Förslag till ny plan- och bygglag (prop. 1985/86:1)

Motion 1985/86:66 Ulf Adelsohn m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:66

Ulf Adelsohn m. fl.
Förslag till ny plan- och bygglag (prop. 1985/86:1)

Sammanfattning

Regeringen lämnar i proposition 1985/86:1 förslag till en ny plan- och bygglag
(PBL). Lagen skall ersätta bl. a. byggnadslagen (1947:385) och byggnadsstadgan
(1959:612). Den föreskriver också att ett nytt plansystem skall
införas i kommunerna.

Förslaget präglas av synsättet att kommunernas makt skall ökas på de
enskilda människornas bekostnad. Kommunerna skall upprätta översiktsplaner
för att slå fast markanvändningen i hela kommunen. Dessa planer ges
ingen formell rättsverkan. Kommunerna kan också reglera markanvändningen
genom s. k. områdesbestämmelser, vilka bl. a. ger möjlighet att
reglera ytan på fritidshus, förbjuda trädfällning m. m. I detaljplanelagt
område tidsbegränsas byggrätten till 5-15 år. Har inte byggnation enligt plan
under denna tid kommit till stånd ges kommunen rätt att lösa in marken.

Med PBL ges också kommunerna möjlighet att föreskriva att byggnation
som är av kulturellt värde skall bevaras.

På grund av ersättningsreglernas konstruktion ökas möjligheterna för
kommunerna att föreskriva inskränkningar för de enskilda människorna. En
tålighetströskel på ca 10 % av fastighetsvärdet införs vid reglering av hur
mark får användas. Gränsen för hur stor merkostnad en fastighetsägare
måste tåla därför att hans byggnader blivit klassade som bevarandevärda är
10-20 %.

I samband med att PBL ersätter nuvarande lagstiftning upphör enligt
propositionen alla outnyttjade byggrätter i planen som är fastställda före
1979. Fastighetsägarna erhåller utom i vissa särskilda fall inte någon
ersättning för detta.

Det finns många skäl som talar emot att PBL skall antas av riksdagen.
Förslaget ger alltför stor makt åt kommunerna på fastighetsägarnas bekostnad.
Helt avgörande är emellertid att förslaget i väsentliga avseenden strider
mot grundlagen. Enligt lagrådet torde kommunernas föreslagna möjligheter
att reglera markanvändning och bebyggelse inte vara förenligt med grundlagen.
Lagrådet bedömer också att det är tveksamt om delar av förslagets
bestämmelser om ersättning är förenliga med Europakonventionen om
mänskliga rättigheter.

Vi instämmer i lagrådets kritik både vad gäller förslagets grundlagsenlighet
och dess förenlighet med Europakonventionen. Därtill finns det moment i
förslaget som urholkar besvärsrättens innehåll. Översiktsplanerna ges större

Mot.

1985/86

66-67

1 Riksdagen 1985/86.3sami. Nr 66-67

betydelse för detaljplaneringen men ändå ingen formell rättsverkan, varför Mot. 1985/86:66

deras sakinnehåll inte kan överklagas. Detta är ett brott mot svensk

rättstradition.

Det är enligt vår mening också orimligt att tålighetströsklar för fastighetsägare
införs. På så sätt urholkas äganderättens innehåll. Utgångspunkten vid
ingrepp i fastighetsägandet bör vara att fastighetsägaren får kompensation
för detta.

Likaså är det orimligt att byggrätten ersätts av en tidsbegränsad nyttjanderätt.
Det kan finnas ett flertal skäl till varför ingen byggnation sker under den
begränsade tid det är fråga om. Vill kommunerna ändra planerna skall
självfallet markägare erhålla kompensation för förluster.

Moderata samlingspartiet avvisar förslaget till ny plan- och bygglag och
förordar i stället att nuvarande lagstiftning successivt revideras. Detta kan
ske genom delreformer inom vissa angelägna områden, vilka redovisas sist i
motionen.

Inledning

Moderata samlingspartiet strävar efter att så många som möjligt skall få
möjlighet att bli egendomsägare. Ägandet i sig skänker oberoende och
trygghet samt ger personlig tillfredsställelse. Den som äger någonting tar
större ansvar för dess skötsel till fromma för såväl den enskilde som för
samhället. Om ägandet av det egna hemmet stimuleras bidrar detta också till
en önskvärd och nödvändig ökning av det reala sparandet samtidigt som
inhemsk industri gagnas.

Äganderätten utgör en av den västerländska civilisationens hörnpelare. I
Sverige har markägandets innehåll steg för steg urholkats. Stat och kommun
bestämmer alltmer - de enskilda människorna allt mindre. PBL är bara ett i
raden av förslag med denna inriktning. Nyligen beslöt riksdagens socialistiska
majoritet att konfiskera fiskerätten på södra ostkusten och i de stora
sjöarna. Under förra mandatperioden föreslog den socialdemokratiska
regeringen att avverkningen av skog skulle styras av staten och inte av
skogsägarna. Detta kan kallas funktionssocialism. Socialdemokraterna förvandlar
äganderätten till en rätt att betala skatt medan stat och kommun
bestämmer hur och när egendomen får utnyttjas. På så sätt behöver enligt
dagens lagstiftning inte någon ersättning betalas till markägarna eftersom
ägandet formellt inte upphört. Även fondsocialismens genomförande innebär
konfiskation av egendom.

Äganderätten måste enligt vår mening innefatta bestämmanderätt över
det ägda. I annat fall förlorar både friheten och tryggheten för alla
egendomsägare sitt innehåll.

Våra grannländer Finland och Danmark har sedan länge ett starkare skydd
för äganderätten i sina grundlagar än Sverige. Nödvändigheten av grundlagsskyddad
egendomsrätt har accentuerats på senare tid. Europadomstolens
fällande domar gentemot svenska staten i expropriationsmål visar hur
allvarligt man där ser på brott mot egendomsrätten.

Rätten till personlig egendom och skydd för denna är grundläggande i alla
västerländska demokratier. Det är viktigt att egendomsskyddet stärks i

grundlagen. Ett sådant skydd måste ta sikte på att ge egendomsrätten inte Mot. 1985/86:66

bara ett formellt och principiellt skydd utan också att reellt säkerställa det.

Moderata samlingspartiet har under en följd av år krävt en grundlagsskyddad
egendomsrätt, näringsfrihet och yrkesfrihet. PBL-förslaget går i precis
motsatt riktning. Propositionen har föregåtts av sjutton års utredande och ett
och ett halvt års granskning av lagrådet. Arbetets inriktning har varierat
mellan olika regeringar. Det lagförslag som nu föreläggs riksdagen inrymmer
så många ändringar jämfört med tidigare utkast att det är att betrakta som
helt nytt.

