Förbättrad rättssäkerhet och fördjupad demokrati

Motion 1986/87:K206 Carl Bildt m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: K206

Carl Bildt m. fl. (m)
Förbättrad rättssäkerhet och fördjupad demokrati

Inledning

Allt fler människor i Sverige ifrågasätter om politiker och myndigheter
verkar till den enskildes förmån. Många medborgare upplever ökande
kontroll från myndigheters sida som ett växande hot.

Utvecklingen mot en försvagad ställning för den enskilde är ägnad att inge
djup oro. Lagar har i stor utsträckning utformats för att i första hand
tillgodose det allmännas intressen. Medborgarnas rättssäkerhet sätts alltför
ofta i andra hand.

Förslagen i denna motion kommer, om de genomförs, att bidra till att
stärka rättsstaten och förbättra den enskildes ställning. Det moderata
alternativet innebär bl. a. att grundlagsskyddet för äganderätten ökas, att
grundlagar och Europakonventionen alltid respekteras vid lagstiftning och
rättstillämpning, att medborgarnas rättssäkerhet förbättras i olika sammanhang
samt att politiker uppfyller vissa etiska krav och inte handlar som om
makt alltid vore rätt.

En demokratisk rättsstat förutsätter att medborgarna har ett stort inflytande
över den demokratiska processen. För att stärka den enskildes inflytande i
detta hänseende föreslås i motionen att riksdags- och kommunalval skall
skiljas åt, möjligheterna att genomföra folkomröstningar vidgas och riksdagens
kontroll av regering och myndigheter ökas.

Rättsstaten och rättssäkerheten
Rättsstaten

1948 angav riksdagens konstitutionsutskott ett antal faktorer som måste
föreligga för att man skall kunna tala om Sverige som en rättsstat:

• Medborgarna är fria och har rättigheter mot staten.

• Staten får inskränka de enskildas frihet endast med stöd av allmängiltiga
regler.

• Reglerna skall gälla lika för alla.

• Endast riksdagen skall få besluta om ingrepp i medborgarens frihet.

• Sådana ingrepp skall föregås av en fri och öppen diskussion.

• Ett visst mått av frihet ”räknas såsom människorna tillförsäkrat på ett
sådant sätt, att icke ens Konung och riksdag kunnat förgripa sig därpå”.

Dessa krav skall hindra godtycke och partiskhet i statens maktutövning

och om dessa krav inte respekteras hotas allt samhälleligt arbete. Mot. 1986/87

En grundtanke är således att även staten måste följa vissa spelregler i K206
samröret med medborgarna och respektera vissa rättigheter som tillkommer
dem. Av särskilt intresse i konstitutionsutskottets uttalande är att rättsstaten
är grundvalen för annat arbete i samhället. Dessa tankar - att människorna
har vissa oförytterliga rättigheter - präglar även bl. a. den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Rättssäkerheten

Rättssäkerhet är en förutsättning för en demokratisk rättsstat. Rättssäkerhet
kräver som minimum:

a. Förutsebara lagar

För att medborgarna skall kunna rätta sig efter lagarna måste dessa ha ett
tydligt budskap. Det måste således vara möjligt för de enskilda att förutse
konsekvenserna av att lagar inte respekteras.

Lagar måste utfärdas så att människor i tid kan anpassa sig till nya
förhållanden. Det måste förflyta en rimlig tid från det att en lag antas till dess
att den träder i kraft. Inga lagar får ges retroaktiv verkan till den enskildes
nackdel.

b. Lagar skall tillämpas objektivt och opartiskt

Medborgarnas respekt för utfärdade normer står och faller med hur dessa
tillämpas. Människor förväntar sig att ovidkommande intressen inte skall
påverka avgörandet i ett enskilt fall. Saknas opartiska och objektiva
domstolar har de bästa lagar stiftats förgäves.

Ett allvarligt hot mot objektiviteten är blotta misstanken att domstolar och
rättstillämpande myndigheter i större eller mindre utsträckning låter sig
styras av ovidkommande intressen. Ett sådant uppgivande av självständigheten
gynnas genom omfattande bruk av generalklausuler och ramlagar som
ökar utrymmet för skönsmässiga avgöranden.

c. Lika fall skall behandlas lika

Likheten i tillämpning är en klassisk del av rättssäkerhetsbegreppet. Diffusa
lagar utan klara riktlinjer leder oundvikligen till olikhet i tillämpningen.

Förutsebara lagar och opartiska och objektiva tillämpare är därför nödvändiga
för en anständig standard när det gäller kravet att lika fall skall behandlas
lika. Självfallet måste även lagarna utformas utifrån detta krav.

d. Skydd för den enskilde

I varje fall där den enskilde i en rättslig prövning står mot staten och dess
anspråk bör man sträva efter att skapa garantier som motsvarar dem som

finns i brottmålsprocessen, dvs. opartisk domstol, rätt till försvarare. Mot. 1986/87
åklagarens bevisbörda m. m. Annars uppstår risk för att den enskilde K206
kommer till korta.

Rättssäkerheten hotad

Det finns tyvärr tecken på att rättssäkerheten är hotad i Sverige i dag. När det
gäller de frågor som behandlades ovan kan ett antal oroande omständigheter
anföras.

Ramlagar och generalklausuler försvårar förutsebarheten

Enligt regeringsformen tillkommer normgivningsmakten inom mera väsentliga
områden riksdagen. Riksdagen har emellertid rätt att i viss utsträckning
delegera denna makt till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
I praktiken har riksdagen i stor omfattning utnyttjat denna möjlighet att
delegera befogenheten att utfärda normer.

Ramlagstiftning har blivit allt vanligare. Riksdagen har nöjt sig med att i
lag ange allmänna principer. Det är inom ramarna för dessa principer
regering eller aktuell myndighet skall hålla sig när de fyller ut en lag med
ytterligare regler. Ofta är dock den ursprungliga lagen så allmänt utformad
att det är svårt att fastställa om delegationen har fått det innehåll som avsetts
eller ej.

I stort sett har det inte funnits någon kontroll från riksdagens sida av hur
den delegerade normgivningsmakten har utnyttjats.

Nya generalklausuler tillkommer varje år. Det verkliga innehållet i en
generalklausul kan ofta vara svårt att utröna. Detta visar sig först då
klausulen har blivit föremål för prövning i ett eller flera fall av domstol eller
rättstillämpande myndighet.

Konsekvensen av denna utveckling är att enskilda och företag ofta har
stora svårigheter att avgöra vad som är gällande rätt. Lagarnas förutsebarhet
har minskat.

