Humanioras ställning
Motion 1985/86:ub837 Per Unckel m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1985/86:Ub837
Per Unckel m. fl. (m)
Humanioras ställning
Varje samhälle som vill göra anspråk på att vara ett kultursamhälle måste
vårda och stödja den humanistiska bildningen. Om inte detta sker förflackas
människors tillvaro. Kunskap om och inlevelse i historia och kulturarv
medverkar till personlig tillfredsställelse.
Det svenska samhället har på flera plan och under lång tid försummat att ge
humaniora i dess vidaste bemärkelse det utrymme som är nödvändigt. Den
humanistiska forskningen och utbildningen har blivit styvmoderligt behandlade
både vid universiteten och i ungdomsskolan. Bristerna i skolan är
särskilt allvarliga. Får inte eleverna tidigt en grundläggande förståelse för
humanioras betydelse går snart nog den breda basen för kultursamhället
förlorat.
”Det allvarligaste hotet mot humanismens framtid i Sverige kommer
kanske från dagens skolpolitik”, framhåller Jean-Fran?ois Battail, professor
vid universitetet i Uppsala och med lång erfarenhet av svensk lärarutbildning
och lärarfortbildning (Tvärsnitt 1985/3). Inom ungdomsskolan har de
humanistiska ämnenas betydelse reducerats i kursplanerna. Det gäller såväl
religionskunskap som historia. Geografi utgör inte längre ens ett självständigt
ämne. Ämnet svenska har utvecklats till ett egendomligt lapptäcke, där
alla möjliga moment ingår, men där tillräcklig tid saknas för det väsentligaste
- behandling av det svenska språket och litteraturkunskap. Filosofiämnets
betydelse i gymnasieskolan har ifrågasatts under senare tid. Risken är stor för
att ämnet helt försvinner. Kunskaper i latin och grekiska blir alltmer
sällsynta. Den klassiska bildningen riskerar att snart vara praktiskt taget
utdöd i Sverige. Möjligen kommer den att leva ett förtvinat liv på några små
isolerade öar vid ett par av våra universitet. Men hur skall antiken och
medeltiden kunna studeras av människor, som saknar t.o.m. elementära
historiska kunskaper? Hela vårt kulturarv hotas.
I samma negativa riktning har de senaste tio årens förändringar inom den
högre utbildningen och forskningen verkat. I synnerhet den yrkesbaserade
linjeindelningen, som introducerades genom 1977 årss. k. högskoleform, har
blivit ett allvarligt hot mot flera viktiga humanistiska ämnen vid universiteten.
Linjeindelningen utarmar framför allt de ämnen som inte har en omedelbar
anknytning till vad som anses vara arbetsmarknadens krav. En snabb
åderlåtning av de humanistiska ämnenas utvecklingsmöjligheter har kunnat
iakttas, inte minst de senaste åren. De ekonomiska resurserna har genom
linjernas krav styrts till andra ämnen. Vissa samhällsvetenskapliga ämnen 1
Mot.
1985/86
Ub837—840
1 Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr Ub837-840
befinner sig i samma situation. Nedrustningen på lärarutbildningens område,
som riksdagen påskyndade genom beslutet om en ny lärarutbildning förra
året, kan väntas ytterligare förstärka de negativa effekterna för humanioras
vidkommande.
I en nyligen utgiven UHÄ-rapport, Humanisternas pengar - resursläget
vid de humanistiska fakulteterna av Bengt Streijffert (UHÄ-rapport 1986:2),
bestyrks ytterligare de tendenser som vi redovisat. Humanisterna har
missgynnats av det nya anslagssystemet, konstaterar utredaren. De saknar
ett ”eget” grundutbildningsanslag, vilket får negativa konsekvenser för
petitaarbetet. ”Uppsplittringen”, säger Streijffert, ”av en tidigare väl
sammanhållen värld i ett antal anslag med ändamål man inte helt kan
identifiera sig med har lett till en känsla hos humanisterna att man inte längre
behärskar 'sina’ anslag som före 1977/78 eller som tekniker eller medicinare
gör nu. Man kan inte heller helt identifiera sig med ändamålen för anslagen
vilket allt lett till en viss frustration inför systemet och åsikten att allt blir
sämre och sämre och att byråkratin tar över.” (s. 54).
I rapporten konstaterades också, att grundutbildningsanslagens utveckling
-och då särskilt LIE-anslagets- har varit negativ. ”Resursnivån”, heter det,
”på verksamheter finansierade av LIE-anslaget är vid flera av universiteten
avsevärt lägre än inom motsvarande verksamheter finansierade av andra
anslag. Utan subventioner från fakultetsanslag och sektorsanslag skulle de
enstaka kurserna inte kunna finansieras” (s. 55). Anslagen till den humanistiska
verksamheten har inte följt med i utvecklingstakten, sägs det vidare.
Därmed har den tidigare balansen mellan anslag och verksamhet kommit att
rubbas, vilket yttrar sig i minimala resurser till driften, mycket litet utrymme
för innovationer samt låsning av tjänsterna.