Arbetet med PBL har sina rötter i 1960-talets våldsamma expansion.

Lagförslaget är därför inriktat på att reglera sådant som sammanhänger med
denna tids problem. Den troliga utvecklingen framöver är dock ett jämförelsevis
lågt bostadsbyggande. Byggandet kommer inte i någon större utsträckning
att ske på råmark utan mer genom förtätningar i redan befintlig
bebyggelse. Lagförslaget har dock utformats utan hänsynstagande till denna
förändring.

Planlagstiftningen handlar ytterst om vem som skall ha det avgörande
inflytandet på hur marken i Sverige skall få användas och vilket innehåll
äganderätten till mark och byggnader skall ha.

Ett genomgående drag i PBL är att kommunerna skall ges ökad makt på de
enskilda människornas bekostnad. Kommunerna får ett fullständigt inflytande
över till vad och hur marken skall användas. Vår uppfattning är att
enskilda människor inte har för mycket utan för litet att säga till om när det
gäller markanvändningen. Därför kan vi inte godta förslaget.

PBL-förslaget och grundlagen

Lagrådet diskuterar i sitt yttrande de föreslagna planinstitutens rättsliga
status. Till en början konstateras att bestämda och preciserade direktiv i
översiktsplanen i realiteten blir bindande för de tillämpande myndigheterna
trots att översiktsplanen inte har någon formell rättsverkan. Det kan därför
enbart på denna grund ifrågasättas om förslaget överensstämmer med
regeringsformens stadganden om normgivningsmakten, vilken riksdagen
bara i vissa fall kan avhända sig (8 kap. RF).

Den skarpaste kritiken riktar lagrådet mot den föreslagna rätten för
kommunen att reglera markanvändningen i områdesbestämmelser och
detaljplan.

Områdesbestämmelserna skulle ge kommunerna nya möjligheter att
reglera markanvändningen utanför detaljplanelagda områden. Bestämmelserna
ger kommunerna rätt att reglera ”grunddragen för användningen av
mark- och vattenområden för bebyggelse, fritidsanläggningar, kommunikationsleder
och andra jämförliga ändamål”. Konkreta exempel på vilka regler
den enskilde kan råka ut för i områdesbestämmelser är:

- Begränsning av storleken på fritidshus.

- Största tillåtna tomtstorlek i fritidshusområden.

- Inskränkt eller utvidgad bygglovsplikt.

- Skyldighet att söka speciellt tillstånd (s. k. marklov) för trädfällning,

skogsplantering eller schaktning. 3

1* Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 66-67

- Olika ombyggnadskrav för olika hus i ett och samma område. Mot. 1985/86:66

- Detaljerade regler om ”byggnaders placering, utformning och utförande”

för att inte försvåra jordbruksdrift.

Eftersom detaljplaner enligt förslaget får kort giltighetstid och nuvarande
planer i princip upphör att gälla blir det troligen vanligt med ”planlösa
tillstånd”. Områdesbestämmelser, som kommunerna antar på egen hand,
kommer ofta att bli avgörande för hur människor behandlas. Det kan betyda
både förbud och restriktioner, t. ex. krav på kostnadskrävande åtgärder för
att få bygga om.

Områdesbestämmelserna får, som exemplen visar, stor betydelse för de
enskilda människornas möjligheter att själva besluta om boende- eller
arbetsmiljö, rekreation och friluftsliv. Bestämmelserna kommer naturligtvis
att variera i landets olika delar. Människors möjligheter att utnyttja sin mark
kan därför bli beroende av på vilken sida av kommungränsen fastigheten
råkar finnas.

Regeringsformens 8 kap. 3 § första stycket innebär att föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna som avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden skall meddelas genom lag, dvs. i
föreskrifter som riksdagen beslutar om. Föreskrifter om mark- och vattenområden
samt om bebyggelse är exempel på sådana områden som faller
under denna paragraf. Lagrådet skriver därför i sitt yttrande att det ”nödgas
konstatera att förslaget vad avser kommunernas befogenheter att i planbestämmelser
reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde vara
förenligt med grundlagen”.

Lagrådet förklarar vidare att om regeringsformen 8 kap. 7 § första stycket
3 (riksdagens möjlighet att delegera vissa ärenden till regeringen) ändras
behöver ingen tvekan om grundlagsenligheten uppstå. Om PBL-förslaget
skulle ändras för att uppnå en säker överensstämmelse med grundlagen krävs
däremot en revision av grundläggande delar av förslaget.

Lagrådets yttrande är med andra ord klart och otvetydigt: regeringens
förslag strider mot grundlagen. Regeringen har emellertid valt att lämna
synpunkterna från lagrådet - som enligt regeringsformen skall granska bl. a.
hur lagförslag förhåller sig till grundlagarna - utan beaktande. Riksdagen
förväntas alltså fatta grundlagsstridiga beslut.

Moderata samlingspartiet har i annat sammanhang aktualiserat tanken på
inrättandet av en författningsdomstol. Det inträffade understryker vikten av
att denna fråga skyndsamt utreds, t. ex. av den nu arbetande folkstyrelsekommittén.

Moderata samlingspartiet kan aldrig acceptera förslag som innebär
kringgående av de regler som utgör själva grundvalen för det svenska
rättssamhället. Propositionen bör därför avslås i sin helhet.

Enskilda och allmänna intressen

Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen är i PBL oklart
utformad. 11:5 § anges: ”Vid prövning av frågor enligt denna lag skall både
allmänna och enskilda intressen beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet.”

Lagtexten kompletteras emellertid med bl. a. följande uttalanden i
motivtexten: ”Enskilda intressen bör inte få hindra en utveckling som från
allmän synvinkel bedöms betydelsefull.” ”Redan i första instans, dvs. i den
kommunala handläggningen, skall det således precis som i dag ske en
nyanserad avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Man kommer
naturligtvis aldrig ifrån att kommunen har den besvärliga dubbla rollen av
beslutsfattare och intressent.”

Enligt PBL kommer kommunernas roll som intresseavvägare och partisk
intressent att förstärkas. Detta innebär att enskilda intressen i högre grad
kommer att missgynnas. Detta är oacceptabelt. Den enskilda människan och
hennes intressen måste enligt vår mening i stället tillmätas ökad betydelse.

Plansystemet

Lagförslaget innebär att hela Sveriges yta skall ges ”planstatus” genom att
översiktsplanerna görs obligatoriska för alla kommuner och för dessas hela
yta.