Politisering en fara för rättssäkerheten

Allmänt gäller att om inte förutsättningarna för maktutövning är klart
angivna i lag blir det domstolarnas eller rättstillämpande myndigheters
uppgift att skapa rätt. Man kan visserligen hävda att praxis alltid har haft och
kommer att ha en normskapande funktion. Från rättssäkerhetssynpunkt
måste man emellertid skilja på det läge då domstolens uppgift är att bedöma
hur ett faktiskt fall förhåller sig till en viss norm, och det fall då normen
saknas och endast den politiska intentionen har angivits som ledning för
bedömningen. I sistnämnda fall får tjänstemännen i realiteten fatta politiska
beslut. Deras personliga värderingar blir avgörande för utgången.

När det gäller förvaltningsmyndigheter har dessa många gånger en dubbel
roll. De skall både tillvarata något allmänt intresse och samtidigt besluta i
enskilda fall där samma intresse är föremål för prövning. Till detta kommer

att det i förvaltningssystemet finns inbyggt en ”lyhördhet” för politiska Mot. 1986/87

signaler, vilket kan tänkas påverka avgörandet i ett enskilt fall. Detta K206

förhållande förvärras av att regeringen under senare tid påtagligt politiserat
chefstillsättningen i förvaltningen.

Lika fall behandlas inte alltid lika

Uppenbarligen strävar domstolarna och myndigheterna efter att uppfylla
likabehandlingsprincipen. Förtroendet för principen kan dock undermineras
dels genom faktiskt olika behandling av lika fall, dels genom bristfällig
kontroll.

Antalet regler i vårt samhälle har nu fått ett sådant omfång att praktiskt
taget envar medborgare vid något tillfälle överträder lagen.

Det blir i ökad utsträckning fråga om en slump vem som upptäcks och blir
föremål för ingripande och vem som klarar sig utan några följder. Övervakningen
av laglydnaden tar sig alltmera formen av stickprovskontroller.

Denna utveckling är mycket tydlig inom det straffrättsliga området. De flesta
brott klaras aldrig upp. De brottslingar som upptäcks kan för samma typ av
brott mötas av ett otal reaktioner, alltifrån åtalsunderlåtelse till frihetsstraff.

Slutsatsen av detta är att i verkligheten behandlas inte lika fall alltid lika.

Det allmänna gynnas

Vad beträffar balansen mellan det allmänna och den enskilde i tvister av olika
slag, har utvecklingen avgjort medfört försämringar för den enskilde under
senare år. Lagar har stiftats som sätter det allmännas intresse i första hand.

Här kan exempelvis nämnas bevissäkringslagen och generalklausulen om
skatteflykt.

När en tvist uppstår är den enskilde ofta kunskapsmässigt underlägsen det
allmännas representanter, som i allmänhet är skickliga inom sitt eget
område. Om den enskilde anlitar exempelvis juridisk expertis får han
mestadels själv stå för kostnaden - och detta även om han vinner i ärendet.

Myndigheter och tjänstemän som överskrider sina befogenheter behöver
inte vara särskilt oroliga för efterräkningar. Den kontroll som en gång i tiden
utövades av JO har minskat i betydelse. Det torde vara en allmän uppfattning
att JO blivit ”tandlös”.

Den enskilde som blir felbehandlad av det allmännas företrädare har små
möjligheter att få ekonomisk kompensation för sina förluster, eftersom
gällande regler om skadestånd för felaktig myndighetsutövning är snävt
utformade.

Den enskildes ställning svag

Det sker en ständig tillväxt av regler i samhället. En vanlig medborgare
saknar förmåga att på egen hand orientera sig i regelkomplexet. Detta skapar
rättsosäkerhet bland allmänheten. Till detta kommer att lagar inte sällan är
skrivna för att gynna allmänna intressen på de enskildas bekostnad. Nyligen
antog riksdagen en ny förvaltningslag med regler bl. a. om hur den enskilde

skall behandlas i ett ärende vid en myndighet. Lagen innehåller bl. a. flera Mot. 1986/87

mycket allmänt utformade bestämmelser. Följden blir att frapperande ofta K206

får myndigheten avgöra vilken form av service den enskilde skall erhålla. Det
betyder att ökat utrymme för godtycke har skapats.

Den enskildes integritet begränsas fortlöpande. Vi vill definiera integritet
som ”privatlivets helgd”. I detta ligger att den enskilde bör ha rätt till en
privat sfär, som får inskränkas av det allmänna endast med mycket tungt
vägande skäl och då klart reglerade i lag.

Datatekniken i sig innebär inte något hot mot enskildas integritet. Det är
dock uppenbart att denna teknik underlättar uppbyggandet av ett system
som är baserat på reglering och övervakning av medborgarna. Enligt en
undersökning från statistiska centralbyrån från början av 1985 var närmare
två tredjedelar av de tillfrågade personerna skrämda av myndigheternas
möjligheter att med hjälp av dataregister kontrollera enskilda.

Ökad rättsosäkerhet på skatteområdet

De beskrivna tendenserna har blivit särskilt tydliga inom skatteområdet.

Större skatteuttag tycks vara viktigare än medborgarnas rätt till integritet och
rättssäkerhet. Ett typiskt exempel på denna inställning är utredningen om
säkerhetsåtgärder i skatteprocessen, även kallad ”lex fogde”-utredningen
(SOU 1986:39). Utredningen föreslår en ny lag, lag om utredning för
beskattning. Förslaget innebär bl. a. att en förvaltningsmyndighet som har
till uppgift att göra en utredning i ett skatteärende skall få vittgående
befogenheter i ärendet. Myndigheten får vända sig till alla som kan antas ha
kännedom om frågor av betydelse för utredningen. Det skall också bli
möjligt för myndigheten att kalla den skattskyldige till förhör under själva
utredningen, dvs. innan någon misstanke om oegentligheter har framlagts.

Myndigheten får vidare begära att länsrätt skall hålla förhör med en person
som inte är skattskyldig i ärendet. Det införs också vida möjligheter för
myndigheten att genomföra utredning i stort sett var som helst.

