Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1973:1990 av herr Bohman m. fl.
Motioner nr 1990—1992 är 1973
Mot. 1973
1990-1992
Nr 1990
av herr Bohman m. fl.
i anledning av Kungl. Maj ds proposition 1973:125 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1973/74, m. m.
Motionens huvudsakliga innehåll
I motionen görs gällande att de ekonomiska svårigheter som vårt land
haft under senare år främst förorsakats av den förda ekonomiska
politiken. Konjunkturnedgången och arbetslösheten har varit ”hemmagjord”.
I vad gäller den ekonomiska utvecklingen under 1973 delar
moderata samlingspartiet den bedömning som görs i den reviderade
finansplanen, nämligen att vi är på väg in i en konjunkturuppgång.
Sysselsättningssvårighetema bedöms trots detta komma att bestå. Den
ekonomiska politiken bör därför inriktas på att få till stånd en ökning av
näringslivets sysselsättningsskapande investeringar. Särskilt den mindre
företagsamhetens situation bör därvid beaktas. I fråga om prisutvecklingen
förutses en snabbare prisuppgång än i den reviderade finansplanen.
Skattepolitikens betydelse för möjligheterna att komma till rätta med
vårt lands ekonomiska svårigheter betonas. Bl. a. bör marginalskatterna
sänkas. Den offentliga sektorns expansion måste begränsas. En parlamentarisk
besparingsutredning bör tillsättas för att undersöka möjligheterna
till besparingar och rationaliseringar.
Den ekonomiska utvecklingen under 1972
Under 1972 skedde en påtaglig ökning av den ekonomiska aktiviteten
i Västeuropa liksom i Japan och USA. 1 Västeuropa ökade bruttonationalprodukten
med ca 4 procent, vilket är nästan 1 procent mer än året
innan; för hela OECD uppgick bruttonationalproduktens ökning till
nästan 6 procent eller närmare 1,5 procent mer än 1971. Konjunkturuppgången
speglas också i världshandelns utveckling. Under 1972 ökade
denna volymmässigt med ca 9 procent. Det är en omkring 4 procentenheter
snabbare ökning än under 1971.
För den svenska ekonomin blev 1972 en fortsättning av 1971 års
lågkonjunktur. Den registrerade arbetslösheten låg under hela året på en
högre nivå än året innan trots ökade insatser i form av beredskapsarbeten
och arbetsmarknadsutbildning och trots arbetstidsförkortning och utvandring;
antalet lediga platser fortsatte att sjunka under hela året.
Bruttonationalproduktens ökning stannade vid ca 2 procent. Det är
visserligen en uppgång i förhållande till 1971, då enligt årets reviderade
nationalbudget tillväxten helt uteblev, men lägre än vad som varit
normalt under 1960-talet och lägre än vad som förutsattes i 1970 års
1 Riksdagen 1973. 3 sami. Nr 1990-1992
Mot. 1973:1990
2
långtidsutredning.
I den reviderade finansplanen sägs att ”den ekonomiska utvecklingen i
Sverige under 1972 innebar en återhämtning efter konjunkturavmattningen
året innan. Återhämtningen kom till synes inom flertalet
inhemska efterfrågeområden, där effekterna av den konjunkturstödjande
ekonomiska politiken gjorde sig gällande.” Faktum är emellertid, att
utvecklingen genomgående har varit betydligt mindre gynnsam än vad
som förutsågs i t. ex. 1972 års finansplan. Den långsammare utvecklingen
av bruttonationalprodukten har redan nämnts. Uppgången i den privata
konsumtionen stannade vid 2,3 procent mot beräknade 4 procent. I fråga
om näringslivsinvesteringarna förutsattes en ökning på 9,5 procent;
utfallet blev inte mer än 6,9 procent. I själva verket är det bara de statliga
myndigheternas och ämbetsverkens investeringar som utvecklats snabbare
än beräknat.
