Förbudet mot reklam för alkohol

Motion 1986/87:l713 Karin Israelsson och Olle Grahn (c, fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :L713

Karin Israelsson och Olle Grahn (c, fp)
Förbudet mot reklam för alkohol

Sedan 1979 har vi haft förbud mot annonsering och utomhusreklam för
alkoholdrycker, klass II undantagen. Trots att alkoholreklamlagen endast
gäller marknadsföring av alkoholutbudet till konsumenter har säkerligen
lagstiftningen aktivt bidragit till att avglorifiera alkoholen. Den nuvarande
lagstiftningens utformning måste ändå betraktas som tämligen vag.

En av lagens brister är att det inte finns något straffrättsligt ansvar för
överträdelser utan att dessa beivras genom marknadsdomstolen i form av
vitesföreläggande. Om företaget upprepar en förseelse som det tidigare har
fällts för ådöms dock böter. Under året har också gällande bestämmelser
överträtts, allt i den uppenbara avsikten att stimulera till ökad alkoholkonsumtion.

Trots att den kommersiella annonseringen av alkoholdrycker är förbjuden
i tryckta skrifter, kringgås alltså förbudet. De många anmälningarna till
marknadsdomstolen och till konsumentombudsmannen är också ett bevis på
lagens vaga utformning. Lagen gör ju nämligen undantag för skrifter som
tillhandahålls endast på försäljningsställen för alkoholdrycker. Detta tolkas
bl. a. av de stora hotellkedjorna — med Sara, Resö, Inter S-hotels och
Scandic i spetsen — som att det är fritt fram att finansiera sina hotelltidningar
med sprit- och vinannonser. Men det är tvivelaktigt om hotellrummen i
lagens mening är försäljningsställen. Sådan tolkning måste i vart fall anses
strida mot annonsförbudets syfte. Utöver hotellkedjornas annonstidningar
utges tidningen Paus som distribueras gratis till 270 hotell. Också hotell utan
restaurangrörelse och utan serveringstillstånd distribuerar dessa tidningar på
initiativ av företaget. Här finns inga tveksamheter, detta strider mot
lagstiftningen. Likaså fyller SAS sin tidning Scanorama med alkoholannonser
åberopande att flygplan är ett försäljningsställe för alkohol. Detta strider
dock mot bestämmelserna i den mån det sker på flygplan i inrikestrafik, där
ju alkohol inte får försäljas.

I fråga 1985/86:323 Om alkoholreklam i vissa tidskrifter framför andre vice
talman Karl Erik Eriksson att marknadsföring av alkoholdrycker sker trots
starka restriktioner för reklam direkt till konsumenter. Också här hänvisas
till att det finns ett stort antal tidskrifter som innehåller annonser för
alkoholdrycker. På frågan om statsrådet är beredd att ingripa mot reklam för
alkohol som finns i dessa tidskrifter svarar Bengt K. Å. Johansson:

- Frågan om marknadsföring av alkoholdrycker behandlades senast av
riksdagen i december 1985. Riksdagen ställde sig därvid bakom den gällande
ordningen. Det innebär bl. a. att facktidskrifter som sprids till näringsidkare i

deras egenskap av tillverkare och distributörer av alkoholdrycker inte Mot. 1986/87

omfattas av alkoholreklamlagen. Så kallade specialtidningar får enbart L713

tillhandahållas på försäljnings- eller utskänkningsställen, varvid alkoholannonserna
omfattas av kravet på särskild måttfullhet. Marknadsföring av
alkoholdrycker i form av annonsering får ske på ställen där sådana drycker
försäljs eller utskänks under förutsättning att marknadsföringen är måttfull.

Det fanns enligt statsrådets mening inte anledning att överväga ändring i
gällande regler.

Vidare anmäldes att konsumentverket har till uppgift att övervaka att
gällande regler följs. Detta sker så att verket i skrivelse till berörda parter
bl. a. krävt att s. k. hotelltidningar inte skall läggas ut i sådana hotellrum eller
andra utrymmen som inte omfattas av aktuella serveringstillstånd. De nya
rutinerna bör enligt verket vara genomförda i mars 1986.

Vid den aktuella tidpunkten för frågans besvarande 23 januari 1986
insamlades material från fem tidningar som spritts till hotellrummen. I dessa
fem tidningar fanns det fyra helsidor vinannonser, 14 helsidor ölannonser och
19,5 sidor spritannonser. Detta kan inte betraktas som måttfullt vad det
gäller omfattning ej heller vad gäller annonsernas utformning.

Vid behandling av motion 1985/86:L217 anför utskottet, vilket också blir
riksdagens beslut, att den pågående sanering som vidtagits av konsumentverket
ännu ej fått genomslag. Utskottets mening kan sammanfattas med att
åtgärder mot detta regelöverträdande naturligt nog måste vidtas.

Vid en studie av dessa tidskrifter i december 1986 framkommer att ingen
väsentlig förändring skett.

Det är nu flera år sedan reklamförbudet för alkohol infördes. Under 1986
har riksdagen vid två tillfällen dels den 23 januari, dels den 3 juni aktualiserat
frågan. Konsumentverket har arbetat för en förändring. Uppenbarligen har
marknaden inte rättat sig efter dessa propåer.

Med hänvisning till vad ovan sagts menar vi att en omfattande utvärdering
bör göras avseende hela marknadsföringen av alkoholdrycker. Därvid bör
t. ex. uppmärksammas vilka positiva resultat alkoholreklamlagen medfört,
vilka brister den innehåller och vilka åtgärder som bör vidtas för att
reklamförbudet skall täcka in de syften riksdagen åsyftar.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder mot alkoholreklam i hotelltidningar,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära utvärdering av
lagstiftningen om förbud mot reklam för alkoholdrycker.

Stockholm den 27 januari 1987

Karin Israelsson (c) Olle Grahn (fp)

21