Utredningen har mött skarp kritik från ett flertal remissinstanser. Svea
hovrätt anser att utredningen tagit alltför stor hänsyn till fiskala intressen och
avstyrker förslaget. Hovrätten ifrågasätter vidare bl. a. om förslag gällande
skattemyndigheters besök i de skattskyldigas hem och utfrågning av grannar
överensstämmer med Europakonventionens krav att envar har rätt att få sitt
privat- och familjeliv och sitt hem respekterade. Kammarrätten i Göteborg
finner utredningens lagförslag och motiveringar så otydligt formulerade att
de skulle leda till en helt oacceptabel rättsosäkerhet om de skulle genomföras.
Länsrätten i Stockholms län konstaterar att förslaget innebär ett markant
framflyttande av skattemyndigheternas positioner utan att detta har angivits
och motiverats.

Det är inte säkert att utredningen leder till en direkt motsvarande
lagstiftning. Det är emellertid symtomatiskt att en statlig utredning kan
presentera sådana förslag, trots att frågor om den enskildes integritet och
rättssäkerhet just i skatteprocessen varit föremål för intensiv debatt under
senare år.

1 * Riksdagen 1986187.3 sami. Nr K205-209

Principlös skattehöjningspolitik

Ett annat kännetecken för senare decenniers skattepolitik är dess principlöshet.
Det svenska skattesystemet var emellertid en gång uppbyggt med
utgångspunkt i några förhållandevis klara principer.

Beskattningen skulle såvitt möjligt vara neutral. Skatten skulle träffa den
samlade inkomsten lika, oberoende av om en person var löntagare,
företagare eller pensionär. Skattens höjd skulle inte påverkas av i vilka
inkomstkällor inkomsterna uppkommit. Neutraliteten innebar också att
beskattningen inte skulle styra medborgarnas konsumtionsval eller valet
mellan att spara eller konsumera.

Vidare skulle beskattningen utformas med hänsyn till intresseprincipen.
Detta innebar att det allmännas kostnader i någon mån skulle fördelas efter
den nytta medborgarna hade av verksamheten. Ett exempel på hur denna
princip har verkat är kommunalskatten. Syftet var att medborgarna i en viss
ort inte skulle belastas med kostnader hänförliga till en annan ort.

Ytterligare en princip för beskattningen var skatteförmågeprincipen. En
medborgare skulle bidra till det offentligas utgifter i förhållande till sin
ekonomiska förmåga.

Dessa principer var i viss mån motstridiga, men de kunde existera sida vid
sida så länge beskattningen låg på en rimlig nivå. I takt med att skattetrycket
har ökat har balansen mellan principerna rubbats. Detta har bl. a. lett till att
personer med samma inkomster och likartade förhållanden även i övrigt kan
betala olika hög skatt. Efter år av reformer har skattesystemet blivit så
oöverskådligt att ingen vet exakt hur orättvist det är.

Falluckemetoden

Ett fenomen som aktualiserats under 1980-talet, främst inom skatterätten, är
de hastiga omvälvande lagändringarna. ”Den underbara nattens” principöverenskommelse
mellan socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet
innebar ett grundskott mot den ovan nämnda neutralitetsprincipen i
skattesystemet. I bokstavlig mening över en natt förändrades de ekonomiska
villkoren för hundratusentals villaägare. Beräkningar av bostadskostnader
för de följande fem, tio eller tjugo åren visade sig sakna relevans. Plötsligt
öppnades en fallucka under de skattskyldigas fötter.

Ett i tiden senare förslag med liknande effekt var den snabba höjningen av
omsättningsskatten på aktier våren 1986. Skatten infördes efter det att
finansministern vid flera tillfällen omedelbart före beslutet hade förklarat att
ett sådant förslag inte skulle läggas fram.

Det mest uppseendeväckande exemplet på en sådan lagstiftningsteknik
inom skatteområdet är pensionsskatten. Skatten träffar det sparande som ett
stort antal människor byggt upp under en lång följd av år i tron att
skattereglerna inte skulle kunna förändras så drastiskt.

Detta är exempel på åtgärder som på ett eller annat sätt har försvagat den
enskildes ställning.

Vi menar att bristerna i rättssäkerheten, den oöverskådliga regeltillväxten,
gynnandet av offentliga intressen framför enskilda, begränsningarna i den

Mot. 1986/87
K.206

personliga integriteten och principlösheten i lagstiftningen utgör allvarliga Mot. 1986/87
hot mot rättsstatens bestånd. K206

Socialdemokraternas ansvar

Socialdemokraterna är inte ensamma ansvariga för den ovan beskrivna
utvecklingen. Men de har varit pådrivande och ofta påtagligt ovilliga att
stärka den enskildes position då missförhållanden har uppenbarats. Det finns
naturligtvis ett flertal orsaker till att socialdemokraterna agerar som de gör.
Några av dessa berörs nedan.

Styrning och kontroll viktigast

I grunden ligger den socialistiska ideologin, som bygger på föreställningen att
det går - och att det är önskvärt - att konstruera det perfekta samhället
genom politiska beslut. Syftet är i teorin välvilligt: det skall bli bra för alla.
Men i praktiken är det uppenbart att byggandet av det socialistiska samhället
kräver planering. Det är nödvändigt med regler som styr människor och
företag och organisationer på ett sådant sätt att samhällsbyggandet underlättas.
Detta förutsätter självfallet i sin tur att utfärdade regler övervakas.
Styrning och kontroll blir avgörande frågor för systembyggarna. Fenomen
som inte passar in i modellen måste slipas av, jämnas till och återanpassas i
enlighet med planen.

Föga utrymme finns då för individuella avvikelser. Enskilda människor ses
i första hand som stenar som skall placeras på de avsedda platserna då
byggnaden uppförs. Medborgarna blir delar i det kollektiva systemet.
Individer med önskemål som inte överensstämmer med vad modellen
föreskriver är störande moment. Att ett antal enskilda kommer i kläm
uppfattas inte som särskilt väsentligt. Det händer inte så sällan att man från
socialdemokratiskt håll ser kvantitativt på rättssäkerhetsfrågor. Om förhållandevis
få personer drabbas av rättsförluster anses detta acceptabelt.

Dimridåer

Under det senaste decenniet har debatten om den enskildes ställning
gentemot det allmänna intensifierats. Ofta har den initierats genom att
massmedia uppmärksammat ett en person råkat illa ut på grund av en
olämplig lagstiftning eller ett brutalt uppträdande från myndigheters sida.
Det har också väckt stor uppmärksamhet att Sverige vid upprepade tillfällen
dömts för brott mot Europakonventionen. Socialdemokraterna har i viss
utsträckning tagit intryck av denna debatt. Men i stora delar har det varit
fråga om läpparnas bekännelse utan motsvarighet i handlingar.

