Förslag till lag om dödens inträde, m. m. (prop. 1986/87:79)

Motion 1986/87:So124 Inga Lantz och Viola Claesson (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Sol24

Inga Lantz och Viola Claesson (vpk)

Förslag till lag om dödens inträde, m. m. (prop.
1986/87:79)

Redan för 20 år sedan

I februari 1965 sammankallade den dåvarande medicinalstyrelsen till en
expertöverläggning beträffande ”vissa medicinska och etiska frågor i samband
med s. k. transplantationsoperationer”. Vid denna expertöverläggning
föreslogs för första gången införandet av termen ”cerebral död” (hjärndöd).
Förslagsställaren, professor Ragnar Frykholm, motiverade sitt förslag med
att ”hjärndöda naturligtvis vore idealiska objekt för tillvaratagande av
biologiskt material (njurar m. m.), blott legalt tillstånd att dödförklara dem
innan hjärtat stannade kunde utverkas”. Tanken väckte stor indignation och
avvisades efter en affektladdad diskussion.

Några månader senare intervjuades professor Clarence Crafoord om bl. a.
transplantationskirurgins vidare utveckling. Crafoord hävdade att en förutsättning
för en god utveckling var accepterandet av ett nytt dödskriterium:
hjärndöd. Hans uttalande väckte också våldsam uppståndelse.

Det som förmådde att väcka en så stor anstöt hos både lekmän och
experter för bara 20 år sedan har nu föreslagits av först en statlig utredning
(Dödsbegreppet, SOU 1984:79) och sedan i den nu aktuella propositionen
(1986/87:79 med förslag till lag om dödens inträde, m. m.).

Regeringen förslår i propositionen ett nytt dödsbegrepp som får s. k.
hjärnrelaterade dödskriteriet som konsekvens. Det innebär att en människa
skall anses såsom död när hon totalt och oåterkalleligt har förlorat all
förmåga att förena och samordna kroppens funktioner - fysiska och pyskiska
- till en fungerande enhet. Detta inträffar när alla funktioner i stora hjärnan,
lilla hjärnan och hjärnstammen totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Det är
detta som kallas ”hjärndöd”.

Det nu gällande dödsbegreppet, det s. k. hjärtrelaterade dödsbegreppet,
grundas på det enkla faktum att en människa inte kan leva utan en
fungerande blodcirkulation. Att hjärtat har stannat är enkelt att konstatera
med stor säkerhet. Fungerar inte hjärtat slutar givetvis också hjärnan att
fungera, därför behövs inget särskilt hjärndödsbegrepp.

99 % av de människor som dör under ett år i Sverige dör genom att hjärtat
stannar. Bara några hundra (200 till 700) dör den ”hjärndöden”. Den
innebär att patienten har en definitivt utslocknad hjärna och andning och
hjärtat hålls i gång med hjälp av respirator. Hos den ”hjärndöde” upprätthålls
således en del livsfunktioner och organ med konstlade medel. Respiratorn
kan ”hålla liv” i patienten några timmar, några dagar eller högst ett par

veckor. Sedan stannar hjärtat också, även om alla tillgängliga intensivvårdsåtgärder
sätts in. En människa med utslocknad hjärna skall enligt vår mening
inte betraktas som död, utan som döende, som en svårt sjuk människa. Det
av regeringen föreslagna nya dödsbegreppet skapar en oklar gräns mellan liv
och död. Detta bevisas också av att regeringen föreslår vissa undantag från
att stänga av respiratorn trots att total hjärninfarkt har konstaterats,
nämligen vid långt framskriden graviditet och när det är aktuellt att ta organ
för transplantation.

Transplantationskirurgins behov av syregenomströmmade
organ

Frågan om de nya dödskriterierna kan inte frikopplas från frågan om
transplantationskirurgins utveckling och behov av organ. Det är uppenbart,
precis som det var för 20 år sedan, att det är just transplantationskirurgins
behov av friska, syregenomströmmade organ som nu lett fram till propositionens
förslag om ett ändrat dödsbegrepp.

Det är bara hjärttransplantationer som inte kan göras sedan cirkulationen
avstannat. Alla andra transplantationer går att genomföra med goda resultat
med nuvarande dödskriterier.

