i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:37 med förslag till lagstiftning om åtgärder mot vissa våldsdåd med internationell bakgrund.

Motion 1973:1604 av herr Hermansson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1973:1604

7

Nr 1604

av herr Hermansson m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:37 med förslag till
lagstiftning om åtgärder mot vissa våldsdåd med internationell bakgrund.

Inledning

De förslag som framläggs i proposition 1973:37 är särpräglade i
åtminstone tre viktiga, rent rättsliga hänseenden. De eftersätter de krav
på grund och bevisning som eljest gäller i svensk lag och rättspraxis. De
lämnar myndigheterna starkt ökade befogenheter att diskretionärt förfoga
över människor och deras förhållanden. De försämrar det allmänna
rättsläget för en speciell kategori människor, en kategori dit personer kan
komma att räknas på svagt definierade och lösliga grunder.

Denna typ av bestämmelser har — dess bättre — icke hört till
vanligheterna i modern svensk rätt. Närmast liggande historiska motsvarigheter
utgör t. ex. de högst tvivelaktiga åtgärderna mot vänsterradikala
under andra världskriget, den s. k. Åkarpslagen av 1901, den s. k.
Bildtska munkorgslagen av 1889 samt den 1885 avskaffade försvarslöshetsstadgan.

Liksom varje rättsväsende i ett klassamhälle är det svenska rättsväsendet
uttryck för en klassjustis. Värderingarna är borgerliga, lag och praxis
drabbar olika för olika sociala klasser och skikt, den juridiska och
administrativa byråkratin är vanligen politiskt konservativ etc. Men också
en klassjustis kan vara äv högst växlande karaktär. Den kan äga
rättsstatens kännetecken: formell likhet inför lagen, fast praxis och
förutsebara principer i tillämpningen, minimikrav på bevisföring, klarhet i
definitioner, bestämda begränsningar i administrativa befogenheter. Den
kan också avlägsna sig från rättsstatens linjer genom att undergräva och
eftersätta sådana principer. Förslagen i proposition 37 eftersätter
väsentliga sådana grundtankar. De är därför inte förenliga med rättsstatens
principer.

Lagförslagets formella luckor

Propositionens centrala avsnitt utgörs av förslaget till särskilda
åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund.
Detta förslag innehåller mycket väsentliga förändringar när det gäller
grunder och möjligheter att tillämpa diverse tvångsåtgärder. Gällande
bestämmelser i utlänningslagen innehåller klart definierade grundvalar för
avvisning, förpassning och utvisning. Rättegångsbalken samt 1952 års lag
med särskilda bestämmelser i vissa brottmål föreskriver för det aktuella
slaget av ingripande mot enskild att ”skälig misstanke” eller ”misstanke
på sannolika skäl” skall föreligga. Dessa villkor frångås helt i lagförslaget.

Enligt lagförslagets §§ 1, 2, 3, 6, 9 och 10 skall tvångsåtgärder mot
utländsk medborgare kunna tillgripas redan om anledning finns att antaga

Mot. 1973:1604

8

utlännings samband med vad som tämligen svävande beskrivs som
terroristisk organisation. Det fordras ingen grundad, på fakta baserad
misstanke om någon bestämd relation mellan utlänningen och den
föregivna terrororganisationen. Det räcker med ett antagande att vederbörande
verkar för en sådan organisation. Oklarheten är alltså dubbel:
den ligger dels i myndighetens ”antagande”, dels i det diffusa begreppet
”verka för”. Därtill kommer, som senare skall beröras, oklarheten
beträffande vilka organisationer som verkligen bedöms som terroristiska.

Klart är att eftergivande av kravet på grundad misstanke leder till att
myndigheterna får fria händer att i stort sett diskretionärt ingripa. I
stället för krav på material som stöder misstanken ges myndigheten
möjlighet att ingripa med utgångspunkt i rena antaganden. Dessa
antaganden kan endast få formen av subjektivt grundade sannolikhetsbedömningar
av allmän natur och i sämsta fall utan minsta anknytning
till den individ som utsätts för kvalificerade och för hans eller hennes
livsförhållanden kanske helt avgörande, drastiska tvångsåtgärder.

