gränshävdsreglema fanns intagna i 1 kap. jordabalken i lagberedningens förslag och var där inordnade i 5 §. Ett starkt skäl för att införa reglerna om gränshävd i jordabalken är att de behandlar ett helt nytt rättsinstitut, som kan räknas bli tillämpat

Motion 1971:336

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:335-^36

10

gränshävdsreglema fanns intagna i 1 kap. jordabalken i lagberedningens
förslag och var där inordnade i 5 §. Ett starkt skäl för att införa reglerna
om gränshävd i jordabalken är att de behandlar ett helt nytt
rättsinstitut, som kan räknas bli tillämpat under lång tid framåt.

Med stöd av det anförda får jag hemställa

att riksdagen måtte besluta göra sådan ändring i den av 1970 års
riksdag antagna jordabalken att i första hand 17 § promulgationslagen
överföres till 1 kap. jordabalken, att i andra hand
även 18 § promulgationslagen överföres till 1 kap. jordabalken,
att, med hänsyn till det invecklade lagkomplex som berörs av
motionen, lagutskottet utarbetar erforderlig lagtext för de föreslagna
ändringarna.

Stockholm den 24 januari 1971
ERIK TOBÉ (fp)

Nr 336

av herr Takman m. fl.
om en konvention mot ekocid.

Vårt syfte med denna motion är att ställa kravet att Sveriges regering
tar initiativet till en internationell konvention som förbjuder ekocid.
Med ekocid menar vi en förstörelse av ekologiska system och därmed
en förstörelse eller allvarlig rubbning av de framtida betingelserna för
växtliv, djurliv och mänskligt liv.

En sådan konvention har föreslagits av Arthur Galston, professor i
biologi vid Yaleuniversitetet, med instämmande av J. B. Neilands, professor
i biokemi vid Kalifornienuniversitetet i Berkeley, i dennes kapitel
»Ecocide in Vietnam», i boken »Why are we still in Vietnam»
(Vintage Books 1970).

En konvention som gjorde ekocid till ett brott enligt folkrätten skulle
få en omedelbar tillämpning på Sydvietnam och Laos. I Sydvietnam
har USA:s flygvapen sedan 1961 besprutat miljoner hektar med herbicider
(växtbekämpningsmedel), en form av kemisk krigföring som allt

Mot 1971:336

11

jämt fortsätter i stor omfattning. I Laos pågår samma massiva förstörelse
av naturen sedan 1965 eller tidigare. Också i Kambodja förekommer
besprutning från luften av gummiplantager, skogar och åkrar med
växande skörd, men vi har ännu inte tillgång till uppgifter som tillåter
oss att dra några slutsatser om förstörelsens omfattning. Det finns
vidare uppgifter om att den portugisiska krigsmakten från den 1 maj
1970 använder flygplan för att sprida växtbekämpningsmedel över åkerfälten
i de befriade områdena av Angola (kommuniké från befrielserörelsen
MPLA den 7 oktober 1970). Också från Guinea-Bissau och
Mo?ambique har vi meddelanden om att Portugal på senare tid praktiserat
denna form av kemisk - eller snarare biokemisk - krigföring.

De omedelbara verkningarna av USA:s krig i Vietnam har varit så
förödande att de saknar motsvarighet i historien. Under 1970 har enbart
i USA utkommit mer än ett dussin böcker, som helt eller till större
delen handlar om USA:s krigsförbrytelser i Indokina. Vad som gör
denna utgivning särskilt betydelsefull är att författarna eller medförfattama
till dessa arbeten är sådana framstående folkrättsliga experter
som förre brigadgeneralen Telford Taylor, som var chefsrådgivare till
USA:s högste åklagare vid Niimbergprocessen 1945-1946, professor
Robert F. Drinan, tidigare rektor för Boston College Law School, och
Richard Falk, professor i folkrätt vid Princetonuniversitetet.

