Gemensam övre åldersgräns för värnplikt och civilförsvarsplikt

Motion 1981/82:729 Kerstin Ekman m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

13

Motion
1981/82:729
Kerstin Ekman m. fl.

Gemensam övre åldersgräns för värnplikt och civilförsvarsplikt

Totalförsvarets personalförsörjning behöver ses i ett sammanhang.
Individen bör nyttjas där han eller hon gör största nytta i ett skärpt läge. Den
enskildes förutsättningar och utbildning bör på bästa sätt tas till vara.
Fördelningen mellan olika totalförsvarsgrenar måste göras så att inte vissa
har numerär och kvalitet väl fyllda, medan andra delar blir starkt
styvmoderligt behandlade. På sikt bör lösningen därför vara en totalförsvarsplikt
där man utgår från hela befolkningen och där olika delar av
totalförsvaret får konkurrera på lika villkor om personal. Stela ålders- och
könsgränser innebär ett sämre totalt utnyttjande av mänskliga resurser.

Redan på kort sikt kan förbättringar göras genom mer begränsade
förändringar. Nyckelorden bör vara flexibilitet och anpassningsförmåga.

I dagsläget har militärt försvar i princip rätt till män upp till 47 års ålder.
Därefter får civilförsvaret och ekonomiskt försvar ta över personal. Detta
har givit ett starkt ”förgubbat” civilförsvar, där huvuddelen består av män i
åldrarna 48-65 år. Civilförsvarsorganisationen har låg beredskap genom att
bara befälet utbildas och övas. Bara om man ordentligt föryngrar civilförsvaret
kan man komma ned i hanterliga tal för årlig personalomsättning och
då också med rimliga ekonomiska insatser få möjlighet att utbilda hela
civilförsvarets personal.

Att militärt försvar skall ha män till 47 års ålder och att civilförsvaret skall
ta över därefter förefaller bygga på tanken att i princip alla funktioner inom
militärt försvar kräver yngre personal än alla civilförsvarets uppgifter. Detta
är uppenbart fel. Inom både militärt försvar och civilförsvar förekommer ett
brett spektrum av befattningar, från rörliga enheter till tjänst inne i bergrum.
Kraven på t. ex. fysisk styrka och uthållighet varierar därför inom både
militärt försvar och civilförsvaret. Det går inte att hävda att civilförsvaret på
sakliga grunder skall vara hänvisat främst till personal utanför de åldersgrupper
som dominerar inom militärt försvar.

Försvarskommittén har uttalat önskemål om en föryngring av civilförsvaret.
Samtidigt har försvarsmakten ett regionalt behov av större militär
lokalrekrytering än som är möjlig med nuvarande åldersregler, främst i övre
Norrland.

I praktiken utnyttjas bara en del värnpliktiga fram till 47 års ålder. Skulle
man ha kvar samtliga män i militärt försvar värnpliktstiden ut, skulle vi ha en
militär krigsorganisation med betydligt över en miljon man (plus 100 000
hemvärnsmän i åldrar över 47 år). Men antalet män under 47 år i
krigsorganisationen ligger på drygt 700 000. Ungefär hälften av de värnpliktiga
utgår ur den militära krigsorganisationen tidigare än vid 47 år.

Mot. 1981/82:729

14

Det är alltså i verkligheten inte så att 47-årsgränsen innebär att alla män
ingår i militärt försvar fram till dess och att samtliga blir oanvändbara eller
obehövliga för militärt försvar vid en för alla gemensam ålder.

Lagen bör vara ett instrument för att medge rationella och praktiska
lösningar. Det förefaller då inte rationellt att fortsätta nuvarande system där
man i princip utgår från att militärt försvar disponerar flertalet till 47 års ålder
och att de civila totalförsvarsgrenarna främst hänvisas till män över 47 år.

