Franchising

Motion 1994/95:L907 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden går snabbt
i riktning mot en marginalisering och uppluckring av det
regelsystem vi i dag har. Bl.a. växer olika franchisingsystem
fram som kännetecknas av en stark ensidighet, för att inte
säga utnyttjande av den svagare parten -- franchisetagaren.

Europarådet antog 1992 med anledning av en rapport
utarbetad av riksdagsledamot Stig Gustafsson (s) en
rekommendation där medlemsregeringarna anmodas att
införa och harmonisera lagstiftning om franchising samt i
avvaktan på en lag verka för etiska regler. Sverige har hittills
alltid sett till att leva upp till Europarådets
rekommendationer och bör så göra även nu. Europarådets
European Committee on Legal Co-operation (CDCJ) har
även nyligen i ett memorandum påmint medlemsstaterna om
1992 års beslut.

Franchising är nämligen en företagsform som på senare tid
vuxit kraftigt i Sverige. Rubriker i pressen som
''Franchising -- hennes chans'', ''Missnöjd med Seven-
Elevens avtal'', ''Franchiseavtalen påtagligt ensidiga'',
beskriver emellertid en del av verkligheten när det gäller
detta relativt nya fenomen.

Företagsformen franchising diskuteras därför livligt i dag.
Det är ingen tillfällighet. Allt fler verksamheter -- framför
allt inom tjänstesektorn -- ''franchiseras'', dvs. utarrenderas
till enskilda personer som vanligtvis driver ett filialföretag
till ''franchisegivaren''. McDonald's, Polarn & Pyret och
Seven-Eleven är några exempel. De avtal som träffas mellan
franchisegivaren och franchisetagaren är oftast ensidigt
utformade till franchisetagarens nackdel.

En allvarlig olägenhet med denna företagsform är att den
inte är lagreglerad. En statlig utredning lade redan 1987 fram
ett förslag till lagstiftning om franchising. Förslaget ligger
alltjämt i Justitiedepartementet. Men nu är det dags att
åstadkomma ett skydd för dessa ofta mycket utsatta
småföretagare.

För franchisetagare finns en särskild organisation,
Franchisetagarnas Riksorganisation (FRO), som till skillnad
från franchisegivarnas organisation, Franchiseföreningen, är
en förening enbart för franchisetagarna. Franchiseföreningen
har -- sedan man i 1984 års franchiseutredning uppträdde
som part för franchisegivare -- i dag som medlemmar såväl
franchisegivare som franchisetagare. Denna organisation har
avsiktligt konstruerats på detta sätt för att förhindra
förhandlingar med FRO om s.k. agreed document. Man kan
också uttrycka saken på så sätt att organisationen seglar
under falsk flagg.

FRO är den enda organisationen i Sverige som tillvaratar
franchisetagarnas intressen gentemot franchisegivarna när
det gäller villkor i avtalen mellan parterna samt fackliga och
sociala frågor i övrigt. FRO:s viktigaste uppgift är att i
förhandlingar med franchisegivarna söka åstadkomma ett
huvudavtal med en förhandlingsordning.

Till en början bör franchisetagaren tillförsäkras rätt till viss
uppsägningstid och ''saklig grund'' vid uppsägning. Ett visst
''indirekt besittningsskydd'' liknande de regler som gäller
för lokalhyresgäster bör även finnas.

Franchisetagare måste i förenings- och
förhandlingsrättshänseende likställas med s.k. jämställda
uppdragstagare. Här kan en jämförelse göras med
petroleumhandlarnas situation där man löst detta problem.
En förenings- och förhandlingsrätt skulle medföra ett
radikalt minskat behov av detaljlagstiftning.

FRO har förgäves sökt få förhandlingar till stånd om ett
avtal med franchisegivarnas organisation.
Franchiseföreningen vägrar dock envist att ställa upp i
förhandlingar med FRO. Detta är ett uppträdande som alltför
mycket påminner om hur arbetsgivarna behandlade
fackföreningarna i början av 1900-talet och gör att
franchiseföreningen inte kan accepteras som en seriös
organisation.

I ett franchiseförhållande finns två parter: franchisegivaren
och franchisetagaren. Teoretiskt föreligger ett avtal mellan
två jämställda parter, men i praktiken är franchisegivaren
ofta ett stort multinationellt företag medan franchisetagaren i
regel är en fd affärsanställd, restauranganställd eller liknande
vilket gör att franchisetagaren lever i en utsatt situation och
får en starkt beroende ställning.

Mot bakgrund av vad ovan sagts om franchisetagarnas
beroendeställning bör den arbetsrättskommitté som bitr.
arbetsmarknadsminister Leif Blomberg har aviserat få i
uppgift att särskilt utreda franchisetagarens ställning som
jämställd uppdragstagare.

