Franchising

Motion 2000/01:L910 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av lagstiftning om franchising.
Motivering

Svensk ekonomi och arbetsmarknad har under de senaste
åren genomgått avsevärda förändringar. Företagen och deras
anställda verkar i en alltmer internationell miljö. Den fria
rörligheten för kapital, personer, tjänster och varor påverkar
Sverige och det svenska regelsystemet. Dagens öppna
internationella kapitalmarknad har också väsentligt ändrat
förutsättningarna för svensk ekonomi och svenskt näringsliv.
I dagens näringsliv har bl.a. som en följd av denna utveckling
ett flertal nya företagsformer uppstått. En av de snabbast
växande är franchising. Franchisesystemen kännetecknas av
en stark ensidighet - för att inte säga utnyttjande av den
svagare parten - franchisetagaren. Europarådet antog 1992
med anledning av en rapport utarbetad av riksdagsledamot
Stig Gustafsson (s) en rekommendation där
medlemsregeringarna anmodas att införa och harmonisera
lagstiftning om franchising samt i avvaktan på en lag verka
för etiska regler. Sverige har hittills alltid sett till att leva upp
till Europarådets rekommendationer och bör så göra även nu.
Europarådets European Committee on Legal Co-operation
(CDCJ) har även i ett memorandum påmint medlemsstaterna
om 1992 års beslut.

Franchising är en företagsform som på senare tid vuxit kraftigt i Sverige.
Allt fler verksamheter - framför allt inom tjänstesektorn - "franchiseras",
dvs. utarrenderas till enskilda personer som vanligtvis driver ett filialföretag
till "franchisegivaren". De avtal som träffas mellan franchisegivaren och
franchisetagaren är oftast ensidigt utformade till franchisetagarens nackdel.
En allvarlig olägenhet med denna företagsform är att den inte är lagreglerad.

År 1987 överlämnade Franchiseutredningen betänkandet (SOU 1987:17)
Franchising - ett förslag till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten
1991 att lägga utredningen till handlingarna. Någon lagstiftning i Sverige som
direkt tar sikte på franchising finns således inte.

I Kanada, USA Spanien och Frankrike finns redan lagstiftning som
skyddar franchisetagaren. Enligt t.ex. lagstiftningen i USA är
franchisegivaren skyldig att informera om sitt företags ekonomiska ställning
samt visa att han kan uppfylla de förpliktelser som han åtar sig gentemot
franchisetagaren. I Australien däremot har det utvecklats en frivillig reglering
på området i form av en uppförandekod (mandatory code of conduct).

Ett allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta inte kan
uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot franchisetagarna som därmed
förlorar det kapital som de satsat i rörelsen. Vi anser att det är nödvändigt
att
komma fram till en definition av "franchising". En definition som har
bakgrund i affärsjuridik är följande: Med franchising avses ett
affärsförhållande grundat på skriftligt avtal, enligt vilket ena parten,
franchisegivare, ger andra parten, franchisetagare, rätt att, för egen räkning,
inom visst geografiskt område bruka franchisegivarens särskilda affärsidé,
affärsmetoder och näringstecken, mot att franchisetagaren förbinder sig att
tillämpa av franchisegivaren uppställda villkor för profilering. Med
franchisetagare enligt denna lag förstås även delägare i franchisetagare,
vilken/vilka i något avseende är personligen förpliktade att tillämpa avtalet.

Det finns andra grupper i samhället med likartade problem som
franchisetagarna, framför allt när det gäller den beroende ställningen. Det
gäller t.ex. hyresgäster, arrendatorer, kommissionärer och agenter.
Lagstiftaren har sedan länge, i flera fall sedan mycket länge, insett behovet av
skydd för dessa grupper mot att den dominanta parten missbrukar sitt övertag.
Franchisetagarnas beroendeställning är på intet sätt mindre än de nämnda
gruppernas. Tvärtom har man i detta fall, till skillnad från de övriga, inte ens
lyckats åstadkomma ett förtroendefullt samarbete mellan organisationer för
parterna. Detta trots att FRO inbjudit den tidigare organisationen för
franchisegivarna till förhandlingar för att söka uppnå konsensus genom
frivilliga överenskommelser om regler, s.k. agreed document. Numera finns
inte ens en renodlad organisation för franchisegivarna, ingen motpart.