Enligt § 11 kan kontroll tillgripas mot telefonapparat som ”kan
antagas” komma att begagnas av utlänning. Sådana möjligheter existerar
även enligt gällande lag men nu uteslutande i fall där grundad misstanke
om brott föreligger. I lagförslaget upphävs detta krav, vilket öppnar
möjligheter för betydligt vidsträcktare och lättvindigare avlyssningsverksamhet.
Dessutom finns inget närmare sagt om vilka kriterier som skall
ligga till grund för antagandet att utlänning skulle begagna annans
telefonapparat. Myndigheterna får uppenbarligen tämligen fria händer att
utvälja svenska medborgares telefoner för avlyssning, därest dessa
svenskar i något avseende haft — eller antages ha haft — beröring med den
utlänning, som antages ”verka för” en terroristisk organisation.

Som synes kan en myndighet på ett ytterst betänkligt sätt stapla
antaganden och förmodanden ovanpå varandra och därmed finna grund
för ingripanden av allvarlig natur. Faran med bestämmelser av detta slag
ligger ju inte endast i eftergivandet av för rättssäkerheten grundläggande
krav. Det är också uppenbar risk för att det faktiska innehållet i diffusa
bestämmelser tänjes utöver det ursprungligen avsedda under intryck av
skärpta politiska stämningar och konflikter. De allmänt lösa grundvalarna,
i förening med det särskilda register som skall förås över s. k.
presumtiva terrorister och den föreslagna skärpningen av sekretessen
enligt lagförslag nr 4, gör att utlänning som oskyldigt utsätts för de
tilltänkta åtgärderna får sina möjligheter att vinna rättelse allvarligt
beskurna. Som bekant kan myndigheters ”antaganden” om enskildas
förhållanden egentligen varken bevisas eller motbevisas. Desto svårare blir
det att vinna rättelse, om antagandets innehåll inte ens behöver redovisas.

Flera uttalanden i kommissionsrapporten belyser på ett mycket
pregnant sätt hur medvetet beviskraven sänks och rättssäkerheten offras
för en summarisk tillämpning av svävande bestämmelser. På s. 83 i

propositionen sägs rent ut att det är väsentligt ” att awisnings

kriterierna inte utformas så att de förutsätter någon mer kvalificerad
bevisning. För stora krav på bevisning skulle helt förta effekten av en

Mot. 1973:1604

9

legal utvidgning av awisningsmöjligheterna.” Enligt propositionen är det
alltså en angelägen uppgift att så sänka rättssäkerheten, att myndigheterna
kan ingripa mot enskilda på rena antaganden. Det heter vidare på
samma sida:

”En grundläggande förutsättning för att avvisning skall få ske bör med
detta synsätt vara att den politiska organisation eller grupp till vilken
vederbörande utlänning kan antas ha anknytning, kan befaras komma att
utföra eller medverka i politiska våldsdåd i vårt land.” (Vår kurs.)

Vid minsta kritiska granskning formligen staplas frågorna på varandra.
Vad innebär ”kan antas”? Vad är ”anknytning”? Vad innebär ”befaras”?
Vad skall man göra för att beskyllas för ”medverkan”?

Klart synes vara, att ett eftergivande i så hög grad av elementära krav
på konkret bevisning och grund för misstankar inte kan godtas i en
rättsstat. De förutsätter ett annat synsätt än det som ligger till grund för
rättsstaten.

Lagens innehåll och tillämpning

Från en rad organisationer och grupper av enskilda har starka
betänkligheter framförts rörande avsikterna med och den praktiska
tillämpningen av de åtgärder som föreslås i proposition 37. Den
underliggande kommissionsrapporten liksom propositionstextens bakgrundsredogörelse
i övrigt ger på punkt efter punkt anledning till allvarlig
kritik.

Den offentliga kritiken mot propositionen har främst inriktat sig på
risken för att bestämmelserna blir ett slagträ mot progressiva organisationer,
befrielse- och motståndsrörelser. Att detta skulle ingå i avsikterna
med förslagen, förnekas av regeringen. På s. 21 säger sålunda föredragande
statsrådet uttrycligen att så inte är fallet. Befrielserörelser som för
en väpnad kamp i sitt hemland eller eventuellt vid enstaka tillfällen riktat
angrepp mot utländskt intresse skall enligt statsrådet inte föras in under
lagen på grund härav. Lagen riktar sig mot grupper som systematiskt
använder våld mot oskyldiga i främmande land och kan befaras göra det i
Sverige.

