i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 4 med förslag till rättshjälpslag m. m.

Motion 1972:1473 av herr Winberg m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 1473—1474 år 1972

Mot. 1972

1473-1474

Nr 1473

av herr Winberg m. fl.

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 4 med förslag till rättshjälpslag
m. m.

En av de viktigaste uppgifterna för statsmakten i det moderna
samhället är att skapa sådana regler att den av ingen bestridda principen
om allas likhet inför lagen också fungerar på ett tillfredsställande sätt i
praktiken. Vissa delar av den reform av samhällets rättshjälp som föreslås
i proposition 1972:4 betyder att denna princip förstärks och förankras i
lagstiftningen på ett bättre sätt än tidigare. Det är nämligen enligt vår
mening utomordentligt viktigt att de hinder som kan finnas för medborgare
med begränsade resurser att tillvarata sina intressen i rättsliga
sammanhang undanröjs.

Samhällets rättshjälp sker för närvarande genom sexton på olika
platser i landet inrättade rättshjälpsanstalter och genom privatpraktiserande
advokater. I det senare fallet är rättshjälpen organiserad med det
system som allmänt benämnes Jämtlandssystemet. Båda dessa former
fungerar på ett helt tillfredsställande sätt. Bristerna i nuvarande system
består på intet sätt i den organisation i vilken det arbetar utan uteslutande
av att fri rättshjälp endast kan lämnas de ekonomiskt sämst ställda
grupperna i samhället medan redan grupper med tämligen måttliga
inkomster lämnas utanför. Påståendet, att endast de mycket fattiga (som
får fri rättshjälp) och de mycket rika (som själva kan stå för sina
kostnader för rättshjälp) kan tämligen oberoende av ekonomiska bedömningar
uppträda som part i en process, kan därför icke helt avvisas. Det
nu framlagda lagförslaget löser — om icke helt så dock till stor del —
detta problem. Detta bör hälsas med tillfredsställelse. Det bör emellertid
påpekas att den föreslagna avgränsningen för rättshjälpen i vad gäller den
rättssökandes inkomst med nuvarande skattesystem kommer att leda till
mycket starka marginaleffekter.

Enligt vår mening utgör en till statsmakterna fri, obunden och
självständig advokatkår en utomordentligt viktig institution i ett modernt
demokratiskt samhälle. Advokatkårens ställning kan här i vissa avseenden
jämföras med dagspressens och nödvändigheten av att denna är fristående
gentemot statsmakten. Vi finner här anledning att påpeka vad en enligt
vår mening tungt vägande remissinstans, nämligen Svea hovrätt, hävdat i
denna fråga. Hovrätten anförde i yttrande över den tidigare framlagda
promemorian från arbetsgruppen för rättshjälpsreformen (Ju 1970:14)
bl. a. att en fristående advokatkår är ett nödvändigt inslag i ett demokratiskt
rättssamhälle, att en reformerad rättshjälp till väsentlig del måste
bygga på medverkan av en sådan advokatkår och att nya allmänna
rättshjälpsanstalter bör inrättas endast i den utsträckning rättshjälpsbeho

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1473-1474

Mot. 1972:1473

2

vet inte kan tillgodoses genom fristående advokater.

Det finns anledning att ta fasta på Svea hovrätts yttrande vid
bedömning av det förslag som framläggs i propositionen om inrättande av
statliga allmänna advokatbyråer. Det saknas skäl att i vårt land bygga upp
en statligt anställd advokatkår om detta inte behövs för att ge medborgarna
erforderlig rättshjälp. Genom den föreslagna reformen kommer givetvis
efterfrågan på olika former av rättshjälp att öka, och i propositionen
har t. ex. antalet mera komplicerade utomprocessuella ärenden beräknats
öka från 30 000 till 48 000. Det är troligt att den ökning som uppstår
kommer att ske successivt. Den utgör dock inte tillräckligt skäl att — mot
de synpunkter som ovan anförts — inrätta statliga advokatbyråer. Det
finns risk — i varje fall på något längre sikt — för att statliga advokatbyråer
i varken formellt eller reellt avseende kommer att vara i erforderlig
grad självständiga gentemot statsmakten. Vi biträder sålunda inte propositionen
i denna del. 1 detta sammanhang bör också påpekas att
rättshjälpsreformen enligt vår mening under inga omständigheter får leda
till en utveckling i framtiden som innebär att landets advokatkår
successivt förstatligas.

Vid ett avvisande av förslaget om inrättande av en statlig advokatkår
uppkommer frågan vilken organisationsform som de nuvarande rättshjälpsanstalterna
bör erhålla i framtiden. Det är, som vi ser det, riktigt att
staten enligt propositionen övertar kostnaderna för rättshjälpen. Detta
bör dock inte hindra att de nuvarande huvudmännen (i huvudsak
landstingen) kvarstår för rättshjälpsanstalterna. Som vi ovan antytt utgör
dessa anstalter ett gott komplement till de privatpraktiserande advokaterna.
De bör därför behållas med nuvarande organisationsform. Om det
skulle visa sig att den föreslagna utvidgade rättshjälpen medför behov av
rättshjälpsanstalter i de län där sådana för närvarande saknas, finns det all
anledning anta att vederbörande landsting kommer att ta erforderliga
initiativ för att inrätta sådana. Eftersom staten bör stå för kostnaderna
för rättshjälpen bör statsverket ersätta landstingen deras kostnader för
anstalterna.