Enligt vår uppfattning har den ekonomiska politiken under 1972 haft
blott begränsade stimulanseffekter. Enligt den reviderade nationalbudgetens
beräkningar var den offentliga sektorns kalkylerade inverkan på den
totala efterfrågan i samhället, när vissa automatiska inkomsteffekter
eliminerats, klart negativ. Det är vidare sannolikt att det beslut om en
fördubbling av arbetsgivaravgiften som regeringen genomdrev under förra
årets riksdag haft en betydande återhållande effekt på efterfrågan på
arbetskraft och alltså medverkat till att hålla arbetslösheten på hög nivå.
Vad som främst bidragit till att en viss ökning av den totala efterfrågan
ändå kom till stånd under 1972 har varit de stimulansimpulser som den
svenska ekonomin mottagit via exporten. Det kan sålunda noteras att
exportökningen volymmässigt motsvarar mer än hälften av bruttonationalproduktökningen.
Investeringsutvecklingen har under en följd av år varit otillräcklig mot
bakgrund av den ekonomiska politikens mål om snabb tillväxt, full
sysselsättning och stabila priser. I den reviderade finansplanen beskrivs
utvecklingen för 1972 som ”klart positiv” jämfört med förhållandena i
övriga västeuropeiska länder. Redan i vår motion (1973:241) med
anledning av statsverkspropositionen konstaterade vi att denna tillfredsställelse
över utvecklingen under 1972 inte var berättigad. Ökningen av
den egentliga industrins maskininvesteringar var t. o. m. lägre än under
1971 och stannade vid blott 2,5 procent. Bortser man från investeringarna
i handelsflottan, som beror på de internationella fraktprisernas
utveckling, var uppgången i fråga om näringslivets investeringar inte
större än ca 4,5 procent.
I särskilt hög grad är det de mindre och medelstora företagens
investeringsutveckling som släpat efter, vilket är allvarligt inte minst från
regionalpolitisk synpunkt. Nyföretagandet har minskat. Men också i vad
gäller de större industriföretagen kan konstateras att investeringarna i hög
grad varit defensiva, dvs. de har haft som mål snarare att åstadkomma
arbetsbesparande effektiviseringar än en ökad produktion och utvidgning
av verksamheten.
Den privata konsumtionens ökning stannade, som redan framhållits,
Mot. 1973:1990
3
vid 2,3 procent, vilket är knappt mer än hälften av vad som förutsattes i
1972 års finansplan. Inte desto mindre har denna begränsade konsumtionsökning
möjliggjorts endast genom ett minskat hushållssparande,
eftersom de disponibla inkomsterna ökade med blott 1,3 procent mätt i
fasta priser. Skattesystemet har satt en effektiv spärr för någon mer
påtaglig uppgång i den privata konsumtionen. Hushållens totala inkomster
efter skatt men före transfereringar minskade mätt till 1972 års priser
med ca 1 000 miljoner kronor.
I vad slutligen gäller prisutvecklingen stannade uppgången i konsumentpriserna
under 1972 vid 5,7 procent. Det motsvarar ungefär den
genomsnittliga prisökningen i OECD-länderna. Med tanke på den låga
aktivitet som under förra året präglade den svenska ekonomin måste
emellertid denna prisuppgång anses vara oacceptabelt hög. Det bör i detta
sammanhang också påpekas att ändringar i internationella bestämda
prislägen i förhållandevis ringa utsträckning får direkt genomslag i den
inhemska prisbildningen. Mindre än en tiondel av prisuppgången 1972
beror på en uppgång i de internationella priserna. Det är inte mer än
mervärdeskattens bidrag till prisuppgången — vid en inflation på 5
procent ökar det belopp som skall inlevereras som mervärdeskatt med ca
0,5 procentenheter, och den totala prishöjningen blir alltså ca 5,5
procent, dvs. 10 procent större än nettoprisökningen.
Utsikterna för 1973
Bedömningen av konjunkturutsikterna för 1973 är fortfarande behäftad
med betydande osäkerhet. Den internationella konjunkturuppgången
kan förväntas fortsätta, men dess varaktighet kan bli relativt kort bl. a.
därför att allt fler länder lägger om den ekonomiska politiken i restriktiv
riktning. Den svenska ekonomin torde emellertid, i varje fall under
återstoden av 1973, komma att påverkas av stimulansimpulser via
exportindustrin. Inte desto mindre är den svenska konkunkturbilden
splittrad.
