Hushållning med naturresurser, m. m.

Motion 1982/83:485 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1982/83:485

Lars Werner m. fl.

Hushållning med naturresurser, m. m.

Under sista hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet togs en
följd av riksdagsbeslut, som resulterade i etablering av en miljövårdsförvaltning,
baserad på en omfattande miljövårdslagstiftning. Mot slutet av denna
period, år 1975, behandlade riksdagen den typ av frågor som tas upp i denna
motion. Behandlingen hade sin grund i propositionen från den dåvarande
s-regeringen om ”Återvinning och omhändertagande av avfall” (prop.
1975:32). Förslagen i denna proposition godkändes väsentligen av riksdagen
genom bifall till betänkandet JoU 1975:10.1 början på utskottets skrivning,
som sålunda godkänts av riksdagen, sägs följande om naturresurs- och
återvinningsfrågorna:

I propositionen erinras om att vi under det senaste århundradet genom
utnyttjande av teknik och vetenskap på ett tidigare oanat sätt har lärt oss
bruka naturen och förfoga över dess tillgångar. Detta har i grunden förändrat
människomas tillvaro. Det tidigare på naturahushållningens grund byggda
samhället har ersatts av industrisamhället med hög varuproduktion. För
flertalet människor i vårt land har det betytt välstånd och frigörelse från nöd
och fattigdom.

Denna utveckling har emellertid i många fall innebi/rit ett hårt utnyttjande
av naturtillgångar. Vi vet nu att dessa inte är obegränsade. Utvecklingen har
också medfört svåra olägenheter från miljöskyddssynpunkt. Därför kan vi
inte utan allvarliga följder för framtiden fortsätta på samma sätt.

Kraven på en rättvisare fördelning, internationellt och nationellt, av
jordens tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade resurser.

I det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda slöseriet
med råvaror och på nytt ta till vara det som en gång använts.

Detta gäller på energiområdet, men det gäller också i fråga om råvaror i
övrigt. Produktionsmetoderna måste utvecklas från utgångspunkten sparsamhet
med råvaror och återvinning av en gång använt material.

All produktion ger upphov till avfall. Hittills har avfall i allt för stor
utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt. Detsamma har gällt
för det avfall som uppkommer i hushållen. Använda varor har betraktats som
slutligt förbrukade. Avfallet har i stor omfattning fått belasta miljön.

Föredraganden framhåller att det synsättet måste förändras. Avfall är en
resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning
måste vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling
av avfall.

Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör alltså vara grundläggande
för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår
varuproduktion. I dag har en stor del av industrins avfall en komplicerad
sammansättning. I vissa fall är metoder för behandling och oskadliggörande
av avfallet inte kända. Detta är ett oacceptabelt förhållande med hänsyn till

Mot. 1982/83:485

4

att hanteringen av avfallet i många fall medför risker från hälso- och
miljösynpunkt. Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen
kan tas om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i första
hand åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör det
vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall
behandlas, liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den
använts.

Utskottet har inte något att erinra mot de anförda synpunkterna.

Detta av riksdagen år 1975 godkända uttalande delar vi helt och hållet.
Vad vi däremot inte är nöjda med är utvecklingen på det ovannämnda
området efter riksdagens beslut år 1975. Alldeles för litet har gjorts för att
förverkliga de utgångspunkter som låg i 1975 års riksdagsbeslut. Det har ändå
gått mer än sju år sedan beslutet antogs, utan att några avgörande steg tagits
till förverkligande av de grundläggande idéerna från år 1975.

Den 12 januari år 1978 tillkallades naturresurs- och miljökommittén (Jo
1978:01). Enligt Kommittéberättelse 1983 skall denna utrednings arbete vara
avslutat i december 1982. Det torde därför föreligga ett omfattande
utredningsunderlag för regeringens handlande i dessa frågor.

Vi anser för vår del att regeringen snarast bör utvärdera förefintligt
underlag med inriktningen att den fysiska riksplaneringen utvidgas till att
omfatta också de naturresurser som i dag inte omfattas av denna planering.

Med hänvisning till det ovan citerade uttalandet från riksdagen år 1975
anser vi dessutom att regeringen bör utreda möjligheten att genom särskild
lag värna om naturresurserna och förelägga riksdagen förslag till en
naturresurslag.

Återvinning och avfallshantering

Beträffande återvinning vill vi återigen hänvisa till vad som sägs i det ovan
angivna citatet som godkänts av riksdagen år 1975. Vi vill bara ytterligare
peka på att det från återvinningssynpunkt är viktigt hur de olika varor som
omsider blir avfall är sammansatta. Vi menar att det måste till en styrning av
produktionen som tar hänsyn till återvinningsaspekten redan då de olika
varornas produktion planeras. Det är viktigt från resurssynpunkt att så
mycket råvaror som möjligt kan återvinnas från förbrukade varor. Det är
också viktigt att man från början är klar över om en vara kommer att lämna
efter sig miljöfarligt avfall och i så fall hur detta avfall skall kunna
omhändertas på ett godtagbart sätt. Ett klassiskt exempel på motsatsen är
kärnkraften, där man satt i gång produktionen först och sedan försöker lösa
avfallsfrågan under tiden. Vi anser det särskilt viktigt att råvaror, som
sällsynta metaller, inte ”blandas bort” i legeringar eller på annat sätt så att de
går förlorade och inte går att återvinna. Vi måste både i vårt land och i
internationellt samarbete verka för att det genomförs en sträng hushållning
med i första hand de råvaror som är ändliga och knappa.

Utöver dessa våra allmänna synpunkter på återvinning av råvaror skall vi

Mot. 1982/83:485

5

ta upp några specifika fall av återvinning, som pappersavfall, dryckesförpackningar,
skrot och batterier.

Riksdagsbeslutet år 1975, som vi här redan flera gånger hänvisat till,
innebär också ett konkret ställningstagande i frågan om pappersavfall. Man
var klar över att mycket skogsråvara kunde sparas och vår export ökas om
mera papper återvanns. Man bestämde sig för att återinsamling av
pappersavfallet skulle ske i kommunal regi och vara genomförd i hela landet
senast under 1980, fem år efter beslutet. I dag, snart åtta år efter beslutet, kan
vi konstatera att beslutet från år 1975 ännu inte är genomfört över hela
landet.

Orsaken till att man år 1975 valde en så lång genomförandeperiod som fem
år för sitt beslut var främst att det behövdes tid för att bygga ut
fabrikskapacitet för mottagande och upparbetning av returpapper. Man
behövde också utveckla den erforderliga tekniken bl. a. för avsvärtning av
tryckt papper. I dag finns denna fabrikskapacitet och den erforderliga
tekniken, men returpapper inlevereras inte till den volym som industrin
skulle behöva. Leveranserna av returpapper har visserligen ökat, men inte i
samma takt som industrikapaciteten byggts ut, och den har byggts ut i
enlighet med beslutet i riksdagen 1975.

Denna utveckling talar enligt vår mening för att regeringen nu måste
ingripa för att få upp inleveranserna av returpapper till den nivå som
planerades i 1975 års beslut. Det torde i detta sammanhang bli nödvändigt att
regeringen upptar överläggningar med företrädare för kommunerna för att få
till stånd en fungerande insamling från samtliga kommuner i landet.
Åtgärder måste också vidtas för att effektivisera insamlingen i de kommuner,
där insamling redan är organiserad. I detta sammanhang kan det bli
nödvändigt att se över ersättningsfrågorna.