Här kan erinras om snickaren Hjortberg i Göteborg, som hotades av
konkurs därför att han ålagts att betala andra människors skatteskulder. När
Hjortbergfallet blev för besvärande för regeringen lovade finansministern att
Hjortberg skulle erhålla ekonomiskt stöd av staten. Vad den rättsliga
grunden för löftet var och hur det skulle gå för andra personer i motsvarande
situation klargjordes inte.

Ett annat exempel är fallet med småföretagaren Alvgard i Småland. Mot. 1986/87

blev misstänkt för skattebrott. Skattemyndigheterna skred till aktion och K206

Alvgard blev t. o. m. anhållen. Han friades helt från misstankarna ett och ett
halvt år senare, men då hade på grund av skattemyndigheternas skiftande
åtgärder hans rörelse slagits i spillror och orsakat honom ekonomisk ruin.

Debatten om Alvgardfallet blev besvärande för socialdemokraterna.

Justitieministern gick då ut och deklarerade: ”Myndigheterna måste skärpa
sig!” Justitieministern fortsatte med att upplysa om att han hade lyssnat på
påståendena om att kampen mot den ekonomiska brottsligheten utgör ett hot
mot den enskilde medborgarens rättssäkerhet och att han tar allvarligt på den
kritiken. Justitieministern utlovade dock inte någon ändring i lagarna och
han tog t. o. m. klart avstånd från idéer om att utvidga möjligheterna för den
enskilde att få skadestånd, ty ”det finns en rad skäl som talar emot, bia.
ekonomiska".

Detta är tydliga men tyvärr inte unika demonstrationer av socialdemokratiskt
agerande då brister i enskildas rättssäkerhet uppenbaras.

För socialdemokrater är makt lika med rätt

Ett aktuellt exempel är den ovan nämnda pensionsskatten. Det är här inte
endast fråga om en ny skatt i den långa rad av skatter som socialdemokraterna
har infört eller höjt efter regeringsskiftet 1982. Pensionsskatten innebär
ett genombrott för en närmast kommunistisk syn på privat egendom. En helt
ny praxis införs, trots att ett enhälligt lagråd på konstitutionella grunder
avstyrkte förslaget. Enskilda människors rätt till sin egendom begränsas. Det
blir fritt fram för en riksdagsmajoritet att när som helst överföra godtyckligt
utvalda delar av medborgares egendom till staten. Vad vi bevittnar är en
ohöljd tillämpning av principen makt är rätt.

Det moderata alternativet

Det är nödvändigt att inta en ny attityd beträffande individens ställning i
samhället. Utgångspunkten får inte vara att ett visst mönstersamhälle
grundat på kollektiva värderingar skall byggas, utan tvärtom att det finns ett
stort antal individer som är sinsemellan olika och önskar forma sina liv efter
eget tycke.

Statens reglering av samhällslivet genom lagar skall vara begränsad,
entydig och fast grundad i medborgarnas rättsuppfattning. Drivs den rättsliga
regleringen för långt eller ersätts fasta principer av okontrollerat godtycke
motverkar rättsordningen sitt eget syfte. Respekten för lagarna urholkas och
därmed också rättssamhällets och demokratins anseende. Styrning och
kontroll får inte ta så stort utrymme som nu är fallet. När behov av reglering
finns måste medborgarnas krav på rättssäkerhet och integritet tillmätas
största betydelse. Grundlagar och internationella deklarationer måste alltid
respekteras.

12

Det behövs politisk etik Mot. 1986/87

Det behövs en politisk etik i samhället. Det är nödvändigt att även politiker K206
uppfyller vissa moraliska krav. Det får inte genomföras politiska beslut som
hastigt försämrar människors villkor, utan att de har kunnat förutse detta
eller haft rimlig tid att anpassa sig till förändringarna. Det krävs fas^a och
stabila spelregler. Människor måste kunna se ett samband mellan egna
handlingar och handlingarnas resultat.

Formellt sett kan en politisk majoritet, så länge den inte överskrider
grundlagar, ändra spelreglerna så att de passar det egna syftet. Men den
rätten måste politiker avstå ifrån om vi skall skapa ett samhälle där
människor känner förtroende för politiker och statsmakt. Om statsmakten
kan handla efter eget godtycke, exempelvis när det gäller enskildas
egendom, hur skall då den enskilde kunna känna respekt för andras
förhållanden och hur skall statsmakten kunna räkna med lojalitet och
laglydnad från sina medborgare, när samma makt totalt saknar respekt för
den enskildes intressen?

Respekt för grundlagar och konventioner

All regelskapande verksamhet måste stå i överensstämmelse med grundlagar
och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Förslag till nya
regler måste alltid prövas mot vad normer av högre dignitet föreskriver. Det
får aldrig hos medborgarna uppstå någon misstanke om att den främste
regelgivaren, riksdagen, kringgår de rättigheter som grundlag eller Europakonvention
tillerkänner medborgarna.

Europakonventionen har inte gjorts direkt tillämplig för svenska domstolar
och förvaltningsmyndigheter. Det har i olika sammanhang hävdats att
konventionsbestämmelserna ändå beaktats i den svenska lagstiftningen,
bl. a. i samband med utarbetandet av regeringsformens fri- och rättighetsregler.
Sverige har emellertid under senare år fällts vid flera tillfällen av
Europadomstolen, bl. a. för brott mot egendomsskyddet och mot den
rättsordning som stadgas i Europakonventionen. Sverige har även i flera fall
tvingats ingå förlikning för att undvika fällande dom i Europadomstolen.

Mot denna bakgrund är det tydligt att den svenska rättsordningen inte
uppfyller de krav som Europakonventionen ställer.

Enligt vår mening bör regeringen därför föranstalta om en allmän
genomgång av svensk lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse
med Europakonventionen och Europadomstolens avgörande. Denna genomgång
bör kompletteras med överväganden om möjligheterna till och
lämpligheten av att Europakonventionen införlivas med svensk rätt, t. ex.
genom s. k. inkorporation. Om så sker skulle konventionen kunna tillämpas
av svenska myndigheter. Frågan om ett införlivande är emellertid komplicerad
och bör därför utredas i särskild ordning.

13

Färre regler

Det är nödvändigt att alltid ifrågasätta behovet av ny reglering. Politiker är
inte bättre skickade än enskilda individer att bestämma vad som är bäst för
den enskilde. Påstådda fördelar med lagar och andra bestämmelser måste
vägas emot medborgarens anspråk på att få behålla sin bestämmanderätt och
att slippa bli reglerad och kontrollerad. Om reglering inom något område
visar sig vara nödvändig måste ingreppen i de enskildas förhållanden göras så
begränsade som möjligt.