Detta är, enligt vår mening, en överloppsgärning. Den översiktliga
planeringen skall vara frivillig och ta sikte på ökad flexibilitet. En översiktsplan
skall vara ett utredningsmaterial, där olika utvecklingsalternativ
skisseras.

I propositionen föreslås att kommunerna skall kunna använda ytterligare
planinstitut i form av s. k. områdesbestämmelser. Dessa skall användas när
kommunerna vill detaljreglera markanvändningen utanför detaljplanelagt
område. Områdesbestämmelser hanteras av byggnadsnämnderna. De markägare
som på grund av områdesbestämmelser får användningsmöjligheterna
av sin mark inskränkta skall inte kunna få sin mark inlöst. De kan på detta
sätt få stora arealer mark med begränsad nyttjanderätt. Förslaget är därför
oacceptabelt.

Kommunerna bör, enligt vår mening, även fortsättningsvis ha ett avgörande
inflytande över bebyggelseutvecklingen. Framför allt gäller detta i
tätorter men även i miljöer som är speciellt känsliga från miljömässig eller
kulturell synpunkt. Flur byggandet här skall ske bör regleras i detaljplan.
Denna kan med fördel antas av kommunen, under förutsättning att en reell
överklagandemöjlighet ända upp till regeringen föreligger. Staten skall inte
kunna avsvära sig det slutliga ansvaret. En av statens huvuduppgifter är att
skapa klarhet i tvister mellan olika intressenter och mellan olika individer.
Staten sviker sin uppgift om det inte ges någon möjlighet att få sin sak prövad
och överprövad.

Bygglovsplikten för begränsade ombyggnads- och tillbyggnadsåtgärder
bör slopas utom i speciellt känsliga miljöer.

Byggande på landsbygden måste underlättas och skall i princip vara fritt.
För att kunna vägra byggnadslov skall en kommun på övertygande sätt kunna
motivera varför byggandet inte kan accepteras.

Mot. 1985/86:66

5

Övergångsregler

Mot. 1985/86:66

För rätten att bygga spelar det i PBL stor roll vilket år nu gällande stads- och
byggnadsplaner är fastställda. Är dessa fastställda före 1979 blir det ingen
genomförandetid alls, dvs. eventuella byggrätter försvinner när PBL träder i
kraft den 1 januari 1987.

För att fastighetsägaren skall få rätt till någon kompensation om byggrätten
gått förlorad, skall en rad olika villkor vara uppfyllda. För det första
måste det ha varit ett långvarigt nybyggnadsförbud (minst åtta år). Har
fastighetsägaren haft möjlighet att bygga innan byggnadsförbudet lades är
det ändå inte säkert att han får någon ersättning. Regeringen säger nämligen i
propositionen:

”Långt ifrån alltid är det nybyggnadsförbudet som har avhållit fastighetsägaren
från att bygga. Som jag antydde tidigare beror det många gånger på
fastighetsägaren själv att bebyggelse inte har kommit till stånd. Att medge
kompensation i sådana fall anser jag inte bör komma i fråga.”

Vidare anförs:

”1 allmänhet har det nämligen dröjt mer än tio år efter planens
fastställande innan ett nybyggnadsförbud har meddelats. Den utsträckning i
vilken området har blivit utbyggt bör därför kunna vara ett mått på
fastighetsägarnas intresse att genomföra planen.”

Den som inte haft tid eller råd att bygga tidigare straffas med andra ord
med konfiskation av byggrätten. Detta strider mot rättssamhällets grundvalar.
Det gör det också omöjligt för fastighetsägaren att avsätta en tomt för
t. ex. barn och barnbarn.

Ett ytterligare villkor för ersättning är att fastighetsägaren inte får bygga
något alls på tomten, eller att byggrätten kraftigt begränsas. Fastighetsägaren
måste drabbas ”oskäligt hårt”. ”Det gäller t. ex. inte om kommunen för
att undvika olämplig permanentbosättning sänker den tidigare medgivna
byggrätten.” För att ersättning skall kunna utgå måste området dessutom
vara i huvudsak bebyggt i enlighet med planen.

Om planen i ett område är fastställd mellan 1979 och 1987 får den en tioårig
genomförandetid. Det innebär att byggrätten i en plan som är fastställd 1979
försvinner 1989. Om PBL skulle träda i kraft 1987 har fastighetsägarna med
andra ord bara två år på sig att bygga.

De enskildas intressen beaktas endast till ringa del. Reglerna är skrivna för
att stärka det offentligas makt på de enskilda människornas bekostnad.
Förslaget innebär en ren konfiskation av byggrätter.

PBL-förslaget och Europakonventionen

Enligt lagförslaget skall, som tidigare nämnts, dagens byggrätter förvandlas
till tidsbegränsade nyttjanderätter. Detaljplaner får en genomförandetid
under vilken fastighetsägaren får bygga enligt den rätt som har givits i planen.
Efter genomförandetiden kan kommunen ändra eller upphäva planen utan
att ta hänsyn till enskilda intressen: ”Ett annat exempel är reglerna om
ändring eller upphävande av detaljplaner efter genomförandetidens slut.
Någon avvägning mot enskilda intressen skall inte göras i dessa fall.”

Att den enskilde kan hävda sin rätt under den begränsade tidsperiod som Mot. 1985/86:66

planen gäller tycks i regeringens ögon rättfärdiga att alla givna rättigheter
utan ersättning kan tas bort vid en senare tidpunkt.

Förslaget om tidsbegränsade detaljplaner motiveras med att de långvariga
byggnadsförbud som i dag ligger över stora områden på det här viset skulle
försvinna. Byggnadsförbuden utgör ett stort problem för de fastighetsägare
som år efter år hindras från att bygga på sina fastigheter. De långvariga
byggnadsförbuden måste därför bort. Att tidsbegränsa planerna är emellertid
en skenlösning av problemet. Det blir inte fritt att bygga om byggnadsförbuden
försvinner enligt PBL:s modell. I stället får kommunen frihet att
upphäva gällande plan och lägga en helt ny plan med nya förutsättningar för
fastighetsägarna. Kommunen kan också låta bli att lägga en ny plan och
skapa ett ”planlöst tillstånd” utan några givna rättigheter alls. Genom
ändringar i planen kan kommunen helt förändra villkoren för byggandet.

Trots att besluten kan beröva någon en värdefull byggrätt, behöver
kommunen efter genomförandetidens utgång inte betala ersättning för detta.

