Förnyelse av vatten- och avloppsnätet
Motion 1985/86:Bo204 Karin Söder m. fl. (c)
Motion till riksdagen
1985/86:Bo204
Karin Söder m. fl. (c)
Förnyelse av vatten- och avloppsnätet
Motionens huvudsakliga innehåll
Vatten- och avloppssystemet är så gammalt och dåligt underhållet att risken
för katastrofala sammanbrott är uppenbar i många tätorter.
På vissa håll når bara 30 % av den utpumpade vattenmängden användarna.
De får dock betala även för det som försvinner under vägen.
I avloppsnätet kan man i stället få upp till tre gånger större vattenmängder
än vad som tillförs från konsumenterna.
Centerpartiet föreslår ett långsiktigt program för att klara underhåll och
förnyelse av VA-nätet. I första hand bör programmet inriktas på att fram till
år 2000 förnya de ledningar som lades ned före 1965.
Läckande vattenledningar innebär slöseri med vatten och extra kostnader
för konsumenterna.
Läckande avlopp innebär miljörisker och kan leda till översvämning i
reningsverken.
Samhällsinvesteringar
De senaste årtiondenas samhällsbyggande har haft en stark inriktning på
nyanläggning och nybyggnation, medan äldre investeringar rivits, fått
förfalla eller stått outnyttjade. Det har gällt både bostadsbyggandet,
komplementbebyggelsen i form av skolor, affärer, samlingslokaler m.m.
samt kommunikationerna. Denna basinvesteringarnas motsvarighet till slitoch
slängmetoden i fråga om varor håller dock inte i längden.
Under 1970-talets senare del inriktades samhällsbyggandet starkare på
underhåll och förnyelse än tidigare. Det visade sig att det ofta ställde sig
billigare att bygga om äldre hus än att riva och bygga nytt. Vägnätet visade
allt fler tecken på förslitning. Det innebär ökade kostnader för näringslivet
och fler olyckor.
Denna förändrade inriktning när det gäller förnyelsen av samhällskapitalet
har delvis kopplats samman med speciella insatser för att bereda fler
sysselsättningstillfällen. Det har mindre uppmärksammats, att det i dag
verkligen behövs ökade ansträngningar för att underhålla och förnya olika
delar av infrastrukturen och därmed åstadkomma bostads- och arbetsmiljöer
som ger trivsel och social samhörighet.
Exempel på insatser som redan påbörjats är den upprustning av järnvägarna
som drogs i gång de sista åren av 1970-talet liksom ökningen av
väganslagen från ungefär samma tidpunkt, televerkets satsningar på snabbare
utbyggnad av sina nät för telefon, data, radio och TV, den intensifierade
kommunala energiplaneringen, upprustningsbidragen till äldre samlingslokaler
och det s. k. ROT-programmet för reparationer och ombyggnad i det
äldre bostadsbeståndet.
VA-nätet
Ett mindre uppmärksammat område är det direkta förfall som i dag hotar
vatten- och avloppssystemet i många städer och tätorter. Denna utveckling är
heller inte unik för Sverige. Något av en kris på detta område tycks förestå på
många håll i Europa.
I Sverige finns vatten- och avloppssystem av mycket varierande ålder. I
vissa städer är delar av VA-nätet från seklets början, men den största
utbyggnaden skedde på 1960-talet. I dag - då avloppsnätet i våra tätorter i
princip är färdigbyggt - är drygt hälften av avloppsnätet från mitten av
1960-talet eller senare. Av alia kommunala försörjningssystem är VAsystemet
det största och mest kostnadskrävande.
Det totala VA-nätet omfattar ca 130 000 km, varav drygt hälften är
avloppsledningar. Den sårbaraste delen är avloppsledningarna som till
ungefär 85 % består av betongrör, vilka till sin huvuddel är mer än 20 år
gamla. Ungefär hälften av avloppsnätet är från 1940-talet eller äldre.
Betongrören har en begränsad livslängd. Redan efter 20 år börjar problem
uppträda, ledande till snabbt ökande kostnader för underhåll och reparationer.