Enligt vår bedömning finns det anledning att räkna med att
sysselsättningsproblemen i vårt land även fortsättningsvis kommer att
vara betydande, om en omläggning av den ekonomiska politiken inte
kommer till stånd. Bl. a. på grund av lönekostnadernas snabba utveckling
torde näringslivet komma att fortsätta en restriktiv anställningspolitik.
Inte minst arbetsgivaravgiftshöjningama bidrar till detta. De förslag som
framlagts av den s. k. Åmanska utredningen kan komma att ytterligare
skärpa denna restriktiva inställning. Vi har alltså att räkna med att
näringslivet — för att hålla balansen mellan kostnader och utgifter —
alltmer kommer att eftersträva att minska behovet av arbetskraft genom
investeringar i arbetsbesparande maskiner. Det skall noteras att den totala
arbetslösheten, dvs. registrerade arbetslösa plus genom beredskapsåtgärder
sysselsatta, hittills under 1973 varit högre än under motsvarande
månader 1972 trots arbetstidsförkortningen och en betydande utvandring.
Mot. 1973:1990
4
Det torde stå klart att bostadsinvesteringama kommer att fortsätta att
sjunka. I den reviderade finansplanen förutses en nedgång med 4,5
procent. Även om en ökning skulle ske i fråga om näringslivets
byggnadsinvesteringar och småhusbyggandets andel av det totala bostadsbyggandet
kommer att öka, är det inte sannolikt att detta motverkar det
minskade behovet av byggnadsarbetare för bostadsbyggande. Byggnadsarbetslösheten
kan sålunda med fortsatt socialdemokratisk politik förväntas
stanna på hög nivå.
Särskilt inom den mindre och medelstora företagsamheten är pessimismen
inför framtiden utbredd. Så länge den hittillsvarande ekonomiska
politiken och näringspolitiken fullföljs, är det inte realistiskt att räkna
med någon mer påtaglig sysselsättningsuppgång inom denna sektor.
De totala resurserna under 1973 beräknas i den reviderade finansplanen
öka med 5 procent. Detta vore en i förhållande till de senaste
årens utveckling mycket betydande ökning, och det kan långtifrån
uteslutas att prognosen är alltför optimistisk. Den totala produktionsökningen
kan bl. a. komma att hämmas genom att den tyngsta
efterfrågekomponenten — den privata konsumtionen — ökar mindre än
de förutsedda 4,5 procenten. Vi finner det bl. a. sannolikt att prisuppgången
under 1973 kommer att bli större än vad man räknar med och att
därigenom ökningen av de reala disponibla inkomsterna blir mindre och
drar ner den förutsatta ökningen av den privata konsumtionen. En
prisuppgång på 7 å 8 procent förefaller oss mer realistisk än de 6 procent
finansministern förväntar.
Enligt den reviderade finansplanen skall näringslivsinvesteringarna
under 1973 öka med 7,5 procent. Industriinvesteringarna förutses stiga
med 8 procent. Utan tvivel vore en sådan investeringsuppgång önskvärd.
Från samhällsekonomisk synpunkt finns ett särskilt behov av investeringar
i nya företag och anläggningar, som kan ge ökad sysselsättning.
Ingenting tyder emellertid för närvarande på att regeringen är beredd att
lägga om den ekonomiska politiken och näringspolitiken på sådant sätt
att den svaga investeringstrenden sedan mitten av 1960-talet skall kunna
brytas.
De ekonomiska perspektiven på längre sikt
Moderata samlingspartiet har i sina ekonomisk-politiska motioner
under en följd av år betonat de långsiktiga aspekterna på vårt lands
ekonomiska svårigheter. Sedan mitten av 1960-talet har den ekonomiska
tillväxttakten dämpats. Priserna har däremot tenderat att stiga allt
snabbare. Vidare har en trendmässig ökning av arbetslösheten kunnat
noteras.