Förslaget kommenteras av lagrådet, som konstaterar att svenska staten i
Europadomstolen dömts i ett mål som gällde långvariga expropriationstillstånd
och byggnadsförbud. Lagrådet skriver: ” med hänsyn till rättsutvecklingen
i Europadomstolen är det enligt lagrådets mening tveksamt om
regeln, i den mån den innebär att en plan ändras eller upphävs utan ersättning
till fastighetsägaren, kan komma att bedömas som förenlig med Europakonventionen.”

Vi anser att en lag som medför risk att befästa den enligt Europakonventionen
felaktiga behandling av enskilda som i flera fall skett i Sverige självklart
måste avvisas.

Ersättningsbestämmelser

Det allmännas inflytande över hur viss mark används kan säkerställas genom
begränsningar i ägarnas möjligheter att använda sin mark eller genom att
äganderätten till marken övergår till det allmänna. Markägarna har i sådana
fall i princip erhållit kompensation för sina förluster. Ersättningsgrunden har
hittills varit den värdeminskning eller den fördyring markägarna råkat ut för.

Ersättningsbeloppen har gjort det möjligt för stat och kommun att ställa
nyttan av ett ingrepp mot kostnaderna för det. Har nyttan överstigit
kostnaderna har ingrepp gjorts. I annat fall inte.

De ersättningsbestämmelser som föreslås i PBL urholkar markägarnas rätt
till ersättning vid intrång. Förslaget genomsyras av tanken att det offentliga
har bestämmanderätt över all fast egendom. Tydligast framkommer detta
när regeringen diskuterar ersättningsfrågorna.

Enligt förslaget skall markägarens ställning vara stark under den tid som
planen och den s. k. genomförandetiden gäller. I realiteten begränsas
byggrätten kraftigt. Genomförandetiden innebär att rätten att bygga begränsas
till 5-15 år. Endast under denna tid skall markägaren kunna få ersättning
om planerna ändras. I propositionen uttrycks detta sålunda: ”Från ersättningssynpunkt
är det således intressant att studera endast de fall då planen
ändras eller upphävs före utgången av genomförandetiden.”

Markägaren får därmed en avsevärt svagare position än i dag. Som påbröd Mot. 1985/86:66
läggs dessutom kommunens rätt att efter genomförandetidens utgång
expropriera de fastigheter som av olika skäl, t. ex. ändrade ekonomiska
förutsättningar, inte hunnit bli bebyggda enligt plan. Ersättningsbeloppen
kan i dessa fall bli låga, eftersom planen upphör att gälla och värdet av den
obebyggda fastigheten då drastiskt minskar. Det är bl. a. denna möjlighet för
kommunerna att till en billig penning lägga under sig mark som gör att man
kan kalla propositionen det största marksocialiseringsförslaget någonsin.

Regeringen föreslår att fastighetsägarna i vissa fall skall tåla en viss skada
innan ersättning utgår. Det gäller dels markreglerande bestämmelser, dels
bebyggelsereglerande bestämmelser.

Vad gäller de markreglerande bestämmelsernas kvalifikationsgräns (dvs.
den skada som måste tålas innan man blir ersättningsberättigad) föreslås att
nuvarande regler i byggnadslagen i sak skall föras över till PBL.

Om den markanvändning som är hävdvunnen, s. k. pågående markanvändning,
avsevärt försvåras får fastighetsägarna rätt till ersättning.

Översiktsplanen kan däremot komma att radikalt inskränka innebörden
av begreppet pågående markanvändning för av planen berörd fastighetsägare.
Detta är negativt framför allt för lantbruks- och skogsbruksnäringarna,
icke minst eftersom PBL:s ersättningsregler kopplas direkt till begreppet
pågående markanvändning. En kommun kan genom att anta en översiktsplan
därmed undanröja möjligheterna för en fastighetsägare att få full
ersättning för intrång i vad som i dag är pågående markanvändning.

Vad gäller de bebyggelsereglerande bestämmelserna föreslås ingen definitiv
kvalifikationsgräns. I stället skall en bedömning göras från fall till fall.

Detta kan komma att leda till en betydande skönsmässighet i behandlingen
av olika fall. Olikheter mellan kommunerna blir legio.

Regeringens förslag innebär också att om kvalifikationsgränsen nås skall
skador därunder inte ersättas. Det införs på så sätt ett slags självriskresonemang
i fastighetsägandet.

I dag kan länsantikvarien kulturmärka byggnader av särskilt kulturhistoriskt
värde. De merkostnader detta kan förorsaka fastighetsägaren, om dessa
inte är bagatellartade, bärs då av det allmänna i viss omfattning.

I PBL föreslås att kommunerna skall kunna k-märka ytterligare byggnader
som de anser kulturhistoriskt och miljömässigt intressanta att bevara.

Givetvis finns fler byggnader i varje kommun som är unika om man bara ser
det från kommunal synpunkt och inte från rikssynpunkt. Genom att PBL
lägger en stor del av kostnadsansvaret för att bevara denna typ av byggnader
på ägarna ökar risken för att politikerna betraktar även byggnader som från
nationella kulturhistoriska eller miljömässiga utgångspunkter är mindre
intressanta som bevarandevärda. För att få ersättning måste merkostnaden
vid t. ex. ombyggnad och underhåll för ägarna vara minst 10 %. Antalet
människor som drabbas av inskränkningar och kostnadsökningar på grund av
detta riskerar på så sätt att kraftigt öka. Enligt vår mening skall kmärkningen
ses i ett nationellt perspektiv. Nu gällande regler är därför att
föredra. Fastighetsägaren skall erhålla kompensation för eventuella merkostnader.

PBL:s ersättningsregler är synnerligen komplicerade. Fastighetsägaren 8

torde svårligen kunna ta ställning till sin ersättningsrätt utan hjälp av juridisk Mot. 1985/86:66
expertis. Enligt 15 kap. 1 § PBL skall om kommun för talan i inlösenmål
expropriationslagens rättegångskostnadsregler tillämpas. Om fastighetsägaren
för talan om inlösen eller ersättning skall däremot enligt 15 kap. 6 §
rättegångskostnadsregler i tvistemål gälla, dvs. fastighetsägaren får vid
ogillande svara både för egna och kommunens kostnader. Viss möjlighet till
jämkning föreligger i det fall fastighetsägaren haft skälig anledning att få sin
talan prövad av domstolen.

Oklarheten avseende kvalifikationsgränsen för ersättningsrätt, ackumulering
av skada, värderingsfrågor m. m. kan emellertid medföra att fastighetsägaren
på grund av rättegångskostnadsskäl avstår från att pröva sin rätt.

