Folkomröstning om EMU

Motion 1998/99:Fi201 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

Inledning - riksdagsvalet en
missad chans

Riksdagsvalet var en missad chans för svenska folket att ta
ställning till EMU, helt enkelt då Socialdemokraternas
"vänta och se"- inställning avförde EMU-frågan från
valdebatten. Därmed måste den riksdag som valts för
mandatperioden anses sakna kompetens att fatta beslut om
ett svenskt inträde i EMU. Dock innebär inte detta att "vänta
och se" är ett realistiskt förhållningssätt i EMU-frågan. Elva
av EU:s medlemsländer skall redan den 1 januari 1999
förenas med gemensam valuta och centralbank. Under
mandatperioden, första halvåret 2001, kommer Sverige ta
över ordförandeskapet i ministerrådet. Att då inte ha en
uttalad åsikt i EMU-frågan är politiskt ohållbart, och trycket
kommer därför att vara mycket stort på att riksdagen skall
fatta ett slutgiltigt beslut innan dess. För att komma till rätta
med denna problematik föreslår Miljöpartiet att riksdagen
beslutar att ett beslut om svenskt inträde i EMU:s tredje fas
måste underställas en folkomröstning.

Smyganpassning

Trots att den officiella linjen är "vänta och se" har riksdagen
anpassat den ekonomiska politiken till de krav som en
framtida låsning av kronan till euron kräver och drivit
igenom första omgången av grundlagsändringar när det
gäller Riksbankens ställning. Miljöpartiet anser att det är
orimligt att Sverige på detta sätt anpassas till EMU utan att
medborgarna fått möjlighet att ta ställning till den avgörande
frågan - huruvida vi ska gå med i EMU eller inte.

Den svenska riksbanken

Den svenska riksbanken är i dag en myndighet under
riksdagen. Den svarar för Sveriges försörjning av sedlar och
mynt, förvaltar den svenska valutareserven och driver en
aktiv penning- och valutapolitik. Riksbanken styrs av åtta
fullmäktige, av vilka sju är valda och ansvariga inför
riksdagen. Konstitutionellt går det därmed att utkräva
demokratiskt ansvar av Riksbanken. Lagstiftningen
beträffande Riksbanken är fördelad mellan regeringsformen,
riksdagsordningen och riksbankslagen. Regeringsformen har
en speciell ställning och syftet med den är att ge grunder för
framför allt fördelningen av offentliga funktioner mellan
riksdagen, regeringen, förvaltningsmyndigheterna,
domstolarna och kommunerna. Riksdagsordningen är inte en
grundlag, men har grundlagskaraktär genom att ändringar
kräver kvalificerad majoritet. I riksdagsordningen behandlas
främst procedurfrågor för riksdagens arbete. Riksbankslagen
är en specialförfattning som främst reglerar Riksbankens
organisation, arbetsuppgifter och administration m.m.

Vilande grundlagsändring

I november 1997 överlämnade regeringen en proposition om
Riksbankens ställning till riksdagen, 1997/98:40. Där
föreslås att Riksbanken ska ha ansvaret för penningpolitiken
och att Riksbankens ställning ska stärkas. Vidare föreslås att
det i regeringsformen tas in ett uttryckligt förbud för
myndigheter att bestämma hur Riksbanken ska besluta i
frågor som rör penningpolitiken. En motsvarande
bestämmelse om att en ledamot av direktionen inte får söka
eller ta emot instruktioner när han fullgör penningpolitiska
uppgifter tas in i riksbankslagen, där också övriga
bestämmelser om direktionen och dess arbetsuppgifter finns
samlade. Instruktionsförbudet omfattar alla penningpolitiska
beslut, även Riksbankens beslut angående tillämpningen av
valutapolitiken.

Vidare föreslås att målet för penningpolitiken ska vara att upprätthålla ett
fast penningvärde. Detta mål anges i riksbankslagen. Riksbanken ska
därutöver, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den
allmänna ekonomiska politiken, i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög
sysselsättning.

