Handeln med u-länderna

Motion 1986/87:N318 Pär Granstedt m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:N318

Pär Granstedt m. fl. (c)
Handeln med u-länderna

Under början och mitten av 1970-talet diskuterades allvarligt införandet av
en ny ekonomisk världsordning, bl. a. med det egentligen ganska måttfulla
målet att u-ländernas andel av världens industriproduktion skulle uppnå
25 %.

De rika länderna har dock visat föga intresse för att medverka till en sådan
utveckling. Den liberalisering av handeln som har skett under de gångna
årtiondena har i första hand gynnat den ömsesidiga handeln mellan redan
rika länder. Viktiga områden av råvaror och halvfabrikat som är särskilt
intressanta för u-länderna att exportera har i hög grad lämnats utanför.
Många i-länder har dessutom sådana konstruktioner på sina tullsystem att
u-ländernas strävan att börja förädla sina råvaror före export direkt
motverkas. När vissa u-länder ändå blir framgångsrika som importörer inom
några branscher möts de av direkta motåtgärder exempelvis i form av
”frivilliga’ ’ export begränsningar.

Utvecklingen har under senare år varit så negativ att debatten om en ny
ekonomisk världsordning i stort sett upphört. Det motstånd som de rika
länderna i praktiken gör mot en sådan utveckling baseras i hög grad på
föreställningen att de förändringar i världsekonomin som en sådan utveckling
skulle medföra skulle vara negativa för de rika länderna.

Det är naturligtvis ett resonemang som är svårt att föra öppet, eftersom de
uppoffringar som skulle kunna vara aktuella i de rika länderna ändå är
blygsamma jämfört med de problem som de fattiga länderna har att kämpa
med. Till det kommer att föreställningen att en positiv ekonomisk utveckling
i fattiga länder skulle vara negativt för de rika länderna av allt att döma
bygger på en felsyn.

Erfarenheten av de länder som har kunnat öka sin industriproduktion och
sin export kraftigt, de s. k. nyindustrialiserade länderna, är tvärtom att deras
import från rika länder snarare överstiger exporten till dessa. Flertalet
nyindustrialiserade länder har faktiskt ett handelsunderskott i förhållande till
de rika länderna. Tillväxten i dessa länder har således varit en allmän
stimulans i världsekonomin som har gynnat en lång rad andra länder. Mycket
talar därför för att ett bättre stöd till u-ländernas industrialisering skulle vara
ett av de bästa sätten att stimulera världsekonomin i sin helhet med
gynnsamma konsekvenser för flertalet länder.

Samtidigt är det uppenbart att industrialiseringsprocessen i u-länderna kan
vålla problem i vissa branscher. Detta kan upplevas som oacceptabelt särskilt
om de berörda u-ländernas konkurrenskraft delvis bygger på en långtgående
exploatering av arbetskraft.

Det går inte att begära att anställda i Sverige eller andra i-länder skall offra Mot. 1986/87

sina arbetstillfällen till förmån för u-länder om den uppkomna situationern N318

beror på att de anställda i u-länderna har olidliga arbetsförhållanden,
orimligt låga löner och saknar fackliga och politiska rättigheter. Det är därför
naturligt om en generösare attityd från industriländernas sida till en
industrialiseringsprocess i u-länderna förenas med vissa minimikrav när det
gäller de anställdas villkor och rättigheter i de fattiga länderna. Handelsavtal
som är utformade för att gynna u-ländernas industrialisering bör därför
förenas med en s. k. socialklausul. Sådana regler kan också vara ett stöd för
regeringarna i utvecklingsländer i deras relationer till multinationella företag
som nu i många fall missbrukar regeringarnas dåliga förutsättningar att ta till
vara sina medborgares intressen gentemot företagen.

Sverige har av tradition intagit en mera positiv inställning till u-ländernas
strävanden än flertalet andra industriländer. Här som på många andra
områden har Sverige kunnat spela en brobyggande roll mellan motstridiga
intressen i världspolitiken. Det vore önskvärt att Sverige nu också tog
initiativ till en ny global diskussion om för u-länderna gynnsammare villkor
för handel, kapitalförsörjning, tekniköverföring etc.

För att förbereda ett sådant initiativ borde regeringen tillsätta en särskild
arbetsgrupp med uppgift att genomföra en studie av de handelshinder och
andra regler på världsmarknaden som försvårar en snabb industrialiseringsprocess
i u-länderna och utarbeta förslag till hur dessa hinder skall kunna
undanröjas. Studien bör omfatta såväl multinationella arrangemang som
GATT som enskilda länders tullarrangemang och andra handelshinder av
typ begränsningsavtal m. m. Åtgärderna bör ha karaktären av förslag till
internationella handelsöverenskommelser som bättre än de nuvarande är
anpassade till u-ländernas speciella förutsättningar och behov. Till detta
borde arbetsgruppen också få som uppgift att utarbeta förslag till minimiregler
när det gäller de anställdas arbetsvillkor och rättigheter som de länder bör
uppfylla som vill komma i åtnjutande av mera gynnsamma handelsregler.

Slutprodukten av arbetet bör få karaktären av en paketlösning som ställer
anspråk på åtgärder såväl från i-ländernas sida som från u-ländernas.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi

att riksdagen hos regeringen begär initiativ dels för att skapa
gynnsammare handelsvillkor för u-länder, dels för åstadkommande av
en s. k. socialklausul i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 21 januari 1987
Pär Granstedt (c)

Per-Ola Eriksson (c) Elving Andersson (c)

3