Frihet att välja politiskt parti

Motion 1986/87:K213 Olof Johansson m. fl. (c, fp, m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1986/87:K213

Olof Johansson m. fl. (c, fp, m)
Frihet att välja politiskt parti

1 ett demokratiskt samhälle måste varje människa ha rätt att själv bilda sig en
uppfattning i politiska frågor. I de politiska partierna samlas liktänkande för
att främja sina idéer. Medlemskapet i ett politiskt parti är från denna
utgångspunkt en djupt personlig angelägenhet. Endast den enskilde själv kan
avgöra om hon eller han vill tillhöra ett politiskt parti och i så fall vilket.

Denna uppfattning kommer också till uttryck i regeringsformen (RF). I RF

2 kap. 2 § heter det sålunda: ”Varje medborgare är gentemot det allmänna
skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt eller annat sådant avseende.” I andra bestämmelser i regeringsformen
och i vallagen skyddas valhemligheten både mot det allmänna och mot
enskilda.

Detta är uttryck för grundläggande och självklara värderingar i en politisk
demokrati. Den enskilde skall själv och utan att behöva uppge det för andra
bestämma vilket politiskt parti vederbörande vill stödja i de allmänna valen.

Lika självklart borde det i en demokrati vara att den enskilde själv genom
en frivillig handling skall avgöra om hon eller han vill ansluta sig till ett
politiskt parti samt avgöra vilket parti det skall gälla.

Denna princip borde enligt vår mening vara självklar för alla övertygade
demokrater. Därför är det smärtsamt för oss att konstatera, att det största
partiet i Sverige sedan lång tid tillbaka bryter mot grundsatsen om individens
politiska integritet och suveränitet genom att tillämpa s. k. kollektivanslutning.
Flertalet av medlemmarna i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
har inte själva tagit ställning till sitt medlemskap. I stället har de registrerats
som medlemmar genom majoritetsbeslut av fackliga organisationer, i många
fall klent besökta medlemsmöten. Därvid har beslut fattats om anslutning av
hela medlemskåren. Ett mycket stort antal av de anslutna medlemmarna vet
inte ens om att de blivit medlemmar.

En orimlig effekt av detta principiellt förkastliga förfaringssätt är att
hundratusentals personer, som i de allmänna valen röstar på andra partier,
tvångsansluts till ett parti som de inte sympatiserar med. Dessutom tvingas de
betala medlemsavgifter till detta parti. Omkring en kvarts miljon av det
socialdemokratiska partiets medlemmar röstar inte på socialdemokraterna.

Den reservationsrätt, som ges i efterhand och som brukar anföras som ett
slags försvar för det primära övergreppet mot den enskildes politiska
integritet, kan inte ge någon som helst legitimation åt systemet som sådant.

Det avgörande är att den enskilde inte själv får ta ställning till om hon eller
han vill bli ansluten till det socialdemokratiska partiet.

Men därtill kommer bl. a. att den som i efterhand reserverar sig, dvs. Mot. 1986/87

kräver utträde, därmed har tvingats deklarera att han/hon inte vill vara med i K213

det socialdemokratiska partiet.

Detta harmonierar synnerligen illa med grundlagens bud om att den
enskilde skall vara skyddad mot allt tvång att ge till känna sin åskådning i
politiskt avseende.

Det är också väl känt att många som reserverat sig mot kollektivanslutningen
på olika sätt trakasseras, bl. a. på arbetsplatserna. Många avstår
därför från att reservera sig för att undgå obehag. För enskilda individer
innebär kollektivanslutningen ett åsiktsmässigt förtryck och ett personligt
lidande.

Centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet har i riksdagen
länge krävt att kollektivanslutningen skall avskaffas. Riksdagen har också
åtta gånger uttalat att kollektivanslutningen skall upphöra. Det socialdemokratiska
partiet har dock länge trotsat dessa uttalanden, och olika socialdemokratiska
partisekreterare har vid utfrågningar i konstitutionsutskottet
direkt förklarat att den socialdemokratiska partikongressens beslut står över
uttalanden av Sveriges riksdag.