Den nya information och det nya bevismaterial som ges i dessa arbeten
är överväldigande. Vad som genast står klart är att massakrerna av
typ Song My (My Lai) den 16 mars 1968, då ett amerikanskt kompani
föste samman och sköt ner 501 personer, huvudsakligen kvinnor, barn
och åldringar, ingalunda hör till de allvarligaste eller mest förödande
krigsförbrytelserna, hur ohyggliga och vanliga de än må vara. Den
enorma och urskillningslösa användningen av tunga bomber, artilleri,
napalm, antipersonliga bomber (stålkulebomber, fléchettebomber etc.),
herbicider och stridsgaser, de senare rutinmässigt använda för att driva
upp befolkningen ur skyddsrummen före bombningarna, har varit ojämförligt
mera dödsbringande och förödande för folket och landet än
de massakrer som USA-soldaterna, de allierade trupperna från bl. a.
Australien, Nya Zeeland och Sydkorea och quislingarna förövat ansikte
mot ansikte med civilbefolkningen.

En officiell rapport, »The Report of the U. S. Senäte Subcommittee
on Refugees», uppskattar mycket försiktigt de dödade och sårade bland
civilbefolkningen i Sydvietnam till en miljon mellan 1961 och 1970,
av vilka 300 000 beräknas ha dödats. General Telford Taylor uppskattar
i boken »Nuremberg and Vietnam» (Quadrangel) de dödade till 150 000
om året från 1965 till och med 1970. I dessa och övriga arbeten konstateras
samstämmigt att de ojämförligt flesta dödade och sårade kommer
på bombningarnas och artillerieldens konto. Bombningarna och artillerielden
har också resulterat i ett oerhört s. k. flyktingproblem. Jerry

Mot. 1971:336

12

Tinker, sorn författat nyss nämnda senatsrapport, beräknar att sex miljoner
sydvietnameser, mer än en tredjedel av hela befolkningen, har
drivits bort från sina hemtrakter sedan 1964. I senatsrapporten uppges
105 000 civilpersoner ha fått armar eller ben amputerade, 51 000 militärer
vara invalidiserade på samma sätt, 258 000 barn vara föräldralösa
och 131 000 kvinnor vara änkor till följd av kriget. Men dessa siffror
gäller endast sådana fall som är kända och som befinner sig på Saigonsidan.
Även med en försiktig beräkning måste man utifrån detta material
från USA komma fram till att mer än halva Sydvietnams befolkning
dödats, invalidiserats eller drivits bort från sina förstörda hem under
1960-talet, de allra flesta under 1960-talets senare hälft.

Och tidigare krig har aldrig haft de verkningar långt in i framtiden
som USA:s krig i Indokina kommer att få. Enbart den rent mekaniska
förstörelsen av landskapet har oöverskådliga konsekvenser. En sammanställning
av Pentagons egna data i bl. a. Department of Defense’s
»Annual Report» för de olika budgetåren visar att USA fällt 4,5
miljoner ton bomber och gjort av med 4,5 miljoner ton artilleri- och
annan s. k. markammunition i Indokina under åren 1965-1969.

Dessutom går kriget i Sydvietnam till historien som det första biokemiska
kriget. Detta har haft och har som följd en omedelbar förstörelse
av växtlivet, en direkt eller indirekt utrotning av många djurarter,
en akut förgiftning, i många fall till döds, av hundratusentals
människor och undernäring eller svält för många som - trots de ständigt
fortsatta bombningarna - lever kvar i sina ödelagda hemtrakter.
Denna kemiska krigföring är i sig ett flagrant brott enligt folkrätten,
bl. a. mot Reglemente angående lagar och bruk i krig till lands (Haagkonventionema
den 18 oktober 1907), som uttryckligen förbjuder användningen
av gifter eller förgiftade vapen, och Genéveprotokollet den
17 juni 1925 rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga
eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel.

Men denna biokemiska krigföring öppnar också det ytterligt ödesdigra
perspektivet av komplexa, fördröjda och förstärkta verkningar vars omfattning
och svårighetsgrad inte kommer att bli uppenbara förrän år,
decennier och kanske sekler efter att detta krig bringats till sitt slut.