Med den lösning vi sålunda skisserat för de i propositionen kallade
allmänna advokatbyråerna, vilket namn vi dock anser mindre lämpligt,
nås den fördelen att de rättssökande kan erbjudas ett alternativ till
privatpraktiserande advokater men att de anstalter som utgör detta
alternativ likväl icke ingår i en centraliserad statlig organisation. Det är
önskvärt att man vid uppbyggnaden av olika offentliga inrättningar ser
till att en så stark decentralisering som möjligt sker. Ett system av
rättshjälpsanstalter där nuvarande huvudmän behålles och där de anstalter
som i framtiden kan visa sig erforderliga får landstingen som
huvudmän innebär ett större mått av decentralisering än ett system av
statliga anstalter som i administrativt hänseende lyder under en centralmyndighet.

Ett argument för inrättande av statliga advokatbyråer har varit att
dessa skulle bidra till att pressa kostnaderna för anlitande av advokater i
skilda avseenden genom att vara vägledande för bestämmande av arvode

Mot. 1972:1473

3

m. m. Härtill kan sägas att de av oss föreslagna rättshjälpsanstalterna kan
utöva samma funktion. Emellertid kan också den fria konkurrensen sägas
fungera som en i stort sett tillfredsställande kostnadskontroll. Det bör
heller inte glömmas att domstolarnas kostnadsprövning i de processuella
målen och ärendena ofta blir vägledande även för taxesättningen i
utomprocessuella frågor. De i propositionen föreslagna rättshjälpsnämnderna
kommer enligt propositionen också att kunna pröva huruvida
kostnaden för rättshjälp i en viss fråga är skälig. Allt detta pekar enligt
vår mening entydigt på att statliga advokatbyråer inte erfordras för en
dämpning av rättshjälpskostnaderna. Det kan för övrigt tilläggas att ett
förstatligande inte på något annat område inneburit minskning av
kostnaderna.

För att försöka uppnå större likformighet vid arvodesättning föreslås i
propositionen att ett system med taxor skall införas. Centralmyndigheten
skall fastställa taxorna och följa upp hur dessa tillämpas. Enligt vår
uppfattning kan ett taxesystem i den omfattning som föreslås inte
accepteras. Vi vill därvid instämma i vad Svea hovrätt i detta avseende
anfört (i yttrande över promemorian):

Det föreslagna taxesystemet minskar behovet av närmare kännedom
om den individuella prestationen av försvarare och biträde. Emellertid
måste starkt ifrågasättas om det är lämpligt att tillämpa ett taxesystem i
den utsträckning som arbetsgruppen föreslagit. Främst med hänsyn till
den enskildes intresse bör de nuvarande reglerna om bestämmande av
ersättning vara förtjänta av att bibehållas som huvudprincip eftersom de
lämnar utrymme för ett hänsynstagande till halten av biträdets eller
försvararens indivuduella insats. Ett omfattande taxesystem innebärande
att biträdet eller försvararen till följd av målets art på förhand kan
beräkna den blivande ersättningen skulle kunna medföra risk för minskat
intresse för målet från hans sida. Det skulle också kunna leda till
överbetalning för vissa insatser. I den mån ett taxesystem från de privata
advokaternas sida skulle komma att uppfattas som ett hinder för dem att
erhålla skälig ersättning för deras arbete finns givetvis risk för att de blir
mindre benägna att åta sig rättshjälpsuppdrag. Den enskildes möjligheter
till fritt val av biträde eller försvarare skulle därigenom inskränkas.

Vi vill även hänvisa till justitiekanslems remissyttrande:

Att det vid domstolarna kunnat utbildas fasta normer för beräkning av
arvoden i stort sett endast i mål om lagsökning och betalningsförelägganden
visar dessa svårigheter och ger samtidigt belägg för att fasta normer
kan utbildas även utan reglering när de fyller ett behov.

I stället för ett allmänt taxesystem där en statlig myndighet fastställer
taxorna, vilket föreslås i propositionen, vill vi förorda att samråd sker
mellan t. ex. centralmyndigheten, Advokatsamfundet, det s. k. Presidentkollegiet
och Tingsrättsdomareföreningen för att överenskomma om
riktlinjer för normalarvoden i de vanligast förekommande målen. Bestämmelserna
om taxor i 22 § förslaget till rättshjälpslag och i 21 kap. 40 §
rättegångsbalken bör därför kunna utgå.