Riksbanksfullmäktige avskaffas i sin nuvarande form och ersätts av ett
kontrollorgan med samma namn. Fullmäktiges uppgifter anges i
riksbankslagen. Fullmäktige ska utses av riksdagen och bestå av elva
ledamöter med lika många suppleanter. Mandatperioden ska vara fyra år. I
fullmäktiges uppgifter ingår bl a val av riksbankschef, vice riksbankschef
och direktionen i övrigt, totalt bestående av sex heltidsanställda ledamöter.
Direktionens mandatperiod är sex år.

Det kommer att vara näst intill omöjligt att avsätta riksbankschefen och
direktionen, exempelvis kan förändrade politiska styrkeförhållanden i
riksdagen aldrig vara en grund för att tillsätta en ny riksbankschef.
Riksbankschefen får avsättas "endast om han inte längre uppfyller de krav
som ställs för att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han gjort sig
skyldig till allvarlig försummelse". Om en ledamot av direktionen bryter mot
instruktionsförbudet bör det bedömas som en sådan allvarlig försummelse
som utgör grund för avsättning.

Riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande ges rätt att närvara
vid direktionens sammanträden, med yttranderätt, men utan förslags- och
rösträtt.

Riksdagen antog den 4 mars 1998 grundlagsändringarna som vilande. I ett
avseende avvek riksdagen från regeringens proposition. Riksbanken ska i
informationssyfte två gånger om året lämna en rapport om den förda
penning- och valutapolitiken till finansutskottet och inte till riksdagen, som
regeringen hade föreslagit. Det blir därmed inte någon motionsrätt och
riksdagsbehandling av redogörelserna.

Sedelmonopolet

I propositionen saknades en viktig fråga, Riksbankens
grundlagsstadgade ensamrätt att ge ut sedlar. 9 kap. 13 §
regeringsformen föreskriver att endast Riksbanken har rätt
att ge ut sedlar och mynt. Riksbanken ska enligt 5 §
riksbankslagen bestämma utformningen av de sedlar och
mynt som banken ger ut. Enligt 5 § andra stycket är sedlar
och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel.
Dessa regler syftar till att trygga betalningssystemet och
penningvärdet genom att omöjliggöra för andra än
Riksbanken, t ex svenska affärsbanker eller andra finansiella
institutioner, att ge ut svenska sedlar och mynt. I
valutaunionens tredje fas är det emellertid den europeiska
centralbanken (ECB) som har ensamrätt att tillåta
sedelutgivning, och både ECB och nationella centralbanker
inom valutaunionen kan ge ut sedlar som är legala
betalningsmedel.

Enligt en promemoria från Finansdepartementet, presenterad i maj 1997, är
det inte nödvändigt att ändra grundlagens bestämmelser om Riksbankens
sedelutgivning, detta då Sverige genom medlemskapet i EU redan gått med
på att det är den europeiska centralbanken som beslutar om sedelutgivningen
i valutaunionen. Några ytterligare lagändringar behövs därför inte.

Europeiska monetära institutet (EMI) skriver i sitt yttrande över
lagändringarna om Riksbankens ställning, den 7 november 1997, att det för
ett svenskt deltagande i den tredje etappen av EMU krävs att bestämmelsen
om Riksbankens ensamrätt att ge ut sedlar ändras. Sedelutgivningsmonopolet
kan dock anses gälla sedlar i nationella valutaenheter under övergångs-
perioden och detta monopol kan behållas till dess nationella sedlar upphör att
vara lagliga betalningsmedel.

Regeringens ståndpunkt är att bestämmelsen om sedelutgivning i
regeringsformen skall "anpassas till de faktiska förhållandena" i samband
med ett riksdagsbeslut om svenskt inträde i EMU.

Avdemokratisering

Vi befinner oss i ett skede av en radikal omdefiniering av
demokratibegreppet. Kraven på effektivitet och
handlingskraft anses allt oftare som viktigare än att besluten
fattas demokratiskt, och allt starkare röster hörs om att
folkets demokratiskt valda företrädare bör stå tillbaka för
teknokrater. EMU är ett stort steg i en sådan process.

Demokrati, i den mening vi känner ordet, bygger på att folket måste kunna
utkräva ansvar från dem som förvaltar makten. I EMU:s konstruktion saknas
varje möjlighet för folket att utkräva något som helst ansvar, varken ifrån
centralbanken som organ eller ifrån bankens ledningspersoner. Den
oberoende centralbanken lägger fast penningpolitiken oavsett valutgångarna i
medlemsländerna.

Huvudmålet är att uppnå prisstabilitet, oavsett hur stor arbetslösheten är,
oavsett att det krävs stora investeringar för att komma till rätta med miljöför-
störing etc. Enligt riksbankslagen kommer det att vara bättre med två
procents inflation och tio procents arbetslöshet än fyra procents inflation och
fem procents arbetslöshet, vilket innebär att om arbetslösheten skulle sjunka
och inflationen stiga en aning är det Riksbankens skyldighet att höja räntan
för att pressa ned inflationen, även till priset av att arbetslösheten ökar
igen.
Detta oavsett vad folket, eller folkets valda representanter i riksdagen, anser.

Miljöpartiet menar att innan Sverige tar beslut om ett inträde i EMU måste
det föras en bred diskussion om hur Sveriges demokrati ska utformas i
framtiden. För att engagera människor i detta är det inte bara demokratiskt
nödvändigt, men också en viktig pedagogisk poäng att låta folket avgöra
EMU-frågan i en folkomröstning.

Inget ekonomiskt projekt

Den djupgående argumentation som ekonomerna för om
tänkbara ekonomiska för- och nackdelar med EMU
reducerar EMU-debatten till att handla om något som är
långt ifrån det centrala i EMU, och i sammanhanget endast
av marginellt intresse. EMU är inte i första hand ett
ekonomiskt projekt, utan ett politiskt projekt, med syfte att
knyta EU:s medlemsländer närmare varandra i vad som i
slutändan skall bli en federation. De argument som framförs
om att EMU-frågan är allt för komplicerad för att avgöras i
en folkomröstning, då ett ställningstagande anses förutsätta
stort nationalekonomiskt kunnande, är därför inte hållbara.
De politiska resultaten av EMU är de avgörande, och dessa
kan naturligtvis var och en ha en åsikt om!

Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av EMU kan vi här kort kon-
statera att en gemensam valuta gör det enklare att resa mellan medlems-
länderna för privatpersoner, men argumentet att en gemensam valuta skulle
påverka företagens möjligheter att nå en större marknad är ytterst tveksamt.
Dels är växlingskostnader mycket marginella i jämförelse med t ex
transportkostnader, eller kommer i alla fall att vara i ett ekologiskt hållbart
samhälle med högre beskattning av koldioxidutsläpp etc. Dels har EMU:s
medlemsstater i hög grad olika förutsättningar, olika kulturer, olika handels-
mönster, olika välfärdssystem, olika näringsliv och olika ekonomiska
konjunkturer. EU är därför inte något optimalt valutaområde och ett valuta-
samarbete riskerar därför leda till stora regionala slitningar.

I valutaunionens fotspår följer också en gemensam finanspolitik. Det
innebär att både skattesystemen och utgiftssystemen i medlemsländerna
måste likriktas. Sverige blir ett utkantslän med begränsat ekonomiskt själv-
styre. Detta förstärks av att EMU, för att kunna konkurrera framgångsrikt
med andra ekonomiska stormakter som USA och Japan, kommer att bedriva
en ekonomisk politik där resurser koncentreras och stordriftsfördelar
utnyttjas i högre grad, vilket innebär att Sverige riskerar att dräneras på
kapital, naturresurser och kompetens. Sverige löper dessutom en särskilt stor
ekonomisk risk genom sina delvis annorlunda handelsförbindelser och
ekonomiska beroende av regioner utanför EU. Det gäller särskilt det stora
dollarberoendet i svensk exportindustri. Detta innebär att
omvärldsförändringar kan slå väsentligt annorlunda mot Sverige än mot
EMU:s dominerande länder. Det innebär också att den penning- och
valutapolitik som kommer att tillämpas i EMU emellanåt kommer att vara till
nackdel för Sverige jämfört med andra presumtiva EMU-länder. Sverige
passar helt enkelt särskilt dåligt in i den planerade valutaunionen.