Det finns skäl att föryngra civilförsvaret. Samtidigt finns personer med
utbildning - genom försvaret eller civilt - som gör att individer kan göra
värdefulla insatser inom militärt försvar även efter 47 års ålder. Yrkesbefäl
används även efter 47 års ålder, liksom hemvärnsmän. Men hemvärnet har
bestämda uppgifter och är därför inte i dag ett instrument som kan användas
för att behålla en värnpliktig med särskilda kunskaper av värde, t. ex. inom
staber, fast kustartilleri eller flygvapnets basorganisation. Planer finns ju
också att delvis börja använda direktrekryterade unga värnpliktiga till
bevakningsenheter med uppgifter liknande dem som hemvärnet nu har. Det
är åter en illustration till att man inte bör söka indela funktioner strikt efter
åldrar - dessa unga värnpliktiga skall ta över funktioner som inom
civilförsvarets bevakningsenheter har skötts av personal i åldrarna 48-65 år.
Uppgiften är fortfarande densamma, men militärt försvar har alltså gott om
yngre personal.

Det finns skäl att höja värnpliktsåldern utöver 47 år - för att bättre än nu
kunna ta till vara specialkunskaper för militärt försvar. Schweiz har värnplikt
till 50 års ålder.

Vi föreslår att man ändrar bestämmelserna så att det blir en gemensam
övre åldersgräns för värnplikt och civilförsvarsplikt. 55 år synes vara en rimlig
sådan gemensam gräns. I och för sig vore det möjligt att ha en gemensam
gräns omkring 50 år - numerärt är det möjligt att klara krigsorganisationen
med både militärt och civilt försvar också då, men man får då kvalitativa
försämringar genom att specialkunskap inte kan användas lika väl som om
gränsen sätts till 55 år.

Oavsett vilken ålder man sätter som gemensam gräns för värnplikt och
civilförsvarsplikt bör det för både militärt försvar och civilförsvar finnas en
möjlighet att för särskilt lämpade eller särskilt intresserade skriva frivilliga
avtal om krigsplacering även efter den lagstadgade övre åldersgränsen.

Fördelarna med det skisserade förslaget är främst följande:

A) Genom högre värnpliktsålder blir det möjligt för militärt försvar att via
pliktlag behålla särskilt värdefull personal, främst specialister av olika
slag.

B) En sänkt övre ålder för civilförsvarsplikten skulle underlätta den
föryngring av civilförsvarsorganisationen som är starkt motiverad och som
bl. a. förts fram av försvarskommittén.

C) Gemensam övre åldersgräns för värnplikt och civilförsvarsplikt - i
båda fallen med möjlighet till följande frivillig tjänstgöring - skulle väsentligt
öka möjligheterna att låta befattningens och uppgiftens krav styra krigsplace

Mot. 1981/82:729

15

ringen av individerna. Dagens system är alltför präglat av att det militära
försvaret får långt yngre personal än civilförsvaret, också i de fall där
civilförsvarets uppgifter ställer stora krav på fysisk styrka.

D) I särskilt utsatta delar av landet finns genom en höjd värnpliktsålder
möjlighet att ge en större lokalrekryterad militär styrka än i dag, t. ex. i kustoch
gränsområden där det finns behov av att öka möjligheterna att ingripa
vid överraskande anfall. Totalt sett finns ingen brist på soldater i Sverige,
men regionalt kan det finnas behov av större lokalrekrytering.

E) Genom en för militärt försvar och civilförsvar gemensam övre
åldersgräns för pliktlagarna får man möjligheter till en smidigare personalhantering.
Så fort en person kan antas göra större nytta i civilförsvaret än i
militärt försvar kan en överföring göras - man får inte ålder 47 år som en så
starkt styrande faktor som i dag. I stället blir det fråga om att så smidigt som
möjligt anpassa individer och uppgifter till varandra. Militärt försvar och
civilförsvar har inte behov av samtliga män upp till 55 år - och även för
ekonomiskt försvar bör man därför kunna få en smidigare och mer successiv
placering av personal. Förslaget innebär inte en förändring så att ekonomiskt
försvar skulle få sina flesta män först när dess., fyllt 55 år - det skulle i stället
bli fråga om en successiv överföring av män i olika åldrar.

F) Det skisserade systemet skulle bättre ta hänsyn till individens förmåga
och kapacitet, vägd mot olika krigsuppgifters krav. Därmed skulle personalutnyttjandet
och effektiviteten kunna öka inom alla delar av totalförsvaret.
För individen betyder detta att man upplever att statsmakterna söker ge
så meningsfulla krigsplaceringar som möjligt för den enskilde.

