
tryckfriheten och rätten att taga
del av allmän handling gäller
vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.

(Motionärernas förslag)

Utan hinder av denna paragraf
gäller om tryckfriheten vad som
stadgas i tryckfrihetsförordningen.

§ 5

Envar medborgare har rätt att
sammansluta sig med andra till organisation
eller förening.

Myndighet må icke särbehandla
medborgare på grund av hans organisationstillhörighet.

§6

Envar medborgare har mötesfrihet
och demonstrationsrätt.

Ingen må hindras från att anordna
eller deltaga i möten, ej heller
att ensam eller i grupp framföra
åsikter och krav på allmän plats
utan stöd av i lag angiven noggrant
bestämd grund. Som sådan grund
må endast gälla skydd av mötesfrihet
och demonstrationsrätt samt
tryggandet av nödvändiga kommunikationer.

§7

Envar medborgare har religionsfrihet.
Ingen må hindras från
att sammansluta sig med andra till

Mot. 1973:1881

(Regeringens förslag) (Motionärernas förslag)

trossamfund eller från att utöva
sin religion utan stöd av i lag angiven
noggrant bestämd grund. Som
sådan grund må endast gälla skydd
av människors liv och hälsa, av
åsikts-, yttrande- och tryckfrihet
och rätt till information, samt av
rätten till annan religionsutövning.

§ 8

Utländsk medborgare med rätt
att vistas i riket skall åtnjuta de
grundläggande fri- och rättigheter,
som enligt §§1—7 tillkommer
svensk medborgare.

5. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 3 paragraf 7 ges
följande lydelse

(Regeringens förslag)

Mandaten fördelas mellan partier.
Med parti avses varje sammanslutning
eller grupp av väljare,
som uppträder i val under särskild
beteckning.

Endast parti som har fått minst
fyra procent av rösterna i hela riket
är berättigat att deltaga i fördelningen
av mandaten.

Parti som har fått färre röster
deltager dock i fördelningen av de
fasta valkretsmandaten i valkrets
där partiet har fått minst tolv procent
av rösterna.

(Motionärernas förslag)

Mandaten fördelas proportionellt
mellan partier. Med parti avses
varje sammanslutning eller
grupp av väljare, som uppträder i
val under särskild beteckning.

6. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 4 och paragraf 3
andra stycket ges följande lydelse

(Regeringens förslag)

Riksdagen väljer inom sig utskott,
däribland ett konstitutionsutskott,
ett finansutskott och ett

(Motionärernas förslag)

Riksdagen väljer inom sig utskott,
däribland ett konstitutionsutskott,
ett finansutskott och ett

Mot. 1973:1881

(Regeringens förslag)

skatteutskott, enligt bestämmelser
i riksdagsordningen. Ärende som
väckes av regeringen eller riksdagsledamot
beredes före avgörande av
utskott, om ej annat är bestämt i
denna regeringsform.

(Motionärernas förslag)

skatteutskott, enligt bestämmelser
i riksdagsordningen. Varje partigrupp
vilken motsvarar parti som
vid valet till riksdagen har fått
minst fyra procent av rösterna i
hela riket äger att besätta en plats
i varje utskott. Därutöver fördelas
resterande platser proportionellt
mellan partigrupperna. Antalet ledamöter
i utskottet skall vara 17.
Ärende som väckes av regeringen
eller riksdagsledamot beredes före
avgörande av utskott, om ej annat
är bestämt i denna regeringsform.

7. att i förslaget till regeringsformen kapitel 5 omarbetas av
utskottet i enlighet med förslaget ovan att riksdagens talman
är rikets statschef,

8. att i förslaget till regeringsform 5 kap. § 7 (”statschefens immunitet”)
utgår,

9. att i förslaget till regeringsform kapitel 8 paragraf 3 ges följande
lydelse

(Regeringens förslag)

Föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna,
som gäller åligganden för enskilda
eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska
förhållanden, meddelas genom lag.

Sådana föreskrifter är bland andra
föreskrifter som begränsar de
fri- och rättigheter och det skydd i
övrigt som enligt 2 kap. 4 § tillkommer
svensk medborgare, föreskrifter
om brott och rättsverkan
av brott, föreskrifter om skatt till
staten samt föreskrifter om rekvisition
och annat sådant förfogande.

(Motionärernas förslag)

Sådan lag får icke strida mot de
grundläggande fri- och rättigheter
som tillkommer enskilda enligt
2 kap. eller reglera dessa på annat
sätt än vad som där stadgas.

Föreskrifter enligt första stycket
är bland andra föreskrifter om
brott och rättsverkan av brott, föreskrifter
om skatt till staten samt
föreskrifter om rekvisition och annat
sådant förfogande.

10. att i förslaget till regeringsform kapitel 8 paragraf 6 (”utskottets
beskattningsrätt”) utgår och att övriga paragrafer omnumreras
i enlighet härmed,

Mot. 1973:1881

11. att i förslaget till regeringsform kapitel 8 paragraf 7 förändras
i enlighet med föreslagna ändringar dels i kapitel 2 och dels i
8 kap. § 3.,

12. att i förslaget till regeringsform 9 kap. 1 § ges följande lydelse

(Regeringens förslag)

Om riksdagens rätt att besluta
om skatter och avgifter till staten
finns bestämmelser i 8 kap.

(Motionärernas förslag)

Riksdagen allena tillkommer
rätt att besluta om skatter och avgifter
till staten.

13. att i förslaget till regeringsform 10 kap. 2 § tredje stycket ges
följande lydelse

(Regeringens förslag)

Regeringen får ej heller i annat
fall än som avses i första stycket
ingå för riket bindande internationell
överenskommelse utan att
riksdagen har godkänt denna, om
överenskommelsen är av större
vikt. Regeringen kan dock underlåta
att inhämta riksdagens godkännande
av överenskommelsen
om rikets intresse kräver det.

I sådant fall skall regeringen i
stället överlägga med utrikesnämnden
innan överenskommelsen ingås.

(Motionärernas förslag)

Regeringen får ej heller i annat
fall än som avses i första stycket
ingå för riket bindande internationell
överenskommelse utan att
riksdagen har godkänt denna.

14. att i förslaget till regeringsform 10 kap. 5 § (”EEC-paragrafen”)
strykes och att följande paragrafer omnumreras i enlighet
därmed,

15. att successionsordningen upphävs till följd av övergången till
republik,

16. att riksdagen måtte besluta att i förslaget till riksdagsordning
tilläggsparagrafen 2.14.1 andra stycket (”begränsning av riksdagsmans
taletid”) strykes,

Mot. 1973:1881

17. att riksdagen måtte besluta att i förslaget till riksdagsordning
tilläggsparagrafen 2.14.2 (”begränsning av riksdagsmans taletid”)
strykes.

Stockholm den 13 april 1973
C.-H. HERMANSSON (vpk)

LARS WERNER (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

i Tyresö i Linköping

EIVOR MARKLUND (vpk) GUSTAV LORENTZON (vpk)

GOTAB 73 3731 S Stockholm 1973

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m.

Motioner

Intressenter

Motioner