Vi har gjort gällande att bakom denna utveckling ligger den offentliga
sektorns alltför snabba expansion. De privata investeringarnas andel av
bruttonationalprodukten har sjunkit. Under perioden 1960—1965 gick i
genomsnitt 11,7 procent av de samlade resurserna till privata investeringar;
under perioden 1966—1971 var motsvarande siffra 10,3 procent.
Mot. 1973:1990
5
Nedgången kan synas liten men visar i realiteten att de privata
investeringarna under den senare perioden i stort sett stagnerat. Under
hela femårsperioden ökade de privata investeringarna — exkl. bostadsinvesteringar
— inte med mer än 2 procent, eller med i genomsnitt knappt
0,4 procent per år. Den offentliga sektorn har tagit i anspråk en växande
andel av de samlade resurserna och därigenom minskat utrymmet för
produktiva, resursskapande investeringar.
På sikt är ett lands ekonomiska utveckling direkt beroende av de
avsättningar som görs för investeringsändamål — ju lägre investeringsnivå,
desto lägre tillväxttakt. I särskilt hög grad gäller detta givetvis näringslivsinvesteringarna.
Genom att ökande bördor lagts på näringslivet — inte
minst i form av stigande sociala kostnader — har lönsamheten minskat
och självfinansieringsförmågan försämrats. Investeringsförmågan har gått
ner. Som en följd av detta har också sysselsättningen inom industrin i
förhållande till den totala sysselsättningen minskat påtagligt sedan mitten
av 1960-talet.
Särskilt allvarlig är enligt vår mening nedgången i fråga om nyföretagandet.
Ofta byggs nya företag upp kring en innovation eller
uppfinning. Så har många av dagens storföretag tillkommit. Ett lägre
nyföretagande kan alltså leda till att nya idéer långsammare eller inte alls
får en praktisk tillämpning. Förnyelseprocessen sker främst bland de
mindre och medelstora företagen. I en värld där den tekniska utvecklingen
löper allt snabbare kan dagens tendens, särskilt på längre sikt, leda
till att Sverige får allt svårare att hävda sig i den internationella
konkurrensen. Det bristande nyföretagandet har framför allt drabbat den
yngre arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter; nedläggningen av företag,
som också ökat till följd av den ekonomiska politiken, har drabbat främst
den äldre arbetskraften.
Skattesystemet och framför allt de höga marginalskatterna har
påtagligt bidragit till denna utveckling. För den enskilda människan ter
det sig allt mindre lönsamt att arbeta, spara, ta initiativ och ägna sig åt
företagsamhet. De höga marginalskatterna har också bidragit till att
påskynda penningvärdeförsämringen. Den genomsnittlige, heltidsarbetande
inkomsttagaren betalar i dag ca 60 procent av varje nyförtjänad korna
i skatt. Löneökningar av storleksordningen 10 procent skulle behövas
enbart för att kompensera tidigare prisstegringar. Men löneökningar av
sådan storlek kan inom ramen för rådande produktivitetsutveckling inte
klaras utan ännu snabbare prisstegringar. Skattesystemet har med andra
ord lett till minskad prisstabilitet i den svenska ekonomin.
Skattesystemet har också medfört att det för den enskilde blivit allt
mindre kvar av uppnådda löneökningar. Beräkningar visar att den
genomsnittlige industriarbetaren knappast fått någon real inkomstförbättring
efter skatt under de senaste fem åren. Den konsumtionsökning
som ändå kommit till stånd kan nästan helt förklaras med ökade
inkomstöverföringar och sociala bidrag. Det är bl. a. mot denna bakgrund
utomordentligt anmärkningsvärt att det i den reviderade finansplanen
inte nämns något om sambandet mellan skatter och löner inför de
Mot. 1973:1990
6
kommande avtalsförhandlingarna och om hur löntagarna skall kunna ges
en rimlig reallöneökning efter skatt.