En viktig fråga koncentrerar sig kring huruvida detta uttalande i en
föredragning är en politiskt förpliktande garanti eller endast ett opportunistiskt
svepskäl. Denna fråga kan så länge den praktiska tillämpningen
av bestämmelserna inte studerats erfarenhetsmässigt endast bedömas mot
bakgrund av bestämmelsernas utformning och propositionens resonemang
och bedömningar av den politiska bakgrunden.

Tilltron till deklarationen i statsrådets föredragning blir i hög grad
rubbad vid ett studium av andra avsnitt i propositionen. För det första är
denna föregivna politiska garanti på intet sätt inskriven eller antydd i
själva bestämmelserna. Som förut framhållits har dessa bestämmelser så
lösa krav på bevisning och konkretion, att redan härigenom myndigheternas
gränsdragning mellan organisationer och enskilda måste bli både
diffus och godtycklig.

Mot. 1973:1604

10

För det andra blir betänkligheterna än mer grundade, då man tar del
av den kommissionsrapport som legat till grund för propositionen. Som
exempel på terrorism nämns där uttrycligen Tupamaros’ aktioner i
Uruguay samt aktioner av motståndsgrupper i bl. a. Brasilien och
Argentina. Detta är att beteckna som synnerligen anmärkningsvärt. I
samtliga de nämnda länderna råder förhållanden av svårt politiskt
förtyck. Legala möjligheter för oppositionella, progressiva grupper att
framträda är obefintliga eller utomordentligt starkt beskurna. Den
utländska imperialismens inflytande är stort och utgör en grundpelare i
de reaktionära diktaturregimernas maktställning. I flera av de nämnda
länderna har polis- och militärmakten inlett omfattande väpnade aktioner
mot oppositionen - detta gäller även Uruguay. Att mot denna bakgrund
karakterisera de här verkande organisationerna som terroristiska och
deras aktioner som terroristiska är inte bara i sak oriktigt utan strider
också mot vad som sägs på s. 21 i propositionen. Inte minst märkligt är
inrangerandet av Tupamaros under begreppet terrorism. Man må ha olika
uppfattningar om Tupamaros’ program och taktik. Det är dock skillnad
mellan deras kampformer och terrorism. Tupamaros’ aktivitet får också
ses mot bakgrund av den ofta hänsynslösa väpnade repression som
förekommer från regimens sida.

Som exempel på internationell terrorism nämns vidare aktioner av vad
som kallas ”palestinska organisationer”. Denna svepande terminologi är
värd att uppmärksamma. Den visar att man här inte gör någon som helst
analys eller gränsdragning mellan olika grupper. Svarta september, vars
politiska agerande från progressiv synpunkt måste förkastas, blandas utan
vidare samman med andra organisationer i den palestinska nationella
rörelsen. Den slappa terminologin visar sig också, när man på s. 37 påstår
att de ansvariga för massakern i Munchen är ”palestinska grupper” —
alltså inte specifikt Svarta september.

Som högst frapperande framstår bedömningen av den turkiska
motståndsrörelsen. Här talar kommissionsrapporten mycket diffust och
allmänt om ”terroristhandlingar”. Man nämner uttryckligen mordet på
generalkonsul Elrom som exempel. Turkiet står under en starkt repressiv
regim. Socialdemokrater (turkiska arbetar- och bondepartiet) och revolutionära
socialister förföljs hänsynslöst. Liberalt inställda officerare,
statstjänstemän och konstnärer ställs inför rätta. Polisspioneriet är satt i
system. Generalkonsul Elrom var känd som aktiv polisspion, som
medverkade i förföljelsen mot den turkiska oppositionen. Han var ingen
oskyldig tredje person. Det är därför närmast groteskt att likställa
motståndsrörelser i en sådan situation och deras handlingar med
våldshandlingar mot helt oskyldiga civilpersoner begångna i länder, där
legala möjligheter existerar att ge uttryck för opposition, som exempelvis
Ustasjas flygkapning sommaren 1972.

