i anledning av Kungl. Maj Is proposition nr 90 angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1972/73, m. m.

Motion 1972:1700 av herrar Helén och Fälldin

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:1700

7

Nr 1700

av herrar Helén och Fälldin

i anledning av Kungl. Maj Is proposition nr 90 angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1972/73, m. m.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1972/73

Bedömningen i finansplanen av konjunkturutsikterna för budgetåret
1972/73 präglades av stor tvekan och försiktighet. Utvecklingen antogs
dock komma att bli ”uppåtriktad” under första delen av 1972. Det
antogs vidare att det internationella konjunkturuppsvinget skulle bli mera
markerat under första delen av 1973.

Det internationella läget

Det finns skäl att på nytt understryka att vårt lands ekonomi i hög
grad är beroende av den internationella konjunkturen. Därför måste varje
konjunkturbedömning för vår egen del ta det internationella läget som
utgångspunkt. Viktigast härvid är givetvis att studera läget i våra
viktigaste köparländer såsom Storbritannien, Västtyskland, Beneluxländerna,
de nordiska grannländerna, Frankrike och USA. Hur världshandeln
utvecklar sig har också stor betydelse. Den svenska exporten
uppgick 1971 till ca 38 miljarder kr., varav ca 17 miljarder gick till
EFTA-länderna och mer än 10 miljarder till EEC-länderna.

Även i den reviderade finansplanen antas att konjunkturläget i Sverige
kommer att gynnsamt påverkas av den internationella konjunkturen. Den
väntade uppgången i USA i förening med en positivare utveckling i
Västtyskland och andra delar av OECD-området lägger grunden för denna
optimism.

Tendenserna beträffande den internationella konjunkturutvecklingen
är emellertid inte entydiga och säkra. En betydande osäkerhet måste
därför fortfarande anses råda beträffande tidpunkten närden internationella
konjunkturuppgången får påtagliga effekter på vår ekonomi.

Försörjningsbalans och bytesbalans

Finansministern återkommer i den reviderade finansplanen på nytt till
kravet på extern balans. Det finns också skäl att understryka att
förmågan att upprätthålla yttre balans kommer att ha en grundläggande
betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Farhågor framförs samtidigt
för att fjolårets överskott i bytesbalansen skall förvandlas till ett
betydande underskott.

Valutaproblemen kvarstår i all sin kraft på längre sikt. Att få ett

Mot. 1972:1700

underskott redan under ett år som det innevarande med svag konjunktur
inger oro. Investeringar och tillväxt måste stimuleras, i stället för att
hållas tillbaka, om vi skall kunna undvika svåra valutasituationer i
framtiden, som antingen leder till valutakris eller till en av valutaskäl
hemmagjord konjunkturnedgång.

Balans med utlandet kan uppenbarligen endast nås via överskott i
handelsbalansen, eftersom bl. a. u-hjälpen och turismen innebär stora
valutautgifter. Det är därför oroande att handelsbalansen nu förutses
komma att försvagas med 750 milj. kr. i förhållande till föregående år.
Den svenska industrin måste ges goda möjligheter att utvecklas. Åtgärder
som stärker exportindustrins slagkraft på de internationella marknaderna
måste anses ha hög prioritet, t. ex. ökade exportkrediter.

Konjunkturbedömningen

Efterfrågeutvecklingen inom landet är alltjämt svag, även om vissa
tecken nu pekar mot en viss ökning. Den svaga interna efterfrågan
sammanhänger bl. a. med att den kommunala verksamheten inte expanderar
lika snabbt som tidigare, liksom inte heller bostadsbyggandet. I
förening med att det fortfarande råder osäkerhet om såväl styrkan som
tidpunkten för ett mera påtagligt internationellt konjunkturuppsving,
talar detta enligt vår uppfattning för att den konjunkturbedömning som
görs i den reviderade finansplanen är för optimistisk beträffande den
närmaste framtiden.

I den senaste konjunkturbarometern vill man inte sträcka sig längre i
sin bedömning än till att ”botten kan vara nådd”. Däremot anser man sig
inte kunna tala om någon vändning uppåt. ”Därtill har den mot industrin
riktade efterfrågan varit alltför svag”, heter det. Man konstaterar vidare
att produktionstillväxten åtminstone under de två närmaste kvartalen
inte beräknas föranleda någon ökning av arbetsstyrkorna. På tjänstemannasidan
kan tvärtom en fortsatt nedtrappning påräknas. Sysselsättningsläget
inger därför stark oro för hela budgetåret 1972/73.