Möjlighet till statlig rättshjälp föreligger inte. Reglerna om fastighetsägarens
kostnadsansvar har sitt ursprung i BL. Med hänsyn till att PBL jämfört med
BL är betydligt mer vittomfattande och ger kommunerna en exklusiv roll är
detta orimligt. Expropriationslagens rättegångskostnadsregler borde därför
tillämpas.

Enligt moderata samlingspartiets mening skall givna byggrätter liksom
hittills gälla tills planer ändras. Utgångspunkten vid planändring skall vara
att full ersättning för förluster skall ges.

Svåra planeringssituationer med t. ex. gamla och stora byggrätter i bl. a.
områden med kostnadskrävande problem kan ofta lösas med exploateringssamverkan.
Med en flitig användning av exploateringsavtal kan byggprocessen
också påskyndas och påverkas på ett från allmän synpunkt lämpligt sätt.

Besvärsrätt

I Sverige har sedan urminnes tider befolkningen haft besvärsrätt över
myndighetsbeslut. Man har kunnat ”gå till kungs” med sina klagomål.

Besvären har inte gällt om besluten fattats på formellt oriktig väg utan dess
sakliga innehåll. Denna rättstradition är viktig att bevara. I förslaget till ny
plan- och bygglag finns moment som urholkar besvärsrättens innehåll.

Kommunala översiktsplaner kommer att ligga till grund för alla beslut om
markanvändning. Men dess sakinnehåll får inte överklagas. Planerna ges inte
någon rättsverkan utan anses fungera som ”rekommendationer som kan
bilda underlag för senare beslut”. Översiktsplanerna kommer i praktiken att
styra både detaljplaner och tillståndsgivning. Den kommunala inställningen
till ett visst projekt ”cementeras” i översiktsplanen och riktlinjerna påverkar
på så vis alla markanvändningsbeslut i området.

I motivtexten visas att översiktsplanen, beroende på detaljeringsgraden, i
stor utsträckning kan påverka tillståndsärendena.

”Även om översiktsplanen inte är bindande vare sig för myndigheten eller
enskilda måste man konstatera - som jag också nämnde tidigare - att ett
dokument av översiktsplanens karaktär som redovisar den planerade
utvecklingen i kommunen och som har antagits av kommunens beslutande
församling, i praktiken får stor betydelse vid beslut i markanvändningsfrågor.”

Att en kommunal plan som i praktiken påverkar beslut i enskilda ärenden
inte får överklagas till högre instans är från rättssäkerhetssynpunkt helt 9

oacceptabelt.

När det gäller detaljplaner får sakägare visserligen besvära sig över
innehållet. Men besvärsrätten gäller inte förbehållslöst: ”En vidsträckt
besvärsrätt öppnar möjligheter till ett ökat statligt inflytande som kan
förändra de kommunalpolitiska bedömningarna. Detta går inte särskilt väl
ihop med en av de grundläggande principerna för reformen, nämligen
decentralisering av beslutsfattande.” Denna inskränkta besvärsrätt är ytterligare
ett exempel på hur kommunens makt utökas på den enskildes
bekostnad.

Enligt vår mening skall det naturligtvis gå att klaga fullt ut på detaljplanerna.
Bebyggelsens huvudsakliga utformning påverkar ju i hög grad miljön för
de människor som bor i området.

En annan viktig fråga är vem som avgör vilka förhållanden i en detaljplan
som skall få överklagas. Vilka besvär kommer kommunen att awisa med
motiveringen att det statliga inflytandet inte skall få påverka de egna
bedömningarna? Här finns uppenbarligen ett stort utrymme för olika
kommunala tolkningar. Den enskildes möjligheter att hävda sitt eget intresse
mot kommunen kommer att drastiskt minska.

Ägarintresset urholkas i PBL också genom att sakägarbegreppet ges ett
annat innehåll än vad det hittills haft. Boende och organisation av hyresgäster,
dvs. hyresgästföreningarna, får i många fall vid planändring lika stor rätt
som de fastighetsägare som berörs av planen. Risken med en utökad
sakägarkrets är att de tidigare sakägarnas intressen får en minskad tyngd vid
intresseavvägningar. Bygglovsärenden, även mindre sådana, kan genom den
utökade sakägarkretsen ta avsevärt längre tid än i dag. PBL stärker här också
ett kollektiv - hyresgästföreningarna - på de enskildas - hyresgästernas bekostnad.
De sistnämndas besvärsrätt upphör om hyresgästintyg utfärdats.
Detta innebär att en hyresgäst inte kan överklaga ett beslut om ombyggnad
när hyresgästföreningen godkänt den.

Ägandet medför i sig ett ekonomiskt ansvar. Inte bara miljön utan även
ekonomin kan förändras vid en planändring. Det hindrar dock inte att även
hyresgäster har ett legitimt intresse av att påverka den miljö de bor i. Detta
bör dock kunna tillgodoses genom att information ges i god tid före
planändringar och genom att de berörda får lämna synpunkter. Själva
sakägarbegreppet bör liksom hittills vara förbehållet dem som har direkta
ägarintressen.

PBL och de areella näringarna

Genom att hela kommunens yta enligt förslaget skall obligatoriskt ges någon
form av planmässig status ändras förutsättningarna för jord- och skogsbruket.
Med hjälp av PBL och de aviserade ändringarna i naturvårdslagen
skapas förutsättningar för kommunerna att tillämpa den föreslagna naturresurslagen
på sådant sätt att de areella näringarna allvarligt skadas.

Jord- och skogsbruk är beroende av att kunna planera långsiktigt. I stora
delar av Sverige tar det 100 år eller mer mellan plantering av skog och
avverkning. Det säger sig självt att det med en så lång planeringshorisont inte
är tilltalande att förutsättningarna kan ändras efter varje kommunalval.

Med det tänkta lagstiftningskomplexet kan betydande arealer komma att

Mot. 1985/86:66

10

få restriktioner för hur de får brukas. Detta aktualiserar ersättningsfrågorna. Mot. 1985/86:66

I dag skall markägarna tåla bagatellartade intrång. Förutsatt att skadan

verkligen är bagatellartad kan detta tyckas rimligt. Det finns dock exempel

på att skador för tiotusentals kronor bedömts som bagatellartade. För jord

eller skogsbrukare, som normalt sett har låga inkomster, kan sådana

bedömningar betyda att en stor del av årsinkomsten försvinner. Detta är inte

acceptabelt.

I PBL föreslår regeringen att ersättning för s. k. markreglerande åtgärder
skall utgå först när pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta kan
enligt regeringen betyda att intrång till uppemot 10 % av värdet på
fastigheten skall tolereras utan att ersättning ges. Det kan betyda att två
markägare som utsätts för precis samma ingrepp kommer att behandlas olika
från ersättningssynpunkt om de har olika stora fastigheter. Tolkningen av
begreppet ”avsevärt försvåras” kan också komma att variera från kommun
till kommun.

