Hanteringen och märkningen av livsmedel

Motion 1981/82:875 Sten Svensson och Bengt Wittbom

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

4

Motion

1981/82:875

Sten Svensson och Bengt Wittbom
Hanteringen och märkningen av livsmedel

Många anser att Sverige har världens strängaste livsmedelslagstiftning. I
vart fall märker man skillnaderna när man handlar mat på utlandssemestem även
i matlandet Frankrike.

I vårt land har stat och kommun byggt upp en omfattande kontrolladministration.
Myndigheterna har genom åren skaffat sig allt fler arbetsuppgifter
genom att steg för steg flytta fram sina positioner. Producenter, distributörer
och användare har manats att följa allt snävare riktlinjer. Sedan begär man
att riksdagen skall lagfästa den ”praxis” som delvis de statliga verken själva
manat fram. Förbuden och byråkraterna blir allt fler. Konsumenterna får
betala allt högre skatter och matpriser.

Livsmedelsverket anser att statliga myndigheter kan hävda strängare
upphandlingsbestämmelser än vad lagstiftningen ger upptryck för. 11, ex. ett
uttalande från 1976, som försvarets materielverk kan åberopa då man
formulerar sina anbudsvillkor för livsmedelsindustrin, heter det:

Livsmedelsverket har full förståelse för och anser det vara riktigt att
Försvarets Materielverk i sina upphandlingsbestämmelser går utöver i
livsmedelslagen med följ dförfattningar uppställda krav på hantering och
märkning av djupfrysta livsmedel.

Är det verkligen nödvändigt med tanke på vad kostnadsstegringarna har
betytt för samhällsekonomins utveckling på senare tid att kräva en hantering
som är strängare än den lagen föreskriver.

Returer och kassation av livsmedel

En annan företeelse som är värd att uppmärksammas är returerna från
detaljhandeln till livsmedelsindustrin. Till följd av det ökande restriktionstrycket
får tillverkarna återta allt större kvantiteter matvaror, t. ex.
vakuumförpackade köttvaror som inte kan säljas på grund av “vac-släpp”
etc. Även om livsmedelslagen på vissa villkor i fråga om bl. a. hållbarhetstid
medger ompackning, tvekar allt fler butiker att utnyttja denna möjlighet.
När därtill kommer att lagens övriga bestämmelser är svåra att tolka och
inbördes dåligt samordnade och konsumenterna tvekar inför ommärkta
varor, tar butikerna inga risker. Följden blir att varorna förvandlas till avfall
när reklamationsrutinerna - som också är dyrbara - klarats av.

Att vi inte som andra länder använder fler delar av en djurkropp som

Mot. 1981/82:875

5

matråvara, det har nog de flesta klart för sig. Men att vi slänger åtskilligt av
det som är tillvarataget och lagat på sophögen det är nog inte allmänt bekant.
Dess bättre har massmedia börjat peka på att skolor och andra institutioner
kasserar stora mängder ”överbliven mat”. Rapporterna härom har kommit
så ofta på senare tid, att de borde vara ett memento - inte minst i dagens
samhällsekonomiska situation!

Myndigheterna fortsätter emellertid att plädera för ytterligare restriktioner
och därmed stigande kostnader. Skall vi fortsätta att tillåta en
utvecklingsprocess vars risker kan innebära kassation av stora matkvantiteter
när vi fortsätter att låna av utlandet för att kunna betala vår välfärd? Kan
vi acceptera detta när vi vet att många människor i u-länderna svälter? Ja,
försörjningsproblemen finns på närmare håll. Vi följer varje dag utvecklingen
i vårt sydöstra grannland.

Försvarets materielverk, som tidigare åberopats ovan, har genomfört en
studie inom förplägnadsavdelningen rörande matsvinnet. Rapporten, som
omfattade åtta undersökningar, utmynnar i följande sammanfattning av
undersökningsresultatet:

Genomförda studier ger vid handen att stora mängder livsmedel går till
spillo vid beredning och servering samt som rester på tallrikar och i
muggar.