Den ökade arbetskraftsefterfrågan, som man tidigare antagit skulle
uppkomma genom arbetstidsförkortningen, synes inte ha inträffat.
Företagen, kommunerna och landstingen har tydligen utnyttjat befintlig
överkapacitet eller ökat rationaliseringstakten. Ökade arbetsgivaravgifter
skulle i ett sådant läge leda till nya kostnadsökningar ovanpå de
kostnad sstegringar som uppstår av andra skäl. Detta kan försena
konjunkturuppgången, vilket vi bedömer som mycket allvarligt.

All modern konjunkturpolitik måste bygga på att statsmakterna har
god handlingsberedskap. Utmärkande för den svenska regeringens konjunkturpolitik
har varit att de insatta åtgärderna varit för svaga och för
sent insatta.

Sammantaget innehåller den aktuella konjunkturbilden både positiva
och negativa inslag, även om de positiva har tilltagande styrka. Bland de
negativa inslagen märks kvarstående arbetslöshet, osäkerhet beträffande
industrins kapacitet att möta en väntad exportefterfrågeökning och

Mot. 1972:1700

9

osäkerheten om industrins investeringsvilja. Vi vill också poängtera att
vändpunkten för olika ekonomiska storheter kan inträffa vid olika
tidpunkter. Det kan t. ex. dröja innan en ökning i orderingången får
effekter på sysselsättningen, eftersom företagen under en tid kan ta varor
från lager. Konjunkturbilden blir därför sällan entydig. Den senaste
OECD-rapporten visar också att man inom OECD bedömer att den
svenska konjunkturuppgången kommer senare än vad finansplanen antar.

Pris- och kostnadsutvecklingen

När ett konjunkturuppsving väl kommer till stånd, kommer de
problem som hänger samman med en fortsatt inflation i samhällsekonomin
på nytt att öka. Regeringen har ett stort ansvar för att kampen mot
inflationen förs på alla fronter.

Varje möjlighet att undvika kostnadsökningar inom den tillverkande
industrin måste sålunda tillvaratas. Den svenska exportindustrin måste
redan nu konkurrera med ett högt kostnadsläge som barlast. Nya
kostnader skulle leda till ökade svårigheter på den internationella
marknaden, även om efterfrågan skulle öka.

Nya kostnadsökningar för varor och tjänster kommer också att snabbt
slå igenom i prisbildningen på hemmamarknaden. Detta kommer i sin tur
att leda till krav på kompensation, vilka i sin tur leder till nya
kostnadsökningar. Skattesystemet späder sedan ytterligare på inflationen,
och den välkända pris- och kostnadsspiralen sätts i snabbare rörelse
uppåt.

Den svenska produktionsökningen för 1971 och 1972 blir mycket låg.
Uppgången på sammanlagt 4 % under två år motsvarar vad vi på
1960-talet hade på ett år. I fjol var produktionsökningen bara 0,3 %, dvs.
den lägsta inom OECD-ländernas ram och mindre än en tiondel av den
genomsnittliga. Detta är beklagligt både med hänsyn till de enskilda
människornas standard och möjligheterna till fortsatta nödvändiga
förbättringar i samhället.

Det är därför allvarligt om ökningstakten i varuframställningen åter
skulle tendera att hämmas av kraftiga pris- och kostnadsstegringar. Därför
ställer vi oss avvisande till att i detta konjunkturläge införa sådana nya
pålagor som driver upp kostnaderna för framställning av varor och
tjänster. Den föreslagna skatteomläggningen kommer otvivelaktigt att få
sådana verkningar. Såväl höjd mervärdeskattt och höjd löneskatt som
höjd drivmedelsskatt har direkta verkningar på konsumentpriser och
prod uktionskostnader.

