För 100 år sedan ställde liberalen Fredrik Borg för första gången Sveriges

Motion 1984/85:2172 Bengt Westerberg m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

4

Motion

1984/85:2172

Bengt Westerberg m. fl.

Jämställdhet

För 100 år sedan ställde liberalen Fredrik Borg för första gången Sveriges
riksdag inför kravet på rösträtt åt kvinnorna. Sedan dess har många politiska
beslut fört Sverige en bra bit på vägen mot jämställdhet mellan kvinnor och
män, inte minst till följd av folkpartiets insatser och liberal opinionsbildning.

Men vid 1980-talets mitt möter arbetet för rättvisa åt kvinnorna en delvis
ny verklighet. Samtidigt som gamla problem kvarstår olösta ställs vi inför en
rad nya utmaningar: den ekonomiska krisen som ger näring åt gamla
fördomar och hotar jobben i den offentliga sektorn, den tekniska utvecklingen
som kan leda till påfrestningar för kvinnorna på arbetsmarknaden; de
sjunkande födelsetalen som illustrerar brister i välfärdssamhället; den
växande insikten om att männen måste engageras i jämställdhetsarbetet om
inte kvinnornas frihet skall stanna på papperet.

Det tidiga 1980-talet har på flera sätt inneburit påfrestningar för
jämställdhetsarbetet. I en stagnerande ekonomi, och med medvind för
konservativa idéer, har en del dragit slutsatsen att det nu är dags att tona ned
kravet på jämställdhet. Folkpartiet har en annan uppfattning. För oss
innebär jämställdhet att varje människa skall bedömas och fä utvecklas efter
sina personliga egenskaper, inte efter kön. Kvinnor och män skall ha samma
rättigheter, skyldigheter och möjligheter i hem, utbildning, yrkesliv och
samhälle.

Drivkraften i vårt engagemang är liberalismens vision av ett samhälle där
varje människa respekteras som individ och själv kan forma sin tillvaro utan
hinder av diskriminerande regler och fördomar. Det är bara i frihet som den
enskilda människan kommer till sin rätt. Därför är bristen på jämställdhet
inte bara en orättvisa mot de kvinnor och män som drabbas. Den innebär
också att man avstår från att ta till vara människors resurser. I själva verket är
jämställdhet en av de viktigaste frihetsfrågorna. Det är de gamla könsrollerna
som snärjer och likriktar. Samhället behöver alla människors
initiativkraft och vilja att ta ansvar. Kvinnorna har mycket att ge på
arbetsmarknaden, i näringslivet och i politiken. Männen har mycket att
tillföra och behövs i arbetet med hem och barn.

Begränsningar av friheten har ibland varit ett medel att försöka nå just
frihet. Kvoteringar och obligatorium är exempel på frihetsinskränkningar
som ibland har fört utvecklingen framåt men i andra sammanhang skapat
orättvisor och motsättningar i andra änden. De bör därför tillgripas endast
när synnerliga skäl talar för det. Det är i stället ytterst väsentligt att

Mot. 1984/85:2172

5

jämställdhetsarbetet koncentreras till att ge ramar och garantier för att
kvinnor och män får samma rättigheter och skyldigheter.

Även om de senaste årens arbete gett resultat, inte minst i form av
rättvisare formella regelsystem, kvarstår många problem olösta. Arbetsmarknaden
är fortfarande tudelad, kvinnor har högre arbetslöshet än män,
och om de har ett arbete, arbetar de kortare tid. Nästan hälften av kvinnorna
arbetar deltid och många har obekväm arbetstid. Kvinnor har i högre grad
låglönejobb och även om de har samma utbildning som männen halkar de
efter i lönehänseende. Kvinnorna har fortfarande huvudansvaret för hem
och barn.

En politik för ökad frihet i 1980-talets Sverige måste bygga på jämställdhet
mellan kvinnor och män.

