Franchising

Motion 2000/01:L902 av Tanja Linderborg m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att i
ett brett perspektiv se över franchiseverksamheten.
Bakgrund

Franchising innebär att ett företag som har ett affärskoncept
erbjuder andra företag att mot ersättning tillämpa det aktuella
affärskonceptet för att sälja vissa produkter och tjänster i
enlighet med angivna standarder till skydd för goodwill,
know-how och varumärke. Franchising är med andra ord en
säljrätt, vilket också var det ord som den svenska
franchiseutredningen från 1987 föreslog för svenskt
språkbruk (SOU 1987:17).

I en undersökning från 1996 visar det sig att av 200 slumpvis utvalda
franchisetagare var 72 % män och 28 % kvinnor. Undersökningen visar även
att det oftast är män som blir egna företagare, men att det är nästan dubbelt så
vanligt med kvinnlig ledning inom franchiseföretag som inom övriga företag,
där endast 16 % ägs och drivs av kvinnor (Franchising i praktiken av Curt
Axberg m.fl. 1999:182).

Franchising

Det finns i dag inte någon särskild lagstiftning som specifikt
tar sikte på franchiseverksamheten. Detta innebär dock inte
att franchiseverksamheten är oreglerad. Skilda lagregler kan
tillämpas på olika aspekter av franchising. Beträffande
förhållandet mellan franchisegivaren och franchisetagaren
kan t.ex. avtalslagen vara tillämplig. I den mån franchising
berör konkurrensen gäller konkurrenslagen.

I Frankrike, Spanien, USA, Japan, Kanada och Australien har man funnit
det nödvändigt med lagstiftning. I Australiens lag The Franchising Code of
Conduct (FCC) regleras de problem som kan uppstå i franchiseavtal beroende
på otillräckliga informationsflöden mellan franchisegivare och
franchisetagare. Ett medlingsinstitut har inrättats, Office of the Mediation
Adviser.

Lagutskottet har i betänkandena 1998/99:LU07 och 1997/98:LU07 anfört
att franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare. De är olika
juridiska personer, förenade endast av kontraktet. Lagutskottet har således
utgått från att franchisetagare och franchisegivare är jämbördiga parter. Det
finns dock mycket som tyder på att franchisetagarna oftast intar en
underlägsen ställning i förhållande till franchisegivarna. Detta
beroendeförhållande liknar vad som gäller vid anställnings-, arrende- och
hyresförhållanden och medför därför ett liknande behov av skydd. Det finns
strängt reglerade franchiseavtal, där franchisetagarna har otillräckliga
möjligheter att påverka förhållandet. Franchisetagaren lever i en utsatt
situation och får en stark beroendeställning gentemot franchisegivaren. Oftast
är avtalen ensidigt utformade till franchisetagarens nackdel.

Krav på franchisegivaren

Franchisegivaren bör vara skyldig att informera om sitt
företags ekonomiska ställning, såväl före avtalets ingående
som under avtalstiden, samt visa att han eller hon kan
uppfylla de förpliktelser, som han eller hon åtar sig.
Franchisegivaren bör också vara skyldig att ge en korrekt och
sanningsenlig information om det affärskoncept, som ligger
till grund för avtalet samt andra relevanta uppgifter, som är
av vikt för franchisetagarens beslut att teckna avtal.

När franchisegivaren är masterfranchisee, dvs. innehar sina rättigheter att
franchisera genom avtal med en franchisegivare utomlands, är
franchisetagarens möjligheter till information i dag ytterst begränsade.
Franchisetagarens verksamhet är helt beroende av det utländska
franchisegivande företaget och avtalet mellan masterfranchisee och den
utländske franchisegivaren. Detta förhållande kan franchisetagaren i Sverige
inte påverka eller ens kräva information om.

Det skiljedomsförfarande som franchiseavtalen vanligtvis innehåller
omöjliggör en civilrättslig prövning i händelse av tvist. Få franchisetagare är
medvetna om de kostnader som är förknippade med ett skiljedomsförfarande.

Lagutskottets avstyrkande av tidigare motioner motiveras av att man
önskar avvakta till dess arbetet med Unidroits handbok om internationell
franchising är slutfört och utskottet anser att det finns en relativt väl
fungerande självsanering inom branschen. Beträffande den självsanerande
verksamheten, dvs. Svenska Franchisegivarföreningen och dess etiska nämnd,
så kan den inte betraktas som oberoende och fristående. Dess resurser att
utreda en anmälan är begränsade och de kan naturligtvis inte utdöma någon
påföljd vid brott mot de etiska reglerna. Skulle etiska nämndens beslut i
någon fråga inte passa franchisegivaren kan denne välja att gå ur föreningen.
Någon betydelse för franchisegivarens verksamhet och hans möjligheter att
rekrytera nya franchisetagare lär beslutet inte få.

En utredning bör tillsättas

Vänsterpartiet anser att det är hög tid att franchising som
företagsform åter blir allsidigt belyst i en utredning. Vilka
åtgärder och metoder som krävs för att stävja de oskäliga
bindningarna för franchisetagarna behöver belysas, liksom
den internationella lagstiftningen på området. Franchising är
en så specifik form för återförsäljning att det finns skäl att
överväga om den förtjänar sin egen juridiska behandling. En
tanke som kan övervägas är om fastighetsmäklarlagens regler
och institut skall vara en förebild. En eventuell lagstiftning
bör inte syfta till att begränsa eller försvåra
franchisesystemets möjligheter till företagande. I stället är det
mer fruktbart att genom lagstiftningen skapa ett jämbördigare
förhållande mellan franchisegivare och franchisetagare.
Vänsterpartiet anser sammanfattningsvis att det finns starka
skäl att utreda lagstiftning om franchiseverksamheten för att
tydligt värna om den svages, dvs. franchisetagarens,
rättigheter.

Stockholm den 27 september 2000

Tanja Linderborg (v)

Charlotta L Bjälkebring (v)

Mats Einarsson (v)

Kenneth Kvist (v)

Peter Pedersen (v)

Tasso Stafilidis (v)