Enligt vår mening är det oskäligt att lägga en stor del av kostnaderna för
naturvård m. m. hos markägaren. Naturligtvis skall stat och kommun ha
möjlighet att avsätta markområden för specifika ändamål i enlighet med de
regler som i dag gäller. Utgångspunkten måste då vara att markägaren skall
hållas skadeslös.

Jord- och skogsbruk kan komma att drabbas orimligt hårt av de bestämmelser
som ger kommunerna rätt att föreskriva vissa byggnader som
kulturellt värdefulla. Fastigheter som har riksintressanta byggnader har
redan i dag ett lägre marknadsvärde än motsvarande fastighet utan sådana
byggnader. Det kan röra sig om betydande belopp. Nu riskerar ett stort antal
fastigheter att råka ut för samma sak grundat på kommunala bedömningar.

Regeringen anför att fördyrat underhåll ofta motverkas av att fastigheten får
ett ökat värde. Tvärtemot vad som sker i verkligheten.

Lantbrukarnas ekonomibyggnader är en viktig del av deras produktionsmedel.
Restriktioner vid ombyggnad eller nybyggnad kan försvåra deras
utnyttjande och leda till direkta inkomstbortfall för den drabbade brukaren.

Detta diskuteras över huvud taget inte i propositionen.

Enligt regeringen skall kommunerna kunna föreskriva bygglovsplikt för
lantbrukets ekonomibyggnader om det föreligger särskilda skäl. Vilka dessa
skäl är berör man inte. Detta lämnar stort spelrum för olika behandling i
skilda kommuner. Det kan dock finnas motiv för en prövning av ekonomibyggnadernas
exteriör i kulturellt känsliga miljöer. Det bör klargöras att det
är just detta som menas och inget annat.

Byråkrati

Propositionen innebär på många punkter en utökad byråkrati. Några
exempel på hur byråkratin ökar ges nedan.

- Planverkets starka ställning består och byggs ut. Verket skall ha den

allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet. Detta leder till

fortsatt byråkrati och godtycke.

- Ersättningsreglerna blir så komplicerade att varken den enskilde eller

myndigheterna enkelt kan bedöma om ett beslut följer lagen eller på vilka 11

grunder beslutet kommit till.

- Sakägarbegreppet kommer också att omfatta även hyresgäster och hyresgäströrelsen.
Kretsen blir så stor att varje tidigare enskild sakägare
kommer att ges mindre intresse. Administrationen växer och beslutsprocessen
förlängs.

- Underhållskraven blir mer omfattande än de nuvarande. Detta kan
illustreras med följande citat ur propositionens motivtext: ”Kravet innebär
t. ex. att materialval och färgsättning skall anpassas till byggnadens värde,
karaktären på omgivningen och till lokala traditioner.” I vissa enstaka fall
är det naturligtvis nödvändigt att kommunen avgör, men hur generellt
skall dylika regler få tillämpas?

- Kravet på översiktsplan för hela kommunen betyder att varje kvadratmeter
skall ges någon planadministrativ tillhörighet. Detta betyder bedömningar
och utredningar som naturvård, kulturvård, riksintressen m.m.,
vilket kostar pengar oavsett hur detaljerade bestämmelser det sedan blir i
den översiktliga planen.

- Kommunen får möjlighet att förbjuda eller begränsa näringsverksamhet.
Kommunen får möjlighet att bestämma vad som är en ”ändamålsenlig
handelsstruktur”.

”Inom kategorin detaljhandel kan livsmedelshandeln i vissa lägen behöva
begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en lämplig
samhällsutveckling. Som exempel kan nämnas stormarknader eller bensinstationer.”

Detaljreglerna blir alltmer detaljerade; reglering av varusortiment och i
praktiken etableringskontroll är några resultat. Ambitionen att förenkla
och förkorta tiden för planarbetet saknas.

- Kommunen får möjlighet att reglera fritidshus till både yta och volym i
områdesbestämmelser och detaljplan.

- Kommunen får större möjligheter än i dag att fördyra ombyggnaden för att
häva bevarandekrav på husägarens bekostnad. Byggnaden behöver inte
längre vara av byggnadsminnesklass.

”Ett tillräckligt motiv för att bevara byggnader eller bebyggelse kan vara
att de är representativa för tidigare samhälleliga eller estetiska ideal eller
att de ger en god uppfattning om tidigare sociala villkor för en viss
samhällsgrupp.”

- Detaljplanernas korta genomförandetider (5-15 år) innebär att kommunerna
blir tvingade att lägga ner mer arbete på planeringsarbete än i dag.
Utredningar, planbedömningar, revisioner och nya planer blir en ständigt
återkommande uppgift och måste göras oftare än i dag. Detta leder till
ökad byråkrati och ökade kostnader för både kommun och enskilda.
Alternativet är att planer upphävs och övergår i planlösa tillstånd - ungefär
som dagens byggnadsförbud, men ännu värre för den enskilde, därför att
hans rätt mot kommunen alldeles upphör.

- Kommunerna får både inskränka och utvidga bygglovsplikten. Det
innebär att det blir svårare för den som vill bygga att veta vilka regler som
gäller. Kommunen får fria händer att variera bygglovsplikten från fall till
fall. Bygglovskrånglet och risken för godtycke består.

Plan- och bygglagförslaget kan inte ses helt fristående från dagens

byggnormer. Den detaljstyrning av byggandet som dagens normsystem
föreskriver är olycklig. Moderata samlingspartiet har länge förespråkat ett
system med färre normer. De kan reduceras till enkla funktionskrav. Om
dessa krav inte uppfylls måste ansvaret åvila byggherren.

Gatukostnader

I decennier har det varit svårt att klara s. k. förnyelse för äldre villa- och
fritidshusområden. Det har bl. a. berott på att kommuner prioriterat
exploatering av råmark och därmed lagt nybyggnadsförbud över de äldre
områdena. De kommuner där man försökt förnya de äldre områdena har
också haft svårt att finansiera investeringar i gator m. m. Gällande regler har
inte givit möjlighet att ta ut full ersättning av fastighetsägarna för kommunens
investeringskostnader. Därmed har nybyggnadsförbuden blivit fler och
varat över längre tid.

De långvariga nybyggnadsförbuden började ifrågasättas av trepartiregeringen
1979-1981, då flera förbud hävdes.