Arbetet för att nå jämställdhet mellan könen kan ske på flera sätt. I
huvudsak måste det ske med två metoder. Det kan ske med opinionsbildning
för att förändra människors attityder. Det kan ske med politiska reformer.
En verklig jämställdhet kan aldrig uppnås utan att båda dessa metoder
används, med opinionsbildning steget före reformerna.

De som inte vill genomföra reformer utan anser att attitydförändringar och
information är tillräckliga, de har inte särskilt bråttom. Då sker ingen
förändring förrän på mycket lång sikt.

Ja till attitydförändringar, men nej till reformer är alltså den ljummes väg.
Medan tvärtom - ja till radikala förändringar NU, utan krav på att få
opinionen med sig - är de rastlösas krav. De vill se förändringar komma nu inte
i morgon. De förstår heller aldrig att en förändring utan stöd från dem de
berör inte är någon förändring mer än formellt. Skenreformer är det enda
resultatet av denna väg.

Vi menar att både attitydförändringar och reformer behövs på alla
samhällsområden. Det är också viktigt att både män och kvinnor deltar i det
arbetet - med varandra och inte mot varandra.

I denna motion redovisar vi ett antal förslag som kan bidra till att öka
jämställdheten mellan kvinnor och män.

Opinion och organisation

I samband med regeringsskiftet 1976 förändrades jämställdhetsarbetets
organisation och fick genom inrättandet av jämställdhetskommittén en
parlamentarisk förankring. Kommittén fick en viktig roll inte bara som
utredningsorgan utan också som opinionsbildare och samordnare i jämställdhetsarbetet.

Den socialdemokratiska regeringen valde att lägga ner jämställdhetskommittén
efter valet 1982. I stället inrättades ett jämställdhetssekretariat på
arbetsmarknadsdepartementet. Dessutom tillsattes en delegation för jämställdhetsforskning
och ett rådgivande organ, där bl. a. de politiska partierna
och en rad organisationer ingår.

Mot. 1984/85:2172

6

En följd av denna förändring blev att jämställdhetskommitténs utåtriktade
arbete försvann. Sent omsider har utgivningen av dess informationsblad
återupptagits, men en rad andra informations-, kontaktskapande och
opinionsbildande insatser har otvivelaktigt blivit lidande. Den parlamentariska
förankringen har starkt försvagats, eftersom partierna nu inte
engagerats i själva jämställdhetsarbetet utan enbart i ett råd med få
sammanträden och oklara uppgifter. Delegationen för jämställdhetsforskning
- JÄMFO - förefaller ha ett mycket begränsat värde för det utåtriktade
arbetet. Dessutom tycks jämställdhetsfrågorna tillmätas ganska liten betydelse
i regeringsarbetet att döma av en rad förslag från andra departement
under den gångna mandatperioden (t. ex. det av riksdagen avvisade förslaget
om återinförande av äkta-make-prövningen).

Det finns därför skäl att på nytt ta upp frågan om jämställdhetsarbetets
organisation. Erfarenheterna från den gångna mandatperioden talar enligt
vår uppfattning för en återgång till ett system med en parlamentariskt
sammansatt jämställdhetskommitté. Den bör bl. a. få i uppgift att ansvara
för centralt initierade jämställdhetsprojekt, opinionsbildning och annat
utåtriktat arbete samt utredningsuppdrag bl. a. beträffande jämställdhetslagen
som föreslås längre fram i denna motion. Arbetsmarknadens parter och
andra organisationer med anknytning till och intresse för jämställdhetsfrägor
bör i en referensgrupp ges tillfälle att delta i kommitténs och regeringens
jämställdhetsarbete.

Vidare kan det ifrågasättas om jämställdhetsfrågorna i framtiden skall
behandlas i arbetsmarknadsdepartementet. De berör ju alla departement
och ansvaret borde därför vara placerat inte i något enskilt fackdepartement
utan i ett övergripande organ, förslagsvis statsrådsberedningen. På så sätt
skulle organisatoriska förutsättningar skapas för att ge jämställdheten en mer
framskjuten position i regeringens arbete.