Den nu något ökande efterfrågan i landet beror på konsumtionen och
inte nämnvärt på investeringarna. En höjd löneskatt skulle direkt minska
de redan svaga investeringarna och därmed på längre sikt den möjliga
förbättringen av sysselsättningen. Höjd löneskatt innebär för det första
ett vinstbortfall, som bl. a. inverkar negativt på den redan förut låga
självfinansieringsgraden, inte minst bland de mindre och medelstora
företagen. Den medför vidare ett likviditetsbortfall som också minskar

Mot. 1972:1700

10

möjligheterna att investera. För det tredje kommer sannolikt de
investeringar som vidtas att i ökad utsträckning läggas utom landet.
Dessutom verkar löneskatten så, att den särskilt drabbar arbetskraftsintensiva
företag. Med den snabba strukturomvandling som redan pågår inte
minst i Norrland — blir en pålaga av denna speciella typ därmed
också ett hot mot en riktig regionalpolitik. Förslaget om höjd löneskatt
svär direkt mot regeringens uttalanden om nödvändigheten av en snabb
expansion inom näringslivet.

Sysselsättningspolitiken

Den svaga ekonomiska aktiviteten under 1971 och den hittills
förflutna delen av 1972 har särskilt gjort sig gällande på arbetsmarknaden.
Trots de sysselsättningspolitiska insatser som vidtogs i höstas har
antalet anmälda arbetslösa under vintermånaderna uppgått till
80 000-85 000. Till detta kommer att beredskapsarbeten, omskolning
och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder haft betydligt större omfattning
än någon gång tidigare. Efterfrågan på ny arbetskraft har legat kvar
på en låg nivå.

De säsongrensade siffrorna för arbetslösheten minskade något litet på
båda sidor om årsskiftet. Senaste uppgiften visar någon uppgång.
Fortfarande är dock arbetslösheten mer än dubbelt så stor som under
senare år. Som mätare på konjunkturen visar sysselsättningssiffran att
svensk ekonomi alltjämt kämpar i motvind.

En viss stabilisering av arbetsmarknadsläget synes dock ha skett de
senaste månaderna. För att uppnå detta har dock kraftiga arbetsmarknadspolitiska
insatser utöver vad som beslöts under höstriksdagen blivit
nödvändiga. De väntade effekterna av arbetstidsförkortningen vid årsskiftet
har däremot, som redan nämnts, i stort sett uteblivit.

Den utdragna sysselsättningskrisen och den fortsatta stagnationen i
investeringar och konsumtion visar att den ekonomiska politik som vi
förordade under hösten — med bl. a. ett tillfälligt borttagande av
löneskatten och en tillfällig sänkning av mervärdeskatten — skulle ha varit
riktig. En ytterligare stimulans av den direkta efterfrågan vid denna
tidpunkt skulle ha påverkat sysselsättningen i väsentlig grad. Som
regeringens ekonomiska politik utformats har den senaste konjunkturnedgången
i stället medfört skadeverkningar långt in i framtiden, bl. a.
genom att utbyggnaden och moderniseringen av produktionsapparaten
har försummats och strävandena till regional balans motverkats.

När en uppgång i konjunkturen kommer till stånd bör detta givetvis få
en positiv effekt på arbetsmarknadsförhållandena. Man måste dock tyvärr
räkna med en betydande eftersläpning i vad gäller effekterna på
sysselsättningen. Mycket tyder därför på att ökningen i efterfrågan på
arbetskraft inte heller under resten av året och under nästa vinter
kommer att bli tillfredsställande. Risk föreligger därför för en kvarstående
mycket hög arbetslöshet, särskilt bland äldre och bland personer med
otillräcklig yrkesutbildning. Särskilda svårigheter kan också väntas för

Mot. 1972:1700

11

kvinnor och ungdom samt andra nytillträdande grupper på arbetsmarknaden.

Fortsatta arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder ter sig
därför nödvändiga för att trygga sysselsättningen under nästa vinter. Vi
hälsar därför med tillfredsställelse att arbetsmarknadsverket nu lägger
upp planer för att kunna genomföra sådana insatser. Avgörande för
arbetsmarknadsläget som helhet blir dock av allt att döma investeringsutvecklingen
och orderingången inom industri och andra varuproducerande
näringar. Den fortsatta kostnadsutvecklingen kommer här som
nämnts att spela en stor roll.

