Förmånstagarförordnande

Motion 1990/91:L411 av Charlotte Cederschiöld (m)

Förmånstagarförordnande skall kunna komplettera ett
äktenskapsförord så att ett utfallande försäkringsbelopp
efter den försäkrades död skall bli enskild egendom.
Äktenskapsbalkens nuvarande utformning omöjliggör
detta.

I testamente och gåvobrev kan förordnas att viss
kvarlåtenskap skall vara enskild egendom för mottagaren.
Det är inkonsekvent att inte ha samma juridiska villkor för
motsvarande kvarlåtenskap från försäkring.

Förhållandet har även kritiserats i den
rättsvetenskapliga litteraturen också från rent juridiska
utgångspunkter, se till exempel Gösta Wallin, Supplement
till ärvdabalken etc. 1988, s. 224 f.

Försäkring är uppskjuten konsumtion och bör så
behandlas. Samma regler skall gälla för testamente,
gåvobrev och försäkring.

Om enskild egendom inte kan föranstaltas om vad gäller
försäkring, samtidigt som det kan genomföras vad gäller
testamente och gåvobrev riskerar lagstiftningen att
snedvrida marknaden av finansiella och andra placeringar.
Konkurrensen kan då inte fritt fungera, vilket kan drabba
det långsiktiga sparandet negativt.

I proposition till äktenskapsbalken motiveras inte detta
missförhållande. Det konstateras endast att det förhåller sig
på detta sätt. Här föreligger en inkonsekvens, som är
omotiverad.

En ändring torde knappast ha rättsliga återverkningar på
övrig lagstiftning när det gäller om pensionsförsäkringar
skall ingå i bodelning eller ej. I det fallet gäller försäkringen
försäkringstagaren själv, medan förmånstagare avser annan
person.

Riksdagen har nyligen antagit en lag om internationella
äktenskap. Där skyddas svenska kvinnor gifta med
utländska män. Däremot riskerar svenska kvinnor gifta
med svenska män bosatta i annat land att drabbas, såvida
landet i fråga accepterat hemvistprincipen. Dessa kvinnor
uppmanas att träffa avtal långt i förväg om hur egendomen
skall fördelas vid bodelning, sannerligen ett problem för
den kvinna som redan flyttat och vars man inte vill träffa
avtal. Hon kan drabbas av rättsförlust.

Samtidigt som detta förhållande föreligger, hävdar
majoriteten att skälet till att förmånstagarförordnande inte
kan tillåtas, skulle vara att detta skulle strida mot
principerna bakom svensk lagstiftning -- att tillåta att avtal
ingås långt i förväg om hur viss egendom faktiskt skall
fördelas vid bodelning, se 1989/90 LU 23 s.

30. Argumentationen mot förmånstagarförordnande
synes osedvanligt svag och misslyckad.

Det föreligger ofta påtagliga behov för människor att
kunna ingå avtal för att kunna möta händelser i framtiden.
Det är en rättighet som är grundläggande för varje fritt
samhälle. Denna märkliga inställning från majoritetens
sida, att inte förstå behovet av avtalsfrihet, demonstrerar
tydligt behovet av att grundlagsfästa avtalsfriheten.

Att kunna bestämma om sina egna angelägenheter med
verkan för framtiden -- det är uttryck för förutsebarhet och
rättstrygghet.

En lagändring synes motiverad. Motionen bör därför
snarast remitteras till lämplig sakkunskap inom
försäkringsväsende, (försäkringsbolag och
försäkringsdomstol), bankväsende samt
Advokatsamfundet för yttrande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär förslag till sådan ändring av 7 kap. 2

§ äktenskapsbalken att enskild egendom blir möjlig att
åstadkomma genom förmånstagarförordnande.

Stockholm den 22 januari 1991

Charlotte Cederschiöld (m)