Den maximala livslängden har antagits till 100 år. 20-100 år efter det att
nät har anlagts måste således ett växande antal reparationer företas, för att
till slut bli så omfattande och kostsamma att renovering eller utbyte framstår
som det enda möjliga. För att inte viktigt samhällskapital fortgående skall
förstöras, är det viktigt att nu ta tag i situationen och inte skjuta allt större
reparationsbehov framför sig.
Nästan alla äldre rör av betong har läckor i fogarna. Dessutom förekommer
i stor omfattning lägesförskjutningar som medför läckage. I dessa
rörsystem finns det dessutom ofta sprickor. En med åren ogynnsammare
sammansättning av avloppsvattnet (syrlighet och högre temperaturer) har
också medfört korrosionsskador på framför allt äldre betongrör. Till viss del
är det asbeströr som måste bytas ut vilket fordrar särskild uppmärksamhet
från miljösynpunkt. Även rör som har installerats under de senaste
decennierna har läckor. Beträffande de plaströr (PVC- och PEH-rör) som
utgör cirka en tredjedel av de senaste installationerna saknar vi ännu
uppgifter om livslängd.
Läckage från och till avloppssystemen medför också erosion i omgivande
markskikt och till följd därav sättningar i mark, vägar och gator. Ett växande
problem är att framkomligheten i rörsystemet hindras med stopp och
översvämningar som följd.
Vattenledningsnätet består till två tredjedelar av gjutjärns- och stålrör
med begränsad livslängd. Utbyte och nyinstallation sker huvudsakligen med
plaströr. Även på detta område okar behovet av åtgärder på grund av
rörbrott, rost och förhöjt pH-värde i mark och vatten. Situationen torde dock
inte vara lika kritisk som beträffande avloppsnätet.
Mot. 1985/86
Bo204
7
Förnyelseprogram
Förnyelsen av de äldre systemen är arbets- och kostnadskrävande. Sedan ny
utrustning installerats sjunker emellertid underhållskostnaden permanent på
grund av de nya materialens större hållbarhet.
En målmedveten rehabilitering förutsätter en god överblick över existerande
system. En sådan finns inte i många tätorter. En viktig uppgift är därför
att kartlägga avloppssystemens utbredning och tillstånd och identifiera de
system som måste ges förtur. Det är viktigt att inte åtgärda endast begränsade
ledningssträckor utan hela system. Erfarenheten visar att partiella åtgärder
lätt leder till högre belastning och starkt ökande skador i de icke åtgärdade
delarna av ett föråldrat system.
Skall inte avlopps- och färskvattensnäten snabbt försämras, krävs att
underhåll och renovering håller jämna steg med slitage och förstörelse. Med
nuvarande förnyelsetakt ersätts avloppsrör med en fysisk livslängd av 20-100
år i en takt som förutsätter 400-500 års hållbarhet. Det behövs alltså en
mycket kraftig förstärkning av underhållet av VA-nätet på många håll i
landet. I Stockholms kommun är t. ex. förnyelsetakten 1:500 år. Tillämpat
bakåt i tiden, i stället för framåt, skulle detta medföra att avloppsrör från
Vasatiden fortfarande skulle vara i bruk!
Den misshushållning som följer med bristande underhåll av VA-nätet visar
sig dels i slöseri med våra vattenresurser och negativa miljöeffekter till följd
av översvämning i reningsverk och läckage av grundvatten, dels i högre
kostnader sett över en längre tid.
Vattenledningssystemen läcker i dag i genomsnitt ut drygt 20 % av vad
som lämnar vattenverket på väg till konsumenterna. I vissa kommuner når så
litet som 30 % användarna, men kunderna debiteras för den totalt utpumpade
mängden enligt självkostnadsprincipen.
Vattenmängden i avloppssystemen vid reningsverken kan i gengäld vara
två till tre gånger större än den som tillförs systemet från konsumenterna
genom inläckage och infiltration i läckande fogar och sprickor. Läckagen
skadar grundvattnet och medför i allvarliga fall risk för överströmning i
dricksvattensystemet. De alltför stora vattenmängderna i reningsverken
leder till överbelastningar och försämrar reningseffekten. Man räknar i dag
med 21 000 driftsstörningar per år bara i avloppsnäten till en kostnad av
25 000 per gång, dvs. drygt 1/2 miljard årligen. Det går på sikt inte att bortse
från risken för direkta katastrofer med sammanbrott av ledningsnät i tätorter
med gamla ledningssystem.
