i anledning av Kungl. Maj ås proposition 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd, m. m.
Motion 1973:2029 av herr Helén m. fl.
Motioner nr 2029-2030 år 1973
Mot. 1973
2029—203C
Nr 2029
av herr Helén m. fl.
i anledning av Kungl. Maj ås proposition 1973:129 med förslag till lag om
anställningsskydd, m. m.
En lag mot obefogad uppsägning har länge varit ett krav från
folkpartiet. Den första motionen med det kravet väcktes från fp-håll
redan 1957. Sedan dess har utförligt argumenterats för en sådan
lagstiftning i återkommande folkpartimotioner till riksdagen. Det är
därför mycket tillfredsställande att ett förslag nu föreligger och att
tryggheten i anställningen därigenom kan stärkas. Mot denna bakgrund är
det självklart att folkpartiet biträder propositionen.
Den situation som i dag råder på arbetsmarknaden och de snabba
förändringarna som kan förutses har bl. a. medfört att berättigade krav
rests på ökad anställningstrygghet. Även om man då väljer att via
lagstiftning tillförsäkra i stort sett alla arbetstagare samma anställningstrygghet,
som andra grupper anställda redan tillerkänts genom träffade
kollektivavtal och trygghetsavtal, är det ofrånkomligt att anställningstrygghetens
reella innehåll bäst garanteras om förutsättningar skapas för
uppbyggnad av solida, framgångsrika företag. Den nyligen avlämnade
metallmanufakturutredningen (SOU 1973:30) framhåller bl. a.: ”den
viktigaste faktorn när det gäller att så långt möjligt undvika negativa
konsekvenser för samhälle och enskilda är förekomsten av livskraftiga
företag. Den låga lönsamhetsnivån som många av branschens företag
uppvisar är därför ägnad att inge oro” (s. 201). Utredningen säger vidare
på samma sida: ”När vi på detta sätt poängterar lönsamhetens betydelse
är detta således grundat på uppfattningen att avsevärda satsningar är
nödvändiga för att säkra anställningstryggheten och en god arbetsmiljö.”
En lag mot obefogad uppsägning är inget alternativ till den grundläggande
anställningstrygghet som bara ekonomiskt stabila företag kan ge utan
endast ett komplement.
Skillnader mellan utredning och proposition
Mellan förslaget från den Åmanska utredningen och propositionen
finns vissa skillnader. Det är tillfredsställande att en del starkt kritiserade
förslag i utredningens betänkande rättats till i det förslag som nu
föreläggs riksdagen. Det gäller bl. a. följande inslag i lagförslaget:
1. Turordningen mellan anställda skall vid uppsägning baseras på antal
år i företaget. (Uppsägningstidens längd däremot på den anställdes ålder.)
Utredningsmajoriteten hade föreslagit att turordningen skulle göras upp i
varje kollektiv för sig. Den som på grund av befordran byter fackförening
skulle inte ha kunnat tillgodoräkna sig de år han dittills varit anställd.
1 Riksdagen 1973. 3 sami. Nr 2029-2030
Mot. 1973:2029
2
Mot den utformningen reserverade sig TCO:s representant i utredningen.
Denna absurditet har nu försvunnit i regeringens lagförslag.
2. Den som arbetat kortast tid i ett företag måste i princip lämna sin
anställning först vid inskränkningar i driften. Som komplement till denna
grundregel läggs i propositionen emellertid fram kravet på tillräckliga
kvalifikationer för att sköta de arbetsuppgifter det gäller. Det betonas
också att de lagregler som konstrueras för att reglera turordningen inte
alltid blir helt rättvisa, varför de föreslås bli dispositiva, dvs. gälla om inte
annat avtalats.
3. När det gäller provtjänstgöring har det skett en uppmjukning, som
gör sådan möjlig om överenskommelse därom träffats mellan de
avtalsslutande parterna.
4. Serien av hänvisningar från den ena paragrafen till den andra i
utredningens lagförslag gjorde lagen svårgripbar och därför besvärlig
särskilt för småföretagare. 1 propositionen finns en klar strävan att
förenkla och förtydliga lagförslaget. 1 långa stycken är det helt nyskrivet.
Ändringarna överensstämmer med synpunkter som framförts i remissvaren
från bl. a. TCO, SAF och SHIO och måste uppfattas som
tillrättalägganden av en del oformligheter i utredningsförslaget.
De ekonomiska konsekvenserna för de mindre företagen
En allvarlig svaghet i både utredningens betänkande och regeringsförslaget
är dock att de ekonomiska konsekvenserna för företagen inte
klarlagts. Det råder inget tvivel om att de längre uppsägningstiderna
innebär en avsevärt ökad latent löneskuld. För ett stort företag kan
denna belastning vara relativt lättare att bära än för ett mindre företag.
De ekonomiska säkerhetsmarginalerna är t. ex. oftast större i de stora
företagen på grund av diversifierad tillverkning och större möjligheter till
fondavsättningar och andra soliditetsförstärkningar. För de mindre
företagen däremot finns det anledning att på ena eller andra sättet
åstadkomma en förstärkning av soliditeten, som kan kompensera den
latenta löneskulden.
Folkpartiet har bl. a. i detta syfte lanserat tanken på uppbyggnad av
s. k. trygghetsfonder. Avsikten är att stärka de mindre och medelstora
företagens motståndskraft och därmed öka tryggheten för de anställda.
Förslaget om trygghetsfond innebär bl. a. att varje företag — oberoende
av verksamhetsform — med mindre än 250 anställda skall ha rätt att göra
avsättningar till en trygghetsfond. Fondavsättningen skall vara skattefri
och varje år uppgå till maximalt förslagsvis 50 procent av vinsten före
skatt. För att trygghetsfonden skall kunna utnyttjas av alla företag
föreslår vi att företag med mindre än 50 anställda skall ha rätt att i stället
för att betala in löneskatten till staten avsätta ett motsvarande belopp till
trygghetsfonden. Därigenom får också de företag som har en låg
lönsamhet en möjlighet att bygga upp tryggheten för framtiden.
En liknande tanke framförs i SHIO:s remissyttrande. Av den anledningen
kommenteras uppslaget utan ställningstagande av departements
Mot. 1973:2029
3
chefen endast med hänvisning till att företagsskatteberedningen har att
överväga företagens totala skattebelastning. Även om denna kommittés
direktiv ger utrymme för övervägande av detta slag, är kravet på en
kompensation för de mindre företagen så överhängande att vi inte anser
det tillrådligt att avvakta till dess utredningen framlagt sitt slutbetänkande
och proposition därpå kan avlämnas. Riksdagen bör därför i
skrivelse till regeringen kräva att ett förslag med förtur utarbetas av
företagsskatteberedningen så att ett förslag kan föreläggas vårriksdagen.
Lagens tillämpningsområde
Lagen om trygghet i anställningen skall enligt dess första paragraf gälla
alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst. Till skillnad från utredningsförslaget
följer emellertid efter denna mening i propositionens lagförslag
fyra grupper av anställda eller anställningsformer, som utgör undantag.
Bland dessa undantag finns ”arbetstagare med företagsledande eller
därmed jämförlig ställning”. Detta undantag motiveras av departementschefen
med att de i praktiken har en utpräglad arbetsgivarfunktion.
Vidare nämns som motiv att ”löneförmåner och andra anställningsförhållanden
är som regel sådana att det från sociala skyddssynpunkter inte
finns något framträdande behov av att tillskapa anställningsskydd för
dem lagstiftningsvägen”. Det måste anses vara en för långtgående slutsats.
Om denna kategori arbetstagare undantas, betyder det att de lämnas helt
utan skydd mot obefogad uppsägning. Det innebär en allvarlig försämring
mot nuvarande förhållanden. För närvarande torde rättspraxis vara den
att saklig grund för en uppsägning måste föreligga även för kategorier
arbetstagare som inte omfattas av avtal. Efter det att det nu föreliggande
lagförslaget trätt i kraft blir situationen en annan, eftersom denna grupp
av arbetstagare lämnas utanför lagen och därmed bestämmelsen om att en
uppsägning skall vara sakligt grundad.
Till detta bör även läggas vad utredningen själv anför om sitt fortsatta
arbete: ”Utredningen kommer att närmare beröra den offentliga specialregleringen
i sitt nästa betänkande, som bl. a. omfattar författningsändringar
på grund av den föreslagna lagen om anställningsskydd” (SOU
1973:7 s. 168). Ett fullföljande av den i propositionen fastlagda
uppfattningen att arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig
ställning skall ställas utanför lagen kommer att innebära väsentliga
förändringar i gällande statstjänstemannalag och kommunaltjänstemannastadga,
varigenom en stor grupp stats- och kommunalanställda kommer
att förlora den anställningstrygghet som nuvarande bestämmelser tillförsäkrar
dem.
LO:s, TCO:s, SACO:s och Kommunförbundets representanter i utredningen
var ense om att ovannämnda kategori arbetstagare skulle omfattas
av lagen. Då propositionen på denna punkt strider mot denna klart
uttalade uppfattning och även mot ett företagsdemokratiskt synsätt anser
vi att punkt 1 i 1 § bör utgå.
Mot. 1973:2029
4
Förfarande vid varsel
Sorn framgår av propositionen föreslog utredningen att varsel om
tilltänkt åtgärd skall lämnas till arbetstagarens organisation, om icke
arbetstagaren motsätter sig detta. Tre ledamöter av utredningen, LO:s
och TCO:s företrädare, reserverade sig dock mot förslaget och krävde i en
gemensam reservation att den fackliga organisationen alltid skall varslas
och ha rätt till överläggningar med arbetsgivaren. Denna regel skulle gälla
även då en tilltänkt åtgärd avsåg en oorganiserad arbetstagare. I både
majoritetens och reservanternas förslag ingick det alltså att årbetstagaren
alltid skulle underrättas om den tilltänkta åtgärden.