Vi förbigår här de teratogena (neurosedynliknande) verkningarna av
2,4,5-T och andra herbicider som använts i Vietnam. Kromosomförändringar
och nya typer av missbildningar har rapporterats förekomma
hos barn vars mödrar under graviditeten levt i områden som utsatts
för besprutning. Om det skulle visa sig att något eller några av de
ämnen som använts har åstadkommit förändringar i arvsmassan, kan
denna typ av skador få grava följder för kommande generationer.

Vi begränsar oss i detta sammanhang till den ekologiska katastrof
som USA:s krigsmakt åstadkommit i Indokina och som ständigt okar
i omfattning, eftersom den kemiska krigföringen mot Indokinas folk

Mot. 1971:336

13

alltjämt fortsätter och sannolikt intensifieras.

Ekologin kan definieras som studiet av de levande organismernas
inbördes samspel eller växelspel å ena sidan och samspelet mellan organismerna
och den fysiska miljön å andra sidan. Hela komplexet av
växter och djur i en specifik typ av omgivning - en skog, ett träsk,
en hed - bildar ett slags samhällssystem, som innefattar hela växtlivet
och alla andra levande organismer, från bakterier och maskar i
jorden till insekter, fåglar och däggdjur ovan jord. Sådana ekologiska
samhällen - eller ekosystem - befinner sig under normala förhållanden
i ett dynamiskt jämviktstillstånd, som regleras av bland annat tillgången
till föda, s. k. naturliga epidemier, säsongförändringar och kampen mellan
arterna om föda och utrymme.

Ända från den kemiska krigföringens början har FNL, Sydvietnams
nationella befrielsefront, lämnat uppgifter om förstörelsen av skogar
och skördar och om de allvarliga direkta och indirekta skadeverkningarna
för människor och djur. Det har inte saknats internationella
reaktioner på dessa rapporter. Sålunda krävde Sovjetunionens regering
i en not till Storbritanniens regering i april 1963 att den internationella
övervaknings- och kontrollkommissionen skyndsamt skulle
undersöka användningen av giftiga kemikalier i kriget i Sydvietnam.

När USA:s regering inte längre kunde förneka vad som skedde, hävdade
den under en följd av år att det var fråga om »avlövning» av
djungelområden och att de medel som användes var sådana som förekom
överallt i vanligt civilt jordbruk. Båda leden i dessa bortförklaringar var
falska. Dels har USA-militäremas växtbekämpningsprogram inte varit
riktat enbart mot djungelområden (något som från ekologisk synpunkt
är allvarligt nog) utan också mot civilbefolkningens grödor. Sålunda
utgjordes 40 procent av den besprutade arealen 1965 av odlad jord
med växande gröda. Dels är vissa av de herbicider och jordsteriliseringsmedel
som använts så giftiga och/eller har en så bestående verkan
att de inte får användas för vanliga jordbruksändamål i USA. De genomsnittsdoser
per hektar som används i Vietnam är för övrigt tio, tjugo
eller fler gånger större än vid civil användning av de preparat som får
användas i jord- och skogsbruk.

I februari 1967 förklarade Robert S. McNamara, USA:s dåvarande
försvarsminister, numera chef för Världsbanken, inför ett kongressutskott
att USA:s förbandschefer i fälttjänstgöring hade fått beslutanderätten
om när och var herbicider skulle användas i Sydvietnam. De
kunde, sade han, använda växtbekämpningsmedel närhelst de ansåg att
de behövde fri sikt för eldgivningen. Medlemmen av representanthuset
Richard D. McCarthy, som refererar detta uttalande i sin bok »The
ultimate folly: War by pestilence, asphyxiation and defoliation» (Vintage
Books 1969), berättar att USA:s flygvapen i ett brevsvar till honom den
15 maj 1969 uppgett att Orange (tidigare betecknad Purple) och White

Mot 1971:336

14

utgjorde 90 procent av den totala mängden av berbicider som använts
i Sydvietnam och att Blue utgjorde de återstående 10 procenten.