I Kanada, USA och Frankrike finns redan lagstiftning som
skyddar franchisetagaren. Enligt t.ex. lagstiftningen i USA
är franchisegivaren skyldig att informera om sitt företags
ekonomiska ställning samt visa att han kan uppfylla de
förpliktelser som han åtar sig gentemot franchisetagaren. Ett
allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta inte
kan uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot
franchisetagarna som därmed förlorar det kapital -- ofta 200 000--300
000 kronor -- som de satsat i rörelsen.

Vi anser att det är nödvändigt att komma fram till en
definition av ''franchising''. En definition som har bakgrund
i affärsjuridik är följande:

Med franchising avses ett affärsförhållande grundat på
skriftligt avtal, enligt vilket ena parten, franchisegivare, ger
andra parten, franchisetagare, rätt att, för egen räkning, inom
visst geografiskt område bruka franchisegivarens särskilda
affärsidé, affärsmetoder och näringskännetecken, mot att
franchisetagaren förbinder sig att tillämpa av
franchisegivaren uppställda villkor för profilering.

Med franchisetagare enligt denna lag förstås även delägare
i franchisetagare, vilken/vilka i något avseende är
personligen förpliktade att tillämpa avtalet.

Inom EU har det utarbetats ett flertal direktiv där det
hänvisas till franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte
kan undgå att i lag reglera denna företeelse. Även inom
Europarådet pågår, som redan nämnts, ett arbete som syftar
till att lagreglera franchising. En lag skulle vara ett viktigt
skydd för denna ofta svårt utnyttjade grupp av
småföretagare. Något ytterligare utredningsarbete är heller
inte nödvändigt. Det förslag som lades fram av
franchiseutredningen 1987 är en utmärkt grund för en
lagstiftning.

Det finns andra grupper i samhället med likartade problem
som franchisetagarnas, framför allt när det gäller
beroendeställningen. Det gäller t.ex. hyresgäster,
arrendatorer, kommissionärer och agenter. Lagstiftaren har
sedan länge, i flera fall sedan mycket länge, insett behovet
av skydd för dessa grupper mot att den dominanta parten
missbrukar sitt övertag. Franchisetagarnas beroendeställning
är på intet sätt mindre än de nämnda gruppernas. Tvärtom
har man i detta fall, till skillnad mot de övriga, inte ens
lyckats åstadkomma ett förtroendefullt samarbete mellan
organisationer för parterna. Detta trots att FRO inbjudit den
tidigare organisationen för franchisegivarna till
förhandlingar för att söka uppnå konsensus genom frivilliga
överenskommelser om regler, s.k. agreed document. Numera
finns inte ens en renodlad organisation för franchisegivarna,
ingen motpart.

Lagutskottet har i tidigare betänkande hävdat, att några
olägenheter med franchising inte framkommit. Detta
uttalande måste rimligen grunda sig på att man inte anser att
det föreligger allvarliga tvister mellan parterna och -- vilket
påståtts -- att konkurser inte är vanliga. Detta är emellertid
en missuppfattning. Konkurser är minst lika vanliga bland
franchisetagare som för övriga företagare och har
förekommit också bland franchisegivare med besvärande
följer för franchisetagarna. Det finns dock ingen särskild
registrering av franchisetagare och därför inte heller någon
registrering av just konkurser i detta sammanhang. Ingen vet
därför säkert hur det förhåller sig härmed utanför de i
branschen verksamma. Viktigt i detta sammanhang att känna
till är att en franchisetagare i sitt registrerade firmanamn inte
får använda sig av franchisegivarens namn eller i övrigt ange
att det rör sig om ett franchiseförhållande.

Det är däremot riktigt att tvister förekommer mycket sällan
i den betydelsen att tvister kommer till allmän kännedom
eller till domstol. Detta beror på att de flesta
franchisekontrakt innehåller en skiljedomsklausul och
franchisetagarna har därför inte råd att driva en tvist. Inom
FRO känner man endast till ett enda fall som gått till sådan
prövning och kostnaderna härför blev också orimligt höga,
närmare 500 000 kronor.

Konkurrensregler och bestämmelser om s.k.
gruppundantag enligt EES-avtalet löser inte
franchisetagarnas problem -- dessa regler tillgodoser endast
franchisegivarnas intressen. Det minsta man kan begära är att
den svenska regeringen i avvaktan på lagstiftning åtminstone
inrättar ett råd för upprätthållande av etiska regler liknande
det regeringen i Australien inrättat. Ett sådant råd bör bestå
av representanter både för franchisetagarnas och
franchisegivarnas organisationer.

Den ''etiska'' nämnd som franchisegivarnas organisation i
Sverige inrättat kan inte betecknas som ett oberoende och
fristående organ eftersom någon organisation som
representerar enbart franchisetagare inte är representerad i
den. Nämnden är närmast att betrakta som en
Potemkinkuliss -- uppsatt för att dölja missförhållandena i
branschen!

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om
franchising.

Stockholm den 25 januari 1995

Kurt Ove Johansson (s)

Lars-Erik Lövdén (s)