Det är nödvändigt att lagstiftaren och andra regelskapare alltid tar hänsyn
till det allmänna rättsmedvetandet. Att detta är en svår uppgift innebär inte
att den får försummas. Tillkommer bestämmelser som saknar förankring i
medborgarnas rättsmedvetande är risken stor för att bestämmelserna inte
efterföljs. Det är också viktigt att regler inte tillkommer utan att en
avvägning har skett mellan olika intressen. Det får inte vara så att ett påstått
allmänintresse alltid går före den enskildes intresse.

Rättssäkerheten garanteras

När regler skapas är det nödvändigt att medborgarnas krav på rättssäkerhet
tillgodoses. Detta betyder att regler skall vara så utformade att de är
förutsebara. Det är också väsentligt att de som skall tillämpa reglerna är
opartiska och tolkar dem objektivt. Principen att lika fall skall behandlas lika
får inte tummas på. I tvister mellan det allmänna och den enskilde måste en
balans upprätthållas. Lika väsentligt är att integritetskränkande regler inte
nyttjas annat än då det är oundgängligen nödvändigt. Medborgarnas rätt till
en ”privat sfär” måste respekteras i största möjliga mån.

Tydliga lagar

Ramlagar och generalklausuler behövs i viss utsträckning i ett samhälle. De
har dock blivit alltför vanliga i vårt land. Utgångspunkten bör vara att det av
en bestämmelse klart skall framgå vad som skall gälla. Löst formulerade
regler som t. ex. innehåller skälighetsbedömningar skapar rättsosäkerhet hos
allmänheten. En sådan lagstiftningsteknik ökar också utrymmet för godtycklig
rättskipning. Det är av särskild betydelse att generalklausuler eller
ramlagar inte används då det gäller att bestämma vilka skyldigheter den
enskilde har mot det allmänna.

Domstolskontroll av förvaltningen

Europadomstolen har genom vissa avgöranden under de senaste åren uttalat
sig angående tolkningen av artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen. Den
slutsats som kan dras av dessa beslut är att myndighetsavgöranden som rör
”civila rättigheter och skyldigheter” skall kunna prövas av domstol. Enligt
den svenska rättsordningen är det emellertid för stora grupper av ärenden,
som torde kunna betecknas som civila rättigheter och skyldigheter, endast
möjligt att få ett myndighetsbeslut överprövat av en överordnad förvaltnings

myndighet. Ofta är ett centralt ämbetsverk eller regeringen slutinstans. Mot. 1986/87

Oavsett bedömningen av frågan om vilka krav Europakonventionen ställer K206

på domstolskontroll av förvaltningsbeslut kan det ifrågasättas om den
nuvarande ordningen är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det
har bl. a. anförts mot den att det kan finnas intressegemenskap mellan
myndigheter i olika instanser och att den starka expansionen av förvaltningen
under senare år har medfört att den rättsliga kompetensen hos myndigheterna
tunnats ut. En utökad möjlighet till domstolsprövning av förvaltningsbeslut
skulle därför innebära en förstärkning av rättssäkerheten och är även av
denna anledning angelägen.

Effektiv lagprövning

1979 genomfördes en grundlagsändring som innebar att domstolarna uttryckligen
tillerkändes en lagprövningsrätt. Enligt 11 kap. 14 § regeringsformen
gäller att om domstol eller annat offentligt organ finner att en föreskrift står i
strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att
stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess
tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Det finns dock en viktig begränsning
i lagprövningsrätten. Om riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften
skall tillämpning underlåtas endast om felet är uppenbart. Det ställs alltså
mycket höga krav för att en domstol skall kunna underlåta att tillämpa en
föreskrift som har beslutats av riksdagen eller regeringen.

Av allmänna rättssäkerhetsskäl och mot bakgrund av de tydliga tecken på
bristande respekt för grundlagens krav vad gäller såväl innehåll som
beredning vid lagstiftning som den socialdemokratiska regeringen har
uppvisat, bör en utvidgad lagprövningsrätt för domstolar införas. Nuvarande
reglering med krav på uppenbar avvikelse som grund för lagprövning kan
skapa utrymme för lagstiftning som stämmer mindre väl överens med
regeringsformens krav. Någon lagprövning har inte skett sedan den nya
bestämmelsen trädde i kraft 1980. Detta kan tyda på att grundlagens krav är
för höga. Det bör därför utredas om lagprövning skall kunna ske även om
avvikelsen inte är uppenbar. En sådan ändring skulle göra att domstolar fick
större möjlighet att vägra tillämpa en grundlagsstridig lag. Det är dock givet
att utgångspunkten skall vara att sådan lagprövning även i framtiden skall äga
rum endast vid sällsynta tillfällen.

Ökad rätt till skadestånd för enskilda

Om de principer vi här redogjort för följs i den regelskapande verksamheten
bör antalet enskilda som blir felaktigt behandlade minska påtagligt. Om den
enskilde trots detta inte får sitt ärende korrekt behandlat är det emellertid
nödvändigt att så långt möjligt hålla honom skadeslös. I nuläget är chanserna
att få skadestånd mycket små för en enskild som skadas genom exempelvis
felaktiga beslut av en myndighet. Vi menar att det inte kan accepteras i en
rättsstat att en enskild skadas ideellt eller ekonomiskt utan att han har goda
möjligheter till kompensation. Det allmänna måste svara för vad det sjäivt
genom myndigheter och tjänstemän orsakar enskilda. Att invända att detta

skulle kunna bli ekonomiskt betungande för staten är att erkänna att såväl Mot. 1986/87

regler som myndigheter inte motsvarar de krav på rättssäkerhet som bör K206

ställas. Det är dessutom så att statens möjligheter att ekonomiskt ersätta
felbehandlade personer knappast på något avgörande sätt skulle påverka
statsbudgeten medan däremot den enskilde kan drabbas mycket hårt. Frågan
om hur enskilda skall kunna få ökad rätt att erhålla skadestånd från det
allmänna vid felaktig myndighetsutövning bör snarast utredas.

Grundlagsskydd för äganderätten

Äganderätten måste grundlagsskyddas. Den svenska regeringsformen innehåller
endast ett relativt svagt skydd för äganderätten. Grundlagsskydd finns
i många andra länder i Europa och även Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna är baserad på en positiv syn på enskild äganderätt.

Kravet på grundlagsskydd har fått förnyad aktualitet genom pensionsskatten,
vilken ju har närmast konfiskatorisk karaktär. Frågan om äganderättens
skydd behandlas utförligare i motion 1986/87:K214 av Carl Bildt m. fl. (m).

Stärk närings- och yrkesfriheten

En fri ekonomi är en förutsättning för välfärd och full produktiv sysselsättning.
En fri ekonomi är dock mer än så.

Den fria konkurrensen och avtalsfriheten ger de enskilda medborgarna
möjlighet att välja mellan olika varor och tjänster - utan att styras av någon
annan - och att själva fatta de beslut som fortlöpande tas i en ekonomi.
Marknadsekonomin ger därmed medborgarna en suverän ställning som inget
annat ekonomiskt system kan ge dem.

Friheten att starta företag är en omistlig del i marknadsekonomin.

Möjligheten att genom eget initiativ skapa sig en försörjning är en rättighet
som borde vara självklar. Inskränkningar i näringsfriheten kan inte utan
mycket tungt vägande skäl och efter särskild prövning accepteras. Det finns
många exempel på skilda slag av etableringskontroll som bör avskaffas.

Kommunikationssektorn kännetecknas av åtskilliga regleringar och monopol
som är oförenliga med näringsfrihet.

För tandläkare råder i dag etableringskontroll. För den enskilde tandläkaren
innebär detta en begränsning i möjligheten att få välja var han eller hon
skall arbeta eller t.o. m. ett hinder för att över huvud taget kunna utöva
yrket.

Sjukförsäkringssystemet innebär en begränsning av möjligheten att erbjuda
patienter vård i enskild regi. Varken patienter eller sjukvårdshuvudmän
har något att vinna på denna begränsning av näringsfriheten.

Prövningen av utskänkningstillstånd för restauranger har kommit att
användas som ett medel för etableringskontroll. I många kommuner har
fackliga organisationer i praktiken vetorätt mot nya etableringar.

Utvecklingen har lett till att det har blivit allt svårare för den enskilde att
fritt utöva näring och yrke. I praktiken har närings- och yrkesfriheten
inskränkts på olika sätt, t. ex. genom monopol, särskilda bidragsbestämmelser,
regleringsåtgärder eller auktorisationskrav. Rätten att driva näringsverksamhet
är så grundläggande att den förtjänar ett starkt skydd i vår
konstitution.

Skydd för den enskildes integritet

Det behövs ett grundlagsskydd för den enskildes integritet. Ofta möter den
enskilde krav från myndigheter på att lämna ifrån sig personuppgifter av
olika slag. Uppgifterna registreras, lagras och skickas inte sällan vidare till
andra myndigheter. Det finns rika möjligheter att sammanställa uppgifter ur
olika personregister. Alltför ofta har den enskildes intresse av integritet fått
vika för olika myndigheters krav på effektivitet och kontroll. Vi anser att det
är den enskildes integritetskrav som skall vara styrande för lagstiftningen och
för hanteringen av olika dataregister. Därför behövs ett starkare skydd för
integriteten. Denna fråga behandlas närmare i motion 1986/87:K431 av
Anders Björck m. fl. (m).

Återinför straffansvaret för tjänstefel

Ett straffansvar för tjänstefel måste återinföras. Genom avskaffandet av
ämbetsansvaret 1975 inskränktes kraftigt JO:s möjligheter att ingripa vid
felaktig myndighetsutövning. JO kan utföra ett viktigt arbete till skydd för
den enskildes rättigheter om effektiva sanktionsmöjligheter för tjänstefel
återinförs. Riksdagen beslutade 1986 efter moderat initiativ att straffansvaret
för tjänstefel skulle återinföras. Frågan bereds nu i justitiedepartementet.

Det är av största vikt att arbetet bedrivs skyndsamt. Lagstiftning om vidgat
straffansvar för tjänstefel bör ske under innevarande mandatperiod.

Bättre skattelagar

Bevissäkringslagen ger myndigheter vittgående befogenheter att genomföra
husrannsakan och beslagta egendom utan att misstanke om brott föreligger.

Lagen gynnar ensidigt skattemyndigheternas intressen. Det finns uppenbara
risker för att rättssäkerheten kan eftersättas vid tillämpning av bevissäkringslagen.
Lagen bör avskaffas.

Åtgärder enligt betalningssäkringslagen kan leda till stora ekonomiska
förluster för en enskild, även om denne senare visar sig ha varit oskyldig.
Betalningssäkringslagen måste garantera de enskildas rättssäkerhet bättre än
vad som i dag är fallet.

Det måste införas en rätt till ersättning för kostnader i skattemål. Enligt
nuvarande regler finns det ingen sådan rätt, även om skattebetalaren vinner
målet. Detta är ett orimligt förhållande. Det måste därför införas en
ovillkorlig rätt till ersättning för kostnader i de fall en skattskyldig får sin
talan bifalleVi. Även i andra fall skall ersättning kunna utgå. Frågor om ökad
rättssäkerhet för enskilda i olika skatteförfattningar behandlas utförligare i
motion 1986/87:Sk723 av Knut Wachtmeister m.fl. (m).

Kommuner får inte överträda lagar

Det har under senare år vid upprepade tillfällen inträffat att kommuner har
överträtt kommunallagen eller domstolsbeslut. Ytterst beror detta på att
sanktionsmöjligheter saknas. Efter moderat kritik av detta missförhållande 17

Mot. 1986/87
K206

har en utredning tillsatts för att studera problemen. Det är nödvändigt att Mot. 1986/87

sanktionsmöjligheter snarast införs. Det kan ske i form av ökade möjligheter K206

till åtal mot ansvariga beslutsfattare.

Vissa kommuners uppträdande aktualiserar en annan fråga som gäller
kommuner och rättssäkerhet. Det pågår en utveckling för att minska den
statliga styrningen av kommunal verksamhet. Det är ofta önskvärt att
besluten kan fattas närmaare de människor som berörs. Sådana förändringar
kan också leda till minskad byråkrati och besparingar. Men det är i detta
sammanhang väsentligt att betona två aspekter: För det första får utvecklingen
inte resultera i att vissa statliga regler alltid ersätts av lika många eller fler
kommunala regler som beskär de enskildas handlingsfrihet. För det andra får
delegering till kommuner inte leda till minskad rättssäkerhet för medborgarna.
Riksdagen måste ytterst alltid ha ett ansvar för att grundläggande
rättssäkerhetskrav tillgodoses även på det kommunala planet.

Fördjupad demokrati

Medborgarnas inflytande över den demokratiska processen bör stärkas. Det
kan ske bl. a. genom ökad insyn i riksdagens arbete och vidgade möjligheter
till folkomröstning. Sådana reformer ökar möjligheterna till att det skapas
lagar som överensstämmer med de enskildas rättsmedvetande. Om medborgarnas
ställning i den demokratiska processen stärks ökar också sannolikheten
för att de lagar som stiftas tar större hänsyn till de enskildas anspråk på
rättssäkerhet.

I ett demokratiskt samhälle förenas stor personlig frihet för medborgarna
med kravet att de skall fatta gemensamma beslut. Demokratin bygger på att
alla medborgare kan påverka de politiska besluten. Ett väl fungerande
demokratiskt system måste vara uppbyggt på sådant sätt att det stimulerar
debatt och ger utrymme för olika meningar att göra sig gällande. Det är
viktigt att medborgarna får goda möjligheter att följa den politiska debatten
liksom att en enkel majoritet i riksdagen inte ges fria händer och kan bortse
från vad en folkopinion eller en beaktansvärd minoritet förespråkar.

För att möjliggöra en önskvärd utveckling av vårt demokratiska system bör
vissa ändringar ske i grundlagen. De förslag som redovisas nedan syftar till att
göra debatten öppnare och stärka medborgarnas inflytande över landets
styrelse.

Förläng mandatperioderna och skilj kommun- och riksdagsval

I Sverige tillämpas treåriga mandatperioder vid riksdags- och kommunalval.

Flertalet andra länder använder sig av längre mandatperioder. Det finns
klara nackdelar med kort mandattid. En nyvald regering är beroende av
tidigare fattade ekonomiska beslut och kan i stort sett endast påverka ett helt
budgetår. De korta perioderna medför också att partierna i överdriven
utsträckning inriktar sitt arbete på följande val.

Riksdags- och kommunalvalen sker samtidigt i Sverige. Orsaken är att det
har antagits att kommunalpolitiken i hög grad är beroende av rikspolitiken.

Denna bör därför få slå igenom även i kommunala val. Detta leder till att

medborgarnas intresse för kommunala frågor riskerar att minska. Det finns Mot. 1986/87

klara tecken på att människorna önskar tillmäta kommunala val större K206

betydelse. Under senare val har det t. ex. blivit allt vanligare att väljare röstar
på olika partier i riksdags- och kommunalval.

Mandatperioderna bör förlängas till fyra år. Det är emellertid nödvändigt
att riksdags- och kommunalval samtidigt skiljs åt. Genom en sådan reform
minskas kommunalvalens beroende av rikspolitiken. De kommunala frågorna
ges en starkare ställning.

En kyrkans valdag bör införas

Det är viktigt att slå vakt om kyrkans ställning. Genom de kyrkliga valens
förläggning i oktober samma år som de allmänna valen har man skapat
sämsta tänkbara förutsättning för en kyrklig valdebatt. Valdeltagandet är
som regel mycket lågt. Endast en liten del av Sveriges röstberättigade
medlemmar i svenska kyrkan utövar sin valrätt.

En förklaring till det svaga intresset för de kyrkliga valen är med stor
sannolikhet deras placering en månad efter de allmänna valen till riksdag,
landsting och kommun. All kraft och energi har i partiorganisationer och
media ägnats valen i september.

Detta är bara acceptabelt om man anser de valen betydelselösa. I
framtiden kan vi också få direkta val till stiftssamfälligheter och kyrkomötet.

Det blir då naturligt att samla dessa val till en särskild dag.

Alla de kyrkliga valen bör samlas till en ny kyrkans valdag. Denna valdag
bör placeras i september året före de allmänna valen. Förändringen skulle
innebära att ökad uppmärksamhet från väljare, partiorganisationer och
media skulle kunna riktas mot de kyrkliga valen.

Offentliga utskottsutfrågningar bör införas

Ett sätt att öka öppenheten och stimulera den offentliga debatten vore att
införa offentliga utskottsutfrågningar i riksdagen. En sådan reform skulle
stärka riksdagens ställning gentemot regeringen. Den skulle också möjliggöra
för en riksdagsminoritet att bättre granska verksamheten i vårt land och
öppna en ny väg för att informera väljarna i olika frågor.

En tredjedel av ett utskotts ledamöter bör ges rätt att få till stånd offentliga
utskottsutfrågningar i en fråga som behandlas av utskottet. Statstjänstemän
bör normalt vara skyldiga att infinna sig till en sådan utfrågning. Aven andra
personer, exempelvis fristående experter eller organisationsföreträdare,
skulle kunna utfrågas av utskottet. Offentliga utskottsutfrågningar skulle öka
intresset för riksdagens arbete.

Stärk remissförfarandets ställning

Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden
behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från såväl myndigheter som
sammanslutningar och enskilda. Syftet med detta remissförfarande är att
skapa möjligheter till bred debatt och givetvis att ge förutsättningar för en
ändamålsenlig lagstiftning.

Under senare år har det vid upprepade tillfällen inträffat att regeringen Mot. 1986/87

försummat remissförfarandet eller endast genomfört ett begränsat sådant. K206

Detta har föranlett kritik från bl. a. lagrådet, som har tvingats konstatera att
det utan tillgång till remissyttranden har saknat förutsättningar att granska
om lagförslag exempelvis överensstämmer med grundlagarna. Frapperande
är att remissförfarandet underlåtits även i fråga om kontroversiella lagförslag
från regeringens sida. Så har exempelvis varit fallet beträffande löntagarfonder
och fastighetsskatt. Det senaste exemplet är pensionsskatten.

Det är enligt vår mening därför nödvändigt att överväga om regeringsformen
kan skärpas vad gäller beredningskravet för ärenden som regeringen
avser att förelägga riksdagen. Starka skäl talar för att regeringen inte i samma
omfattning som för närvarande själv skall kunna avgöra i vilken utsträckning
remissförfarandet skall ske.

Lagrådsgranskning

På motsvarande sätt som vad gäller remissförfarandet har det alltför ofta
inträffat att regeringens lagförslag inte har granskats av lagrådet. Det har
hänt att en minoritet i riksdagen i ett utskott begärt att lagrådet trots allt skall
höras i saken. Tyvärr har dock den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
mer än en gång avvisat sådana krav från minoritetens sida. Detta gör att det
finns anledning att överväga om en minoritet i ett utskott i riksdagen skall ges
en ovillkorlig rätt att begära att lagrådet skall yttra sig över ett lagförslag. För
att hindra en tänkbar fördröjningstaktik av en minoritet även då fog för
lagrådsyttrande inte föreligger, kan den ovillkorliga rätten att begära
yttrande kombineras med ett krav att lagrådets yttande skall avges inom en
viss kortare tid, förslagsvis två veckor.

Den ovillkorliga rätten till lagrådsgranskning vore liksom skärpta krav på
remissförfarande ägnade att vidga debatten och öka förutsättningarna för att
lagar av god kvalitet stiftas av riksdagen.

Vidgade möjligheter för folkomröstning

Efter riksdagsbeslut med enkel majoritet kan rådgivande folkomröstning äga
rum. När det gäller grundlagsförslag kan minst en tredjedel av riksdagsledamöterna
framtvinga en beslutande folkomröstning.

Rådgivande folkomröstningar kan vara värdefulla då riksdagen vill höra
väljarna i en speciell fråga före ett beslut. Det finns starka skäl som talar för
att en tredjedel av riksdagens ledamöter skall kunna begära folkomröstning i
fler frågor än grundlagsfrågor i framtiden. Vidare bör, enligt samma modell
som tillämpas i Schweiz, ett visst antal röstberättigade väljare kunna begära
en folkomröstning i viss fråga. I Sverige vore det rimligt att 100 000 väljare
genom namnunderskrifter skulle ha rätt att kräva en rådgivande folkomröstning.

På motsvarande sätt bör det öppnas möjlighet för att genomföra rådgivande
kommunala folkomröstningar efter initiativ av en minoritet i fullmäktige
eller en viss del av kommunens väljare, exempelvis en tiondel.

Ett genomförande av förslagen skulle påtagligt stärka medborgarnas

möjligheter att påverka utvecklingen i den egna kommunen och landet. Det Mot. 1986/87

förhåller sig säkerligen också så att blotta möjligheten av att folkomröstning K206

kan ske skulle göra beslutsfattarna mer lyhörda för väljarnas önskemål.

Stärk riksdagens kontrollmakt

Enligt grundlagen är riksdagen folkets främsta företrädare och regeringen är
ansvarig inför riksdagen. Riksdagen skall på olika sätt ha tillsyn över
tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar.

I nuläget granskar riksdagen regering och förvaltning genom tre olika
organ, riksdagens konstitutionsutskott, riksdagens revisorer och JO-ämbetet.
Det är emellertid uppenbart att riksdagens möjligheter att granska hur
dess beslut genomförs inte är tillräckligt omfattande. Det tillkommer årligen
en stor mängd lagar. Dessa är inte sällan av ramlagskaraktär, dvs. de anger
vida ramar för en viss myndighets verksamhet men överlåter åt myndigheten
att utforma närmare bestämmelser inom de gränser som lagen anger. Det är
väl känt att riksdagen har bristande kontroll över hur de regler utformas som
stödjer sig på ramlagen.

Det finns starka skäl för att använda ramlagstiftning i betydligt mindre
utsträckning i framtiden. Viss form av ramlagstiftning kommer emellertid
alltid att krävas. Dessutom existerar redan ramlagar och bestämmelser som
härrör från dessa. Det är därför nödvändigt att förstärka riksdagens
kontrollmakt. Detta kan ske exempelvis genom att-som i andra demokratiska
länder-ställa riksrevisionsverket under riksdagen. Även andra lösningar
att öka riksdagens kontrollresurser kan övervägas. Riksdagen bör ges helt
andra möjligheter att fullgöra uppgiften att övervaka regeringen och
förvaltningen.

Författningsdomstol

I en rad avseenden är i dag medborgarna i ett klart underläge gentemot det
allmänna. Grundlagens stadganden på fri- och rättighetsområdet uppfattas
ofta av myndigheterna som abstrakta begrepp som det inte finns anledning
att direkt tillämpa. Att föra talan vid Europarådets kommission för
mänskliga rättigheter och vid Europadomstolen är ofta tidsödande, komplicerat
och kostsamt. Lagprövningsrätten har, som nämnts ovan, inte använts
sedan den nya bestämmelsen trädde i kraft.

Det finns därför starka skäl för att aktualisera frågan om inrättande av en
författningsdomstol. Dess främsta uppgift skulle vara att säkerställa att
regeringsformens fri- och rättigheter verkligen efterlevs av de politiska
organen och av myndigheterna. Härigenom skulle författningsdomstolen
kunna bli ett skydd för den enskilde mot det allmänna.

Frågan om inrättandet av en författningsdomstol bör snarast utredas.

21

I motionen har lagts fram förslag som medför lagändringar. Det bör Mot. 1986/87

ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderliga sådana and- K206

ringar.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om principer för lagstiftningen och politisk etik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en genomgång av svensk lagstiftning i avsikt att
bringa den i överensstämmelse med de krav som Sveriges anslutning
till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna medför,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om Europakonventionens
införlivande med svensk rätt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om begränsning av antalet regler,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ramlagar och generalklausuler,

6. att riksdagen hos regeringen begär utredning om domstolskontroll
av förvaltningsbeslut i enlighet med vad som i motionen anförts,

7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om förstärkning av
domstolarnas lagprövningsrätt i enlighet med vad som i motionen
anförts,

[att riksdagen hos regeringen begär utredning om införande av
ökad rätt till skadestånd från det allmänna vid felaktig myndighetsutövning,
']

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsskyddad
närings- och yrkesfrihet i enlighet med vad som i motionen anförts,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om tidpunkten för lagstiftning om straffansvar för
tjänstefel, 2]

9. att riksdagen uttalar att fyraåriga mandatperioder och skilda
valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas,

10. att riksdagen uttalar att en kyrkans valdag bör införas i enlighet
med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen uttalar att offentliga utskottsutfrågningar i riksdagen
bör införas,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om skärpta beredningskrav för regeringsärenden,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ovillkorlig rätt för en minoritet i ett riksdagsutskott
att begära lagrådets yttrande,

14. att riksdagen uttalar att rådgivande folkomröstningar skall
kunna äga rum på såväl riks- som kommunalnivå i enlighet med vad
som i motionen anförts,

15. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en förstärk- 22
ning av riksdagens kontrollmakt i enlighet med vad som i motionen

anförts.

16. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet av Mot. 1986/87

en författningsdomstol i enlighet med vad som i motionen anförts. K206

Stockholm den 14 januari 1987

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Nils Carls hamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

Bo Lundgren (m)

L. Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

11986/87: L603.

21986/87:Ju607.

23