Enligt 8 § 3 punkten i förslaget till rättshjälpslag får ej rättshjälp
lämnas till näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans

Mot. 1972:1473

4

näringsverksamhet, om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med
hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Vi
kan inte godtaga de skäl departementschefen anför för sitt ställningstagande
beträffande näringsidkare. Det är här fråga om en heterogen
grupp personer som utövar sin näring under högst varierande ekonomiska
förhållanden. Det kan inte vara riktigt att sådana näringsidkare som t. ex.
hantverkare, lantbrukare, handlande och författare alltid skall hålla en
ekonomisk beredskap för att kunna betala eventuella rättegångskostnader.
Det ekonomiska grundskydd rättshjälpen avser att ge bör vara lika
för alla oavsett yrke och näring. Punkt 3 i 8 § förslaget till rättshjälpslag
bör därför utgå.

I propositionen föreslås vissa ändringar i förhållande till vad som för
närvarande gäller beträffande behörighet att kunna förordnas till biträde
(19 § förslaget till rättshjälpslag) och till offentlig försvarare (21 kap. 5 §
rättegångsbalken).

1 vad gäller behörighet att kuna förordnas till biträde anför departementschefen
att det är en stor fördel att också andra personer än jurister
skall kunna komma i fråga som biträden på speciella områden och att
därför bestämmelsen bör utformas så att till biträde bör utses advokat,
biträdande jurist på advokatbyrå eller annan lämplig person. Även om vi
inte vill bestrida att det i specialfall kan vara lämpligt med person med
annan än juridisk utbildning bör huvudregeln vara att till biträde skall
förordnas person med juridisk examen. Detta bör framgå av författningstexten
genom att det anges att annan än den som avlagt för behörighet
till domarämbete föreskrivna kunskapsprov dvs. juris kandidatexamen
kan förordnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Även beträffande behörighetsfrågan i vad gäller offentlig försvarare
bör tydligare än i lagförslaget markeras att det endast är i speciella
undantagsfall som man kan frångå kravet på att advokat förordnas till
offentlig försvarare. Detta kan ske genom att den föreslagna lokutionen
”särskilda skäl” i 21 kap. 5 § 2 st. rättegångsbalken utbyts mot
”synnerliga skäl”.

I propositionen uttalar departementschefen att han finner övervägande
skäl tala för att frågor om rättshjälp som uppkommer först i samband
med att talan väcks vid domstol skall prövas av rättshjälpsnämndema. Vi
är inte övertygande om bärkraftigheten av de skäl som anförts för detta
system utan hävdar att — som nu är fallet — dessa frågor bör prövas av
domstolen. Till följd av detta ställningstagande bör domstolarna även
behålla sin befogenhet att förordna rättegångsbiträde.

1 vad gäller omfattningen av rättshjälpen uttalar departementschefen
att behov av särskild biträdeshjälp vid bodelning i regel ej föreligger. Vi är
här av annan mening och hävdar att det inte sällan i bodelningsärenden
förekommer att parterna behöver hjälp i form av biträde. Enligt vår
mening talar såväl behov som billighet för att kostnad för särskilt
förordnad skiftesman skall kunna ersättas inom den allmänna rättshjälpen.

Enligt förslaget skall centralmyndigheten — utöver att fastställa vissa

Mot. 1972:1473

5

taxor, vilken fråga vi ovan behandlat — dra upp närmare riktlinjer för
tillämpningen av rättshjälpen liksom att ge direktiv och anvisningar till
rättshjälpsnämnderna för en riktig och enhetlig rättstillämpning. 1 samband
med detta vill vi kraftigt understryka vikten av att administrativa
myndigheter icke får möjlighet att i realiteten kunna ingripa på något sätt
i funktioner som tillhör den dömande verksamheten. Detta är från
rättssäkerhetssynpunkt utomordentligt viktigt.

På vederbörande utskott torde få ankomma att utarbeta erforderlig
författningstext.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen vid behandling av propositionen 1972:4 med
förslag till rättshjälpslag m. m.

1. avslår förslaget i vad gäller inrättande av statliga allmänna
advokatbyråer,

2. avslår förslaget i vad gäller att näringsidkare skall undantagas
från rättshjälp (8 § 1 st 3. förslaget till rättshjälpslag),

3. uttalar att annan än den som avlagt för behörighet till
domarämbete föreskrivna kunskapsprov kan förordnas till
sådant biträde som avses i 21 § förslaget till rättshjälpslag
endast om synnerliga skäl föreligger,

4. uttalar att den som avlagt för domarämbete föreskrivna
kunskapsprov men icke är advokat kan utses till offentlig
försvarare endast om synnerliga skäl föreligger,

5. avslår förslaget i vad gäller införande av taxor för biträde och
offentlig försvarare,

6. uttalar att då fråga om rättshjälp uppkommer i mål och
ärenden som anhängiggörs vid domstol det bör ankomma på
domstolen att pröva frågan om rättshjälp och om förordnande
och entledigande av biträde samt

7. uttalar att rättshjälpen bör omfatta även biträdeshjälp vid
bodelning samt kostnad för särskild utsedd skiftesman vid
bodelning.

Stockholm den 3 februari 1972

HÄKAN WINBERG(m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

BO TURESSON (m)

PER-ERIK NISSER (m)
PER-OLOF STRINDBERG (m)
KURT SÖDERSTRÖM (m)

TAGE ADOLFSSON (m)
CARL ERIC HEDIN (m)

GUNNAR OSKARSON (m)