Förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m. m. (prop. 1981/82:196)
Motion 1981/82:2445 Lars Werner m. fl.
7
Motion
1981/82:2445
Lars Werner m. fl.
Förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m. m.
(prop. 1981/82:196)
Få verksamheter torde vara så mycket debatterade och så väl utredda
som den svenska vapen- och krigsmaterielexporten. Trots detta har handeln
med svenska vapen och näraliggande varor ständigt hamnat i blåsväder,
och konflikter mellan de uttalade målsättningarna och verkligheten
gång på gång inträffat.
Enligt vänsterpartiet kommunisternas mening är detta ofrånkomligt, så
länge riktlinjerna för verksamheten har den utformning de har i dag, en
utformning som med smärre förändringar gällt ända sedan femtiotalet.
Den senast genomförda utredningen, som ligger till grund för den nu
framlagda propositionen, har inte på något sätt tagit itu med de grundläggande
problemen. Följaktligen kommer inte heller propositionen och dess
lagförslag att undanröja de gamla konfliktorsakerna mellan målsättning
och verksamhet.
Inhemsk vapen- och krigsmaterielproduktion är nödvändig och önskvärd
för att så långt som möjligt göra ett svenskt, militärt neutralitetsförsvar
självförsörjande och oberoende av utlandet. Tyvärr har utvecklingen
inom detta område gått i rakt motsatt riktning under hela efterkrigstiden.
Produktionen av vapen och krigsmateriel i Sverige har knutits allt fastare
till motsvarande produktion i Västeuropa och USA och därmed har också
utrustningen för det svenska, militära försvaret alltmer likriktats med
Atlantpaktens. Det gäller särskilt högteknologiska områden som flygvapnet,
där JAS-projektet är det senaste beviset på detta beroende. Sverige kan
nu inte längre på egen hand tillverka de militärflygplan som alla partier
utom vpk anser vara nödvändiga. Det kan endast ske i samarbete och
samverkan med USA, England, Västtyskland och Frankrike.
Samordningen inom produktionen bäddar självklart för ett intensifierat
teknikutbyte och en ökande export. Det är ingen slump att den svenska
vapenexporten visat kraftigt stegrande siffror de senaste åren. Det är heller
ingen slump att krigsmaterielexportkommittén konstaterar att ökningen
beror på ”större och dyrare försäljningar till traditionella köparländer”.
Det är till NATO-länderna och med dem förbundna stater som den svenska
vapenexporten framför allt har ökat.
Sett ur svensk, nationell synvinkel är detta en olycklig utveckling. Det
stärker inte förtroendet för den svenska alliansfriheten och det minskar
Sveriges möjligheter till självständigt agerande i kritiska lägen. Den första
förutsättningen för att minska exportberoendet för svensk vapen- och
Mot. 1981/82:2445
8
krigsmaterielindustri ligger därför i en omläggning av det egna, militära
försvarets organisation och utrustning. En frigörelse från NATO-beroendet
på detta område medför också möjligheter till omläggning och minskning
av vapenproduktionen i Sverige. Den minimerade export som därefter
kan bli nödvändig skall omges med restriktiva och strikta bestämmelser.
Vpk har vid ett flertal tidigare tillfällen framhållit att ett köparlands inre
förhållanden och det sätt på vilket det verkar i det internationella systemet
måste vara helt avgörande för om det skall få köpa svenska vapen. Vpk har
också påpekat det hyckleri som ligger i försöken att utforma de svenska
exportbestämmelserna så att de ger sken av att det går att sälja vapen utan
att de kommer till användning. Den svenska vapenexporten har upprepade
gånger brutit mot de utformade bestämmelserna. För det första har en
inte tillräckligt sträng tillämpning medfört att Sverige sålt vapen till länder
som shahens Iran, latinamerikanska diktaturer och stater som Indonesien
och Malaysia. För det andra har vapenexport till länder som Indien och
Pakistan pågått ända fram till dagen före ett krigsutbrott.
Det är en framgång att krigsmaterielkommittén i sitt betänkande lyft
fram kravet om att politiska förhållanden och undertryckande av mänskliga
rättigheter i ett visst land skall omöjliggöra svensk vapenexport dit.
Detta krav bör ytterligare understrykas genom att riksdagen uttalar att
sådana förhållanden är absolut diskriminerande för ett land som tänker
köpa svenska vapen. Om denna punkt i riktlinjerna tillämpas strängt kan
de pinsamma affärer med svenska vapen som avslöjats under de gångna
åren undvikas. Punkten bör utvidgas med att en stat som för en expansionistisk
utrikespolitik inte heller skall få köpa svenska vapen. Vidare bör
uppdelningen mellan defensiva vapen och krigsmateriel i övrigt tas bort ur
riktlinjerna. Den bestämmelsen har ett flertal gånger utnyttjats för att
kringgå bestämmelserna och möjliggöra export till stater, som med en
striktare tillämpning inte skulle ha kommit i fråga som kunder.
Förslaget om slutförbrukningsintyg är bra, men det måste kompletteras
till att också omfatta licenstillverkningen. Också i detta fall har det vid ett
flertal tillfällen inträffat att licenstillverkade vapen sålts vidare till tredje
land och på så sätt hamnat där de enligt de svenska bestämmelserna inte
borde ha hamnat.
När det gäller redovisningen av exporten bör de av SCB föreslagna
förbättringarna genomföras. Statistiken, som den nu är utformad, lämnar
mycket övrigt att önska, och varje förändring som medför en klarare
redovisning måste betraktas positivt.
Vpk har i sin motion under allmänna motionstiden tagit upp kraven på
förbättrad parlamentarisk övervakning och samhälleligt övertagande av
krigsmaterielindustrin, varför dessa krav ej upprepas här.
Mot bakgrund av det ovan framförda föreslås
1. att riksdagen uttalar att en första förutsättning för en minskad
Mot. 1981/82:2445
9
svensk vapenexport är en förändring av det svenska militära
försvarets organisation och utrustning,
2. att riksdagen uttalar att den sista punkten i de nu föreslagna
riktlinjerna, den om staters politiska förhållanden och respekterande
av mänskliga rättigheter, i första hand skall vara avgörande
för om staten i fråga skall få köpa svenska vapen eller inte,
3. att riksdagen med ändring av proposition 1981/82:196 beslutar
att riktlinjerna kompletteras på det sätt som anges i motionen,
4. att riksdagen beslutar att uppdelningen i defensiva vapen och
krigsmateriel i övrigt tas bort ur riktlinjerna,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att kravet på
slutförbrukningsintyg också skall gälla vid licenstillverkning,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förändring av
redovisningen av vapenexporten enligt SCB:s förslag.
Stockholm den 16 april 1982
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk) OSWALD SÖDERQVIST (vpk)