Inte heller argumentet att en gemensam valuta skulle innebära ökad
ekonomisk stabilitet är gångbart. Inget säger att en större valuta nödvän-
digtvis är mer stabil än en mindre, vilket bl a den japanska yenens fall visar.
Hotet mot stabiliteten är spekultationsekonomin som sådan och den finns
kvar oavsett om spekulationen sker i kronor eller euro. För att komma till
rätta med de problem spekulationsekonomin skapar kräver Miljöpartiet i
stället regler för kapitalmarknaden. Det ska inte vara möjligt att spekulera
sönder välskötta länders valutor!

Folkomröstningen 1994

Resultatet av EU-förhandlingarna presenterades som en total
svensk seger. Utrikesdepartementet storsatsade för att sprida
en välfriserad bild av avtalet till såväl media som till
remissinstanser och myndigheter. Resultatet av
medlemskapsförhandlingarna redovisades i
departementspromemorian Sveriges medlemskap i EU (Ds
1994:48) som skickades ut på bred remiss, medan den riktiga
avtalstexten (Ds 1994:60) dröjde. Promemorian behandlade
frågan om Sveriges skyldighet att gå in i EMU:s tredje fas
mycket kortfattat. Där angavs att Sverige har rätt att göra så
när vi uppfyller konvergensvillkoren, men att vi inte har
någon skyldighet, saken förklarades vara "en intern svensk
angelägenhet", där det är riksdagens sak att fatta beslut.

Broschyren EU-avtalet distribuerades till samtliga hushåll. I broschyren
påstås att det är riksdagen som ska avgöra frågan om Sverige ska anslutas till
EU:s gemensamma valuta och centralbank när den frågan blir aktuell: "Detta
har Sverige gjort klart i förhandlingarna."

Att EMU-frågan inte avgjordes i folkomröstningen 1994 är också
uppenbart om man går tillbaka till det som regeringen Bildt sade 1993 och
1994. EU-minister Ulf Dinkelspiel underströk i samband med förhand-
lingsstarten i Bryssel den 1 februari 1993, i sitt tal i riksdagen den 10
november 1993 och i Ds 1994:48 att "ett slutligt svenskt ställningstagande"
till EMU kommer att göras längre fram "i ljuset av den fortsatta
utvecklingen". Allt material från ja-sidan upprepade denna ståndpunkt.

Det var denna "vänta-och-se-vi-bestämmer-oss-längre-fram"-linje som
enligt Janerik Larsson, tidigare styrelseledamot i Näringslivets EU-fakta och
en av ja-sidans dolda strateger inför folkomröstningen i november 1994,
möjliggjorde den breda ja-alliansen och därmed ett ja i folkomröstningen.

"Om EMU tydligt funnits med på ja-sidans agenda då är jag övertygad om
att vi som arbetade för det svenska EU-medlemskapet inte skulle ha lyckats.
Men nu valde vi mycket medvetet och systematiskt att vifta EMU-frågan åt
sidan och hänvisa till att frågan skulle avgöras i separat, svensk
parlamentarisk ordning längre fram", bekänner Janerik Larsson i ett brev till
Svenska Dagbladets ledarsida (7/5 -98).

Även i propositionen står det klart och tydligt att "ett slutligt svenskt
ställningstagande till övergången från den andra till den tredje fasen av EMU
kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med
fördragen. Den interna svenska beslutsordningen innebär att det ytterst är
riksdagen som skall ta ställning." (Prop. 1994/95:19 Del 1 s. 431.)

Den svenska riksdagens handlingsfrihet underströks också tydligt i de
utskottsutlåtanden som var underlaget för riksdagens beslut. (Proposition
1994/95:19, del I; Utrikesutskottets betänkande 1994/95:UU 5.) I finansut-
skottets yttrande (1994/95:FiU I), som låg till grund för utrikesutskottets
betänkande, hette det:

Om Sverige kommer att deltaga i en tredje fas av EMU beror dels på om vi
själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt bli medlem i den slutliga
valutaunionen enbart därför att vi ratificerar medlemskapet i EU.