Som framhålls i den reviderade finansplanen kommer ökningen av
arbetskraftsefterfrågan troligen att växla mellan olika branscher och
näringsgrenar. Liksom hittills kommer den sannolika efterfrågan att vara
relativt sett störst när det gäller yrkesutbildad arbetskraft inom industrin.
Mot bakgrund härav är fortsatta insatser nödvändiga för att stärka
yrkesutbildningen och för att på olika sätt stimulera de arbetssökande att
i ökad utsträckning söka sig till praktiskt inriktade arbetsuppgifter. I
detta syfte behövs insatser bl. a. när det gäller att förbättra arbetsmiljön,
pröva nya löneformer och stärka de anställdas inflytande i arbetslivet.

Inte minst byggarbetslösheten är ett bevis på regeringens ryckiga
politik. Byggarbetslösheten har under den senaste konjunkturnedgången
varit mycket omfattande, särskilt om man tar hänsyn till att de
arbetsmarknadspolitiska insatserna i hög grad varit inriktade på att möta
sysselsättningssvårigheterna inom denna sektor. I viss utsträckning har
den höga arbetslösheten inom byggfacket karaktär av strukturarbetslöshet.
Detta sammanhänger bl. a. med den snabba rationalisering och
industrialisering som under senare år ägt rum inom byggnadsverksamheten.

Den här angivna utvecklingen på arbetsmarknaden kan väntas leda till
ökade regionala spänningar. För skogsbruket, som har en avgörande
betydelse för arbetsmarknadsläget i de sysselsättningssvaga områdena,
förutser arbetsmarknadsstyrelsen t. o. m. minskade sysselsättningsmöjligheter
för den personal som inte är fast anställd. En målmedveten strävan
att stärka sysselsättningsmöjligheterna i de sysselsättningssvaga regionerna
är därför nödvändig. Möjligheterna att lösa dessa sysselsättningsproblem
är enligt vår uppfattning nära förbundna med möjligheterna att
vidta de nödvändiga omställningarna inom respektive regioner.

Vi har tidigare vid årets riksdag (motion 1972:812) hemställt om ett
uttalande från riksdagens sida som stöd för den tidigare fastställda
målsättningen att regional balans skall utgöra ett övergripande mål i den
ekonomiska politiken. Detta har emellertid avvisats av riksdagsmajoriteten.
Uttalandena i den nu föreliggande reviderade finansplanen
styrker uppfattningen att inte heller regeringen nu är beredd att hålla fast
vid den redovisning av den ekonomiska politikens centrala mål som
skedde i fjol och som riksdagen då enhälligt stödde. Ökade insatser för
att stödja omflyttningen förordas nu i stället för stöd och stimulans åt
utvecklingen i områden med vikande sysselsättning.

Mot. 1972:1700

12

Budgetpolitiken

Det i statsverkspropositionen framlagda budgetförslaget för budgetåret
1972/73 innebär en förskjutning av finanspolitiken i åtstramande
riktning. En åtstramning får också anses motiverad som en beredskapsåtgärd.
Upplåningsbehovet reduceras i förhållande till innevarande
budgetår med 700 milj. kr. Enligt de kalkyler som läggs fram i den
reviderade finansplanen kommer emellertid underskottet i totalbudgeten
trots detta att uppgå till drygt 3,6 miljarder kr.

Det måste också anses angeläget att staten inte genom en lika stor
upplåning som under innevarande år försvårar för näringslivet att
förstärka sina finansiella resurser eller omintetgör kommunernas berättigade
— och i överenskommelsen med regeringen utlovade — ökade
anspråk på kapitalmarknaden. Många företag har utnyttjat de förbättrade
lånemöjligheter som funnits det senaste året enbart till att stärka sin
likviditet och inte för omedelbara investeringar. Detta är naturligt med
hänsyn till erfarenheterna av tidigare kreditåtstramningar. Det är angeläget
att åtgärder vidtas som kan tillförsäkra näringslivet ett jämnare
kapitaltillflöde och hindra en upprepning av de tidigare kraftiga
kreditåtstramningarna.

Vi vill också starkt understryka angelägenheten av att statsmakterna
nu söker bevara en viss finanspolitisk handlingsfrihet. Genomförs den
föreslagna skatteomläggningen enligt förslaget i propositionen, begränsas
möjligheterna att bedriva en aktiv finanspolitik under det närmaste året.
De konjunkturpolitiska åtgärder som vi föreslog i höstas skulle å andra
sidan nu ha gett ett betydligt vidare finanspolitiskt handlingsutrymme än
vad som faktiskt står till förfogande.