Ett annat aktuellt återvinningsfall är dryckesförpackningar. Beträffande
dessa så har vi i många år yrkat på ökad användning av returförpackningar
som används flera gånger. För att säkra att så sker skall sådana förpackningar
beläggas med en så hög pant att ett starkt motiv uppstår för deras
återlämnande i samband med nya inköp. På senare år har engångsförpackningarna
ökat på returförpackningarnas bekostnad. Det rör sig här främst
om plåtburkar som på sista tiden börjat tillverkas av aluminium. De allra
flesta av dessa engångsburkar hamnar i avfallet från hushållen och återvinns
inte. Det anser vi vara resursslöseri. Om man alls skall använda engångsburkar
för drycker så skall det krävas en långtgående återvinning. Då en
sådan är svår att organisera och mera energikrävande än returförpackningar
har vi hittills motsatt oss användande av engångsburkar, och vi har krävt
förbud för användandet av de senast lanserade aluminiumburkarna.
Beträffande dessa sistnämnda burkar så har de varit föremål för riksdagsbeslut
under 1982 års vårriksdag. (Prop. 1981/82:131, JoU 1981/82:32.)
Också vid detta tillfälle motionerade vi från vpk om förbud mot användande
av aluminiumburkar.

Regeringens förslag innebar att man införde en särskild lag om återvinning

Mot. 1982/83:485

6

av dryckesförpackningar av aluminium. Syftet med lagregleringen var att
möjliggöra införande av ett pantsystem för aluminiumburkar och därigenom
uppnå en återvinningsgrad av 75 %. För genomförandet skulle ett pantbolag
inrättas som fick ett villkorslån från staten på 50 milj. kr. för att, som det
sades, klara likviditetspåfrestningarna i inledningsskedet. När pantbolaget
börjar sin verksamhet skall den tidigare avgiften på engångsburkar upphöra.
Det betyder ett inkomstbortfall för staten på ca 50 milj. kr. per år.
Tillsammans med villkorslånet har denna affär med aluminiumburkar kostat
staten 100 milj. kr. Genom industripolitiska beslut, utanför en samhällelig
styrning av det slag som inledningsvis anförts i denna motion, har en fabrik
för aluminiumburkar startats som sysselsätter 500 personer och som
producerar 900 miljoner aluminiumburkar per år vid fullt kapacitetsutnyttjande.
Socialdemokraterna, som så sent som den 26 januari 1982 förklarade
sig stå fast vid sin kritiska hållning till engångsburkarna av aluminium, yrkade
i sin partimotion avslag endast på villkorslånet men godtog förslaget i övrigt.
För vår del fasthåller vi i princip vid vår kritiska uppfattning till engångsförpackningar
i allmänhet och till engångsförpackningar av aluminium i
synnerhet av skäl som här tidigare anförts. Men i det läge som nu reellt
uppkommit tvingas vi mot vår vilja ta hänsyn till etablerade faktiska
förhållanden. En realistisk inställning i dagens läge måste vara att kräva ett
pantsystem som ger en mycket hög återvinning. Inriktningen på en
75-procentig återvinning anser vi alldeles för låg. Styrelsen för teknisk
utveckling (STU) har gjort jämförande beräkningar över energiåtgången vid
olika typer av dryckesförpackningar och därvid räknat med 96 % återtagning
av engångsförpackningar. Det är en återvinningsgrad som vi anser att man
måste inrikta sig på om vi fortsättningsvis skall tillåta dessa engångsförpackningar.
Skall man nå dit måste panten sättas tillräckligt högt och återinsamlingen
organiseras mycket effektivt. Om vi skall tvingas leva med engångsförpackningar
till viss grad, bör inte aluminiumburken få bli den allenarådande.
Den svenska glasindustrin har svårigheter. Från Hammars glasbruk i södra
Närke, som har problem med sysselsättningen, har framförts tanken på
återglas. Skall vi tillåta aluminiumburkar om vi har hög återvinning, så kan vi
kanske hellre tillåta återglas om återvinningen organiseras lika bra och
panten sätts högt.

I anknytning till det övergripande resonemanget i början av denna motion
vill vi ta upp också återvinning av skrot från hushållen. Skall man generellt få
en bättre återvinning av material ur avfall från hushållen måste en
organiserad sortering ske redan vid källan. Det måste bli lätt för hushållen att
bli av med sitt avfall och lätt avlämna det i sorterat skick. Sammantaget torde
avsevärda mängder skrot av metaller och plast från hushållen hamna på de
kommunala soptipparna eller förbrännas i sopförbränningsanläggningar.
Med stigande energipriser kan vi räkna med sopförbränning i ökad
omfattning. Då är det viktigt att man avskiljer miljöfarliga ämnen från
hushållsavfallet och skrot för återvinning.