Lagutskottet har i tidigare betänkande hävdat att några olägenheter med
franchising inte framkommit. Detta uttalande måste rimligen grunda sig på att
man inte anser att det föreligger allvarliga tvister mellan parterna och -
vilket
påståtts - att konkurser inte är vanliga. Detta är emellertid en
missuppfattning. Konkurser är minst lika vanliga bland franchisetagare som
för övriga företagare och har förekommit också bland franchisegivare med
besvärande följder för franchisetagarna. Det finns dock ingen särskild
registrering av franchisetagare och därför inte heller någon registrering av
just
konkurser i detta sammanhang. Ingen utanför de i branschen verksamma vet
därför säkert hur det förhåller sig härmed. Viktigt i detta sammanhang att
känna till är att en franchisetagare i sitt registrerade firmanamn inte får
använda sig av franchisegivarens namn eller i övrigt ange att det rör sig om
ett franchiseförhållande. Det är däremot riktigt att tvister mycket sällan
förekommer i den betydelsen att tvister kommer till allmän kännedom eller
domstol. Detta beror på att så gott som alla franchisekontrakt innehåller en
skiljedomsklausul, och franchisetagarna har därför inte råd att driva en tvist.
Konkurrensregler och bestämmelser om s.k. gruppundantag löser inte
franchisetagarnas problem - dessa regler tillgodoser endast franchisegivarnas
intressen. Det minsta man kan begära är att den svenska regeringen i avvaktan
på lagstiftning åtminstone inrättar ett råd för upprätthållande av etiska regler
liknande det råd regeringen i Australien inrättat och Europarådet avsett med
sin rekommendation. Ett sådant råd bör bestå av representanter för både
franchisetagarnas och franchisegivarnas organisationer.

Från lagutskottets sida har man ansett att någon lagstiftning på detta
område inte borde införas mot bakgrund av att en självsanerande verksamhet
skulle ha uppkommit och nämner som exempel inslag av bl.a.
uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka
för god affärssed på området. När det först gäller uppförandereglerna kan
konstateras att dessa ensidigt utfärdats av branschen - franchisegivarna - utan
medverkan av den andra parten - franchisetagarna. Ingen skulle acceptera om
man på arbetsmarknaden i övrigt skulle ha uppföranderegler utfärdade
ensidigt av arbetsgivarna. Varför skulle det vara mera acceptabelt med
ensidigt utfärdade uppföranderegler i förhållande till franchisegivare-
franchisetagare än mellan arbetstagare-arbetsgivare? När det sedan gäller den
"etiska nämnd" som franchisegivarnas organisation i Sverige inrättat så kan
den inte betecknas som ett oberoende och fristående organ eftersom någon
organisation som representerar enbart franchisetagare inte är representerad i
den. De av Europarådet föreslagna etiska reglerna är något helt annat.

Inom EG har det utarbetats ett flertal direktiv där det hänvisas till
franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte kan undgå att i lag reglera
denna företeelse. Franchising berörs av EG:s konkurrensrätt på så sätt att för
vissa grupper av avtal mellan företag har i EG-rätten undantag gjorts från det
generella förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden. Grunden för
dessa undantag, som regleras i förordningar, är att de avtal som avses i
allmänhet anses förbättra varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge
även konsumenter och andra slutanvändare en skälig andel av de fördelar som
uppnås. En sådan förordning om gruppundantag gäller franchiseavtal. De
materiella konkurrensreglerna enligt EG-rätten har stått som förebild för den
konkurrenslag som i Sverige gäller sedan den 1 juli 1993. Konkurrenslagen
(1993:20) innehåller sålunda bl.a. principiella förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag. Vidare har med stöd av
konkurrenslagen i olika regeringsförordningar meddelats gruppundantag som
motsvarar de inom EG gällande. För franchiseavtal finns bestämmelser i
förordningen (1996:369) om gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen
(1993:20) för franchiseavtal, som gäller till utgången av juni månad år 2000.

En lag skulle vara ett viktigt skydd för denna ofta svårt utnyttjade grupp av
småföretagare. Något ytterligare utredningsarbete är heller inte nödvändigt.
Det förslag som lades fram av Franchiseutredningen 1987 är en utmärkt
grund för lagstiftning.

Stockholm den 4 oktober 2000

Lena Sandlin-Hedman (s)

Carin Lundberg (s)

Marie Granlund (s)

Ingemar Josefsson (s)