De senast genomförda undersökningarna visar på mellan 2,17 - 2,50 kr.
per matgäst och dag. Om dessa värden är representativa för försvarets
samtliga restauranger skulle det totala svinnet motsvara ett värde av drygt 20
milj. kr./år (ca 10 % av värdet av upphandlade livsmedel).

Tallrikssvinnet är den tyngsta biten av det ”totala” svinnet och borde
genom olika åtgärder kunna reduceras. (Varför var tallrikssvinnet lägre i
personalmatsalen jämfört med värnpliktsmatsalen?)

Av övrigt svinn utgör serveringsresterna den tyngsta biten. Det bör
dessutom observeras att

• serveringsresterna troligen är underskattade. Vid
framför allt B serverades under försöksveckan få rester. Dessutom följdes
endast ett utskick till trupp. Serveringsrester vid mässar (gäller B) mättes
ej fullständigt.

• det kan inte uteslutas att personalen hanterade serveringsrester med extra
”sparsamhet” under tiden försöken pågick.

• om serveringsresterna genomgående hade hanterats under beaktande av
sensoriska, näringsmässiga och bakteriologiska kvalitetskrav skulle de ha
blivit större.

Mot denna bakgrund är det angeläget att få en samlad bild av hur
omfattande svinnet kan vara inom olika sektorer av samhället. För den
offentliga sektorns del ankommer det på de politiska organen att förskaffa sig
sådan kunskap. Med hänsyn till detta och med beaktande av det statsfinansiella
läget bör en sådan undersökning företas på det statliga området. Ett
sådant material kan eventuellt komma att bilda underlag för angelägna
rationaliserings- och besparingsåtgärder. Riksdagen bör göra ett uttalande
av denna innebörd.

Mot. 1981/82:875

6

Märkning av livsmedel

Även på detta område intar Sverige en tätposition. Det är viktigt att slå fast
att vårt land inte kan ha råd att gå längre i sina krav än vad man kan enas om
inom EG-länderna. Vad frågan ytterst gäller är vilka kostnader för
regleringar etc. på detta område vi kan tillåta belasta vår internationella
konkurrenskraft.

I debatten hävdas ofta med rätta att vårt land har för mycket regler. Man är
också medveten om detta inom berörda statliga verk. Livsmedelsverkets
generaldirektör säger t. ex. i ett uttalande för tidningen Köpmannen bl. a. så
här: ”Jag upprepar, att vi i en del fall kan konstatera, att vi har för mycket
detaljer, det håller vi på att rätta till.”

Det är säkert välbetänkt att först söka klara ut hur det redan nu mycket
omfattande regelverket på detta område fungerar, innan vi inför ytterligare
regler. Djupfrysningsbyrån - ett gemensamt intresseorgan för ett flertal
branschområden - sammanfattar sin syn på den dagsaktuella situationen så
här:

Dagens svenska konsument har ett stort förtroende för kvaliteten hos
djupfrysta produkter. Denna gynnsamma attityd beror framför allt på att
djupfrystindustrin bemödat sig om att hålla en hög kvalitet, att man i
distributionens alla led haft respekt för den obrutna fryskedjan samt att
branschen tidigt fastställde regler för en frivillig, senare lagfäst hållbarhetsmärkning
till fördel för konsumenten.

Kvalitetsförändringar vid lagring av djupfryst beror både av tid och
förvaringstemperatur. Förändringarna sker i allmänhet långsamt eller
mycket långsamt. Kvaliteten påverkas dels av luftens syre, som kan ge
upphov till smakförändringar, dels av vattenförlust, som kan ge upphov till
konsistensförändringar. I båda fallen utgör en ändamålsenlig förpackning
och en låg lagringstemperatur ett gott skydd för varan.

Tillverkning av sammansatta djupfrysta livsmedel måste i stor utsträckning
baseras på halvfabrikat, t. ex. blockfryst fisk, eller säsongvaror, t. ex.
grönsaker och industrin har för dessa varor goda lagringsbetingelser - en
lagringstemperatur av —30°C med ytterst små variationer. Kvalitetsförändringar
vid denna temperatur är ännu mindre än vid de temperaturer som
råder i handelns frysdiskar och i hemmens frysboxar. Innebörden i en uppgift
om tillverknings dag för en djupfryst sammansatt produkt blir i dessa fall
svårtolkad. Ingredienserna kan ha tillverkats/skördats vid olika tidpunkter.
En tillverkningsdag för djupfryst kan därför aldrig ge konsumenten
meningsfull information.