Att nu hävda att resultatet av folkomröstningen 1994 per
automatik skulle innebära ett ja till svenskt deltagande i
EMU är därför fullständigt absurt. I en intervju i Svenska
Dagbladet (SvD 28/6 1998) påstår riksbankschefen,
moderaten Urban Bäckström, att vi i vårt anslutningsfördrag
har förbundit oss att gå med i EMU och att om vi står utanför
tvingas lämna EU:

Förr eller senare kommer Sverige att behöva välja mellan att gå med i EMU
eller att lämna EU. Sverige har inget formellt undantag från
Maastrichtavtalet och den ensidiga deklarationen från svensk sida om att stå
utanför den monetära unionen håller inte hur länge som helst.

Hans, och andras, uttalanden om att ett fortsatt medlemskap i
EU kräver att Sverige går med i EMU må vara korrekta, men
slutsatsen att Sverige därför måste gå med i EMU är felaktig,
det finns naturligtvis också alternativet att Sverige lämnar
EU. Om EMU och EU, så att säga, förutsätter varandra, är
riksdagen naturligtvis inte heller rätt instans att fatta beslut;
frågan måste underställas en ny folkomröstning, eftersom
folket 1994 faktiskt sagt ja till ett svenskt medlemskap i EU,
"enligt Maastrichtfördraget", men inte i EMU. Visar sig
denna kombination i realiteten vara omöjlig är en ny
folkomröstning det enda demokratiskt acceptabla
alternativet.

Sverige klarar inte alla
EMU-krav

När EU:s ministerråd den 2 maj 1998 bestämde vilka EU-
länder som ska ingå i valutaunionen från starten,
konstaterades att Sverige inte uppfyller "de nödvändiga
villkoren för införande av den gemensamma valutan".
Sverige underkändes med hänvisning till att vi inte deltagit i
EU:s växelkurssamarbete ERM, att den svenska kronan varit
för instabil i förhållande till andra EU-valutor, samt att
lagstiftningen som reglerar Riksbankens verksamhet inte är
förenlig med Maastrichtfördraget och ECB-stadgan.

I dag uppfyller Sverige de viktigaste inträdeskraven, med ett undantag; den
svenska kronan deltar inte i den europeiska växelkursmekanismen, ERM.
Enligt den tolkning som gjorts av alla EU-länder utom Sverige och Stor-
britannien, måste kandidatländerna ha låtit sina valutor vara med i ERM
under minst två år. Först därefter anses kravet på stabil valuta vara uppfyllt.
Genom att inte knyta kronan till ERM har Sverige straffat ut/diskvalificerat
sig från valutaunionen - åtminstone från starten 1999.

Folkomröstning om EMU

Samtliga riksdagspartier har sagt att de antingen vill ha en
folkomröstning eller, i alla fall, kan tänka sig en.
Socialdemokraternas kongress slog fast att ett EMU-inträde
måste föregås av ett kongressbeslut och att frågan sedan får
avgöras genom ordinarie riksdagsval, nyval eller
folkomröstning. Tony Blair har lovat att britterna ska få
folkomrösta om EMU, likaså kommer Danmark att avgöra
frågan i en folkomröstning om inträde skulle bli aktuellt
längre fram.

Miljöpartiet anser att EMU-frågan är av så stor betydelse att det är själv-
klart att ett beslut om svenskt inträde i EMU:s tredje fas måste föregås av en
folkomröstning. Riksdagen och regeringen har inget mandat från folk-
omröstningen i november 1994 och inte heller något folkligt stöd - vilket
framgår av den ena opinionsmätningen efter den andra - för ytterligare steg
för bildandet av en EU-stat. Svenska folket måste få säga sin mening.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att ett beslut om svenskt inträde i EMU:s tredje fas
måste underställas en folkomröstning.

Stockholm den 16 oktober 1998

Birger Schlaug (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Ewa Larsson (mp)

Per Lager (mp)

Thomas Julin (mp)

Mikael Johansson (mp)

Barbro Johansson (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Matz Hammarström (mp)

Gunnar Goude (mp)

Peter Eriksson (mp)

Kia Andreasson (mp)

Kerstin-Maria Stalín (mp)

Lars Ångström (mp)