Historiska arrenden

Motion 1994/95:L502 av Marianne Andersson (c)

Frågan om friköpsrätt för historiska arrenden är en mycket
grannlaga fråga. Inte minst i riksdagen har den varit aktuell
under mycket lång tid. Under förra socialdemokratiska
regeringstiden beslutade emellertid riksdagen i enlighet med
lagutskottets hemställan i betänkandet 1989/89 LU6, att en
friköpsrätt borde införas. Dåvarande regeringen utformade
emellertid inget lagförslag utan tillsatte en utredning -- 1990
års Arrendekommitté. Kommittén hade som uppgift att
utforma dels lagförslag om friköpsrätt för historiska
arrenden, dels regler som skyddar en jordbruksarrendators
investeringar på arrendestället.

Kommittén har lämnat betänkanden i båda dessa frågor,
dels ''Historiska arrenden -- förslag till friköpslag'' SOU
1991:85, dels ''Investeringar i arrendejordbruk och andra
arrenderättsliga frågor'' SOU 1992:109.

Under hösten 1993 behandlades motioner med yrkanden
att friköpsrätten skulle behandlas med förtur. Detta bifölls
inte av riksdagen, vilket socialdemokraterna reserverade sig
emot. Dåvarande regering behandlade båda betänkandena i
ett sammanhang, vilket hösten 1994 resulterade i en
lagrådsremiss där man inte föreslog någon friköpsrätt. Ett av
skälen för detta var oron över att en sådan inte skulle vara
förenlig med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Någon proposition hann aldrig läggas före valet.

När socialdemokraterna återkom till makten var
förhoppningarna stora att de skulle uppfylla sina löften och
utforma en friköpslag. I ett frågesvar den 6 december
framförde justitieministern förhoppningen att en lösning
skulle komma före jul. Detta skedde inte och i
budgetpropositionen, bilaga 3
Justitiedepartementet, anför regeringen att den under
våren 1995 avser återkomma med en proposition angående
investeringar i arrendejordbruk, inte om friköpslag.
Regeringen lever alltså inte upp till sina löften från
oppositionstiden.

Jag är starkt kritisk till att samtliga tre regeringar som har
haft och har att handlägga denna fråga har tagit så lång tid
på sig. Största kritiken måste falla på nuvarande regering
som, trots uttryckliga löften, uppenbarligen inte tänker göra
något.

Min respekt för den enskilda äganderätten är mycket stor
men jag menar samtidigt att det här handlar om att rätta till
historiska misstag från l7- och 1800-talen då vi inte hade
någon lagstiftning om äganderätt till jord i Sverige. Däremot
hade vissa priviligierade grupper rätt att ta ut skatt från
bönderna i trakten. Den beräknades som en tillgång bl.a. vid
bouppteckningar och mynnade sedan ut i en äganderätt som
egentligen aldrig konstituerats. Detta visar att det är en
mycket speciell grupp som därtill är starkt decimerad som
skulle omfattas av en friköpsrätt. Ofta har de i nedstigande
led brukat sina gårdar sedan 1700-talet. De har i stor
utsträckning själva byggt och restaurerat sina hus och
byggnader utan att för den skull ha någon äganderätt till
dessa.

Balansgången mellan att skydda den enskilda äganderätten
och viljan att låta dem som under mycket lång tid brukat och
bebott en fastighet är ändå svår. Jag menar därför att en
friköpslag måste utformas på ett något mer restriktivt sätt än
vad Arrendekommittén föreslog och bl.a. innehålla följande
villkor:Brukaren skall i rakt nedstigande led ha bebott och
brukat brukningsenheten och varit mantalsskriven på denna
sedan år 1900.Friköpsrätten gäller den mark som brukades
år 1900.Om jordägaren pekar på olägenhet skall
servitutlagen vara tillämplig i fråga om vägar, vatten, avlopp
m.m.Lösen får ej förekomma på huvudgårdens park eller
trädgårdsanläggning som är ansluten till huvudgården.Att
friköpslagen skall vara tidsbegränsad.

Dessutom bör byggnader som uppförts för 50 år eller
längre tillbaka i tiden anses tillhöra brukaren. I de fall
jordägaren har utfört byggnation eller reparation därefter ska
brukaren lösa detta med dagsvärde vid lösningstillfället.

Jag menar att en sådan friköpsrätt inte skulle komma i
konflikt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Inte heller är invändningen mot att föra över egendom mellan
enskilda personer relevant. De ägare detta rör sig om är
fideikommissen (vars ägande är knutet till ätten), kyrkan,
stiftelser eller staten. Kravet på att inskränkningar i
äganderätten ska ha allmänt intresse bör också vara uppfyllt.
Det bör vara ett allmänt intresse att rätta till denna uppenbara
historiska orättvisa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om friköpsrätt för historiska arrenden.

Stockholm den 23 december 1995

Marianne Andersson (c)