De större livsmedelsindustrierna har under årens lopp gjort och gör
fortfarande omfattande undersökningar av lagringsbarheten hos djupfrysta
produkter och grundar sin datummärkning på vunna resultat.

Det övervägande antalet djupfrysta produkter har hållbarhetstider som
med god marginal överstiger ett år. Endast för ett fåtal frysta produkter
inträffar märkbara smakförändringar inom nio månader. På dessa varor
anges sista förbrukningsdag.

Införande av en allmän datummärkning på djupfryst får som en yttersta
konsekvens att varorna blir dyrare för konsumenten. Erfarenheter från
andra produktgrupper som är datummärkta visar att merkostnaden, framför

Mot. 1981/82:875

7

allt på grund av returer, uppgår till minst 3 % av försäljningsvärdet.

Djupfrysningsbyrån anser sammanfattningsvis att det ej föreligger behov
av en utökad datummärkning eller tillräckliga skäl för märkning med
tillverkningsdag. Endera eller båda dessa åtgärder leder till en onödig
fördyring av varorna för konsumenten.

Inregistrering av varumärke

Patent- och registreringsverket hamnar i situationer där man får ansökningar
om registrering av varumärke som kan ge upphov till konkurrensbegränsning.
Ett sådant fall har blivit särskilt uppmärksammat och det gäller
registrering av produktbeteckningen ”Back-bacon”.

Inom branschen anser man att ”Back-bacon” inte är något varumärke,
utan en produkt. De företag som skall marknadsföra en sådan produkt på
export, måste rimligen kalla den för sitt rätta engelska vedertagna namn. Det
kan inte vara rimligt att endast ett sådant svenskt företag skulle få namnge
sina produkter på detta sätt, medan andra konkurrenter tvingas använda
andra - konstruerade - namn.

Denna händelse är av principiell betydelse för framtiden. Statsmakterna
överväger en rad åtgärder för att främja en ökad export av svenska livsmedel.

I nära anslutning härtill förefaller det välbetänkt att företa en översyn av de
regler som patent- och registreringsverket har att följa för medgivande av
inregistrering och därmed skyddande av varumärke i belysning av konsekvenser
för konkurrensneutraliteten. Regeringen bör på lämpligt sätt låta
företa en sådan översyn. Riksdagen bör därför göra ett uttalande av denna
innebörd.

Sammanfattning

Mycket av det som åstadkommits av konsumentverket och livsmedelsverket
m. fl. på detta område genom åren är värdefulla bidrag till det svenska
samhällets utveckling. Men det finns vissa tecken som tyder på att de statliga
myndigheterna och de kommunala hälsovårdsnämnderna tenderar att skjuta
över målet. Bland konsumenter och inom näringslivet uppfattas konsumentverket
och livsmedelsverket mera som kontrollmyndigheter än som serviceorgan.
I vart fall måste samhället fråga sig vad vi kan ha råd med i dagens
samhällsekonomiska situation.

Det synes därför vara välbetänkt att nu granska utfallet av redan gällande
lagstiftning med följdbestämmelser, innan fler lagar stiftas och nya kontrollanter
anställs. Det kan vara lämpligt att ålägga förslagsställarna bland
berörda statliga verk att redovisa samhällsekonomiska kalkyler innan
ytterligare reformer skall föreläggas lagstiftarna på detta område.

Mot. 1981/82:875

8

Hemställan

Med åberopande av vad vi ovan anfört hemställer vi*

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om en undersökning av
omfattningen av returer och kassation av livsmedel inom det
statliga området,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om en utvärdering av
effekterna och de samhällsekonomiska kostnaderna för tilllämpningen
av nuvarande livsmedelslag vad gäller märkning av
livsmedel.

Stockholm den 21 januari 1982

STEN SVENSSON (m) BENGT WITTBOM (m)

*Se även motion 1981/82:876.