Allt vidare kretsar inom det svenska samhället känner i dag osäkerhet
inför framtiden. Vi har fått en ny otrygghet. Den enskilde inkomsttagaren
känner oro inför möjligheten att förlora sitt arbete. Företagarna är
pessimistiska inför sina framtida arbetsvillkor. Det framstår allt klarare
att regeringens ekonomiska politik och näringspolitik har misslyckats. I
stället för att tillgripa generella stimulansåtgärder för att vända utvecklingen
har regeringen alltmer inriktat sig på selektiva punktinsatser.
Regeringens förslag om inköp av aktier i näringslivet med medel från
AP-fonden är, om det vinner riksdagens bifall, ytterligare ett steg i
riktning mot en alltmer politiskt centralstyrd ekonomi. Regeringen vill i
motsats till kapitalmarknadsutredningen inte ha några spärregler i fråga
om möjligheterna till aktieköp i enskilda företag och vill dessutom utan
riksdagens hörande kunna öka de medel som står till förfogande för
aktieköp. Mot kapitalmarknadsutredningen har regeringen som uttryckligt
motiv för sitt förslag åberopat de politiska styrnings- och dirigeringseffekter
som därmed kan åstadkommas.
I jämförelse med andra länder i Västeuropa har Sveriges ekonomiska
politik lett till att vi under senare år haft en väsentligt långsammare
ekonomisk utveckling. För perioden 1971 — 1972 stannade tillväxten i
Sverige vid sammanlagt ca 2 procent. Under samma period var motsvarande
siffra för Västeuropa 7 procent. Hade Sverige kunnat hålla samma
tillväxttakt hade folkhushållet i dag förfogat över omkring 10 miljarder
kronor mer än vad nu varit fallet. Figur 1 ger en målande illustration av
ett förlorat år i svensk ekonomi.
PTT* |
|
|
V |
|
|
|
|
|
v v. N • |
|
|
ssi |
| V |
|
|
|
|
| 'O |
Sverige
r
i .'.i
M
SÄ
44
7
6
5
4
3
2
1
68 69 70 71
72
Europeiska OECD
69 70 71
Figur 1: Bruttonationalproduktens procentuella ökning 1968-1972 i Sverige och
europeiska OECD. Källa: 1973 års reviderade nationalbudget.
Krav på den ekonomiska politiken
Den ekonomiska politiken måste enligt vår uppfattning med kraft
inriktas på följande mål:
Mot. 1973:1990
7
ökad ekonomisk tillväxt,
ökad sysselsättning,
prisstabilitet,
regional balans.
För att dessa övergripande mål skall kunna uppnås krävs:
begränsning av den offentliga sektorns tillväxt,
ett rimligt skattesystem.
En ökning av sysselsättningen förutsätter att näringslivet får möjligheter
att öka sina investeringar. Näringspolitiken måste inriktas på att
stimulera ett ökat nyföretagande och investeringar i nya anläggningar.
Detta kräver i sin tur garantier för en tillfredsställande lönsamhet och
förbättring av näringslivets självfinansieringsförmåga. För detta syfte har
vi i annat sammanhang begärt att en plan skall utarbetas för en avveckling
av löneskatten. För att stimulera sysselsättningen inom stödområdet har
vi vidare förordat att i avvaktan härpå arbetsgivaravgiften inom detta
område snarast skall sänkas med två procentenheter.
Regeringens åtgärd att tillsammans med kommunisterna genom
löneskattehöjning öka kostnadsbelastningen i ett näringsliv som på grund
av låg lönsamhet inte kan skapa erforderliga arbetstillfällen framstår i dag
som om möjligt än mer orimlig än förra året. Som vi framhållit i vår
motion 1973:241 måste takten i arbetsgivaravgiftens avveckling emellertid
bli beroende av det aktuella konjunkturläget och möjligheterna att
hålla erforderlig beredskap mot en ekonomisk överhettning. I rådande
konjunkturfas och med hänsyn till den lättnad i kostnadsläget som vårt
förslag att sänka AP-uttaget med en procentenhet innebär bör för
närvarande en avveckling av löneskattehöjningen anstå. Det är emellertid
angeläget att dess värsta olägenheter elimineras. För detta ändamål har vi
begärt att en snabbutredning ges i uppdrag att undersöka bl. a.
möjligheterna att ge arbetsintensiva företag och/eller branscher en lägre
löneskatt.