Detta har gjort att lagstiftning framstått som den enda säkra framkomliga
vägen för att komma till rätta med den från principiell synpunkt helt
förkastliga och för den enskilde individen så förnedrande kollektivanslutningen.

Vid ett tidigare riksmöte behandlades ett antal motioner om förbud mot
kollektivanslutning. Därvid beslöt konstitutionsutskottet att ett lagförslag
som presenterats av centerpartiet skulle granskas av lagrådet. Detta betingades
bl. a. av att socialdemokraterna tidigare hävdat att ett förbud i lag mot
kollektivanslutning skulle strida mot skyddet för föreningsfriheten i regeringsformen.
Att detta var en felaktig uppfattning bekräftades av lagrådet.

Lagrådsgranskning kom således till stånd och lagrådet yttrade sammanfattningsvis
bl. a. följande (se KU 1984/85:30): "Av det anförda framgår att
den föreslagna lagen inte strider mot den enligt regeringsformen skyddade
föreningsfriheten. Inte heller i övrigt möter lagförslaget något hinder från
grundlagssynpunkt.”

Lagrådet föreslog vissa formella ändringar i lagförslaget, vilka accepterades
av alla de tre icke-socialistiska partierna. I riksdagen avslogs dock
förslaget av socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna.

I en trepartimotion i januari 1986 återkom centerpartiet, folkpartiet och
moderata samlingspartiet med förslag om lagstiftning. Även detta förslag
avvisades av socialdemokraterna och kommunisterna.

Majoriteten återupprepade det av lagrådet underkända argumentet att
lagstiftning skulle innebära ett otillbörligt ingrepp i föreningsrätten. Därtill
anfördes att socialdemokratiska partistyrelsen i oktober 1986 beslutat föreslå
partikongressen i september 1987 att kollektivanslutningen i dess nuvarande
form skall upphöra från och med 1991.

Det är onekligen ett framsteg att den socialdemokratiska partistyrelsen
insett att något måste göras mot kollektivanslutningen. Den debatt som förts
visar emellertid att det ingalunda råder någon enighet inom det socialdemokratiska
partiet i denna fråga. Flera framträdande representanter för partiet

har uttalat att kollektivanslutningen bör bestå. Det är således i hög grad Mot. 1986/87

osäkert hur partikongressen kommer att ställa sig till partistyrelsens förslag. K213

Till detta kommer att det inte är klarlagt om partistyrelsens förslag innebär

att man avser att gå över till en rent individuell anslutningsform. Det har

t. ex. talats om att s.k. organisationsanslutning skall finnas kvar. Den

föreslagna övergångsperioden är för övrigt orimligt lång. Partistyrelsens

förslag innebär att kollektivanslutningen skall tillämpas i ytterligare minst tre

år.

Även om kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet skulle
komma att upphöra om några år är en lagstiftning motiverad för att förhindra
att samma företeelse återkommer i framtiden.

Med hänvisning till vad som anförts vidhåller vi således förslaget om
lagstiftning mot kollektivanslutning.

Hemställan

Vi hemställer därför

att riksdagen beslutar anta i bilaga bifogade förslag till lag om
formerna för anslutning till politiskt parti.

Stockholm den 19 januari 1987
Olof Johansson (c)

Bengt Westerberg (fp) Carl Bildt (m)

13

Mot. 1986/87
K213

Bilaga

Lagom

formerna för anslutning till politiskt parti

Härigenom föreskrivs följande.

Enskild person får antas som medlem i politisk sammanslutning endast om
han genom egen ansökan gett till känna att han önskar inträda i sammanslutningen.
Antas någon som medlem utan sådan ansökan, saknar det rättsverkan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

14