Slutligen nämner kommissionsrapporten som exempel på ”terrorism”
vissa grekiska motståndsgrupper och gör gällande att exempel också kan
hämtas från Afrika och Asien. Påståendena är inte närmare förklarade. På
s. 39 inrangeras intrånget på den etiopiska ambassaden av motståndare

Mot. 1973:1604

11

till den kejserliga feodaldiktaturen också under terrorismen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den underliggande kommissionsrapporten
har en så vid och svepande definition av begreppet
terrorism, att snart sagt alla organisationer, som kämpar under illegala
förhållanden, löper risk att räknas dit. Någon som helst definition eller
politisk analys, som medger en någorlunda klar gränsdragning, förekommer
inte. Detta torde vara nog för att klarlägga de faror och det godtycke
som med dessa utgångspunkter kan sättas i system, ifall propositionen
godkännes.

Än mer avslöjande är emellertid specialmotiveringen till lagförslag nr
1, i vad gäller just definitionsfrågan. På s. 97 heter det exempelvis:

”Det är inte möjligt att ange vad som skall krävas, för att en
organisation eller grupp skall anses omfattad av (lagens) beskrivning.”

Detta är ett öppet erkännande av den medvetna oklarhet som man
söker införa. Det strider också mot innebörden i den uttalade garantin på
s. 21.

På samma sida förklaras att som indikation på terrorism bör gälla att
”upprepade våldsdåd” begåtts inom det land där konflikten råder och att
dåden riktar sig mot tredje lands intressen. Det betyder alltså att man
inte tar hänsyn till de förhållanden under vilka aktionerna genomförs —
dvs. till om legal opposition är möjlig, om det råder diktatur, förföljelse
osv. Inte heller tas hänsyn till om det omedelbara föremålet för aktionen
aktivt blandar sig i landets angelägenheter eller stöder den sittande
förtrycksregim mot vilken motståndet riktas — som t. ex. amerikanska
diplomater och militära ”rådgivare” i Brasilien eller Indonesien. Att en
motståndsrörelse går till aktion mot sådana personer tas på s. 97 i
propositionen till intäkt för att samma rörelse har för avsikt att begå
våldshandlingar även på svenskt territorium. En politisk flykting från
Brasilien som enligt myndigheterna i Sverige kan ”antagas” ha ”verkat
för” eller ”solidariserat sig med” aktioner av nämnda slag i hemlandet
bör alltså betraktas som en fara för Sverige, avvisas vid dess gräns och
införas i särskilt spärregister. Konsekvenserna kan som synes bli
fullständigt orimliga.

Om definitionerna är så lösliga, som ovan framgått, blir det naturligtvis
av speciellt intresse hur informationsmaterial rörande individer och
organisationer framkommer till svenska myndigheter. I propositionen
hänvisas till att sådana informationer bl. a. kan framkomma genom det
internationella polissamarbetet. Däremot saknas, anmärkningsvärt nog,
varje diskussion om värdet av sådana upplysningar. Dock utgör detta ett
svårt och grannlaga problem. Man borde rimligen ha i propositionen
diskuterat i vad mån t. ex. uppgifter från en viss regims polismakt om
regimens politiska motståndare har något värde i sammanhanget eller ej.

Som slutomdöme måste sägas, att vad som i propositionen anförs
rörande lagens tillämpning kraftigt förstärker de avgörande betänkligheter
som redan väcks mot bakgrund av lagens formulering — betänkligheter
som inte endast är rättsliga utan i hög grad också politiska.

Mot. 1973:1604

12

Terrorism, väpnad kamp och imperialism

En avgörande brist i propositionen är dess oförmåga att göra en analys
av olika politiska företeelser och våldsproblemets olika aspekter i
politiska sammanhang. På ett högst oklart sätt blandar man samman våld
i allmänhet, revolution och politiska våldsaktioner med terrorism.

Endast oppositionellt våld i olika länder nämns, däremot ingenting om
regimers våld mot oppositionen. Man likställer rörelser som endast har
väpnad kamp att tillgå med rörelser som har möjlighet att arbeta legalt.
Man skiljer inte på väpnad befrielsekamp och terrorism. Definitionerna
flyter. Man tar inte i beaktande, att våld, sådant det användes t. ex. av
den danska motståndsrörelsen under nazismen, är något annat än det våld
som används av Ustasja-grupperna i Sverige. Man gör ingen boskillnad
mellan en av omständigheterna framtvingad och nödvändig befrielse- och
försvarskamp mot ett system och en terror riktad mot icke inblandade
civilpersoner.