Arbetsmarknad

Förvärvsarbete är en central rättighet i ett liberalt samhälle. Grundläggande
är också att varje vuxen skall kunna försörja sig själv utifrån de
förutsättningar hon eller han har. Numera förvärvsarbetar de flesta svenska
kvinnor. Åtta av tio kvinnor mellan 20 och 64 år finns i arbetskraften mot nio
av tio män. Även de flesta kvinnor som har små barn arbetar. Men
fortfarande har kvinnor mindre inflytande, sämre löner och kortare
utbildning än männen. Det finns en arbetsmarknad för kvinnor - och en för
män. Kvinnornas arbetsmarknad kännetecknas av att de finns inom ett
begränsat antal yrken - ofta med lägre status. Denna könsuppdelning bör
motverkas för att kvinnornas ställning på arbetsmarknaden skall stärkas.

Eftersom kvinnor och män har skilda erfarenheter och infallsvinklar
medför en jämn representation av könen en breddning och förnyelse inom
resp. yrke. Dessutom leder det till bättre arbetsklimat, en bättre arbetsmiljö
för alla och en rättvisare lönesättning.

Mot. 1984/85:2172

7

Det finns inga starka sakliga skäl till att kvinnor och män inte skulle ha
samma arbeten. Ändå är det sällsynt med kvinnor i de vanligaste mansyrkena
och nästan lika sällsynt med män i de vanligaste kvinnoyrkena. De studieval
som de unga tonåringarna gör i grundskolan blir oftast vägledande för
kommande yrkesval på ett alltför slumpartat sätt. Varje människa borde
kunna få chans att överväga ett yrkesval som är grundat på anlag och
intressen i stället för slentrian och kön.

Möjligheter att pröva nya vägar genom yrkesvägledning och tillträdesrätt
till utbildning oavsett om man har arbete och yrkesutbildning eller inte kan
motverka effekterna av ett oövertänkt yrkesval och dessutom medföra en
större beredskap för förändringar inom arbetslivet.

För att motverka könsuppdelningen på arbetsmarknaden måste alltså ett
intensivt jämställdhetsarbete bedrivas. Såväl arbetsgivare som arbetstagare
bör informeras om fördelarna med ett jämställt arbetsliv och hur man når
dit.

I många andra västländer är det betydligt vanligare med kvinnor i ledande
befattningar än det är i Sverige. Förhållandena i Sverige måste förbättras.
Det är självklart att chefer skall rekryteras både bland kvinnor och män. Det
är också viktigt ur kvalitetssynpunkt. Med fler kvinnor i ledningen får både
statliga myndigheter och enskilda företag fler synpunkter och ett bättre
beslutsunderlag - och bättre resultat.

Staten måste här vara en föregångare, men så är det knappast i dag. I hela
regeringskansliet finns det enligt senaste statistiken 10 % kvinnor på
chefslöneplanet och 21 % i lönegraderna 23-26 men 91 % i lönegraderna
4-12.1 statsrådsberedningen och justitiedepartementet var en av de 21 högst
avlönade kvinna, dvs. 5 %. Mönstret är detsamma i statliga myndigheter.

Någon kan invända att det viktiga är att kvinnorna har plats på
arbetsmarknaden, inte att de är chefer. Vi har en annan uppfattning. Fler
kvinnliga chefer skulle medföra ett bättre samhälle både mänskligt och
ekonomiskt. Det finns alltför många begåvade kvinnor som ingen manlig
befordringsmaffia haft fantasi att tänka på i utnämningsärenden. Det finns
också många fler män än kvinnor som har befordrats över sin kompetens.
Dessutom är kvinnliga chefer troligen mer benägna att söka duktiga
medarbetare bland både kvinnliga och manliga kandidater.

Vi inser att det inte går att göra någon snabb revolution för att förändra
bilden. Men varje år blir det ett inte ringa antal chefstjänster lediga och varje
år blir det en allt större andel kvinnor på ”rekryteringsposter”. Därför bör
det nu vara dags att göra upp konkreta tidsbestämda mål för en jämnare
fördelning av kvinnor och män på statliga chefstjänster.