Centerpartiet och folkpartiet har i motioner till årets riksdag lagt fram
förslag som i förhållande till regeringens förslag innebär vissa förändringar
i vad gäller statens inkomster och utgifter. En viss inkomstförstärkning
uppnås om höjningen av vin- och spritskatten, maltdrycksskatten och
tobaksskatten tidigareläggs i enlighet med vad vi föreslagit i motion
1972:1696. Det får anses olämpligt att lägga sådana höjningar i
omedelbar anslutning till helger, och de föreslagna höjningarna bör därför
träda i kraft den 1 augusti 1972.

Sparsamhet och rationalisering inom den offentliga sektorn

Ansträngningar har under de senaste åren gjorts för att hålla tillbaka
statens och kommunernas investeringar och konsumtion i syfte att skapa
ökat utrymme för industrin och andra sektorer. Den offentliga utgiftsexpansionen
har emellertid trots detta fortsatt. Den överenskommelse
som nu träffats om en begränsning av de kommunala utdebiteringshöjningarna
under de närmaste två åren får ses som ett försök att
begränsa de kommunala utgiftsökningarna. Det är enligt vår uppfattning
nödvändigt att staten ålägger sig en motsvarande restriktivitet när det
gäller nya utgifter.

Mot. 1972:1700

13

Den långtidsbudget som har lagts fram i anslutning till den reviderade
finansplanen visar att utgiftskonsekvenserna av tidigare fattade beslut är
stora. Nya behov och resursanspråk måste i första hand prövas vid den
årliga budgetbehandlingen. Det är emellertid samtidigt angeläget att
denna prövning vid vissa tillfällen kombineras med en mera övergripande
översyn av de offentliga resursernas användning, särskilt i ett längre
perspektiv. Det är naturligt att en sådan uppgift anförtros åt en särskild
parlamentarisk beredning.

Vi har i andra motioner till årets riksdag (motionerna 1972:295 och
1972:401 samt 1972:812) angett riktlinjer för en sådan översyn. Denna
bör omfatta både en kartläggning av möjligheterna till omedelbara
besparingar och en analys av resursanvändningen på längre sikt samt
åtgärder för att få till stånd en snabbare rationalisering och en förbättrad
planering i den offentliga verksamheten. Vi har där lagt fram förslag om
bl. a. rambudget, arbetskraftsbudget, utbyggd regionalplanering, alternativ
planering och stabiliseringskonferenser.

Stabiliseringskonferensens huvuduppgift är att tjäna som ett forum för
överläggningar mellan regeringen och berörda parter om det samhällsekonomiska
läget och de aktuella fördelningspolitiska problemen. För att
stå fri från själva förhandlingsarbetet bör en stabiliseringspolitisk konferens
inkallas i god tid innan förhandlingarna börjar. Det är vår
uppfattning att motiven för en stabiliseringskonferens har blivit än
klarare i det ekonomiska och politiska läge som nu råder och som kan
förutses råda den närmaste framtiden.

Hemställan

Med hänvisning till vad som har anförts i motionen hemställer vi

att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 1972:90
beslutar

1. att de i propositionen 1972:95 föreslagna höjningarna av vinoch
spritskatten, skatten på maltdrycker och tobaksskatten
skall träda i kraft den 1 augusti 1972,

2. att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i syfte att uppnå
såväl omedelbara besparingar som en på längre sikt ökad
effektivitet och bättre resursanvändning inom den statliga
förvaltningen i enlighet med vad som har anförts i motionen,

3. att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad som anförts
i denna motion beträffande prisstabiliserande och sysselsättningsfrämjande
åtgärder samt beträffande riktlinjer i övrigt
för den ekonomiska politiken.

Stockholm den 15 maj 1972

GUNNAR HELÉN (fp) THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

Övrigt om motionen

Intressenter

GUNNAR HELÉN saknar porträttfoto
GUNNAR HELÉN
THORBJÖRN FÄLLDIN saknar porträttfoto
THORBJÖRN FÄLLDINCenterpartiet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket