Franchising

Motion 1992/93:L208 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

Franchising är en företagsform som på senare tid vuxit
kraftigt i Sverige. Rubriker i pressen som ''Franchising --
hennes chans'', ''Missnöjd med Seven-Elevens avtal'',
''Franchiseavtalen påtagligt ensidiga'' beskriver en del av
verkligheten när det gäller detta relativt nya fenomen.

Företagsformen franchising diskuteras livligt i dag. Det
är ingen tillfällighet. Allt fler verksamheter -- framförallt
inom tjänstesektorn -- ''franchiseras'', dvs. utarrenderas till
enskilda personer som vanligtvis driver ett filialföretag till
''franchisegivaren''. Mac Donalds, Polarn och Pyret och
Seven-Eleven är några exempel. De avtal som träffas
mellan franchisegivaren och franchisetagaren är oftast
ensidigt utformade till framchisetagarens nackdel.

En allvarlig olägenhet med denna företagsform är att
den inte är lagreglerad. En statlig utredning lade redan 1987
fram ett förslag till lagstiftning om franchising. Förslaget
bearbetas alltjämt inom justitiedepartementet. Men nu är
det dags att åstadkomma ett skydd för dessa ofta mycket
utsatta småföretagare.

För franchisetagare finns en särskild organisation,
Franchisetagarnas Riksorganisation (FRO), till skillnad
från franchisegivarnas organisation, är en förening enbart
för franchisetagarna. FRO tillvaratar medlemmarnas
intressen gentemot franchisegivarna när det gäller villkor i
avtalen mellan parterna samt fackliga och sociala frågor i
övrigt. FRO:s viktigaste uppgift är att i förhandlingar med
franchisegivarna söka åstadkomma ett huvudavtal med en
förhandlingsordning.

Till en början bör franchisetagaren tillförsäkras rätt till
viss uppsägningstid och ''saklig grund'' vid uppsägning. Ett
visst ''indirekt besittningsskydd'' liknande de regler som
gäller för lokalhyresgäster bör även finnas.

Franchisetagare måste i förenings- och
förhandlingsrättshänseende jämställas med s.k. jämställda
uppdragstagare. Här kan man jämföra med
petroleumhandlarnas situation där man löst detta problem.
En förenings- och förhandlingsrätt skulle medföra ett
radikalt minskat behov av detaljlagstiftning.
Franchisetagarnas Riksorganisation har förgäves sökt få
förhandlingar till stånd om ett avtal med franchisegivarnas
organisation. Franchisegivarnas organisation vägrar dock
envist att ställa upp i förhandlingar med FRO. Detta är ett
uppträdande som alltför mycket påminner om hur
arbetsgivarna behandlade fackföreningarna i början av
1900-talet och gör att franchisegivarna inte kan accepteras
som en seriös organisation.

I ett franchiseförhållande finns två parter:
franchisegivaren och franchisetagaren. Teoretiskt föreligger
ett avtal mellan två jämställda parter, men i praktiken är
franchisegivaren ett stort multinationellt företag medan
franchisetagaren oftast är en f.d. affärsanställd,
restauranganställd eller liknande.

I Kanada, USA och Frankrike finns redan lagstiftning
som skyddar franchisetagaren. Enligt denna lagstiftning är
franchisegivaren skyldig att informera om sitt företags
ekonomiska ställning samt visa att han kan uppfylla de
förpliktelser som han åtar sig gentemot franchisetagaren.
Ett allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta
inte kan uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot
franchisetagarna som därmed förlorar det kapital, ofta 200
000--300 000 kronor, som de satsat i rörelsen.

Vi anser att det är nödvändigt att komma fram till en
definition av ''franchising''. En definition som har bakgrund
i affärsjuridik är följande:

Med franchising avses ett affärsförhållande grundat på
skriftligt avtal, enligt vilket ena parten, franchisegivare, ger
andra parten, franchisetagare, rätt att, för egen räkning,
inom visst geografiskt område bruka franchisegivarens
särskilda affärsidé, affärsmetoder och näringskännetecken,
mot att franchisetagaren förbinder sig att tillämpa av
franchisegivaren uppställda villkor för profilering.

Med franchisetagare enligt denna lag förstås även
delägare i franchisetagare, vilken/vilka i något avseende är
personligen förpliktade att tillämpa avtalet.

Inom EG har det utarbetats ett flertal direktiv där det
hänvisas till franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte
kan undgå att i lag reglera denna företeelse. Även inom
Europarådet pågår ett arbete som syftar till att lagreglera
franchising. En lag skulle vara ett viktigt skydd för denna
ofta svårt utnyttjade grupp av småföretagare. Något
ytterligare utredningsarbete är heller inte nödvändigt. Det
förslag som lades fram av en statlig utredning 1987 är en
utmärkt grund för en lagstiftning.

Konkurrensregler och bestämmelser om s.k.
gruppundantag enligt EES-avtalet löser inte
franchisetagarnas problem -- dessa regler tillgodoser endast
franchisegivarnas intressen. Det minsta man kan begära är
att den svenska regeringen i avvaktan på lagstiftning
åtminstone inrättar ett råd för upprätthållande av etiska
regler liknande det regeringen i Australien inrättat. Ett
sådant råd bör bestå av bl.a. representanter för
franchisetagarnas och franchisegivarnas organisationer. I
Europarådets rekommendation från 1992 anmodas ju också
medlemsregeringarna att utarbeta och harmonisera
lagstiftning om franchising samt att i avvaktan på en lag
verka för etiska regler. Sverige har hittills alltid sett till att
leva upp till Europarådets rekommendationer och bör så
göra även nu. Den ''etiska'' nämnd som franchisegivarnas
organisation i Sverige inrättat kan inte betecknas som ett
oberoende och fristående organ eftersom
Franchisetagarnas Riksorganisation inte är representerad i
den. Nämnden är en Potemkinkuliss -- uppsatt för att dölja
missförhållandena i branschen!

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om
franchising.

Stockholm den 25 januari 1993

Kurt Ove Johansson (s)

Lars-Erik Lövdén (s)