Sedan 1982 redovisas årligen i kommittéberättelsen fördelningen mellan
kvinnor och män i regeringstillsatta kommittéer. Andelen kvinnor har inte
förändrats en enda procentenhet det senaste året. Detta är mycket allvarligt,
eftersom det i praktiken är just i de statliga utredningarna som morgondagens
politik läggs fast.

Mot. 1984/85:2172

8

De politiska partierna och andra organisationer som får nominera
kandidater till kommittéer och statliga styrelser skall numera - sedan 1981 ombes
att föreslå en företrädare för vartdera könet. Antingen måste de inte
ha fått denna uppmaning eller också har regeringen trots två kandidater så
gott som alltid föredragit män. Ingetdera kan accepteras.

Även i denna fråga är det därför nu dags att ställa upp tidsbestämda mål för
en jämnare fördelning av kvinnor och män.

Kvinnors företagande

Nyföretagande är en viktig förutsättning i en ekonomi där den offentliga
sektorn riskerar att begränsas. Näringslivet behöver kvinnlig kreativitet.
Kvinnors växande intresse för företagande bör stimuleras och stödjas.
Utvecklingsfonden bör utse en jämställdhetsansvarig i varje region.

Även andra insatser kan vara av värde, men för att besluta om vilka som får
antas vara mest effektiva är det nödvändigt med en översyn och kartläggning
av i vilka branscher kvinnorna finns, vilken typ av företag de driver, vilka
problem de har, vilka förutsättningar som finns för vidareutveckling, deras
speciella behov av stöd och hjälp och vad samhället kan vinna på att satsa på
en ny företagartyp. (En sådan undersökning kan t. ex. genomföras av statens
industriforskningsinstitut, SIFU.)

Vi vet emellertid redan nu och även utan en sådan kartläggning att kvinnlig
företagsamhet i dag i stor utsträckning finns i servicebranscher och i mindre
utsträckning inom tillverkningssektorn. De är därigenom uteslutna från
möjligheter till stöd från utvecklingsfonderna, vilket naturligtvis kan vara
hämmande t. ex. för den som vill expandera.

Vi anser därför att reglerna för bidrag och rådgivning från utvecklingsfonderna
bör ändras så att det kan ges även till annan verksamhet än
tillverkning och turism.

Införande av ny teknik innebär en genomgripande förändring av
arbetslivet som medför att många arbetsuppgifter förändras eller försvinner.
I denna förändringsprocess är det viktigt att kvinnorna deltar på samma
villkor som männen. På de arbetsplatser där ny teknik - datorisering - införs,
arbetar i hög utsträckning kvinnor. Det är viktigt att kvinnor erbjuds
utbildning som också kan leda till mer kvalificerade arbetsuppgifter och
möjligheter att påverka användningen av den nya teknologin.

Detta måste förberedas redan på ett tidigt stadium i grundskolan. Vi
återkommer till detta under avsnittet Utbildning.

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet är en viktig
förutsättning för att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Den
har visat sig vara ett användbart instrument för att motverka könsdiskriminering
och driva på jämställdhetsarbetet på arbetsplatserna. Men också ett
bra instrument kan förbättras.

Som lagen nu är skriven får den person som missgynnats på grund av kön

Mot. 1984/85:2172

9

rätt till ett ideellt skadestånd. Däremot får hon eller han inte rätt till det
tvisten egentligen rör, nämligen tjänsten. På den statliga arbetsmarknaden är
denna fråga delvis löst genom besvärsrätt. Det är heller inte ovanligt att
regeringen ändrar på myndigheternas tjänstetillsättningar eller förord och
förordar annan än den som vederbörande myndighet tillsatt. Även om det
också kan anföras skäl för att inte ha samma regler i enskild som offentlig
tjänst finns det all anledning att uppmärksamma detta problem.

Vi anser därför, nu som tidigare och i likhet med JämO, att frågan är så
viktig att den bör utredas.