De kemiska preparat som döljer sig bakom dessa närmast poetiska
beteckningar finns angivna i »Department of the Army Training
Circular 3-16» (april 1969), en handbok i kemisk krigföring som skall
finnas ända ner på kompanichefsnivå bland USA:s stridskrafter i Indokina.
Orange består av lika delar 2,4—D och 2,4,5-T, White av 20
procent picloram och 80 procent 2,4-D och Blue av omkring två hekto
kakodylsyra per liter vatten.

Orange uppges ha utgjort omkring 60 procent av den mängd av
herbicider som använts i Sydvietnam. Det verkar både som avlövningsmedel
och systemdödande medel på bredbladig vegetation, inklusive
bredbladiga träd.

I de preliminära rapporter som en särskild undersökningskommission,
Herbicide Assessment Commission (HAC), tillsatt av USA:s största vetenskapliga
organisation, The American Association for the Advancement
of Science, lade fram vid organisationens årsmöte i Chicago den
29 december 1970 uppges att White började användas i stora kvantiteter
1967, »när den militära efterfrågan på Orange blev större än USA:s
produktionskapacitet av 2,4,5-T». White används huvudsakligen för
att utrota skogar men är förbjudet att använda för lantbruksändamål i
USA. Den ingående beståndsdelen picloram är en av de mest långlivade
pesticider (bekämpningsmedel) som existerar. Picloram anses i detta
hänseende vara en nära motsvarighet till DDT - när det en gång förts
in i det ekologiska systemet torde det ta en utomordentligt lång tid innan
det bryts ner och försvinner. I »Down to Earth», en publikation utgiven
av Dow Chemical Company, som syntetiserar denna substans, har
uppgivits att endast 3,5 procent hade försvunnit ur jorden under ett
fältförsök med picloram i kalifornisk lerjord. Försöket hade då pågått
i 467 dygn. I andra jordarter hade upp till 20 procent av den
använda picloramkvantiteten försvunnit under samma tid. Huruvida
de »försvunna» kvantiteterna sköljts bort, upptagits av växter eller till
en del brutits ner har vi inte funnit några uppgifter om.

Det bör emellertid betonas att även Orange, vars huvudbeståndsdelar
- 2,4-D och 2,4,5-T - till skillnad från picloram i White lär brytas ner
snabbt, dvs. på några veckor eller månader, har en bestående verkan
på den växtlighet som besprutats i Sydvietnam. Mangroveskogar, som
ödelädes med detta preparat för tio år sedan, visar fortfarande inga
nämnvärda tecken på återväxt. Därtill kommer att Orange varit förorenat
med dioxin. I en av de preliminära rapporterna från HAC, den
förut nämnda vetenskapliga kommissionen, heter det härom:

»Kommissionen samlade prov av räkor, fisk, mänsklig bröstmjölk och
annat material för att analysera förekomsten av herbicider, deras för

Mot. 1971:336

15

oreningar och deras nedbrytningsprodukter. Vi håller fortfarande på
med att utveckla metoder för de nödvändiga analyserna. Vi har lagt tonvikten
på att få fram förbättrade metoder för analysen av 2, 3, 7, 8tetraklorodibenzodioxin.
Denna substans, som kallas dioxin, förekommer
som förorening i Orange, den herbicid som mest använts i Vietnam.
Dess potentiella betydelse ligger i att den är utomordentligt giftig, sannolikt
är ganska stabil i omgivningen och, på grund av att den är fettlöslig,
kan bli alltmer koncentrerad allteftersom den vandrar uppåt i
näringskedjan ända in i människornas föda. Mycket schematiska beräkningar
pekar på att det inte är uteslutet att betydande mängder dioxin
håller på att komma in i vietnamesernas föda. Med detta vill vi inte
påstå att så är förhållandet, men det borde inte vara svårt att få fram
exakta svar på frågan. Det viktigaste hindret är för närvarande bristen
på tillräckligt känsliga och pålitliga metoder för att analysera dioxin.»