Huvudregeln skall enligt propositionen i fortsättningen vara att respiratorn
skall stängas av så fort en person har konstaterats vara ”hjärndöd” och
därmed dödförklaras. Men man skall trots denna dödförklaring få dröja med
avstängningen bl. a. för att invänta lämpligt tillfälle för en transplantation.
Under tiden skall den dödförklarade kunna ”vårdas dödförklarad som lik”,
trots att ”vård” av döda enligt utredningen och andra auktoriteter normalt är
en orimlighet. Därtill kommer kanske frestelsen att vänta med fastställandet
av hjärndöden tills tiden före möjlig transplantation närmat sig, och då
uppstår risken för att dödförklarade människor behålls som organbanker.

Ett dödsbegrepp skall vara lika för alla

Ett dödsbegrepp måste bygga på klarhet och trygghet. Döden skall vara lätt
att definiera och synlig för var och en. Det får inte finnas någon oro eller
osäkerhet hos oss om vem som är död eller inte. Med det nu föreslagna
dödsbegreppet måste olika former av diagnostik tillgripas för att fastställa
döden (röntgenundersökningar). I och med att man tvingas diagnosticera
döden blir den abstrakt och ogripbar för de anhöriga. Döden skall inte kunna
administreras av läkarvetenskapen. Frågan om döden får inte bli en
expertfråga.

En genomgång av medicinsk fackpress visar att diagnosen ”hjärndöd” är
långt ifrån hundraprocentigt tillförlitlig. Precis som i all annan diagnostik
beror osäkerheten till stor del på inre ”biologiska” felkällor. Och precis som
all annan diagnostik hänger tillförlitligheten på sjukhusets resurser och på
läkarens noggrannhet, skicklighet och omdöme. Det finns således begränsningar,
invändningar och problem vid diganosen ”hjärndöd”. Alkohol,

Mot. 1986/87
Sol24

26

narkotika, sömnmedel och en del andra läkemedel kan leda till en
medvetslöshet som är nära nog omöjlig att skilja ifrån ”hjärndöd”. Detta är
särskilt allvarligt eftersom drog- och läkemedelsförgiftade patienter vid rätt
ställd diagnos och behandling har goda utsikter att överleva och bli
återställda.

Om beslutet i riksdagen blir att ett nytt dödsbegrepp, det s. k. hjärnrelaterade
begreppet, införs, borde, för att ändock med så stor säkerhet som
möjligt fastställa att hjärnan är totalt utslocknad, alltid cerebral angiografi
utföras.

Det finns en missuppfattning om att det nya hjärnrelaterade dödsbegreppet
skulle innebära att svårt sjuka människor skulle ”slippa att ligga i åratal
på sjukhus”. Varken en medveten patient, som i åratal legat kopplad till
slangar och apparater, eller en djupt medvetslös patient får hjälpas till död.
Det vore att införa en aktiv dödshjälp. En sådan debatt förs visserligen av
vissa kretsar i vårt land, men bland aktiva sjukvårdspolitiker förekommer
den i alla fall inte än så länge. Det vore en katastrof för hela vårt
sjukvårdssystem om aktiv dödshjälp infördes.

Läkare får sedan 1973 avbryta behandlng, som är helt utan betydelse för
patienten. I sådana fall är t. ex. läkaren inte tvungen att försätta behandlingen
av en patient som lagts i respirator, utan kan stänga av denna och
patienten dör. Det är mycket mer betydelsefullt att inte bedriva vård in
absurdum, än att legalisera ett tvivelaktigt dödsbegrepp med motiv som inte
är bra och som dessutom kan bli farligt prejudicerande.

Levande död

Att dödförklara en människa, vars hjärta pulserar och vars blodomlopp
fungerar, vars kropp är varm och vars hy är rosig, måste strida mot vad många
anser naturligt. Att kalla en människa, som har många tecken till liv och vars
kropp är levande, för död, är kränkande. Den människan är i stället döende
och kommer att dö. Om vi lär ut att se liv som död, kommer detta att på sikt
får skrämmande följder. Utredningens och propositionens definition av död
består av begrepp och kriterier som är en filosofisk och juridisk konstruktion.

Propositionens förslag bör förkastats därför att det bryter ner respekten
för människovärdet att dödförklara en biologiskt levande människokropp,
och därför att förslaget också bryter ned respekten för människovärdet om
människokroppar hålls vid liv enbart som objekt för medicin och forskning.

