Flexiblare arbetsmarknad

Motion 1998/99:A202 av Carl Erik Hedlund (m)

Bland historiker råder det en stor enighet om att avskaffandet
av skråväsendet var en väsentlig förutsättning för den
ekonomiska utvecklingen. I Sverige hade skråna lagfästa
privilegier fram till 1846. Skråna anklagades för att genom
karteller och etableringskontroll förhindra en mångfald på
marknaden. Nu fanns det inte bara nackdelar med skråna.
För medlemmarna innebar skrået inte bara en fråga om
ekonomisk vinning. Skrået upprätthöll även vissa
kvalitetskriterier för produkter, ansvarade för
yrkesutbildningen, hade olika form av stödverksamheter för
änkor och andra behövande inom skrået. För dem som
tillhörde skråna var dessa en form av trygghet. De som
däremot stod utanför skrået hindrades effektivt att komma in
på de arbetsområden skråna behärskade.

Till slut blev det alltmer uppenbart att skråna utgjorde ett hinder för
utvecklingen av landet. År 1846 räknas med rätta som en av de viktigare
milstolparna i modern svensk ekonomisk historia. Nästa stora steg togs i och
med att näringsfriheten lagfästes 1864.

Dagens fackföreningsrörelse har vissa likheter med skrånas verksamhet.
Det rör sig om sammanslutningar som värnar om sina medlemmars ekonomi,
men i likhet med skråna erbjuder fackföreningarna sina medlemmar även
andra fördelar. I och med våra mycket omfattande arbetsmarknadslagar har
fackmedlemmarna fått en i förhållande till övriga medborgare privilegierad
ställning. Denna ställning kan yttra sig bl.a. i att man kan utlysa blockad mot
företag som inte vill teckna kollektivavtal.

I det moderna samhället ställs allt större krav på anpassning till kraftigt
ändrade förhållanden, och vårt framtida välstånd bestäms i hög utsträckning
av hur duktiga vi blir på att se och ta vara på möjligheterna. Det var på det
sättet som grunden lades till den exempellösa framgången för den svenska
nationen 1870-1970. Möjligheterna att förändra begränsas av en alltför stel
arbetsmarknad. En kartell av fackföreningar mer eller mindre monopoliserar
arbetsmarknaden. Dessutom förstärker lagstiftningen fackets privilegierade
ställning. Därför finns det en stor risk, att landets näringsliv inte kan ta
till
vara de nya möjligheterna.

Nedgången i det svenska välståndet från 1970, då vi var det det tredje
rikaste landet i världen mätt som BNP/capita, fram till dagens placering på
den nedersta delen av OECD-ländernas placeringsskala borde stämma till
eftertanke. Har vi blivit sämre på att tänka, utveckla, organisera och arbeta
eller har andra blivit så mycket bättre? Att fallet är självförvållat framgår av
det faktum att av de länder som låg i topp 1970 är det bara Sverige som har
drabbats av en djupdykning. Enligt min uppfattning måste en väsentlig orsak
till detta sökas i brister i den svenska arbetsmarknadens sätt att fungera.

1846 och 1864 var det en verklig näringsfrihet som eftersträvades. På
liknande sätt bör vi i dag eftersträva en ökad rörlighet, flexibilitet och
frihet
på arbetsmarknaden. Det kan tyckas att detta inte ligger i de nuvarande
fackföreningsmedlemmarnas intressen. Man strävar helt naturligt efter att
bibehålla sina förmåner och vad man uppnått, både ekonomiskt och i form av
inflytande. Utanför fackets medlemmar står emellertid en allt större skara
medborgare, varav en stor del är arbetslösa.

Sett i ett något vidare perspektiv ligger det därför även i de nuvarande
fackmedlemmarnas intresse att svenskt näringsliv får en positiv utveckling.
Det är bara riktiga jobb som skapas i det privata näringslivet som kan öka
sysselsättningen och därmed få ner den höga arbetslösheten. Då måste det
också till att vi gör en ordentlig översyn av hur arbetsmarknaden fungerar -
på gott och ont, och skapar en friare och öppnare arbetsmarknad som
fungerar väl. Diskussionerna om även minimala anpassningar av arbetsrätten
visar att arbetsmarknadens parter själva inte klarar av denna omprövning.
Regeringsförklaringen 1998 tyder också på att regeringen inte har för avsikt
att själv driva på utvecklingen av en modernare och mer flexibel arbetsmark-
nadslagstiftning.

Enligt min fasta övertygelse kommer Sverige aldrig att kunna anpassa sig
till de nya förutsättningarna som globalisering, större frimarknad och ny
teknik, om vi inte får till stånd en flexiblare arbetsmarknad. Detta innebär att
mer av dialogen mellan arbetsgivare och anställda måste ske nära den egna
arbetsplatsen. För att åstadkomma detta fullt ut bör alla institutionella hinder
undanröjas. Den komplexa arbetsrätten, som många gånger i all välmening
beslutats, är till stora delar ett sådant hinder.

Det är därför regeringens och riksdagens skyldighet att i landets intresse
föranstalta en öppnare arbetsmarknad. För att skapa ett bra beslutsunderlag
bör regeringen därför skyndsammast tillsätta en utredning som får till uppgift
att komma med förslag om hur man skulle gå till väga för att åstadkomma
vad som i motionen ovan efterlysts. Som förhoppningsvis framgått bör
arbetsmarknadens parter inte sitta med i utredningen utan medlemmarna bör
utgöras av från parterna fristående personer med god insikt i och stor
överblick av hur arbetsmarknader runt om i världen har förändrats. Speciellt
intressant är det att studera hur förändringar i skattestruktur kombinerat med
nya arbetsmarknadslagar kunnat vända nedåtgående ekonomier till starkt
växande.

I historieböckerna framöver är det troligt att vår tid kommer att jämföras
med den andra delen av 1800-talet, då grunden lades för den exempellösa
tillväxten av Sveriges ekonomi. De yttre förutsättningarna ändrades radikalt
då och förmågan att ta till vara på möjligheterna sattes på prov. Då var man
beredd att göra radikala förändringar i lagstiftningen för hela landets
välståndsutveckling. Vår situation är liknande i dag. Frågan är om Sveriges
Riksdag har samma förmåga i dag som för 150 år sedan att anpassa
regelverket till verklighetens krav.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förutsättningarna för
en anpassning av de lagar som reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 12 oktober 1998

Carl Erik Hedlund (m)