Följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen, lagen om

Motion 1985/86:513 Erling Bager m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:513

Erling Bager m. fl. (fp)
Följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen, lagen om
exploateringssamverkan samt lagen om hushållning med
naturresurser m. m. (prop. 1985/86:90)

I propositionen föreslås följdändringar i ett stort antal lagar, 42 stycken, som
berörs av de tidigare till riksdagen avlämnade propositionerna om en ny
plan- och bygglag (PBL), lag om exploateringssamverkan (ESL) och lag om
hushållning med naturresurser m. m. (NRL). Dessa propositioner är alla för
närvarande föremål för behandling i riksdagen.

Vi anser det otillfredsställande ur främst principiell synvinkel att redan nu
ta ställning till ändringar i ett antal lagar till följd av föreslagna men ännu
inte beslutade lagar.

Med anledning av propositionen om PBL har vi väckt en motion med förslag
till omfattande förändringar av de förslag som regeringen där presenterar.
Vi förutsätter att riksdagen vid den fortsatta behandlingen av PBL beaktar
vad vi framfört i motionen och gör nödvändiga konsekvensändringar i de
nu aktuella följ dlagstiftningarna.

Det får under behandlingen av föreliggande proposition i resp. utskott
visa sig om det är möjligt att i sak behandla samtliga de föreslagna lagändringarna
eller om detta skall anstå till dess att större klarhet har vunnits beträffande
vilka ändringar som kan komma att ske i PBL, ESL och NRL.

Eftersom dessa lagar och följdlagstiftningen med anledning av dem är ett
stort och komplicerat ärende bör det finnas vilja och beredskap i regeringskansliet
att snabbt kunna ändra i de nya lagarna om det uppkommer problem
som inte var förutsedda, eller andra ofullkomligheter. Man skall inte
avstå att ändra i lagarna med motiveringen att man måste ”vänta och se”.
Detta bör ges regeringen till känna.

Expropriationslagen

I vår motion med anledning av propositionen om PBL reste vi invändningar
mot de principer som enligt regeringen skulle vara vägledande vid ersättning
till markägare och intrång på deras fastigheter.

Ersättningsfrågorna behandlas också i förslaget till ändringar i expropriationslagen.
Innan riksdagen har tagit ställning till ersättningsreglerna enligt
PBL är det fel att nu ta ställning till frågor om ersättning i samband med
expropriation. I avvaktan på att lagförslaget om PBL har slutbehandlats bör
därför propositionen i den del som gäller ändring i expropriationslagen avslås.

Naturvårdslagen

Mot. 1985/86:513

I propositionen föreslås att naturvårdslagen ändras så att kommunerna ges
möjlighet att inrätta kommunala naturreservat och naturvårdsområden.

Att inrätta naturreservat är av central betydelse för naturvårdsarbetet.
Det anslag som för närvarande står till förfogande för detta ändamål är otillräckligt.
I folkpartiets partimotion angående miljövård (motion
1985/86:Jo738) har vi bl. a. yrkat att 5 milj. kr. utöver vad regeringen har
föreslagit skall anslås för omvandling av mark till naturvårdsområden och
naturreservat. I motionen framhåller vi att läget är prekärt eftersom ett stort
antal naturområden nu hotas av exploatering och måste avsättas som reservat
i en nära framtid.

Förslaget att öppna en möjlighet för kommunerna att inrätta naturreservat
och naturvårdsområden motiveras i propositionen inte främst av naturvårdskäl
utan av hänsyn till friluftsintresset. Föredraganden skriver:

Det är naturligtvis i främsta rummet för att tillgodose friluftsintressen som
kommunerna kan ha behov av att använda reglerna om naturreservat och
naturvårdsområden. Kommunala naturreservat eller naturvårdsområden
torde därför främst vara aktuella i tätbefolkade kommuner där det kan vara
nödvändigt att reglera markanvändningen i områden i anslutning till bebyggelsen
för att tillgodose tätortsinvånarnas behov av friluftsaktiviteter. Eventuellt
kan också vissa glesbygdskommuner, där man vill satsa på turism, vara
intresserade av att inrätta naturreservat eller naturvårdsområden i anslutning
till t. ex. fritidsanläggningar.

Det är alltså inte i första hand för att skydda naturvärden som kommunerna
ges rätt att inrätta reservat. Reservatens främsta syfte skall vara att möjliggöra
för människor att ströva i skog och mark, att plocka bär etc. Reservatbildningen
blir därmed en form av garanti för att allemansrätten skall kunna
utövas.

Att tillgodose friluftsintresset är självfallet ett ansvar av betydelse för
kommunerna. Vi menar emellertid att detta intresse måste vägas mot andra
behov som samhället och enskilda riktar mot marken och dess användning.
Särskild hänsyn måste tas till skyddet av de enskilda markägarnas möjlighet
att, inom uppställda ramar, disponera över sin mark. Inskränkningar i äganderätten
får inte ske i andra fall än då detta är motiverat av övergripande
samhällsskäl. De möjligheter som i dag finns för länsstyrelserna att inrätta
naturreservat och naturvårdsområden och som utnyttjas för att skydda och
vårda naturmiljön utgör sådana skäl som den enskilde rimligen får acceptera
som inskränkningar i sin äganderätt. Den avvägning som dessa, ibland
motstridiga, intressen leder till bör, enligt vår mening, dock som hittills avgöras
av länsstyrelsen.