Detta är betänkligt redan i och för sig genom den oklarhet som därav
framgår. Än mer betänkligt är, att man inte beaktat den internationella
imperialismens motiv för att säkra sina positioner och öka det politiska
trycket mot nationella oppositionsgrupper. Som bekant spelar Förenta
staterna här en internationell roll som uppehållare, aktiv befordrare och
hjälpare av reaktionära diktaturer i ett stort antal länder. I många fall
håller sig dessa regimer vid makten endast med hjälp av det amerikanska
stödet. Förenta staternas regering deltar här i en terror av internationella
mått mot förtryckta folk, en terror som i en rad fall består av direkt
väpnat förtryck. Det ligger givetvis i Förenta staternas intresse att få så
många motståndsrörelser som möjligt klassificerade som ”terroristiska”
och att få andra länders regeringar att medverka i förföljelsen mot
imperialismens motståndare. Diffusa bestämmelser och svepande definitioner,
vilkas innebörd godtyckligt kan ändras från fall till fall, är givetvis
därvid ett utmärkt redskap — ett komplement till det samarbete som
flertalet västländers myndigheter redan har med den amerikanska
underrättelsetj änsten.

Det framgår på s. 41 i propositionen att USA:s regering spelat en
ledande roll då det gällt att organisera åtgärder på ett internationellt plan
mot grupper, vilka uppfattas som ett hot mot USA-imperialismens
intressen. Det ligger i den amerikanska regeringens intresse att få så
många sådana grupper som möjligt in under samlingsrubriken ”terrorister”.
Detta är ett syfte som helt ligger vid sidan av den i och för sig
legitima och angelägna uppgiften att skydda oskyldiga civilpersoner mot
terroraktioner i detta ords egentliga bemärkelse.

Terrorismen i Sverige

Terrorism — i betydelsen organiserat våld, riktat mot i sammanhanget
icke-relevanta, oskyldiga civilpersoner - har i Sverige bedrivits endast av
en enda typ av organisationer: de s. k. Ustasja-grupperna. Ehuru det i och
för sig är möjligt, att andra organisationer med terroraktioner i sitt

Mot. 1973:1604

13

handlingsmönster kan komma att uppträda på svensk botten, koncentrerar
sig dock problemet i dag i allt väsentligt kring Ustasja.

Ustasja-rörelsen har sina historiska rötter i mellankrigstidens Kroatien.
Den utgjorde ursprungligen en utbrytning ur ett litet, separatistiskt
minoritetsparti, kroatiska rättspartiet. Ustasja-rörelsen hade ursprungligen
ett fascistiskt program och spelade rollen av quisling-parti under den
tyska ockupationen. Under denna tid existerade med tysk nåde en
fascistisk kroatisk statsbildning. Ustasja-regimen gjorde sig känd för en
även i fascistiska sammanhang ovanlig råhet och blodighet. Delar av
rörelsen förföll redan vid denna tid till renodlad banditism utanför den
centrala ledningens kontroll. Den kroatiska separatismen har aldrig
omfattats av annat än en betydelselös minoritet av Kroatiens invånare.
Den fick politisk betydelse först med Hitlertysklands uppbackning. De
stora kroatiska partierna och det kroatiska folkflertalet har, trots
skiljaktigheter gentemot Serbien, dock alltid accepterat den sydslaviska
tanken och principen om Jugoslaviens enhet — även under den
centralistiska kungliga diktaturen 1928-1940. Det är därför missvisande
att som propositionen tala om ”inre jugoslaviska motsättningar” i denna
fråga och som grund för Ustasjas agerande.

Sedan länge har Ustasja-grupperna — för närvarande sju, delvis
inbördes konkurrerande grupper, av vilka icke alla uppträtt i Sverige —
tappat sin politiska anknytning. De har ingen förankring hos någon
främmande statsmakt, ej heller hos kroater i allmänhet. Den historiska
situation ur vilken rörelsen framgick är sedan länge borta och överspelad.
Följden har blivit att Ustasja-grupperna mer och mer kommit att syssla
med en i grunden a-politisk kriminell terrorism. Typiskt är att utpressning
är ett vida vanligare motiv i dess verksamhet än egentliga politiska
aktioner. Ustasja-rörelsen är därför närmast att beteckna som kriminalitet
i ligaform. De skiljer sig i dessa avseenden från andra organisationer med
terroraktioner i sitt handlingsmönster. Så är t. ex. Svarta september
anknuten till en akut politisk problematik, som saknas i fallet Ustasja.