Bl. a. med syfte att åstadkomma en bättre lönsamhet för näringslivet
och att öka dess självfinansieringsförmåga har vi vidare — senast i vår
motion 1973:1690 — begärt en sänkning av ATP-uttaget och att detta för
perioden fram till 1979 skall sättas till 9,5 procent.
Särskilt de mindre och medelstora företagens arbetsvillkor måste
förbättras. Nödvändigt är inte minst att deras försörjning med riskkapital
tryggas. Som vi under flera år yrkat bör avdragsgilla självfinansieringsfonder
liksom utbildnings- och omställningsfonder skapas. Familjeföretagens
kapitalförsörjningsproblem i samband med arvskiften måste lösas.
För att underlätta de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning
bör vidare återlånerätten till AP-medel vidgas. Medel ur AP-fonden
bör kanaliseras till näringslivet genom finansieringsinstitut av typ AB
Företagskredit och AB Industrikredit. Den ekonomiska politiken måste
stimulera till ett ökat nyföretagande. Möjligheterna till bl. a. skattelättnader
för nystartade företag bör utredas.
Mot. 1973:1990
8
Vi vill i detta sammanhang också peka på nödvändigheten av en
balanserad användning av finans- och kreditpolitiska verktyg i
konjunkturpolitiken. Ett upprepande av 1970 års s. k. idiotstopp på
kreditmarknaden måste undvikas.
Den ökning av näringslivets investeringsaktivitet som är nödvändig för
att den fulla sysselsättningen på sikt skall kunna upprätthållas förutsätter
att statens och kommunernas krav på de samlade resurserna begränsas.
Den kraftiga ökning av det allmännas utgifter som pågått under lång tid
kan inte fortsätta. Sparsamhet med skattemedel är ett oeftergivligt krav.
För att undersöka möjligheterna till besparingar och rationaliseringar
inom den offentliga sektorn har vi från moderata samlingspartiet, bl. a. i
vår motion 1973:241, förordat tillsättandet av en parlamentarisk
besparings- och rationaliseringsutredning.
Sparsamhet med skattemedel är också en av förutsättningarna för att
ett rättvist skattesystem skall kunna skapas, som stimulerar till arbete,
sparande, initiativ och företagande. De orimligt höga marginalskatterna
som bl. a. medverkat till att påskynda penningvärdeförsämringen måste
sänkas. I vår motion 1973:241 yrkades att riksdagen skulle fatta
principbeslut om en fyraårsplan för marginalskattesänkningar fr. o. m.
den 1 januari 1974. Det krävdes vidare att 1972 års skatteutredning
skulle få i uppdrag att lägga fram förslag till detaljutformning av planen i
sådan tid att förslaget kunde behandlas av innevarande års höstriksdag.
Riksdagsmajoriteten var emellertid inte villig att fatta ett principbeslut
om successiva marginalskattesänkningar. Vårt yrkande avslogs sålunda.
I en reservation till majoritetens beslut anförde våra ledamöter i
skatteutskottet (bet. 1973:19) följande.
Den 1 januari 1971 trädde ett nytt skattesystem i kraft. Vid
riksdagsbehandlingen var moderata samlingspartiet det enda demokratiska
parti som gick emot omläggningen och krävde, förutom en
revidering av regeringsförslaget, att en förutsättningslös och allsidig
skatteutredning skulle tillsättas. Dessa krav avslogs.
I april 1972 lade regeringen fram ett nytt förslag till justeringar i
statsskatteskalan. Dessa skulle enligt förslaget finansieras genom en
höjning av mervärdeskatten. Skattehöjningen kunde emellertid inte
accepteras av de icke-socialistiska partierna. För att få igenom förslaget
anslöt sig regeringspartiet till kommunistmotionen 1972:1697 rörande en
höjning av skatten på arbetskraft, löneskatten.