Metallskrot kan återgå för smältning och återanvändning. Också plast

Mot. 1982/83:485

7

skrot kan återgå för återvinning och det är viktigt från miljösynpunkt att
PVC-plastskrot hindras från att gå med i den kommunala sopförbränningen.

En fråga som i flera år återkommande behandlats av riksdagen är ett
återlämnande- och återvinningssystem för miljöfarliga batterier. De mest
miljöfarliga batterierna är de som innehåller kadmium och kvicksilver. Det
nu gällande kadmiumförbudet omfattar inte batterier. Vid frågans behandling
vid 1982 års vårriksdag gavs den dåvarande regeringen till känna:
”Utskottet har noterat att jordbruksministern nyligen i ett interpellationssvar
förklarat att regeringen är beredd verka för att insamlingen av batterier
som innehåller tungmetaller blir effektivare och att en större andel av de
batterier som innebär risker för miljön kan återvinnas. Utskottet förutsätter
att vid det fortsatta arbetet bl. a. de synpunkter utskottet nyss framfört
kommer att beaktas. ” I utskottets skrivning före detta uttalande meddelas att
statens naturvårdsverk tagit upp frågan om de miljöfarliga batterierna för
åtgärdande och att verket kunde tänka sig införande av ett pantsystem för
dessa batterier.

Vi har för vår del i flera år motionerat om införande av ett pantsystem där
panten på miljöfarliga batterier sätts så högt att praktiskt taget alla kommer
att återlämnas för återvinning eller kontrollerad destruktion. Sedan föregående
års riksdagsuttalande i frågan har landet fått en ny regering och en ny
jordbruksminister. För att få fram den nuvarande jordbruksministerns syn på
frågan och få upp frågan till förnyad redovisning i riksdagen återkommer vi
med våra krav beträffande de miljöfarliga batterierna.

Problem kring de kommunala avloppsreningsverken

Sedan senare delen av 1960-talet har det i Sverige genomförts betydande
insatser för att ansluta alla tätorter av betydelse till kommunala avloppsreningsverk.
Betydande statliga budgetanslag satsades på sin tid också på
miljöförbättrande åtgärder inom industrin. I dag har vi en utbyggd anslutning
till avloppsreningsverk som har lett till att våra vattens kvalitet väsentligt
förbättrats. Men ändå kvarstår en del problem. Slamhanteringen och
kemikalieanvändningen i reningsverken är frågor som behöver åtgärdas.
Ytterligare åtgärder behöver vidtas för att förhindra tungmetaller att nå fram
till reningsverken. Vi anser för vår del att åtgärder måste vidtas för att kunna
använda slammet från reningsverken som jordförbättringsmedel. Skall detta
kunna ske måste tungmetaller hindras från att nå reningsverken och sålunda
stoppas vid källan. Genom förbättringar i det kommunala avloppsledningsnätet
kan också tillförseln av tungmetaller minskas. För att kunna driva
nedbrytningen av slammet, genom inverkan från mikroorganismer, så långt
som möjligt är det tänkbart att slam från mindre reningsverk transporteras
till och tas in vid större anläggningar som är mindre känsliga för störningar.
Dessa större anläggningar kan också förses med mera sofistikerad utrustning
för slammets vidare behandling. Vid dessa större anläggningar kan de