Frågan om på vilket sätt kommunerna skall kunna påverka användningen
av jord- och skogsmark har varit föremål för en intensiv diskussion alltsedan
det ursprungliga PBL-förslaget presenterades. Under hand har förändringar
skett av detta men en del av den ursprungliga kritiken är enligt vår mening
fortfarande giltig.

Ett avgörande motiv för regeringsförslaget torde vara att möjliggöra för
kommunerna att förhindra att skogsmark exploateras. Detta kan utan tve

kan komma att leda till en konflikt, inte bara mellan skogsägaren och kom- Mot. 1985/86:513
munen utan också mellan friluftsintresset och skogsnäringens behov.

Det finns i dag många områden i vårt land som borde bli skyddade genom
att det bildas naturreservat eller naturvårdsområden. Anledningen till att
detta inte sker beror enligt vår uppfattning huvudsakligen på att det saknas
nödvändiga resurser. Den nuvarande beslutsordningen där länsstyrelsen har
ansvaret för att pröva om reservat skall bildas torde emellertid inte i sig ha
inneburit att skyddsvärda områden har ”offrats”.

Med hänsyn till det väsentligt ökade inflytande som kommunerna i och
med PBL och NRL får över mark- och plananvändningen innebär inte vårt
ställningstagande att kommunerna i någon egentlig grad kommer att få
mindre möjligheter att påverka tillskapandet av naturvårdsområden och naturreservat
jämfört med regeringens förslag.

Den nuvarande ordningen där länsstyrelsen efter samråd med berörda
kommuner fattar beslut om inrättande av naturvårdsområde eller naturreservat
bör därför kvarstå och regeringens förslag att denna möjlighet skall
kunna delegeras till kommunerna bör avslås.

Fastighetstaxeringslagen

Enligt PBL-förslaget kommer detaljplaner att åsättas en genomförandetid
under vilken fastighetsägaren kan utgå från att han kan bebygga sin fastighet
i enlighet med vad planerna anger. Efter genomförandetidens utgång kan
däremot en detaljplan ändras eller upphävas utan att de rättigheter som
uppkommit genom planen beaktas. Den byggrätt som detaljplanen ger fastighetsägare
innebär rimligen att fastighetens värde är högre under den tid
genomförandetiden gäller och lägre efter genomförandetidens utgång, då
inte längre byggrätten är garanterad. Enligt vår uppfattning, som också har
stöd av lagrådet, borde man i förslaget till fastighetstaxeringslag ta hänsyn
till den förändring av fastighetens värde som uppenbarligen kan ske av att en
byggrätt inte tas i anspråk under genomförandetiden. Enligt propositionens
förslag skall ny taxering komma till stånd endast om fastighetsägare kan förete
beslut om vägrat bygglov. Denna möjlighet bör enligt vår uppfattning
utvidgas till att också gälla de fall då en byggrätt inte har utnyttjats under
genomförandetiden och denna har gått ut. 16 kap. 4 § i förslaget till lag om
ändring i fastighetstaxeringslag bör kompletteras i enlighet med detta.

Jordabalken

En som det kan synas detalj i förslaget till ändringar i jordabalken gäller
huruvida trappa som skjuter över gatulinje skall anses tillhöra gatumark eller
ej. Enligt nuvarande byggnadslag kan länsstyrelsen ge dispens så att en
trappa som skjuter över gatulinjen från en fastighet fåi stå kvar på gatumarken.
Eftersom denna dispensmöjlighet inte överförs till den nya byggnadslagstiftningen
menar lagrådet att det kan uppkomma oklarhet om rättsläget
beträffande trappa. Vad lagrådet framfört motiverar enligt vår uppfattning
att nuvarande regler i 39 § byggnadslagen kvarstår. 10

Hemställan

Mot. 1985/86:513

Med anledning av vad vi i motionen anfört hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad vi i motionen anfört om behovet av framtida justering i lagarna,

2. att riksdagen beslutar att i avvaktan på att ersättningsreglerna i
PBL klarlagts avslå förslaget om lag om ändring i expropriationslagen,

3. att riksdagen beslutar att avslå 43 § tredje stycket i förslaget till
lag om ändring i naturvårdslagen,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad vi i motionen anfört angående möjligheten att justera taxeringsvärden
på fastigheter om genomförandetiden har gått ut utan att
byggrätt utnyttjats,

5. att riksdagen beslutar att 3 kap. 7 § tredje stycket i lagen om
ändring av jordabalken skall kvarstå oförändrat.

Stockholm den 9 april 1986
Erling Bager (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp) Siw Persson (fp)

Ingrid Hasselström-Nyvall (fp)

11