I propositionen föreslås nu i 31 § att endast arbetstagarorganisationen
skall varslas. Vidare föreslås att varsel skall lämnas till den arbetstagarorganisation
”till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av
kollektivavtal, såvitt gäller berörd arbetstagarkategori”. Vidare kan den
situationen uppstå att en minoritetsorganisation på arbetsmarknaden,
som inte står i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren, berövas
överläggningsrätten för sina medlemmar genom att den icke har rätt att
bli varslad av arbetsgivaren om en tilltänkt åtgärd som berör organisationens
medlem. En annan organisation än hans egen skulle då företräda
honom inför arbetsgivaren. Det synes oss rimligt att varsel lämnas till den
arbetstagarorganisation vari arbetstagaren är medlem. Därigenom tillförsäkras
den enskilde arbetstagaren lättast det stöd och den hjälp som kan
behövas i frågor som rör hans anställningstrygghet. Är arbetstagaren ej
medlem i någon facklig organisation bör dock varsel om åtgärder som
avses i 29 § 3—7 lämnas på sätt propositionen föreslår. Gäller det fråga
om uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden eller
avskedande, bör arbetsgivaren i förväg underrätta den berörde arbetstagaren.
Vi föreslår den lydelsen av 31 § som framgår av nedanstående
yrkande.
Saklig grund
Fråga har i den allmänna debatten uppkommit, om departementschefens
skrivning på s. 125 i propositionen kan tolkas dels som intäkt för
att deltagande i legal strejk i vissa fall skulle kunna utgöra saklig grund
för avskedande, dels också om inte samma yttrande under alla förhållanden
stämplar deltagande i illegala strejker på samma sätt. Vi utgår ifrån
att detta icke varit avsikten, och för att undanröja varje anledning till
missförstånd bör utskottet genom en entydig skrivning eliminera den
påpekade oklarheten. Deltagande i legal strejk kan självklart aldrig utgöra
saklig grund för uppsägning. I fråga om olovlig strejk kan deltagande vara
en grund för avskedande när det rör sig om någon som agiterat för eller
eljest spelat en framträdande roll vid en allvarlig konflikt. 1 övriga fall bör
hittillsvarande praxis gälla till dess arbetsrättskommittén genomlyst
frågorna och lagt fram sina förslag.
Mot. 1973:2029
5
Den äldre arbetskraften
Lagförslaget om längre uppsägningstid för äldre arbetstagare är helt
riktigt. För dem som går utan arbete kan emellertid denna regel få till
följd att möjligheterna att få ett nytt arbete ytterligare försämras.
Arbetsmarknadsverkets insatser kan möjligen uppväga dessa svårigheter.
Vi anser det emellertid nödvändigt att effekterna av lagstiftningen i det
här avseendet noga följs upp och leder till framställningar om ytterligare
resurser om så erfordras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos Kungl. Maj.t begär förslag till uppbyggnad
av s. k. trygghetsfonder i enlighet med motionens syfte samt
att sådant förslag föreläggs 1974 års vårriksdag,
2. att riksdagen beslutar att 1 § i förslaget till lag om
anställningsskydd får följande lydelse:
1 §. Denna lag äger tillämpning på arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst.
Lagen gäller ej
1. arbetstagare som är medlem i arbetsgivarens familj,
2. arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll,
3. arbetstagare som av arbetsmarknadsmyndighet meddelats arbetslöshetshjälp
i form av beredskapsarbete, arkivarbete eller musikerhjälp eller
som anvisats arbete i verkstad inom arbetsvärden.
3. att riksdagen beslutar att 31 § i förslaget till lag om
anställningstrygghet skall ha följande lydelse:
31 §: Varsel lämnas till arbetstagarorganisation, vari arbetstagare som
berörs av tilltänkt åtgärd är medlem.
Är arbetstagare ej medlem i arbetstagarorganisation lämnas varsel som
avses i 29 § 3—7 till arbetstagarorganisation till vilken arbetsgivaren är
eller brukar vara bunden av kollektivavtal, såvitt gäller berörd arbetstagarkategori.
Uppkommer fråga om åtgärd som avses i 29 § 1 eller 2 skall
arbetsgivaren underrätta den berörda arbetstagaren om den tilltänkta
åtgärden inom tid som anges i 29 §.
4. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad i
motionen anförts beträffande saklig grund för uppsägning.
Stockholm den 30 oktober 1973
GUNNAR HELEN (fp)
OLLE DAHLÉN (fp)
KARL ERIK ERIKSSON (fp)
CECILIA NETTELBRANDT (fp)
SIGVARD LARSSON (fp)
i Umeå
PER AHLMARK (fp)
INGEMAR MUNDEBO (fp)
MAC P. HAMRIN (fp)
BERNT EKINGE (fp)
i Arvika
SVEN ANTBY (fp)
ROLF WIRTÉN (fp)
INGEGÄRD FR/ENKEL (fp)
DANIEL WIKLUND (fp)
i Stockholm