I regeringsförslaget till viss justering av statsskatteskalan uppgavs att
de effekter som åsyftats med 1970 års skatteomläggning genom förslaget
skulle kunna anses återvunna för inkomsttagare upp till ca 35 000
kronors årsinkomst. Som visas i motionen 1973:241 av herr Bohman
m. fl. har inte en enda inkomsttagare erhållit full kompensation för
skattehöjningarna under 1971—1972. Tvärtom får flertalet inkomsttagare
genom det hårda skattetrycket uppleva en ytterligare försämring av sin
levnadsstandard under år 1973. Av motionen framgår att inte heller
marginalskattesituationen har förbättrats för de vanliga inkomsttagarna.
Tvärtom är marginalskatten i skiktet 25 500—30 000 kronor beskattningsbar
inkomst oförändrat hög eller 57,6%. För inkomsttagare med
beskattningsbara inkomster mellan 30 000—52 000 kronor har marginalskatten
stigit från 59,4 % till 62,4 %.
Mot. 1973:1990
9
Riksdagsmajoritetens avslag på en plan för marginalskattesänkningar
innebär att den orimliga marginalskattesituationen för de vanliga inkomsttagarna
kvarstår. För den genomsnittlige industriarbetaren betyder
detta att möjligheterna till att uppnå en reallöneförbättring under de
kommande åren är praktiskt taget obefintliga. Framför allt för barnfamiljerna
är lönsamheten av ett ”extraknäck” särskilt låg genom de
nuvarande bidragsreglernas utformning.
Kravet på en plan för marginalskattesänkningar får inte överges. Allt
fler inkomsttagare kommer upp i inkomstlägen där 60 procent eller mer
av en inkomstökning går bort i skatt. Den genomsnittlige industriarbetaren
har fått uppleva en kraftig skärpning av progressionen under de
senaste åren. Det kan inte vara rimligt att en vanlig inkomsttagare skall
tvingas avstå till stat och kommun mer än vad han själv får behålla av ett
extraarbete eller en löneförhöjning. Hela syftet med en progressiv
inkomstbeskattning förfelas om flertalet inkomsttagare befinner sig i
inkomstlägen där progressionen är som brantast. Vi vidhåller därför vårt
tidigare yrkande att riksdagen måtte fatta ett principbeslut om en plan
för marginalskattesänkningar. Ett avslag på ett sådant yrkande innebär
ett nej till stora inkomsttagargruppers berättigade krav på en ökad
konsumtionsstandard. Vi har också begärt att en fyraårig skattesänkningsplan
skall utarbetas.
Ökad uppmärksamhet måste ägnas åt penningvärdeförsämringen. På
sikt är det inte möjligt att åstadkomma prisstabilitet genom att tillgripa
prisstopp och andra prisreglerande åtgärder — det går möjligen att genom
sådana åtgärder under en kortare tid skjuta prishöjningarna framför sig.
Endast genom generella ekonomisk-politiska åtgärder kan inflationen i
längden bemästras. Det gäller därvid bl. a. att undvika att en överefterfrågan
uppstår under uppåtgående konjunkturer och att medverka till en
kostnadspressande konkurrens och till effektivitetsbefrämjande investeringar.
Möjligheterna att sänka livsmedelspriserna genom en differentiering
av mervärdeskatten bör undersökas.
Ovan nämnda åtgärder har framför allt verkan på längre sikt. De är
nödvändiga därför att vårt lands ekonomiska problem till stor del är av
långsiktig karaktär. Redan beslut i enlighet med de här skisserade
riktlinjerna skulle emellertid sannolikt innebära en omedelbar stimulanseffekt.
Inte minst skulle sådana beslut vara psykologiskt välgörande,
därför att de skulle visa fram mot ett ekonomiskt nytänkande.
Vid sidan av dessa åtgärder är det dock också nödvändigt med insatser
med sikte på att klara akuta, aktuella svårigheter. Enligt vad vi ovan
anfört finns det anledning att räkna med att sysselsättningsläget inom
byggbranschen kommer att vara ansträngt även om en påtaglig konjunkturuppgång
kommer till stånd. Direkta sysselsättningsstödjande insatser
blir därför nödvändiga. Åtgärder för att stimulera till ett ökat egnahemsoch
småhusbyggande bör därvid komma i fråga liksom stöd till
ombyggnads- och reparationsarbeten. Det särskilda investeringsavdraget
för byggnadsinvesteringar bör förlängas.