Vi anser likaledes att det bör utredas om ett förbud mot trakasserier
behövs. Vi stöder denna uppfattning på att vi erfarit att det förekommer
trakasserier av den som gjort anmälan om könsdiskriminering. Risken för
trakasserier kan vara en starkt återhållande faktor för dem som överväger att
göra en anmälan om diskriminering. Trakasserier av den som söker hävda sin
rätt eller t. o. m. fått rätt i domstol är dessutom ovärdigt ett rättssamhälle och
bör icke tålas.

Arbetsdomstolens sammansättning är f. n. mycket ojämn vad avser
könsfördelningen. F. n. finns det endast en kvinna av 22 ledamöter. SAF,
Kommunförbundet. Landstingsförbundet och LO har inte någon kvinnlig
representant vare sig som ledamot eller ersättare i arbetsdomstolen. Den
rådande situationen är klart otillfredsställande. Folkpartiet anser det vara
mycket viktigt att uppnå en jämnare könsfördelning i arbetsdomstolen.

Trots uppmaningar har bl. a. arbetsmarknadens parter inte visat sig
beredda föreslå ledamöter och ersättare av båda könen till arbetsdomstolen.
Det förefaller därför vara uppenbart att det inte räcker med vädjanden till
arbetsmarknadens parter, vilket föredragande statsråd hänvisade till i
höstens proposition, utan lagen bör kompletteras med en bestämmelse om
att både män och kvinnor bör tjänstgöra när mål rörande jämställdhetslagen
behandlas. Även tingsrätterna bör vara sammansatta av både män och
kvinnor när frågor om könsdiskriminering behandlas.

Jämställdhetsombudsmannen är en av Sveriges minsta myndigheter. Men
det arbete som utförs där har inneburit ett stort steg i jämställdhetsarbetet.
Det är därför viktigt att JämO ges ordentliga resurser för sitt arbete.

Vid JämO finns i dag fem handläggartjänster, en assistent och en
skrivbiträdestjänst. JämO har i sin petita hemställt om ytterligare en
skrivbiträdestjänst. Vi anser att medel bör anslås till den av JämO äskade
tjänsten.

Arbetstider

I ett samhälle där både kvinnor och män förvärvsarbetar och försörjer sig
själva kommer alla under vissa tidsperioder att ha viktiga uppgifter i familj
och samhälle vid sidan av det betalda arbetet. Men hittills har de
förvärvsarbetande kvinnorna i stor utsträckning behållit sina arbetsuppgifter

Mot. 1984/85:2172

10

i hemmet - de är dubbelarbetande. De väljer därför oftast att förvärvsarbeta
på deltid medan många män, särskilt de med små barn, arbetar mer
heltid.

Vi anser att såväl kvinnor som män måste kunna kombinera yrkesarbete
med omsorg om hem och barn. Mänskliga resurser utnyttjas bäst när kvinnor
och män delar ansvaret för förvärvsarbete och föräldraskap. Detta innebär
emellertid att arbetslivet måste organiseras så att människor bättre än nu kan
förena betalt arbete med uppgifter i hem och samhälle. Vår strävan är att få
ett samhälle som ger både större flexibilitet för den enskilde och fortsatt
möjlighet att sänka det totala antalet förvärvsarbetstimmar. Målet på sikt bör
vara förkortad arbetstid för alla. Men redan nu bör en större flexibilitet och
anpassning av individens önskemål genomsyra arbetslivet. En ökad valfrihet
när det gäller arbetets förläggning och omfattning ger de kvinnor som vill en
möjlighet att förlänga sin arbetstid - och de män som vill möjlighet att
förkorta sin. Detta ger i sin tur bättre möjligheter för kvinnor och män att
ägna mer tid åt omsorgen om barnen eller åt andra aktiviteter i samhället.

Redan nu tillämpas flextid hos ett stort antal statliga myndigheter. För att
möjlighet till flextid skall ges till allt flera vore det av värde med en
utvärdering av hittills vunna erfarenheter av systemet. Vi förordar därför att
DELFA ges i uppdrag att göra en sådan utvärdering.