Utnyttja civila kunskaper

I linje med tanken att se totalförsvarets personalförsörjning i ett
sammanhang ligger att på bästa sätt söka utnyttja individens kunskaper och
förutsättningar. Detta bör självfallet gälla också i yngre åldrar. Folkpartiets
företrädare i försvarskommittén har i ett särskilt yttrande begärt en
direktrekrytering till civilförsvaret av yngre män och kvinnor. Det betyder att
personer som väl motsvarar civilförsvarets krav för olika befattningar kan
nyttjas under lång tid i organisationen. Därmed ökar möjligheterna att få ut
stor effekt av civilförsvarsutbildningen. Uppskattningsvis 2 000 män per år
som i nuläget ges militär grundutbildning skulle med detta system föras direkt
till civilförsvaret, liksom omkring 3 000 kvinnor och vapenfria män. En
självklar grupp för direktrekrytering till civilförsvaret är de framtida
gymnasieelver som i skolan går brandmanslinjen.

Både av ekonomiska skäl och av hänsyn till individen är det önskvärt att så
långt som möjligt ta till vara civila kunskaper också i den militära
verksamheten. Den som har en civil utbildning och yrkeserfarenhet som är av
stor betydelse vid en viss militär krigsplacering bör komma i första hand för
denna placering. Genom att så långt som möjligt söka bygga på individernas
befintliga kunnande kan den militära utbildningen göras kortare än om man

Mot. 1981/82:729

16

till samma uppgift skulle utbilda värnpliktiga utan civil utbildning av
betydelse för uppgiften i fråga. Det finns självfallet en lång rad exempel på
civila utbildningar som har värde för en krigsplacering inom militärt försvar.
En rad tekniska fält hör dit, inte minst elektronik och fordonskunskap. En
systematisk genomgång av alla de specialkunskaper som befattningar i
krigsorganisationen behöver skulle säkert visa möjligheter att bättre än i dag
tillvarata kunskaper från civil verksamhet.

I de fall där samtliga uttagna till en militär befattningstyp har en lämplig
civil grundutbildning kan självfallet kursplanen i den militära utbildningen ta
hänsyn till detta. I fall där antalet med lämpade civila bakgrundskunskaper är
mindre än det antal som behöver utbildas för försvarsmakten finner vi det
rimligt att man differentierar utbildningstiden på militär sida. Det betyder att
värnpliktiga som redan kan en del av det som behövs ges en kortare
utbildningstid än andra till samma befattning.

Detta bör kunna genomföras i flera sammanhang. Principiellt och
praktiskt har exemplet med fiskare anförts. Fiskare som av marinen avses
utnyttjas i för krigsorganisationen ianspråktagna fiskefartyg bör kunna ges
en avkortad vämpliktsutbildning. Det finns nämligen för flera befattningar
mycket stora likheter mellan yrkestjänsten i fred på fiskefartyget och de
uppgifter som behöver utföras när fartyget tas i anspråk som minsvepare.

Våra förslag i denna motion innebär inte en genomförd totalförsvarsplikt,
eftersom en sådan skulle innebära att man inte heller hade könsgränser vid
uttagning och tjänstgöring inom totalförsvaret. En gemensam övre åldersgräns
för värnplikt och civilförsvarsplikt skulle dock möjliggöra ett bättre
samlat utnyttjande än i dag av personal tillgången, främst i kvalitativt
hänseende men regionalt också genom möjlighet till ett större antal
krigsplacerade än i dag. Inte minst är detta av värde vid behov av insats mot
överraskande anfall. Våra förslag innebär att man bättre än i dag skulle utgå
från individernas kapacitet jämfört med de olika befattningarnas krav. I linje
med detta ligger att så effektivt som möjligt söka utnyttja redan erhållen
utbildning för att pressa kostnader. Den enskilde bör inte utbildas för
krigsuppgift längre än som behövs. En strävan bör därför alltid vara att ha en
rationell utbildning, där möjligheterna till differentierad utbildningstid tas
till vara.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen uttalar att värnplikt och civilförsvarsplikt bör ha
en gemensam övre åldersgräns vid 55 år,

2. att riksdagen uttalar sig för att möjligheterna att differentiera
utbildningstiderna inför krigsplacering belyses.

Stockholm den 22 januari 1982

KERSTIN EKMAN (fp)
ERIC HÄGELMARK (fp)

GOTAB 70248 Stockholm 1982

HANS LINDBLAD (fp)