Gatukostnadsreglerna ansågs dock omedelbart behöva reformeras för att
inte gamla områden skulle förslummas. De nya regler som antogs av
riksdagen 1982 ger möjlighet att ta ut hela investeringskostnaden av de
berörda fastighetsägarna. Detta förutsätter dock att de vidtagna åtgärderna
är till fördel för de fastighetsägare som skall betala ersättning. Således bör en
fastighetsägare bära investeringskostnad genom ersättning för ny eller
förbättrad gata om ett område därmed genom stadsplaneändring kan
förnyas, kompletteringsbebyggelse komma till och avstyckning ske.

Riksdagen var enig i sitt beslut om nya gatukostnadsregler. Riksdagen
uttalade i samband med beslutet att kommunerna måste vara återhållsamma
med standarden på gator m. m. Vidare underströks att kommunerna måste ta
rimlig hänsyn till fastighetsägarnas möjlighet att betala avgifterna. Således
nämndes uppskov med betalning till försäljning av fastighet eller avstyckning,
pantförskrivning eller långa amorteringslån. Ersättningsbeloppen kan
jämkas så att kostnaderna fördelas ”efter skälig och rättvis grund”.

Sedan lagen trätt i kraft har det uppstått problem med tillämpningen. Vi
anser att följande principer skall gälla för användningen av gatukostnadsbestämmelserna.

o Fördelningen av kostnader för gator och andra anläggningar skall endast
omfatta de fastigheter som får särskild nytta av åtgärderna. Fördelningen
skall också ta hänsyn till att befintliga fastigheter som regel har betalat
ersättning för de äldre gatorna. Endast fastigheter som ligger i anslutning
till de nya gatorna skall drabbas av avgifter. Om anläggningsarbetena
utförs enbart för att möjliggöra delning av ett antal fastigheter skall
kostnaderna endast bäras av dessa,
o Kommunerna skall ha samrådsskyldighet beträffande utredningar om
gatukostnadsersättning. Om fastighetsägare motsätter sig föreslagen
standard hänskjuts frågan till samtliga berörda fastighetsägare. Kommunen
skall inte kunna fatta beslut som går emot majoriteten av dessa
fastighetsägare.

Mot. 1985/86:66

13

o De möjligheter som finns i lagen att jämka betalningsvillkoren skall
tillämpas generöst. Detta bör innebära att fastighetsägarna erbjuds lån,
borgen för lån, långa amorteringstider eller anstånd med betalning i
avvaktan på att fastighet säljs eller delas.

Riksdagen beslöt i våras att statliga lån kan erhållas för finansiering av
gatukostnader. Denna möjlighet bör behållas.

Naturresurslagen (NRL)

Regeringen lägger samtidgt med PBL fram ett förslag till lag om hushållning
med naturresurser m. m. Det är tänkt att vara en lagreglering av den fysiska
riksplaneringen (FRP).

Den svenska naturen är en tillgång för alla. Vi måste värna om och vårda
de miljövärden den representerar.

Dagens natur- och kulturmiljö är resultatet av generationers mänskliga
påverkan. Utan sådan påverkan blir följden stagnering. Under de sekler som
gått har enskilda människor i regel visat sig vara de bästa miljövårdarna.
Även fortsättningsvis kommer de att ta sitt ansvar för miljön utan att
myndigheterna påbjuder detta. Vissa naturtyper, t. ex. hagmarker och
strandängar, hotas dock om inte det allmänna vidtar åtgärder för att bevara
dem.

NRL är tänkt att vara en grund för en avvägning mellan konkurrerande
intressen. Den är dock så vagt skriven att den blir ett ringa stöd för
beslutsfattarna. Den konstruktion av lagreglering som regeringen valt
möjliggör emellertid fler och hårdare restriktioner än vad riktlinjerna i den
fysiska riksplaneringen medger.

”Marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en
från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning
främjas”, lyder den s. k. målsättningsparagrafen. Det finns knappast någon
verksamhet som inte kan motiveras eller stoppas med hjälp av denna
paragraf.

I NRL räknas upp ett antal verksamheter som det skall tas hänsyn till vid
planeringen. Det är jordbruk, skogsbruk, rennäring, vattenbruk, fiske,
natur, kultur, friluftsliv, fyndigheter av ämnen eller mineral, industri,
energidistribution, kommunikation, vattenförsörjning, avfallshantering
samt totalförsvar.

Hur slutligen tolkningen skall göras bestäms i kommunerna. De har att
tillämpa NRL i den planering som skall ske enligt PBL. Tolkningen kan
variera avsevärt från kommun till kommun eller t. o. m. inom samma
kommun vid skiftande politiska majoriteter. Detta är inte tillfredsställande.
För t. ex. en sådan näringsgren som skogsbruk, vilken till sin natur är mycket
långsiktig, kan en ryckighet i förutsättningarna verka förlamande.

I NRL görs också en mycket lång uppräkning av områden som bedöms av
riksintresse. Områdena har utökats jämfört med FRP. I NRL har de s. k.
primära rekreationsområdena också bedömts vara av riksintresse. Huvudorsaken
till att dessa områden tillkommit är regionalpolitiska - inte att
människor spontant söker sig dit. Vittgående restriktioner för markanvändningen
kan bli följden inom dessa områden. Sammantaget utgör områden

Mot. 1985/86:66

14

sorn på ett eller annat sätt är riksintressanta uppemot en tredjedel av landets
yta. Till detta kan läggas de områden som ur kommunal och regional
synvinkel är intressanta att bevara oförändrade.

På grund av lagförslagets oklara och vida formuleringar har det kritiserats
från olika utgångspunkter och från skilda håll. Skogsbruket, LRF och
skogsindustrin har kritiserat NRL därför att skogsbruket riskerar att få stora
restriktioner för hur skogen får brukas. Man anser att detta kommer att leda
till en avsevärt minskad skogsproduktion.

Sveriges naturskyddsförening kritiserar från sina utgångspunkter NRL för
att inte ge ett tillräckligt skydd för naturvårdsintressena. Den anför bl. a.:
”Vissa nya formuleringar öppnar t.o.m. dörren för en omprövning av
existerande skydd enligt naturvårdslagen

Det kan inte uteslutas att bådas farhågor kan komma att besannas. En
lagtext som är så utformad att man kan tolka den på så olika sätt är inte
acceptabel.

Genom att väldiga arealer är riksintressanta minskar effektiviteten av det
skydd man eftersträvar. Det går helt enkelt inte att undanta stora delar av
Sverige från ett framtida utnyttjande av våra naturtillgångar.