Utbildning

I förskolan och lågstadiet möter barnen nästan bara kvinnliga barnskötare,
förskollärare och lågstadielärare. Men ju högre upp i skolan de kommer,
desto fler blir de manliga lärarna. Nästan alla rektorer är män.

I skolan möter eleverna det könsrollsbundna samhälle vi lever i och
könsrollerna får ännu fastare ramar fast det borde vara tvärtom.

Den sneda könsfördelningen är särskilt farlig i skolan, eftersom den bild
barnen får av könsrollerna i skolan och hemmen spelar en avgörande roll för
hur barnen uppfattar vuxenvärlden. Antagligen ger den markant sneda
könsfördelningen bland grundskolans lärare fler effekter än vad man i dag
kan förutse. Jämförelser mellan olika länder av könsfördelningen av elever
med läs- och skrivsvårigheter visar att denna har samband med lågstadielärarnas
kön. I Sverige och USA där lågstadielärarna huvudsakligen är kvinnor
är pojkarna överrepresenterade bland elever med läs- och skrivsvårigheter. I
Holland där det råder jämn könsfördelning bland lågstadielärarna är läs- och
skrivsvårigheterna jämnt fördelade mellan könen. Fördelaktigt vore det
alltså om eleverna redan från början hade både kvinnliga och manliga
lärare.

Skolan måste aktivt ta ställning för att bekämpa det traditionella
könsrollstänkandet. En elev skall under sin skoltid möta könsrollsfrågorna
som en naturlig del i all undervisning. Jämställdhetsfrågorna måste därför få
en framskjuten plats både i lärarens utbildning och fortbildning. Jämställd

Mot. 1984/85:2172

11

heten skall utgöra ett obligatoriskt inslag och bestå i analyserande avsnitt och
praktiska anvisningar.

Pedagogiska forskningsresultat visar att flickor och pojkar särbehandlas
från första klass på så sätt att flickorna osynliggörs och dämpas medan
pojkarnas kreativitet uppmuntras. Ett sätt att få flickor att utveckla sina
personligheter och anlag kan därför vara att i viss utsträckning undervisa i
enkönade grupper. Detta bör kunna förekomma vid laborationer och
praktisk undervisning i ämnen där flickor traditionellt inte hävdar sig väl,
t. ex. teknik och data. Det bör därför uppdras åt SÖ att på försök låta ett
antal skolor driva särskilda kurser i data för enbart flickor och enbart
pojkar.

Alla elever bör få prova på yrken som är typiska för det motsatta könet i
samband med prao. Det är dock viktigt att detta förbereds väl med eleven,
handledare på arbetsplatsen och elevens föräldrar. I möjligaste mån bör inte
endast en elev komma till en arbetsplats helt dominerad av motsatt kön. En
positiv prao-tid på icke-traditionell arbetsplats kan förändra den sneda
könsfördelningen till högre utbildning och yrkesval.

Inför valet till gymnasiet är det viktigt att informationen till föräldrarna
också omfattar uppgifter om hur arbetsmarknaden ser ut, arbetslöshet,
inkomster och fördelar med att välja otraditionellt.

Barn- och hemkunskapsundervisning bör även finnas med i gymnasiet.
Viktiga inslag i detta ämne bör vara sådant som man inte traditionellt lär sig
hemma.

Eleverna bör få ta större ansvar för skolan både genom att fatta beslut och
vara med i den praktiska skötseln som städning, att hjälpa till i matbespisningen
och sköta skolans bokföring. I det arbetet bör man fördela
uppgifterna så att flickorna ofta får göra sådant som pojkarna traditionellt
sysslar med och tvärtom.

Både kommunens skolstyrelse och de enskilda skolorna bör vara skyldiga
att upprätta jämställdhetspianer som skall diskuteras fram av elever,
personal och föräldrar för att förbättra jämställdheten i skolan.