Fortsatta arbetsmarknadspolitiska insatser kommer också att bli
Mot. 1973:1990
10
nödvändiga. Arbetsförmedlingarnas möjligheter att medverka till att
finna sysselsättning åt arbetslösa tjänstemän och akademiker måste
förbättras.
Kravet på sammankallande av en stabiliseringspolitisk konferens med
representanter för regeringen, de demokratiska oppositionspartierna och
arbetsmarknadens parter är enligt vår uppfattning fortfarande aktuellt.
En uppgift för en sådan konferens bör vara att undersöka hur
arbetstagarna skall kunna beredas en rimlig reallöneförbättring efter skatt
inom ramen för det löneutrymme som bl. a. den internationella
konkurrensen skapar. En annan uppgift kan vara att skapa en högre
konjunkturberedskap med bl. a. sparstimulerande åtgärder.
Sammanfattningsvis innebär våra krav:
1. Regeringen bör kalla representanter för oppositionspartierna samt
parterna på arbetsmarknaden till överläggningar om den ekonomiska
politiken.
2. Den ekonomiska politiken måste i högre grad inriktas på att
återställa full sysselsättning och att bevara penningvärdet. Härför
erfordras en bättre konjunkturpolitisk beredskap samt snabbt insatta
insatser av finanspolitisk, skattepolitisk och näringspolitisk natur.
3. En parlamentarisk besparingsutredning bör tillsättas med uppgift
att granska den offentliga sektorns expansion, föreslå besparings- och
rationaliseringsåtgärder, klarlägga vad som behöver göras för att bryta
den hittillsvarande automatiken i det allmännas utgiftsutveckling.
4. För att minska byggarbetslösheten bör åtgärder vidtagas bl. a. för
att stimulera ett ökat småhusbyggande och ökad reparations- och
ombyggnadsverksamhet. Arbetsförmedlingarnas möjligheter att klara
bl. a. tjänstemännens och de yngre akademikernas sysselsättningsproblem
måste förbättras.
5. Särskilt den mindre och medelstora företagsamhetens situation
måste förbättras. Återlånerätten från AP-fonden bör ökas och ytterligare
medel kanaliseras till näringslivet bl. a. genom AB Industrikredit och AB
Företagskredit. Möjligheterna att genom skattelättnader stimulera till ett
ökat nyföretagande bör utredas.
6. För att motverka den ökade regionala obalans, som en konjunkturuppgång
enligt all erfarenhet kan komma att medföra, fordras höjd
handlingsberedskap, innefattande bl. a. sänkt eller avvecklad arbetsgivaravgift
i stödområdet.
7. Åtgärder bör vidtagas för att uppmuntra enskilt sparande. På
kreditpolitikens område är det nödvändigt att restriktioner såsom det
s. k. ”idiotstoppet” 1970 med svåra återverkningar för särskilt de mindre
företagen undviks. En bättre balans skall eftersträvas mellan finanspolitik
och penningpolitik. Den långa kapitalmarknadens funktionsförmåga
måste återställas.
I annan motion har vi framfört krav på skattepolitikens område.
Mot. 1973:1990
11
Hemställan
Med anledning av vad ovan anförts hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t ger till känna vad som i motionen
anförts beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken.
Stockholm den 15 maj 1973
GÖSTA BOHMAN (m)
STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) CARL ERIC HEDIN (m)
ALLAN HERNELIUS (m) ASTRID KRISTENSSON (m)
ERIC KRONMARK (m) BLENDA LJUNGBERG (m)
TAGE MAGNUSSON (m) N. YNGVE NILSSON (m)
i Borås i Trobro
PER PETERSSON (m) G. IVAR VIRGIN (m)
i Gäddvik











Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket