Huruvida straffets stränghet kan motverka eller förhindra kapningsbrott kan, med hänsyn till den särskilda karaktären av dessa, måhända ifrågasättas. En av vägarna att komma till rätta med dessa brott är emellertid att det slås fast att samhället betrak

Motion 1973:272

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1973: 271—272

10

Huruvida straffets stränghet kan motverka eller förhindra kapningsbrott
kan, med hänsyn till den särskilda karaktären av dessa, måhända
ifrågasättas. En av vägarna att komma till rätta med dessa brott är
emellertid att det slås fast att samhället betraktar brotten som utomordentligt
allvarliga.

Under remissbehandlingen av den departementspromemoria som föregick
1971 års lagstiftning uttalades från flera håll att straffbestämmelserna
för gröva fall av kapning borde göras så, att de överensstämde
med vad som gäller för grovt sabotage. För detta brott är straffet fängelse
lägst två och högst tio år eller på livstid. Med anledning av vad
som inträffat efter 1971 års lagstiftning, såväl utomlands som i Sverige,
finns det enligt min mening anledning att nu kraftigare markera med
vilket allvar samhället ser på kapningsbrott genom att låta straffen för
de grova fallen överensstämma med dem som gäller för grovt sabotage.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen antar följande
Förslag till

Lag om ändring av brottsbalken

Härigenom förordnas att 13 kap. 5 a § brottsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Den som ombord år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse pä viss tid, lägst två och högst tio
år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beäktas, om därigenom framkallats fara för flera människoliv eller
om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Stockholm den 19 januari 1973

HAKAN WINBERG (m)

Nr 272

av herr Åsling m. fl.

om förbättring av polispersonals förutsättningar att ta hand om
sårade och skadade djur.

Ett stort antal djur både vilda och tama skadas årligen i trafiken. Det
är polisens uppgift att uppsöka och avliva trafikskadade djur. Någon
utbildning i detta förekommer inte i den allmänna polisutbildningen.
Undantag är kortare kurser anordnade inom de olika polisdistrikten.
Polisaspiranterna bör i sin utbildning delta i en genomgång av hur man

Mot. 1973: 272—273

11

slaktar och tar till vara olika former av skadat vilt, däribland också
trafikskadade djur. Denna utbildning bör omfatta uppspårande av
skadat vilt, fällande och uppslaktning. Det borde ses som ett minimikrav
att polismännen för själva fällningen av det skadade viltet obligatoriskt
fick avlägga samma prov som gäller för jaktlicens.

Med hänvisning till det framförda hemställes

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan ändring av kursplanerna
för polisaspiranterna att dessa ges utbildning i att ta
hand om sårade och skadade djur samt att poliserna får obligatoriskt
avlägga de skjutprov och andra prov som behövs
för jaktlicens.

Stockholm den 23 januari 1973

NILS G. ÅSLING (c)

ÅKE POLSTAM (c) PER STJERNSTRÖM (c)

MARTIN OLSSON (c)
i Sundsvall

Nr 273

av herrar Börjesson i Falköping och Eriksson i Bäckmora
om rätt till ersättning ur kvarlåtenskap för vård av den avlidne.

I äldre tid utgjorde naturaförmåner betalningsmedel lika väl som
pengar. Långt efter det att en allmän penninghushållning införts i vårt
land utbetalades lönen åt många arbetstagare in natura. Den gamla
ordningen dröjde länge kvar framför allt på landsbygden och var särskilt
markant när det gällde lön åt närstående — anförvanter, fosterbarn,
fästmör etc. som bodde hemma och som fick bidra med sitt arbete.
Betalning i pengar kom sällan i fråga annat än till det anställda
tjänstefolket. Men så småningom inträdde ett annat synsätt. Även närstående
började mäta sitt arbete i pengar. Även om man tills vidare
nöjde sig med »kost och logi» räknade man med att i stället få ersättning
en gång i framtiden, genom testamente eller på annat sätt. När det
sedan visar sig att inget testamente upprättats eller annat skriftligt stöd
förefinns för uttalad gottgörelse kan vederbörande självfallet inte heller
uppvisa något bevis att grunda ett berättigat anspråk på. Tyvärr händer
det också att arvingarna vägrar godkänna anspråk från husföreståndarinnas
sida på skälig lön, även om den skulle begränsa sig till endast
några år.

Oftast fick de nöja sig med ingen eller mycket ringa ersättning för
ett uppoffrande mångårigt arbete.