Den snäva inriktningen av elevernas yrkesval tillsammans med arbetsgivarnas
fördomar leder till att arbetslösheten är betydligt högre bland flickor
än bland pojkar. Alla kommuner bör därför erbjuda alla arbetslösa flickor
som slutar gymnasiet och högstadiet särskild yrkesorientering i form av
studiebesök, sommarkurser och annat som ger en inblick i typiskt manliga
yrken. Arbetsförmedlingarna bör också uppmuntra till okonventionella val
av kurser, beredskapsarbeten och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för ungdomar, särskilt i ungdomslagen.

Forskning

Forskningen är viktig för att tillgodose samhälleliga behov. Därför är
obalansen mellan kvinnor och män i forskningsvärlden allvarlig. Trots att det

Mot. 1984/85:2172

12

är ungefär hundra år sedan den första kvinnan disputerade i Sverige, är
kvinnors andel av den etablerade forskningen fortfarande mycket låg. Fler
kvinnliga forskare är dock inte bara en fråga om kvantitet utan även om
kvalitet. Forskning som endast präglar mäns livserfarenheter, manliga
värderingar eller sådana samhällsområden som män har ansvaret för blir
missvisande och ensidig. Forskning som synliggör kvinnors liv och erfarenhet
är nödvändig både med utgångspunkt från de enskilda forskningsområdena
och för att öka vår kunskap om jämställdhetens förutsättningar och
villkor.

Jämställdhet är inte detsamma som jämlikhet och varken jämställdhet
eller jämlikhet betyder att alla är lika. Tvärtom är vi olika, varje individ är
unik.

Det finns också vissa tydliga olikheter mellan å ena sidan alla kvinnor och å
andra sidan alla män. men numera torde ingen eller blott få anse att
skillnaderna är av den arten att de motiverar särskilda regler eller åtgärder
för alla kvinnor eller alla män. Jämställdhet mellan könen innebär ju kort
uttryckt att kvinnor och män skall ha samma rättigheter och samma
skyldigheter. Samtidigt ger den vardagliga verkligheten ständigt bevis på att
åtminstone genomsnittskvinnan i givna speciella situationer reagerar och
handlar annorlunda än genomsnittsmannen. Vi vet genom forskningen att
detta i stor utsträckning har sin grund i påverkan från omgivningen alltifrån
födseln, men vi vet inte lika mycket om vilken betydelse eller inverkan de
små fysiska skillnaderna kan ha eller har i frågan.

Viss forskning på området finns men ännu råder osäkerhet och oenighet
mellan vetenskapsmännen. Vi menar att allt talar för att denna forskning bör
intensifieras. Den dag vi med vetenskapens hjälp kan besvara frågan varför vi
är olika kan vi kanske finna vägar att dra större nytta och glädje av alla de små
skillnader som finns. Först då kanske alla förstår att det är individen som
räknas, inte könet.

Vi anser således att det bör uppdras åt JÄMFO att starta ett forskningsprojekt
om olikheterna och deras betydelse. Därmed skulle JÄMFO få en
uppgift som borde kunna väcka intresse och debatt vilket hittills inte varit
fallet med JÄMFO:s insatser.

Ekonomi och skatter

Med tanke på att kvinnor och män ofta har olika värderingar och att
männen dominerar den ekonomiska politiken måste vi med större kraft visa
att jämställdhet lönar sig också ekonomiskt.

Det betyder att vi i nästan varje ekonomisk politisk fråga måste lära oss att
undersöka hur den påverkar jämställdheten. En kommunalpolitiker t. ex.
borde åtminstone fundera över om det lönar sig bäst mänskligt, socialt och
samhällsekonomiskt att bygga en ny ishockeyhall eller ett nytt daghem.
Ingen ekonomisk debatt har varit så koncentrerad på de direkta utgifterna

Mot. 1984/85:2172

13

utan hänsyn till inkomsterna för samhället som den om barntillsynen. Ändå
är det inte svårt att bevisa att tillgång på god barnomsorg för alla på sikt
faktiskt betalar sig även samhällsekonomiskt.

Ett av problemen på arbetsmarknaden i dag är den bristande rörligheten.
En bidragande orsak är att familjer med små barn och dagisplatser inte vågar
flytta och ta risken att på nytt stå i kö för att få en trygg tillsyn av
barnen.