I stället bör de skyddsvärda områdena begränsas och ges ett effektivt
skydd. För moderata samlingspartiet är det t. ex. en självklarhet att inga
ingrepp skall göras i våra nationalparker. För detta krävs dock ingen ny
lagstiftning. Bevarandeintressena kan i stället tillgodoses med bl. a. miljöskyddslagen
och naturvårdslagen. De bevarandevärda områden som i dag
inte har tillräckligt starkt skydd, t. ex. de fyra orörda älvarna, bör få detta.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag härom.

Att även skogsindustrins farhågor för vittgående ingrepp är berättigade
framgår av att konkurrerande intressen, främst friluftslivet, i propositionen
har fått en starkare ställning än jord- och skogsbruk. Ett av motiven för

ingrepp är enligt propositionen att ” de jaktliga och faunistiska

intressena får ett skydd som är välbehövligt”.

Den praxis som utvecklades under andra hälften av 1970-talet visar att
riktlinjerna i FRP fungerade effektivt som beslutsunderlag vid planläggning
och exploatering. Beslut har kunnat fattas efter lämplighetsbedömningar.
Har FRP-riktlinjerna inte följts har detta i sig varit en grund för överklagande
av besluten. Detta talar för att riktlinjerna i FRP endast behöver ges en
formell koppling till annan redan befintlig lagstiftning. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.

NRL innehåller också ett kapitel om tillåtlighetsprövning av industrianläggningar
m. m., vilket skall ersätta 136 a § i byggnadslagen. Förslaget
innebär att regeringen alltid skall pröva lokaliseringen av vissa anläggningar
men också att det kommunala vetot i vissa fall inskränks.

Vi tillstyrker förslaget om inskränkningar i det kommunala vetot. Ändringarna
bör införas i bygglagen. Det bör ankomma på utskottet att utforma
erforderlig lagtext.

Vad gäller prövningsordningen vore det emellertid mer rationellt att
koncessionsnämnden för miljöskydd först prövade anläggningarna efter
miljöskyddslagen. Vissa ärenden kunde underställas regeringen för slutligt
beslut.

Mot. 1985/86:66

15

Det moderata alternativet

Mot. 1985/86:66

Moderata samlingspartiet slår vakt om den enskilda äganderätten till mark
och vatten. Enskilt ägande bör underlättas, inte minst för att medverka till ett
spritt ägande och stimulera sparande i realkapital.

Fastighetsägaren skall i princip ha rätt att bebygga sin mark. Denna
byggrätt skall inte vara tidsbegränsad. I ägandet ligger rätten att disponera
sin fastighet inom givna ramar.

Rättssäkerhet och rättvisa måste vara utgångspunkter för markpolitiken.
Rättssäkerheten är ovillkorlig och får inte kränkas. Fastighetsägare som
utsätts för tvångsingripanden och värdeminskande lagändringar från det
offentligas sida drabbas direkt av brister i rättsstaten: de vägras ersättning för
uppkomna förluster eller tillerkänns en starkt reducerad ersättning, som inte
grundas på fastighetens verkliga värde. Samtidigt tas detta värde till
utgångspunkt för olika former av beskattning.

Moderata samlingspartiet tillbakavisar förslaget till ny plan- och bygglag
och förordar i stället att plan- och byggnadslagstiftningen successivt revideras.
Detta kan ske genom delreformer inom vissa angelägna områden:

Plansystemet. Generalplanen avskaffas och ersätts med en frivillig översiktsplan.
Översiktsplanen skall inte vara styrande utan i stället utgöra ett
beslutsunderlag, i vilket olika utvecklingsalternativ skisseras. Snabbhet och
flexibilitet i planprocessen eftersträvas.

Kommunerna skall själva fastställa detaljplanerna eftersom de har bättre
detaljkännedom än den statliga myndigheten.

Alla planer med rättsverkan skall kunna överklagas.

Ersättningsbestämmelser. Vid planändringar skall utgångspunkten vara att
full ersättning för förluster skall ges. Vid intrång och andra markreglerande
åtgärder skall markägarna hållas skadeslösa. Om byggnader bedöms vara av
sådant kulturhistoriskt värde att de skall bevaras skall fastighetsägarna
erhålla kompensation för fördyringar som drabbar dem på grund av detta.

Byggnadsförbuden. Det skall inte vara möjligt för kommuner att år efter år
låta byggnadsförbud ligga över stora områden. Temporära nybyggnadsförbud
måste dock kunna tillgripas vid planändringar. Kommunerna måste i en
sådan situation kunna visa att de verkligen arbetar med en detaljplan för att
få ha kvar byggnadsförbuden.

Plangenomförandet. Det måste ges positiva incitament till plangenomförande
i stället för de negativa som begränsade byggrätter innebär. Det
behövs andra och effektivare metoder för att garantera ett plangenomförande.
Exploateringssamverkan är ett exempel på sådana metoder.

Naturresurslagen. Naturresurslagen (NRL) är obehövlig. Det lagskydd
som är nödvändigt för en förnuftig hushållning med Sveriges naturresurser
och för ett bevarande av värdefulla naturområden kan inrymmas i byggnadslagstiftningen
och angränsande lagar, t. ex. naturvårdslagen och miljöskyddslagen.

Byggande utanför plan. Det räcker med att detaljplaner läggs för
tättbebyggda områden. Byggande utanför planlagt område bör, där inte
speciella restriktioner gäller, bli föremål för en lämplighetsbedömning, i
vilken enskilda och allmänna intressen vägs mot varandra. Ett avslag på

ansökan om byggande utanför plan skall motiveras i sak. Mot. 1985/86:66

För fritidshus kan byggnadslovsgranskningen ersättas med en anmälningsplikt
för enklare fritidshus som inte står i konflikt med viktiga natur- eller
kulturvårdsintressen. Områden där ett sådant förenklat förfarande kan
användas skall anges i översiktsplanen.

Minskat byggkrångel. Reglerna i byggnadsstadgan och Svensk byggnorm
måste förenklas och detaljeringsgraden minskas. Bygglovsplikten för ombyggnads-
och tillbyggnadsåtgärder bör slopas utom i speciellt känsliga
områden. Därmed minskas också byråkratin i byggandet. Har inte byggnadsnämnden
reagerat på anmälan inom tre månader får detta betraktas som att
byggnadslov beviljats.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget till plan- och bygglag (proposition
1985/86:1),

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reformerad planoch
bygglagstiftning med den inriktning som i motionen föreslås.

Stockholm den 24 oktober 1985

Ulf Adelsohn (m)

Lars Tobisson (m)

Ingrid Sundberg (m)

Carl Bildt (m)

Nils Carls hamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

L. Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Anders Björck (m)

Staffan Burenstam Linder (m)
Rolf Clarkson (m)

Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

17