Den tredje herbiciden, Blue, dödar gräsväxter såsom ris och används
för detta ändamål i Vietnam. Då den aktiva beståndsdelen i Blue är kakodylsyra,
som till 54 procent utgörs av arsenik, har besprutningarna av
risfälten inte endast resulterat i att skördarna förstörts utan också i
massutrotning av fjäderfä, fisk och andra djur. Många av de dödsfall
och kroniska förgiftningsfall bland civilbefolkningen, som rapporterats
från de besprutade områdena, torde ha orsakats av denna herbicid. Vad
som händer med kakodylsyra i marken är tydligen inte tillfredsställande
klarlagt, men man vet att vissa mikroorganismer är i stånd att bryta
ner den och återföra den organiskt bundna arseniken till oorganisk.
Med vetskap om att arsenikförgiftning hos människor kan ske genom
gradvis upplagring av små doser tills en dödlig nivå har nåtts, kan besprutningen
med Blue också medföra stora hälsorisker på längre sikt.

Herbiciderna har huvudsakligen spritts från tvåmotoriga flygplan av
typ C-123. Enligt en av de nämnda rapporterna från HAC hade från
januari 1962 till januari 1969 gjorts minst 19 000 individuella sprayflygningar.
Varje plan har en tank som rymmer 950 gallon (drygt 4 300
liter). På mindre än fyra minuter åstadkommer ett plan, som flyger
med 240 kilometers hastighet på 50 meters höjd över trädtopparna eller
risfälten, en förstörelse av vegetationen på en omkring 85 meter bred
och 15 kilometer lång landremsa. Men det uppges att vätska vid blåsigt
väder kan spridas tre kilometer eller mer från denna remsa.

Undersökningskommissionen kunde från militärt håll inte få fram
tillförlitliga data om den besprutade arealen. Utifrån de uppgifter som
finns om den militära upphandlingen och användingen av herbicider
beräknade den att Sydvietnams skogar och djungelområden hade besprutats
med minst 60 000 ton 2,4-D, 60 000 ton 2,4,5-T och 1 000 ton
picloram. I en artikel av agronom Sten Ebbersten, publicerad i »Forskning
och Framsteg» 2/1968, uppges att picloram är en »systemiskt

Mot. 1971:336

16

verkande herbicid med god effekt mot flera tvåhjärtbladiga ogräs redan
vid så låg dos som 50 gram per hektar. Picloram är sålunda ett starkt
växtgift med lång persistens i jorden, vilket medför att behandlingen
innebär stora risker för vissa växtslag, bl. a. potatis och sockerbetor.»
De tusen ton picloram som använts över Sydvietnam skulle med denna
dos ha räckt att bespruta tjugo miljoner hektar.

Med ledning av de mängder per hektar som anges i »TC 3-16»,
USA:s krigsmakts handbok i kemisk krigföring, uppskattade professor
Arthur H. Westing i en av delrapporterna de besprutade skogsarealerna
till följande mellan november 1961 och december 1970.

över 20 procent (mer än 2 miljoner hektar) av Sydvietnams s. k.
tropiska skogar.

Omkring 35 procent (2 miljoner hektar) av Sydvietnams s. k. täta
skogar (djungel), därav 25 procent en gång och 10 procent mer än
en gång.

över 20 procent (mer än 100 000 hektar) av Sydvietnams en halv
miljon hektar mangroveskogar.

Men detta är mycket försiktiga beräkningar, som Westing gjort på
grundval av icke-hemligstämplade data, två korta besök i Sydvietnam
och diskussioner med ögonvittnen. »Materialet är allvarligt begränsat
genom de hinder som finns för resor i de besprutade områdena, genom
avsaknaden av redogörelser för de militära operationerna och/eller
möjlighet att få ta del av dem samt på grund av de i allmänhet torftiga
kunskaperna om tropisk ekologi, särskilt dess förhållande till herbicider.»
Han visar också jämförande data, år för år, över besprutad skogsareal
enligt de egna beräkningarna och FNL:s beräkningar. Den senare arealen
är betydligt större.

