Grundlagsändringar för en fördjupad demokrati

Motion 1985/86:K218 Alf Svensson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:K218

Alf Svensson (c)
Grundlagsändringar för en fördjupad demokrati

Den danske statsrättsprofessorn Alf Ross, som ju tillhör en av efterkrigstidens
mest framstående analytiker av demokratin, har definierat demokratin
på följande sätt: Idealtypen är den statsform i vilken de politiska funktionerna
med maximal intensitet, effektivitet och extensitet utövas av folket
på parlamentarisk nivå.

Med intensitet avses omfånget av den personkrets som får tillstånd att
delta i omröstningar och val. 1 praktiken handlar det om rösträtten och dess
verkningar. Effektiviteten handlar om den verkningsgrad varmed folket
förmår göra sina synpunkter gällande. I den mån folket verkar genom sina
representanter beror effektiviteten på styrkan av den kontroll som folket
kan utöva över sina representanter, vilket bl. a. är beroende av valperiodernas
längd och valsystemens övriga konstruktion. Extensiteten handlar om
omfattningen vari det folkliga inflytandet och kontrollen består, dvs. graden
av verklig styrelse.

Sverige har under lång tid utvecklat en demokratisk tradition. Varje demokrati
riskerar dock att fastna i olika former. Varje maktstruktur tycks ha
en inneboende tendens att söka konservera den egna maktstrukturen. Även
i Sverige har sådana tendenser utvecklat sig. En levande demokrati förutsätter
en politisk öppenhet och en förmåga att låta nya opinioner bland folket
ta sig nya uttryck. Rent historiskt har det varit så att nya grupper som vuxit
fram har inneburit en vitaliserad demokrati. Det är därför viktigt att debatten
och initiativen kring vår författning hålls levande.

I denna motion kommer att beröras områden som har med alla tre dimensionerna
av demokratidefinitionen att göra. Det gäller valsystemets
inställning rörande mandatfördelningsspärren i val till riksdagen, utlandssvenskars
rösträtt och valperiodens periodicitet och valdagens inplacering.
Dessutom upptas en diskussion om en författningsdomstol.

Skilda valdagar

Den gemensamma valdagen för val till riksdag, kommunfullmäktige och
landsting var ett utslag av en fyrpartikompromiss i samband med författningsrevisionen
i slutet på 1960-talet. Denna kompromiss har inget egenvärde.
Det finns uppenbara nackdelar med gemensam valdag. Landstingsoch
kommunpolitiken riskerar att hamna i skymundan. Inte minst storleken
på de stora kommuner som bildats efter kommunsammanslagningarna
har medfört att lokala frågor kommit helt i skymundan i valrörelsearbetet.

Detta har lett till att många lokala småpartier har dykt upp bl. a. därför att Mot. 1985/86

man uppfattar ett ointresse för kommunpolitiken från de partier som även K218

deltar i riksdagsvalrörelsen. Detta kan leda till att den kommunpolitiska
debatten snedvrids. Nya lokala partier kan ha en stor betydelse för en vitaliserad
kommundemokrati, men det finns också en risk för att de koncentrerar
sig på en enda fråga till förfång för helheten. Åtskilda valdagar där
riksdagsvalet placeras för sig och landstings- och kommunvalen för sig vore
därför en viktig åtgärd. Även om rikspolitiken aldrig helt kan undgå att
påverka lokala val så kan en sådan ordning leda till att partierna och väljarna
i högre grad kan fokusera den lokala politiken i landsting och kommuner.
Det skulle med andra ord leda till en förbättrad effektivitet i demokratin.

Fyraåriga mandatperioder

Den treåriga mandatperioden var en konsekvens av den gemensamma valdagen.
Det ansågs att det inte borde gå alltför lång tid mellan val. Om de
tidigare tvåårsintervallerna skulle ersättas med en fyraårig mandatperiod
och gemensam valdag så ansågs tidsrymden mellan valen bli alltför stor för
väljarna. Därför valde man treåriga perioder. Detta har inneburit en försämrad
demokratisk extensitet. En regering får alltför kort period på sig att
genomföra det program som den blivit vald på. Det finns därför också
anledning att återgå till fyraåriga mandatperioder både för riksdag och de
lokala organen.

Mandatfördelningstekniken

I kravet på demokratins intensitet och effektivitet ligger att väljarnas inställning
till de politiska partierna skall ges ett rimligt genomslag i parlamentets
sammansättning. I princip bör gälla att varje röst skall ha lika värde
för utdelning av mandat. I Sverige har man delvis beskurit denna princip
genom mandatfördelningsspärrar i valet till riksdagen. En valsedelsbeteckning
måste uppnå minst 4 % av giltiga valsedlar i hela riket för att få delta i
fördelningen av mandaten. Det enda undantaget är om en valsedelsbeteckning
uppnår minst 12 % i en enskild valkrets. Då kan riksdagsmandat erhållas
där.