Aktivt donationsförfarande

Hjärttransplantationer förutsätter att organ tas från människor med pågående
cirkulation. Det är självklart att det under sådana omständigheter krävs
ett aktivt donationsförfarande, som bygger på ett personligt ställningstagande
efter en saklig och grundlig information. Regerigens förslag till donationsförfarande
är inte tillräckligt bra. Visserligen vill regeringen försäkra sig om
att den dödes vilja inte träds för när, men det är ändå så att behovet av en god
tillgång på organ går före krav på integritet och självbestämmande. Det kan
inte accepteras.

Mot. 1986/87

So 124

27

I propositionen talas om att ”donation av organ” skall ”bygga på att
donatorn i livstiden uttryckligen medgett transplantation”. Av hänsyn till
”drastiska och oönskade konsekvenser för den redan etablerade transplantationsverksamheten”
vågar emellertid inte regeringen hålla fast vid denna
linje. I stället föreslås att om den döde inte gjort några uttalanden till förmån
för donation, får de anhöriga avgöra frågan. Det måste vara svårt för
anhöriga att i en svår krissituation stå emot sjukvårdens önskningar om
organ. ”Organmarknadens” önskemål framstår som alltför tydliga. Där
kommer frågan igen om framtida organbanker. Den oro som många
människor känner inför frågan om organbanker måste tas på allvar. Det vore
för alla parter bättre med ett aktivt donationsförfarande som bygger på ett
skriftligt medgivande av organdonation. Detta medgivande måste innefatta
alla sorters organdonation, också de som i dag tas utan någon som helst
förfrågan, t. ex. hornhinnan.

Ingen människa har rätt att kräva organ från en annan människa. Det är i
stället så, att man bara kan få organ från en annan människa som gåva, när
givaren inte längre själv behöver dem. Detta innebär att givaren av fri vilja
måste donera sina organ.

Ett aktiv donationsförfarande skulle möjligen begränsa transplantationsverksamheten
till en början. Men med en öppen debatt och utförlig
information kan säkerligen tillgången på organ säkras. Det finns förmodligen
många människor som vill att deras organ tas i bruk av sjuka och behövande
människor när de själva har gått bort. En aktiv donation ökar också
respekten för den döende människan och stärker förtroendet mellan
sjukvården och allmänheten.

Hjärtdöden är en del av ett komplex

Ett nytt hjärnrelaterat dödsbegrepp för osäkerhet med sig. Begreppet
hjärndöd leder också till möjligheter att flytta gränser. Vi är med andra ord
inne på ett sluttande plan. Nya värderingar kan komma att göra sig gällande.
Nästa gång kan det bli fråga om att dödförklara djupt kroniskt medvetslösa
människor. Vi håller på att förlora respekten för livet då vi både manipulerar
livet inför födelsen och intill döden. Utan att vara teknikfientlig och utan att
förringa medicinvetenskapen måste gränser sättas för vad som kan vara
rimligt och vad som kan vara riktigt ur ett etiskt synsätt på mänskligt liv. Vi
håller nu på att utveckla ett felfritt samhälle med ”evigt liv”, där alla våra
organ är utbytbara och kanske också hjärnan inom en framtid. Denna
utveckling pågår samtidigt som andra forskare forskar fram förintelsevapen,
där hela jordens existens står på spel. Mänskligheten balanserar på en
knivsudd sett ur många synvinklar.

Lagförslaget om ett nytt dödsbegrepp måste ses som en del i ett helt
komplex, vars andra delar är bl. a. genteknologi, fosterdiagnostik, konstgjord
befruktning och transplantationsteknik. Sett i dessa sammanhang
avtecknar sig här tydligt en utveckling som ger möjligheter att manipulera
mänskliga arvsanlag, att eliminera oönskade individer på fosterstadier och
möjligheter att välja ut vissa individer, vars existens upprätthålls genom
transplantation av organ.

Mot. 1986/87

So 124

28

Med ett hjärnrelaterat dödsbegrepp är vi inne på ett sluttande plan, där det

svaga ställs mot det starka och där det svaga - som alltid - förlorar.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1986/87:79 med förslag
till lag om dödens inträde, m. m.

2. att riksdagen, om inte yrkande 1. vinner riksdagens gehör,
beslutar att en cerebral angiografi alltid skall utföras för att konstatera
en total hjärninfarkt.

3. att riksdagen beslutar om ett aktivt donationsförfarande i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 20 februari 1987

Inga Lantz (vpk) Viola Claesson (vpk)

Mot. 1986/87

So 124

29