En preliminär uppskattning visar, enligt Westing, att säljbar timmerskog
motsvarande mer än 47 miljoner kubikmeter till ett värde av
minst en halv miljard dollar (minst två och en halv miljarder kronor)
blivit förstörd plus ouppskattbara mängder av bränsleved och andra
skogsprodukter. Förlusten av timmer kan beräknas motsvara den totala
inhemska förbrukningen under 31 år. Ändå är de ekologiska skadorna
med säkerhet mycket allvarligare än de omedelbara och direkta:

»Till skillnad från ett ekologiskt skogssystem i tempererade zoner
(och även ett föga fruktbart tropiskt skogssystem) finns huvuddelen av
den totala näringsbudgeten vid varje särskild tidpunkt i dess levande
komponent (därav mycket i löven och kvistarna). En mycket liten del
finns sålunda i systemets markkomponent. Löven och andra växt- och
djurlämningar faller till marken mer eller mindre året runt. Detta avfall
sönderfaller snabbt - i en liknande skog som undersöktes i Ghana
skedde det med en hastighet av 1,3 procent per dygn - och frigör däri

Mot. 1971:336

17

genom näringsämnen för ett nytt omlopp in i den levande vegetationen.
På grund av det snabba sönderfallet av organiska ämnen och det ymniga
regnandet har jorden inte förmåga att kvarhålla näringsämnen utan
levererar dem kontinuerligt till växtligheten ur det material den får
för tillfället. Det är en mycket effektiv (sluten), låt vara bräcklig, biogeo-kemisk
omloppsprocess.

Man kan sålunda med säkerhet anta att när kemiska medel orsakar
en stor och plötslig lövfällning, så kommer detta avfall att snabbt sönderfalla
(t. o. m. snabbare än vanligt på grund av den förhöjda temperaturen
i marken). Samtidigt kommer växtligheten att bli stillastående eller
döende, och näringsämnena går till största delen förlorade för detta
område genom att de lakas ur och sköljs bort och genom erosion. I
själva verket har detta fenomen - som skulle kunna kallas 'näringsämnesdumpning’
- varit känt sedan länge på ett mera allmänt sätt som en
följd av förstörelse av skogar i fuktiga tropiska ekologiska system.»

För att en tät tropisk skog (djungel) skall återvinna sitt forna totala
kapital av näringsämnen kan det krävas många år. En invasion av ogräsväxter,
i Sydvietnam framför allt bambu, i stället för den ekonomiskt
värdefulla skogen är en av följderna, i den mån som marken inte blivit
definitivt förstörd för all växtlighet. Samtidigt med att en skog förstörs
med växtbekämpningsmedel måste det bli en förändring av katastrofala
proportioner av djurlivet. Westing misstänker att termiterna är de enda
djur som kan vara tillfredsställda, »åtminstone för en tid».

En helt annan ekologisk situation är för handen utefter Sydvietnams
södra kust:

»Här finns omkring en halv miljon hektar av ogästvänliga, till synes
ogenomträngliga och ytligt sett föga betydelsefulla mangroveträsk.
Till skillnad från den täta skogstypen uppåt landet består mangrovetypen
av ett strängt begränsat antal växtarter - några dussin i stället för några
tusen. Gemensam för denna handfull av arter är förmågan att bli
rotfast i en gyttjig mark som periodiskt översvämmas av saltvatten. Den
dominerande vegetationen består av åtskilliga små trädarter (3 till 15
meter höga) alla så kallade mangroveträd.»

