Franchising

Motion 2001/02:L257 av Tanja Linderborg m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagreglera franchiseverksamheten.

Bakgrund

Franchising innebär att ett företag som har ett affärskoncept erbjuder andra företag att mot ersättning tillämpa det aktuella affärskonceptet för att sälja vissa produkter och tjänster, i enlighet med angivna standarder till skydd för goodwill, know-how och varumärke. Franchising är med andra ord en säljrätt, vilket också var det ord som den svenska franchiseutredningen från 1987 föreslog för svenskt språkbruk (SOU1987:17). Franchising är således en specifik form för återförsäljning. För att komma till rätta med de olägenheter som finns i franchiseverksamheten är det lämpligt att genom lagstiftning reglera informationsflöden mellan parterna och skapa ett jämbördigare förhållande mellan franchisegivare och franchisetagare.

Reglera franchiseverksamheten

Det finns i dag inte någon särskild lagstiftning som specifikt tar sikte på franchiseverksamheten. Lagutskottet har i tidigare betänkanden utgått från att franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare – franchisetagare och franchisegivare. De är olika juridiska personer, förenade endast genom kontraktet (se 1997/98:LU07, 1998/99:LU7, 2000/01:LU17). Vänsterpartiet tolkar lagutskottets ställningstaganden i frågan som att det antar att franchisetagare och franchisegivare är jämbördiga parter. Vänsterpartiet delar inte denna uppfattning.

I Frankrike, Spanien, Japan, Kanada och vissa delstater i USA har lagstiftning införts för att reglera franchiseverksamheten. I Australiens federala konkurrens- och konsumentlagstiftning, the Trade Practises Act, har regeringen fått mandat att förklara en uppförandekod bindande. The Franchising Code of Conduct (FCC) syftar till att reglera de problem som kan uppstå i relationen mellan franchisegivare och franchisetagare. Australien har även inrättat ett medlingsinstitut, Office of the Mediation Adviser.

De såväl internationella som nationella erfarenheterna tyder på att franchisetagaren oftast intar en underlägsen ställning i förhållande till franchisegivarna. Detta beroendeförhållande liknar vad som gäller vid anställnings-, arrende- och hyresförhållanden och medför därför ett behov av liknande skydd. I dag förekommer det strängt reglerade franchiseavtal, där franchisetagarna har otillräckliga möjligheter att påverka förhållandet. Franchisetagaren lever i vissa fall i en utsatt situation som innebär en stark beroendeställning gentemot franchisegivaren.

Tillgången till information

Vänsterpartiet vill framhäva att en lagstiftning inte bör syfta till att begränsa eller försvåra möjligheter till företagande. Det lagstiftningsförslag som vi föreslår bör framförallt syfta till att franchisegivaren ska vara skyldig att informera om sitt företags ekonomiska ställning, såväl före avtalets ingående som under avtalstiden, samt visa att han eller hon kan uppfylla de förpliktelser som han eller hon åtar sig. Vidare bör lagförslaget syfta till att franchisegivaren är skyldig att ge en korrekt och sanningsenlig information om det affärskoncept som ligger till grund för avtalet samt andra relevanta uppgifter som är av vikt för franchisegivarens beslut att teckna avtal.

I de fall den svenska franchisegivaren är en masterfranchisee, det vill säga att givaren har rätt att förmedla ett tecknande av avtal med en franchisegivare utomlands, är franchisetagarens möjligheter till information begränsade. Franchisetagarens verksamhet är därför i en oskälig beroendeställning av såväl det utländska franchisegivande företaget som det överordnade avtalet mellan masterfranchisee och den utländske franchisegivaren. Enligt Vänsterpartiets mening är detta förhållande oskäligt, eftersom franchisetagaren oftast inte kan kräva information om det överordnade avtalet.

Civilrättslig prövning

Det finns i dag en självsanerande verksamhet som består av Svenska Franchiseföreningen och dess etiska nämnd. Det är dock tvivelaktigt om den kan betraktas som oberoende och fristående. Dess resurser att utreda en anmälan är begränsade och den har naturligtvis inga sanktionsmöjligheter. Skulle etiska nämndens beslut inte passa franchisegivaren kan denne välja att gå ur föreningen. Det har dessutom visat sig att beslutet har ringa inverkan på franchisegivarens verksamhet och hans eller hennes möjligheter att rekrytera nya franchisetagare.

Franchiseavtalen innehåller vanligtvis ett skiljedomsförfarande i händelse av tvist. Således har franchisegivarna utformat ett avtal som innebär att tvisten inte kan prövas i domstol. Få franchisetagare är emellertid medvetna om de kostnader som är förknippade med ett skiljedomsförfarande. En fördel med en lagstiftning för franchiseverksamheten är att en domstol, i händelse av tvist, kan avgöra om det avtal som ligger till grund för franchising motsvarar de krav som finns i lagen.

Unidroit

Lagutskottet har tidigare avstyrkt motioner i ämnet. Ställningstagandet har motiverats med att utskottet önskar avvakta till dess att arbetet med Unidroits handbok om internationell franchising är slutfört. Inom Unidroit har en modellag utformats. Den syftar till att ge den nationelle lagstiftaren ett verktyg att använda som modell för en eventuell lagstiftning.

Regeringen bör ges i uppdrag att utifrån den ovan nämnda modellagen reglera informationsflödena mellan franchisegivare och franchisetagare. Regeringen bör dessutom ges i uppdrag att reglera parternas relation för att göra dem mer jämbördiga.

Stockholm den 1 oktober 2001
Tanja Linderborg (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)	Mats Einarsson (v)
Stig Eriksson (v)	Kenneth Kvist (v)
Peter Pedersen (v)	Tasso Stafilidis (v)