Dessa mandatfördelningsspärrar brukar motiveras utifrån behovet av
stabila regeringsmajoriteter. Syftet sägs vara att undvika partisplittring. 1
och för sig finns det skäl som talar för att det vore bra med stabila regeringsmajoriteter,
men sådana hör till sällsyntheterna i Sverige trots detta valsystem.
Det normala har alltsedan 1970 års val varit att Sverige har en minoritetsregering.
Majoritetsregeringar tillhör undantagen. Det finns heller inga
garantier för att stabila regeringsunderlag etableras bara för att det finns en
kraftig mandatfördelningsspärr. Danmark brukar ofta åberopas som exempel
mot en ändrad svensk spärrsituation. Men det är ett illa valt exempel. De
små partierna har oftast påtagit sig regeringsansvar på ett seriöst sätt. Det
stora problemet där har varit ett tidvis stort missnöjesparti, men det hade

inte kunnat utestängas ens med de svenska spärrarna. 6

Mandatfördelningsspärrarna är heller inte någon garanti för att inte ett Mot. 1985/86

stort antal partier skall kunna etableras i riksdagen. 11, ex. 1982 års val fanns K218

det fyra politiska partier som befann sig i närheten av de fyra procenten.

Mandatfördelningsspärren på 4 % har tämligen abrupta effekter. Valsedelsbeteckningar
som samlar strax över 200 000 röster blir helt utan mandat
medan beteckningar som samlar strax över 220 000 röster får minst 14 mandat.
Dessa tröskel- eller falluckeeffekter är helt orimliga. I vissa fall kan det
leda till att en mycket stor del av svenska folket saknar representation i
landets parlament. Demokratins intensitet och effektivitet blir lidande i en
sådan situation.

Man kan ha förståelse för att valsystemet inte alltför mycket skall uppmuntra
till partibildningar utifrån opportunistiska vindar, men samtidigt är
det viktigt att valsystemet heller inte diskriminerar nya politiska rörelser
genom helt orimliga tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och möjlighet
till vitalisering i det demokratiska systemet.

Det finns självklart olika tekniska lösningar för att göra det svenska valsystemet
mer representativt för väljaropinionen. I debatten framställs gärna
en handlingsduglig riksdag som motpol till en vitaliserad demokrati öppen
för nya politiska opinioner. Men det behöver inte vara motstridiga krav om
man avstår från en absolut millimeterrättvisa när det gäller riksproportionaliteten.
Och det har man ju redan gjort genom nuvarande system. Om en
absolut millimeterrättvisa skulle gälla skulle ju de mandat som inte fördelas
till partibeteckningar under4 “/oegentligen vara obesatta i riksdagen. Redan
nu förekommer alltså en viss överrepresentation för partierna i riksdagen.

Systemet med fyraprocentsspärren vid fördelning av mandaten bör avvecklas.
Det bör också påpekas att man skulle slippa alltför kraftiga marginaleffekter
i mandatfördelningen om nuvarande riksspärr på 4 % ersattes
med en intrappningsskala, som kunde börja vid förslagsvis 1 % eller eventuellt
vid något lägre nivå. För partier är det ju viktigare att ha någon representation
i parlamentet än att stå utanför helt i ett system med kraftig initialspärr.
Ett sådant system skulle göra valsystemet smidigare och leda till en
ökning av demokratins intensitet och effektivitet.

En annan väg att gå är att kraftigt minska antalet mandat i riksdagen. Då
kommer den jämkade uddatalsmetoden att i sig innebära en mandatfördelningsspärr
som vore tillräcklig utifrån rimliga skäl. Ett genomförande av
detta förutsätter dock en viss självövervinnelse hos ett stort antal riksdagsledamöter.

Svensk medborgares rösträtt

Med ett enkelt riksdagsbeslut kan svenska medborgare som vistas utomlands
fråntas sin rösträtt. Skyddet för denna rösträtt behöver förstärkas och
inskrivas i grundlagen. Rösträtt vid val till riksdagen bör tillkomma svensk
medborgare som är eller någon gång varit bosatt i riket. Det torde vara
naturligt att knyta rösträtten i riksdagsval mycket fast till medborgarskapet.

7

Författningsdomstol

Mot. 1985/86
K218

Det finns flera skäl att ha en rättslig myndighet som granskar samstämmighet
mellan grundlag och annan lagstiftning. Det föreligger visserligen en
generell lagprövningsrätt för svenska domstolar, men den saknar i stort sett
praktisk betydelse. Speciellt när det gäller frågor kring den politiska demokratin
finns det skäl att grundlagen och vallag kan få prövas utifrån strikt
juridiska aspekter. Viktiga frågor kring valen hanteras nu av valprövningsnämnden,
som ju är, bortsett från ordföranden, en helt partipolitiserad
institution. Det finns också exempel på att man i den politiska debatten har
saknat förmåga att på ett korrekt sätt tolka innebörden av grundlagsparagrafer.
En författningsdomstol skulle i sådana lägen kunna betyda mycket
för en korrekt information till allmänheten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till förändringar
av grundlagen så att åtskilda valdagar och fyraåriga mandatperioder
införs,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära grundlagsförslag
i syfte att ersätta nuvarande mandatfördelningsspärr vid val till
riksdagen med t. ex. ett intrappningssystem enligt vad som anförts i
motionen,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till ändring
av grundlagen i syfte att skydda rösträtten för svenska medborgare
bosatta utomlands i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till inrättande
av författningsdomstol i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 24 januari 1986

Alf Svensson (c)