Mangrovevegetationen erövrar mark från havet. Allteftersom marknivån
höjs utom räckhåll för tidvattnet, bildas mer eller mindre
koncentriska zoner av »bakre mangroveskog». U Minh-skogen är Sydvietnams
mest vidsträckta exempel på denna typ av mangroveskog:

ȁtminstone 100 tusen hektar eller 20 procent av skogen av mangrovetyp
har nu besprutats med mycket egendomliga resultat. Först bör
nämnas att detta växtsamhälle inte bara avlövats helt och hållet utan
fullständigt dödats. Det finns praktiskt taget inget som helst liv kvar,

Mot. 1971:336

18

och landskapet efter en besprutning är ödsligt och hemskt.

Men detta är inte det enda egendomliga med skogen av mangrovetyp.
Av skäl som jag är okunnig om förefaller det som om ett angrepp
med herbicider förhindrar att det återuppstår något nytt växtsamhälle,
egentlig mangrove, bakre mangrove eller annat. Det återstår att se hur
bestående detta utraderingsfenomen kommer att bli. Allt jag kan säga nu
är att de besprutade områdena tycks vara omöjliga för växter att ta i
besittning på nytt under åtminstone sex år och att varken vi eller andra
har kunnat upptäcka något tydligt tecken till återväxt någonstans.»

Det är framför allt utefter kusten och kring de många flod- och
kanalstränderna som mangrovevegetationen utrotats. Den stabiliserande
och skyddande barriär som sedan tusentals år byggts upp mot havet
av denna vegetation är nu förstörd. Men det gäller inte bara detta. Inför
ett underutskott av USA:s representanthus’ utrikesutskott redogjorde
professor Arthur Galston den 18 november 1969 för bland annat dessa
följder av den kemiska krigföringen (»Chemicalbiological warefare:
U. S. policies and international effects», sidan 109):

»Man kan fråga sig varför vi bör vara intresserade av mangrovekomplexet.
Vad betyder det för oss? Ekologerna har länge känt till
att de mangroveträd som kantar flodmynningarna utgör en av de viktigaste
ekologiska nischerna för fullbordandet av vissa skaldjurs och
vandrande fiskars livscyklar. Om dessa växtsamhällen inte befinner sig
i ett sunt tillstånd, måste det bli följdverkningar på hela det hopflätade
nätet av organismer.

Därför är det troligt att det inte bara blir ökad erosion utefter flodmynningarna
och en förstörelse av dess stabila miljö, utan vietnameserna,
som ändå inte har något överflöd på äggvitetillgångar, kommer
sannolikt också att Iida brist på näring på grund av att de får ont om
livsmedel i form av fisk och skaldjur.

Att jorden blir skadad är ytterligare en sannolik följd av omfattande
avlövningar. Somliga har bagatelliserat detta, men jag anser att vi,
när vi kan se närmare på Vietnam sedan striderna är över, kommer att
finna att betydande skador har åstadkommits i jorden i olika delar av
landet. Jag konstaterar detta med bestämdhet som ett uttryck för den
övertygelse jag har som botaniker.

Vi vet att jorden inte är en död, livlös massa. Den är tvärtom ett
febrilt levande samhälle. Upp emot halva den totala vikten av vissa
jordar kan bestå av mikroorganismer som får sin föda från de organiska
ämnen som avsöndras från trädens fina rottrådar och annan vegetation
som växer i området. Om man plötsligt fäller löven av träden en, två
eller tre gånger så ingriper man, oavsett om man dödar dem eller inte,
i tillförseln av organiska ämnen till jorden. Om man åstadkommer en

Mot. 1971:336

19

störning i dessa mikrobers aktivitetsnivå, så ändrar man också jordens
beskaffenhet.

Vi känner från våra egna jordar till att mikroberna är viktiga i det
att de syntetiserar sega substanser som kittar samman jordpartiklarna.
Detta ger oss den luckra struktur som jordbrukaren vet är väsentlig
för att den ska vara lätt att bearbeta, luftas bra, ha god förmåga att
behålla vatten och mineralämnen och vara tjänlig för rötternas utveckling.
Om vi inte hade mikrobernas verksamhet, skulle jordpartiklarna
bakas samman till hårda klumpar, som rötterna skulle få svårt att
tränga genom. Om detta inträffar, sjunker jordbrukets avkastning påtagligt,
och det kan bli en långsam process att få jorden återställd.