Gällande bestämmelser

De ovan nämnda förhållandena torde göra, att terrorismen i Ustasjas
gestalt är möjlig att bekämpa med gällande bestämmelser och en
effektivare tillämpning därav. Brottsbalkens kapitel 23 stadgar straff även
för förberedelse och stämpling till brott. Eftersom förberedelse och
stämpling också kan vara brottslig, kan skälig misstanke om sådan
förberedelse också föranleda ingripande med sådana tvångsmedel varom
talas i 1952 års särskilda lag. Vid misstanke på sannolika skäl torde också
rättegångsbalkens bestämmelser om bl. a. reseförbud, kvarstad, post- och
telefonkontroll, husrannsakan och kroppsvisitering kunna komma till
användning. Även utlänningslagen ger avsevärt utrymme för åtgärder. Det
står alltså en lång rad möjligheter till buds för att i preventivt syfte
bekämpa verksamhet av här aktuell typ. Kravet är dock att grundad
misstanke skall föreligga. Beträffande hot och utpressning gäller att de är

Mot. 1973:1604

14

fullbordade brott som faller under brottsbalken.

Följaktligen är det helt frågan om hur medvetet och med hur stora
resurser man är beredd att bekämpa terrorismen som avgör det faktiska
resultatet. Nuvarande bestämmelser är tillräckliga. Men de förutsätter att
myndigheterna inte som hittills underskattar eller medvetet söker
bagatellisera Ustasjas verksamhet för att i stället i taktiskt syfte skjuta in
agitationen på helt andra grupper, som antingen aldrig uppträtt i landet
eller som till sin karaktär inte är jämförbara med Ustasja.

Möjligen skulle ökad effektivitet nås, om man betraktade Ustasjagrupperna
i sig själva som kriminella på samma sätt som ligabrottslighet i
allmänhet. Ehuru det i sak vore berättigat, är dock det ändamålsenliga i
en sådan åtgärd inte tillräckligt utrett.

Som väsentligt måste betonas, att Ustasja-aktivisterna i många fall är
svenska medborgare. De skulle alltså inte drabbas av de åtgärder
regeringen nu föreslår. De skulle inte heller kontrolleras genom återinförandet
av visumtvång för jugoslaver. Detta visumtvång är verkningslöst
även beträffande Ustasja-agenter som inreser från andra länder än
Jugoslavien och är försedda med dessa länders pass. Det måste betecknas
som märkligt att propositionen föreslår så många åtgärder, för vilka
Ustasja-aktivisterna är oåtkomliga, men som, sannolikt ofta oförskyllt,
skulle drabba helt andra personer och grupper.

Sammanfattning

De av regeringen föreslagna åtgärderna är icke godtagbara från
rättssäkerhetssynpunkt. Deras ändamålsenlighet då det gäller att bekämpa
Ustasja-terrorismen är tvivelaktig. Ustasja-agenter som är svenska
medborgare eller — vilket synes ha tillämpats med stor generositet — fått
status som politiska flyktingar berörs inte. Gällande bestämmelser
innehåller i stort sett alla från rättssäkerhetssynpunkt tänkbara möjligheter
att ingripa mot terrorismen. Det hela är väsentligen en fråga om
effektivitet och speciellt om myndigheternas attityd och vilja att sätta in
åtgärderna åt de håll där terrorismen har sin verkliga hemvist.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställer vi

att riksdagen avslår proposition 1973:37.

Stockholm den 15 mars 1973
C.-H. HERMANSSON (vpk)

LARS WERNER (vpk)
i Tyresö

EIVOR MARKLUND (vpk)
BERTIL MABRINK (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk)
i Linköping

GUSTAV LORENTZON (vpk)
ALF LÖVENBORG (vpk)

i Malmö

GOTAB 73 3524 S Stockholm 1973