Förhållandet mellan vite och straff

Motion 1985/86:Ju617 Lars Ahlmark (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Ju617

Lars Ahlmark (m)
Förhållandet mellan vite och straff

En viktig princip inom all västerländsk rättsskipning är att ingen skall bli
dömd två gånger för samma gärning. Denna tillämpas i det väsentliga även
i Sverige, även om den inte tagit sig uttryck i någon särskild lagbestämmelse.

I ett särskilt avseende har denna princip ställt till med bekymmer, nämligen
när det gäller kollision mellan straff och vite. Ett vite fungerar på så
sätt, att någon genom beslut av domstol, kronofogde eller annan myndighet
förbjuds något vid ett vite om ett bestämt belopp. Överträds förbudet kan
en domstol döma ut ett belopp, högst uppgående till det satta vitesbeloppet.
Vitet kan därmed ses som ett mot en bestämd person riktat straffbud.

Emellertid förbjuder den inledningsvis nämnda principen, åtminstone
inom rättegångsbalkens ram, att samma person blir utsatt för både vite och
straff. Principen upprätthålls genom rättegångsbalken 9 kap. 8 § tredje
stycket första meningen, som lyder: ”Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt.”

I många fall leder den använda lagstiftningsmetoden till oönskade resultat.
Kritiken har t. ex. formulerats av Ekelöf i hans arbete Rättegång. Han
skildrar ett fall av varumärkesintrång, där tingsrätten dels utdömde 30 dagsböter,
dels förbjöd den dömde vid vite av 10 000 kr. att efter processen använda
varumärket käranden till förfång. Vitesföreläggandet upphävdes sedan
av hovrätten. Ekelöf uttalar härom:

Däremot skulle jag vilja invända att kärandens trygghet inte alltid kan anses
vara tillräckligt tillgodosedd enbart genom att svaranden utsätts för straffoch
skadeståndstvång. Några hårdare straff kan man sällan tillgripa i mål av
ifrågavarande slag och den lidna skadan kan vara svår att bevisa. Vidare må
påpekas att svaranden kan ha ett starkt ekonomiskt intresse av att bryta mot
domen och käranden ett lika intensivt intresse att så ej blir fallet. I ett sådant
fall är ett kraftigt tilltaget vite det enda sättet varpå kärandens rättsliga position
kan verksamt tryggas.

Det finns många fall där den för brott utsatte främst är intresserad av att få
stopp på ett intrång så fort som möjligt och där intresset av skadestånd är
sekundärt och den skadelidandes intresse av att det utdöms ett straff är obefintligt.

Problemet går emellertid att lösa; ja, det har lösts för vissa typer av brott,
nämligen de som faller under marknadsföringslagen. Dess 9 §, första stycket,
lyder: ”Den som överträtt vitesförbud dömes ej till ansvar enligt denna
lag för gärning som omfattas av förbudet.” Härmed upprätthålls principen
om boskillnad mellan vite och straff. Men det framgår också att svensk lag

inte i och för sig avvisar tanken att vitessanktionera det som kan straffas som
brott, så länge inte samma person för samma gärning kan drabbas av båda
sanktionerna.

Den önskvärda ändringen görs lämpligen i rättegångsbalken, som torde
vara styrande i flertalet fall. Man kan exempelvis tänka på handräckningsutslag,
som kan meddelas även i form av förbud mot brottslig verksamhet
(prop. 1980/81:88, s. 31) och som skulle bli omöjliga att bringa i verkställighet
om vite enligt utsökningsbalken 2 kap. 15 § jämfört med 16 kap. 12 § ej
kunde föreskrivas, så att endast åtgärder av beslagskaraktär - vilka i många
fall ger mindre gott resultat - vore möjliga.

Även när det gäller miljöskyddslagen kan en vitessanktion mången gång
vara tjänligare än den straffsanktion som föreskrivs enligt 45 §, dels emedan
vite sätts till bestämt och avskräckande belopp, dels emedan ett vite utan
vidare kan utdömas från inte bara fysiska utan även juridiska personer såsom
aktiebolag.

Vid bedömande av huruvida samma gärning föreligger är avsikten att brytande
av ett meddelat förbud mot något som i och för sig är straffbelagt skall
anses vara samma gärning som den straffbelagda gärningen. Den föreslagna
bestämmelsen utgör däremot inget hinder mot att utdöma straff mot ansvariga
fysiska personer, trots att vite utdömts mot en juridisk person, och inte
heller mot att vite utdöms mot en juridisk person efter det att straff utdömts
mot dess ansvariga fysiska personer. Denna fråga torde ha liten betydelse
så snart förelagda vitén är så kraftiga att den avsedda återhållande verkan
uppnås.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar om ny lydelse av 9 kap. 8 § rättegångsbalken
enligt följande:

Då avses. Bestämmelserna 15 kap. 3 §. Ingen må för samma

gärning dömas till mer än endera av straff och betalning av vite. Vite må ej
föreläggas kronan.

Stockholm den 27 januari 1986

Lars Ahlmark (m)

Mot. 1985/86
Ju617

11