Ännu värre än detta är att vissa tropiska jordar - och det har beräknats
att i Vietnam upp till 50 procent av hela jordarealen hör till
denna kategori — har egenskaper som gör att de kan lateriseras, dvs.
de kan bli oåterkalleligt förvandlade till sten som ett resultat av att de
berövas sina organiska beståndsdelar.»

Om detta sker i Sydvietnam, har ett av jordens bördigaste områden
förvandlats till öken för all framtid.

Mikroklimatet, strålningshushållningen omedelbart över och under
markytan, spelar en mycket viktig roll i ekosystemet och rubbas redan
vid små ingrepp. Från Sydvietnam, där mycket stora delar av hela
landets växtlighet har förstörts, rapporteras också att klimatet i stort
håller på att förändras. Under alla förhållanden kommer den överlevande
befolkningen att sakna mycket av det skydd som ekosystemen
byggt upp mot naturkatastrofer. Häftiga stormar, regn och översvämningar
i de fem nordligaste provinserna av Sydvietnam från den 22 oktober
till ett par veckor in i november 1970 krävde tiotusentals offer
i drunknade. De flesta av dessa offer var inspärrade i »strategiska byar»
och andra koncentrationsläger och hade ingen chans att komma undan.
Men det är också uppenbart att den kemiska krigföringen i dessa provinser
gjort dem särskilt sårbara för denna katastrof. Ett avsnitt ur
provisoriska revolutionära regeringens nyhetsbyrås pressmeddelande
den 7 november 1970 belyser detta:

»I provinsen Quang Da var skadorna allvarligast. Under de gångna
tre åren har USA-imperialistema och deras hantlangare genomfört våldsamma
räder mot de befolkade områdena i denna provins och gjort
dem till ödemarker. Enligt ofullständiga rapporter drunknade 12 000
människor, tiotusentals blev hemlösa och 85 procent av skörden förstördes.
Närmare hälften av befolkningen och husdjuren på båda sidor
av Vu Gia-floden har omkommit, över 10 000 hemlösa människor
i Duy Xuyen och Hoi An föstes samman i fyra koncentrationsläger av
amerikanerna och marionetterna. De fem översvämningsdrabbade provinserna
är just de provinser som USA-imperialisterna och deras agen

Mot. 1971:336

20

ter gått hårdast fram i för att realisera sin plan för 'pacificering av
landsbygden’ och sitt program att 'vietnamisera kriget’. Då USA och
marionetterna förstört all skog och annan växtlighet så orsakade de
häftiga regnen stora översvämningar.»

De folkrättsliga experter som kodifierade gällande bestämmelser mot
kemisk krigföring kunde knappast förutse de långtgående verkningar
som ett krig i stor skala med herbicider skulle komma att få. Och
fortfarande är det en öppen fråga vilka bestående skador USA:s kemiska
krig i Indokina kommer att ge. Vad man säkert vet är att de
får katastrofala proportioner.

Detta hot mot hela mänskligheten måste stoppas och världsopinionen
måste bli bättre informerad om vad som skett och sker i Indokina och
ännu bättre mobiliserad mot vad som kan kallas kriget mot miljön.
Särskilt i vetenskapliga kretsar är det en stark förhoppning om att
Förenta nationerna eller en internationell konferens skall bli i stånd
både att definiera brottet »ekocid» i en folkrättslig konvention och att
ställa de statsledningar till svars som förövar denna förbrytelse.

Med de anförda motiveringarna föreslås

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om initiativ
- med stöd av Artikel 13 i Förenta nationernas stadga eller
på annat sätt - för att få till stånd en internationell konvention
som förbjuder ekocid.

Stockholm i januari 1971

JOHN TAKMAN (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
IVAR HERMANSSON (vpk)
i Malmberget

KARIN NORDLANDER (vpk)
KARL HALLGREN (vpk)

ESSELTE TRYCK. STHLM 71 71S03*