Forskning vid lantbruksuniversitetet om sysselsättning i

Motion 1985/86:Jo620 Carl-Johan Wilson och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Jo620

Carl-Johan Wilson och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
Forskning vid lantbruksuniversitetet om sysselsättning i
glesbygd

Mot.
1985/86
Jo620—627

När glesbygders utvecklingsmöjligheter analyserats har man ofta- med rätthaft
som utgångspunkt att en förstärkning av bygdens näringsliv lättast sker
genom att produktionen ökar på områden som redan är etablerade. Man har
försökt värna om särarten i bygdens näringsliv och öka lönsamheten genom
att öka kapaciteten för de enheter som redan lyckats bäst.

Jordbruksföretagen har utvecklats genom utbildning, rationalisering,
mekanisering och framgångsrik avel. Framgången har mätts i ökad avkastning
som resultat av förbättrande och omfångssökande insatser - fler och
”bättre” djur i produktionen, bättre utsäde, större areal, större och bättre
inredda byggnader, arbetskraftsbesparande maskinutrustning osv. Man har
sökt sammanlägga mark till mer lönsamma jord- och skogsbruksenheter så
snart fastigheter blivit till salu.

Vi delar uppfattning med dem som anser att man alltför mycket sökt efter
att göra varje enhet bärkraftig med relativt ensidig produktion i stället för att
söka efter utvecklingsbara tillgångar vid sidan av den ursprungliga produktionsinriktningen.
Många exempel visar att människor som önskat kombinera
jord- och/eller skogsbruk med annan yrkesverksamhet fått avslag, när de
önskat köpa fastigheter som passat dem. Lantbruksnämnderna har hittills
haft en ganska enhetlig strävan för att sammanslå fastigheter - även om de
som erbjuds tillskottsareal gärna avstått från den, därför att de hellre sett att
andra familjer tillfört bygden liv.

Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, har också hittills ägnat mer intresse åt
att stimulera till ökad drift inom huvudproduktionsinriktningen än åt att
uppmuntra deltidsjordbrukare att vårda jordbrukstraditioner samtidigt med
annat förvärvsarbete.

Vi anser att en mycket viktig förutsättning för att vi skall kunna behålla en
levande landsbygd är att så många familjejordbruk som möjligt kan drivas
vidare. Även små enheter, som inte i sig själva kan ge bärgning för en familj,
blir ofta utmärkt brukade av dem, som skämtsamt kallas ”månskensbönder”
- jordbruksarbetet tar vid när annat deltidsarbete är slut för dagen.

Det är ofta intresserade, kunniga och ansvarskännande lantbrukarfamiljer,
som förvaltar generationers landskapsvård och ger liv åt bygden.

Vi kan nu konstatera en välkommen svängning i attityderna till deltidsjordbruk.
Både lantbruksnämnder och representanter för LRF talar nu
gärna om tillskottssysselsättning - och inte enbart om tillskottsareal. Det är
synnerligen angeläget att myndigheter, institutioner och organisationer

stimulerar en utveckling av ett mer differentierat näringsliv på landsbygden. 1

1 Riksdagen 1985/86.3 sami. NrJo620-627

Det kan rädda bygder, som annars relativt snabbt skulle bli oönskad
ödemark.

Landsbygdens möjlighet till utveckling blir säkert tillvaratagna i de flesta
kommuner, som förvaltar sin landsdels glesbygd. Det är angeläget att både
befolkning och kommunal förvaltning medverkar till att tänkbara sysselsättningsalternativ
inventeras för varje område. Ofta har befolkningen ensidigt
arbetat för att t. ex. en skola, ett postkontor eller en busslinje skall få vara
kvar. I stället borde man försöka öka invånarantalet genom att ta initiativ till
nya jobb.

Länsstyrelserna borde kunna intensifiera sina insatser för näringslivet i
glesbygd genom någon tjänsteman - ”landsbygdsutvecklare” - som kan ge
stimulans och råd när det gäller att tillvarata de resurser som finns för ökad
sysselsättning i glesbygd.

Vi har fått stimulans till denna motion i anslutning till projekten ”Skog 87”
och ”Landsbygd 87” i Jönköpings län. Där har t. ex. efterlysts forskning, som
för hela områden redovisar förutsättningar för sysselsättning, service och
social gemenskap. Näringsliv och samhällskostnader borde bedömas i ”ett
enda och samlat block”. Den efterfrågade forskningen skulle mer betecknas
”landsbygdsekonomi” (= samhällsekonomi) än ”ren” jordbruksekonomi.

Vi anser att det på lantbruksuniversitetet i Uppsala på sikt borde finnas
resurser för forskning, som kombinerar ekonomiska, tekniska och sociala
aspekter på utveckling av en med hjälp av ett differentierat näringsliv
levande landsbygd (glesbygd), där deltidsjordbruk och deltidsskogsbruk är
väsentliga delar av produktionen. Många idéer finns om olika sorters
alternativa sysselsättningar på landsbygden. Idéernas konsekvenser behöver
analyseras. Vad är ekonomiskt försvarbart om alla faktorer vägs mot
varandra?

Lantbruksuniversitetet borde få regeringens uppdrag att inom ramen för
tillgängliga resurser - eller med medel, som tillskjuts från t. ex. avgifter på
handelsgödsel - presentera analyser och förslag, som kan underlätta den
satsning på att bevara en levande glesbygd, som de flesta önskar och som
skissas i denna motion.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anges i denna motion hemställer vi

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anges om att vid lantbruksuniversitetet initiera
forskning om ekonomiska förutsättningar för utveckling av ett mer
differentierat näringsliv på landsbygden.

Stockholm den 27 januari 1986

Carl-Johan Wilson (fp) Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Mot. 1985/86
Jo620

2