För att förbättra situationen för den humanistiska verksamheten vid
universiteten föreslår utredaren bl. a. en ny anslagskonstruktion, som skulle
innebära att varje universitet får ett ”humanistanslag”, vari också LIEanslaget
skulle ingå. Han förutsätter därvid att LIE-anslaget räknas upp till
en nivå motsvarande sektorsanslaget. Vi förutsätter att den av utbildningsdepartementet
aviserade översynen av anslagssystemet också innefattar att
man närmare penetrerar dessa problem och snarast lämnar förslag till
riksdagen.
Regeringen bör däremot omedelbart kunna ta positiv ställning till ett annat
förslag i nämnda UHÄ-rapport, som lyder: ”Stärk banden mellan humaniora
och ämneslärarutbildningarna. Ämneslärarutbildningarna är en förutsättning
för vissa stora humanistiska ämnens fortlevnad. Skolan skapar också
genom lektoraten en nödvändig arbetsmarknad för forskarutbildade humanister”.
(s. 57).
En ofta återkommande fråga gäller nyttan av humaniora. Det är som
professor Tore Frängsmyr framhåller ”inget fel att använda nytta i detta
sammanhang, men det får inte enbart begränsa sig till ekonomisk nytta.
Människan har nytta av kunskap, insikt och förståelse; det skapar förhoppningsvis
klokare medborgare, kanske också lyckligare människor... Humaniora
har ofta satts som motpol till naturvetenskap/teknik. Det är därför
viktigt att slå fast”, skriver Frängsmyr vidare, ”att naturvetare-tekniker och
humanister kompletterar varandra, att de har olika kompetens. Vi tjänar
Mot. 1985/86
Ub837
2
inget på att dela upp kunskaperna i hierarkier, vi måste se deras olika fält som
varandra kompletterande element i den stora kartläggning som ytterst utgörs
av en världsbild: Gud, Naturen och Människan” (Tvärsnitt 1985/1).
Humanioras och den humanistiska verksamhetens negativa utveckling
under senare tid svarar dessbättre inte mot något motsvarande negativt
intresse hos människor. Tvärtom kan i takt med statsmakternas ökade
kallsinnighet i stället noteras ett starkt ökande intresse i samhället för
humanistiska ämnesområden.
Ett uttryck för detta var humanistdagarna vid Sveriges universitet och
högskolor förra året. Dessa blev en stor framgång och samlade stora skaror
av lärare, studenter och ”vanliga” människor. Det finns anledning tro att
dessa humanistdagar kom att fungera som ett slags katalysatorer för en
djupare känsla hos många människor. Många känner oro för att det
historiska perspektivet krymper. Människan - och inte minst den unga
människan - vill veta något om hur och varför samhället ser ut som det gör.
Hon vill veta varifrån och från vilken miljö hon kommer och vilka hennes
betingelser är. Hon behöver hjälp att i ett historiskt perspektiv lära sig vem
hon är och vad som har skapat hennes nuvarande tillvaro.
Det finns också ett stort behov av humanister för att främja den
internationalisering, som statsmakterna och UHÄ så ofta och gärna talar om.
Det behövs övergripande perspektiv för att hindra snäva synsätt, som tvingar
in verkligheten i fållor och teoretiska konstruktioner, tolkade enbart ur
svensk synvinkel och med högst tidsbundna observationer.
Vi föreslog redan förra året att ett samlat program skulle utarbetas för att
förstärka den humanistiska utbildningen och forskningen på alla plan.
Situationen har inte förbättrats, snarare tvärtom. Vi för därför på nytt fram
våra krav. Det program som sålunda bör utarbetas bör bl. a. ta upp följande
frågor:
• Historieämnets ställning i grundskolan och gymnasieskolan
• Litteraturstudiernas och språkens plats och omfattning i grundskolan och
gymnasieskolan
• Effekterna för de humanistiska ämnenas utvecklingsmöjligheter av universitetsutbildningens
linjeindelning
• De klassiska språkens ställning och åtgärder för att bevara och vidareutveckla
den klassiska bildningen
• Den humanistiska forskningens arbetsvillkor, vari inbegrips en förstärkning
av bibliotekens resurser.
Det föreslagna programmet bör utarbetas skyndsamt. Förslag bör föreläggas
riksdagen under nästa riksmöte.
Riksdagen bör emellertid redan nu fatta beslut om dels en förstärkning av
det humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsrådets resurser, vilket
vi föreslår i vår budgetmotion (1985/86:Ub838), dels hos regeringen begära
åtgärder för att stärka banden mellan humaniora och ämneslärarutbildningen.
Mot. 1985/86
Ub837
3
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan sagts hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett program för förstärkning
av humanioras ställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att stärka sambandet mellan
humaniora och ämneslärarutbildningen.
Stockholm den 27 januari 1986
Per Unckel (m)
Birgitta Rydle (m) Göran Allmér (m)
Birger Hagård (m) Anders G Högmark (m)
Hans Dau (m) Rune Rydén (m)
Mot. 1985/86
Ub837
4
Övrigt om motionen
Intressenter