Den jämställdhet vi nått i så måtto att båda har förvärvsarbete har också
medfört halv livegenskap i ett annat avseende. Det är svårt att få nya arbeten
för båda makarna samtidigt på de flesta orter och då kan ingen av dem flytta.
Det beror naturligtvis i sin tur dels på att arbetsmarknaden i de flesta
kommuner är ensidig, dels på att det råder en så skrämmande stor
könsuppdelning på arbetsmarknaden och att kvinnornas utbildning är
koncentrerad till ett fåtal yrken. Men därtill kommer den klart hämmande,
rent förödande inverkan som marginalskatter och marginalkostnader för
olika sociala tjänster har. Marginaleffekterna har dessutom på sistone blivit
större i och med att förvärvsavdraget men inte hemmamakereduktionen har
avskaffats.

Vi har i vår familjepolitiska motion ingående redovisat hur vi vill angripa
marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemet för barnfamiljer och
hänvisar därför i denna fråga till folkpartiets motion om familjepolitiken.

En helt renodlad skattefråga av principiell betydelse är de kvarvarande
resterna av sambeskattningen som också kan medföra absurda marginaleffekter.

Vi anser nu som tidigare att sambeskattningen av förmögenhet och s. k.
B-inkomster bör avskaffas. Vi har motiverat vår ståndpunkt i ett antal
tidigare motioner. Vi anser de skäl vi där anfört lika bärande i dag och
hänvisar därför till vad vi skrev så sent som förra året.

Det är nu länge sedan sambeskattningen av förvärvsinkomst upphävdes
och därmed ett viktigt steg togs på väg mot jämställdheten. Principen om att
var och en av två äkta makar är en självständig individ och bör behandlas så
skattemässigt godtogs. Men fortfarande är särbeskattning inte helt genomförd.
Det finns inga rationella skäl till försvar för sambeskattningen av
förmögenhet eller s. k. B-inkomster och vi hävdar bestämt att det inte heller
finns några statsfinansiella. De merinkomster staten möjligen får in genom
sambeskattningen är helt försumbara i statsbudgeten. All sambeskattning
bör därför snarast avskaffas.

Något av det mest positiva som hänt på senare år är det nyvaknande
intresset för männens roll. Vi tror att föräldraförsäkringen har betytt mycket
för att ändra attityder och invanda mönster. Den blev det definitiva
genombrottet för tanken att föräldrarna delar ansvaret för barnen.

I jämställdhetskommitténs mansundersökning säger sig de flesta män
ställa upp på delat ansvar i hemmet, på pappaledighet och mycket annat - i
princip. Men många tycker samtidigt att just de själva utgör undantag.

Mot. 1984/85:2172

14

Det här speglar ett mycket mänskligt fenomen som det inte finns någon
anledning att moralisera över. Vi tycker det är viktigast att ta fasta på de
positiva tecknen, t. ex. att de yngre faktiskt är mer tilltalade av jämställdhetstanken
och dessutom själva ställer upp mer än andra.

Om allt fler män under 1980-talet går från ord till handling finns mycket att
vinna.

Hemställan

Med stöd av det anförda yrkar vi*

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om en parlamentariskt sammansatt jämställdhetskommitté
och om organisationen av jämställdhetsarbetet i regeringskansliet,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om
tidsbestämda mål för en jämnare fördelning av kvinnor och män
på statliga chefstjänster och i statliga kommittéer,

3. att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om
ändring av vissa angivna regler i jämställdhetslagen,

4. att riksdagen beslutar att det av regeringen för JämO:s
verksamhet föreslagna anslaget höjs med 112 000 kr. för en
skrivbiträdestjänst,

5. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt DELFA att
utvärdera hittills vunna erfarenheter av flextid,

6. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om ett
forskningsprojekt om olikheterna och deras betydelse.

Stockholm den 24 januari 1985

BENGT WESTERBERG (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

INGEMAR ELIASSON (fp) BJÖRN MOLIN (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

* Se även motionerna 1984/85:2173-2176.