Av avloppsledningsnätet är i dag 30 000-35 000 km under de närmaste
decennierna aktuella för utbyte. Beträffande den allra äldsta delen av nätet
är förnyelsebehovet särskilt stort. Bedömningar i branschen pekar på att
minst 1 1/2 miljard per år i förnyelseinsatser (renovering, ombyggnad,
nybyggnad) skulle behövas för att komma upp till en acceptabel nivå. Vill
man dessutom ta igen gamla försummelser krävs belopp omkring det dubbla.
Värdet på det svenska ledningsnätet i funktion är sannolikt 150-200
miljarder kronor. Det är alltså ett stort samhällskapital att försvara mot
nedbrytning. Nuvarande renoveringstakt om 150 milj. kr. per år är under alla
förhållanden orimligt låg.
Mot. 1985/86
Bo204
8
Ett målmedvetet åtgärdsprogram för att undanröja det hot som ligger i ett
framtida sammanbrott av de svenska VA-systemen och att systematiskt ta
igen eftersläpningen skulle t. ex. kunna rikta in sig på att fram till år 2000 i
första hand förnya den del av avloppsledningssystemet som är anlagt före
1965.
Ett program bör omfatta finansiella frågor och möjligheterna att i
sammanhanget utnyttja beredskapsarbete, miljöfrågor i vid mening och i
arbetsmiljösammanhang. Den skall utgöra en grund för industrins inriktning
och för att dimensionera utbildning. Det bör särskilt framhållas att kompetensen
ute i kommunerna i dessa frågor måste upprätthållas.
Ett sådant program skulle ha betydande sysselsättningseffekter. Baserat
på branschens beräkningar skulle årseffekten av insatser på 3 miljarder
kronor per år ge uppåt 10 000 arbetstillfällen inom anläggningsområdet med
den därtill knutna tillverkningsindustrin, en sektor som har särskilt stor
arbetslöshet. Valet av renoveringsmetod kan också anpassas till sysselsättningsbehovet
och kvalifikationerna hos dem som skall sysselsättas.
Det behövs en inventering i kommunerna för att klarlägga behovet av
underhåll när det gäller VA-näten. Det måste också klarläggas hur kommunerna
skall kunna få ekonomiskt utrymme för insatserna. Därvid bör
påpekas att kommunallagen ger kommunen rätt att ta ut avgifter som gör det
möjligt att långsiktigt försvara investeringar på detta område. Eventuella
statliga kostnader i sammanhanget kan inte bli större än att de motsvaras av
ökade skatteintäkter och bortfallande arbetsmarknadskostnader. Härtill
kommer stimulanseffekterna på den industri som levererar material och där
många enheter i dagens djupa byggkris är på väg att helt slås ut. Därtill
behöver klarläggas hur den tekniska kompetensen för ett långsiktigt program
skall tillgodoses.
I anslutning till vår motion angående VA-nätet till 1984/85 års riksmöte
utgick riksdagen vid sitt avslag från att dessa frågor skulle övervägas i
regeringskansiet utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida (BoU
1984/85:13). Något program finns inte. Därför bör enligt vår mening
riksdagen nu göra en framställning till regeringen. Det problem som skall
lösas blir större och större för varje år i en accelererande takt.
Mot. 1985/86
Bo204
9
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett långsiktigt
program i syfte att säkerställa underhåll och förnyelse av kommunernas
VA-nät i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 22 januari 1986
Karin Söder (c)
Anders Dahlgren (c)
Nils G. Åsling (c)
Kjell A. Mattsson (c)
Gunilla André (c)
Karl Erik Olsson (c)
Gunnar Björk (c)
i Gävle
Olof Johansson (c)
Gunnel Jonäng (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Britta Hammarbacken (c)
P.-O. Eriksson (c)
Mot. 1985/86
Bo204
10