Mot. 1982/83:485

8

brännbara gaserna från rötkamrarna användas för produktion av elenergi i
begränsad skala. För att inte dra bort denna möjlighet att nyttiggöra gasen
bör denna energiprodukt vara befriad från energiskatt. Ytterligare ett
problem vid reningsverken är användande av kalk som fällningsmedel i
stället för aluminium och järnsalter. I samband med riksdagens behandling
av propositionen om åtgärder mot försurningen under 1982 års vårriksdag
behandlades också frågan om att ersätta metallsaltema med kalk som
fällningsmedel vid reningsverken. Härigenom skulle man kunna bidra till att
minska försurningen i de recipienter som får ta emot avloppsvattnet från
reningsverken. Riksdagen godkände då följande skrivning från jordbruksutskottet:
”Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning av fördelarna
med övergång till kalkfällning. Ett arbete med praktiska fältstudier bör
skyndsamt bedrivas med sikte på att få fram praktiskt användbara metoder.
Så snart som möjligt bör kommunerna enligt utskottets mening med bidrag
eller på annat sätt förmås att övergå till kalkfällning eller kalktillsats vid
avloppsreningen där så är motiverat i försurningsbekämpande syfte.” Enligt
vår mening är detta en angelägen uppgift som bör kunna stödjas med statliga
medel. Kalkanvändningen skulle också kunna ge sysselsättningseffekter
inom landet. Beträffande framställning av jordförbättringsmedel ur rötslam
menar vi att sådan verksamhet skulle kunna bedrivas av kommunala
bolag.

Miljöfarligt avfall

Hanteringen av det miljöfarliga avfallet är en specialfråga inom avfallshanteringen.
Det primära ansvaret för att så litet miljöfarligt avfall som
möjligt uppkommer måste åvila de industriidkare från vilka detta avfall
huvudsakligen kommer. Processerna måste redan från början utformas med
tanke på att det blir så litet miljöfarligt avfall som möjligt. När det ändå
uppkommer skall det i första hand behandlas och nyttiga delar återvinnas
inom det egna företaget. För det avfall som ändå uppkommer måste
vederbörande företag betala destruktionskostnaderna. Många exempel finns
på att mindre nogräknade enskilda företag åtagit sig destruktion av
miljöfarligt avfall och sedan ändå deponerat det ute i naturen. Ett uppenbart
lagbrott. För att få en seriös behandling av det miljöfarliga avfallet skall det
tas om hand slutligt av ett samhällsägt företag. SAKAB är ett sådant företag.
Uppsamlingen kan kommunerna åta sig genom utvidgning av sina åtaganden
inom den kommunala renhållningen.

För att få ordentlig kontroll över det miljöfarliga avfallet är det nödvändigt
att alla som yrkesmässigt utövar verksamhet där miljöfarligt avfall uppkommer
lever upp till den deklarationsplikt som är fastlagd i 8 § förordningen om
miljöfarligt avfall. Myndigheterna bör på denna legala grund periodvis kräva
in sådana deklarationer för hela landet.

En central destruktionsanläggning för miljöfarligt avfall är under uppförande
vid Norrtorp inom Kumla kommun i Närke. Lokaliseringen dit har

Mot. 1982/83:485

9

varit kontroversiell och motstånd finns fortfarande mot anläggningen. Det är
därför ytterst viktigt att den kommer att skötas mycket seriöst och att allt görs
för att hindra driftstörningar med skadliga utsläpp till omgivningen. En
fortlöpande opartisk kontroll från den miljövårdande myndighetens sida
måste ske. Näst intill strikt skadeståndsskyldighet bör tillämpas om det trots
alla försiktighetsmått skulle uppstå skadefall i omgivningen som kan
misstänkas ha samband med utsläpp från SAKAB:s avfallsbehandlingsanläggning
i Norrtorp.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda yrkar vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgning av vad som skall omfattas av
den fysiska riksplaneringen och antagandet av en naturresurslag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att väsentligt öka insamlingen
av returpapper i landet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att uppnå mycket hög
återvinningsgrad vad gäller engångsförpackningar för drycker,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att återvinna metall- och
plastskrot från hushållsavfall,

5. att riksdagen som sin mening begär ett pantsystem för
miljöfarliga batterier i enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stoppande av tungmetaller vid källorna,
slambehandling, skattefri elproduktion, kalkfällning och produktion
av jordförbättringsmedel i kommunala bolag,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hantering, deklaration och slutlig destruktion
av miljöfarligt avfall.

Stockholm den 18 januari 1983
LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) PER ISRAELSSON (vpk)