Fler företag inom hälso- och sjukvården

Motion 2000/01:So345 av Margareta Cederfelt m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av regelverket i syfte att förbättra för småskaliga
alternativ inom hälso- och sjukvården.
Fler företag inom hälso- och sjukvården

Ett vidgat och varierat utbud av hälso- och sjukvårdstjänster är
fördelaktigt ur såväl patientens perspektiv som för de enskilda
yrkesutövarna. Vidgade möjligheter för fler yrkesgrupper att bedriva
"egen" verksamhet ger patienterna ökad valmöjlighet, bättre tillgänglighet
och förbättrad kontinuitet. Det finns ett starkt intresse hos biomedicinska
analytiker och sjuksköterskor inklusive distriktssköterskor och
barnmorskor att få bedriva självständiga verksamheter/vårdalternativ. De
mindre enheternas framtida existens måste också tryggas, dagens
regelverk försvårar många gånger för enskilda yrkesutövare att starta eget
företag inom hälso- och sjukvården. Det är väsentligt för hälso- och
sjukvårdens utveckling att nya idéer om hur vården skall utformas tillåts
och kan realiseras.

Ett strikt upphandlingsförfarande av alla sjukvårdstjänster riskerar att leda
till att det privata alternativet i vården reduceras till att omfatta några få
stora
privata vårdbolag. Att driva företag inom hälso- och sjukvården skiljer sig i
många avseenden från annan företagsamhet. Om inte avtal tecknas med
sjukvårdshuvudmannen, landstinget, finns ingen annanstans för företagaren
att vända sig för finansiering av verksamheten. Med upphandlingsförfarande
och korta avtalstider blir risktagandet för de mindre företagen ofta så stort
att
de nödvändiga etableringarna uteblir. Till detta kommer att ett
upphandlingsförfarande är en komplicerad och kostsam process, med stora
krav på kompetens hos den som upphandlar. Ofta leder detta till att
upphandlingarna volymmässigt blir så omfattande att de mindre företagen
inte kan delta. En uppenbar risk är i detta perspektiv att lagstiftningens
grundläggande syfte, nämligen att tillvarata konkurrensen på marknaden, inte
utnyttjas.

Den svenska lagstiftningen är mer omfattande i sina krav på upphandling
än vad det EU-rättsliga tjänstedirektivet kräver. Att hälso- och
sjukvårdstjänster omfattas av direktivet är givet, såvida avtalen som kommer
till stånd inte utgörs av "contract based on law", d.v.s. är orsakade av
offentligrättslig lagstiftning. Däremot kan konstateras att direktivets artikel
9
inte ställer andra krav på upphandlingsförfarandet än att artiklarna 14
respektive 16 följs. Det är inte rimligt att svensk upphandlingslagstiftning går
längre i sina krav på reglering än vad som gäller inom övriga EU, särskilt om
detta får negativa konsekvenser för möjligheten att utveckla mångfalden i den
svenska hälso- och sjukvården.

Samverkansavtal behöver inte vara föremål för ett upphandlingsförfarande.
Det bör vara möjligt för legitimerade yrkesutövare såsom exempelvis,
sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och logopeder att etablera
vårdverksamheter utan föregående upphandling. Detta är i dag möjligt för
läkare och sjukgymnaster. För detta krävs att avtal kan träffas med stöd av i
lag reglerade villkor. Detta är i dagens sjukvårdssystem den enda garantin för
att den eftersträvade mångfalden kommer patienterna till gagn och att
långsiktighet, kontinuitet och småskalighet bevaras inom den privata
vårdsektorn.

Riksdagen kan stimulera sjukvårdshuvudmännen att i ökad utsträckning
utnyttja denna typ av avtal inom hälso- och sjukvården. Det kan ske genom
att lagstiftningen utformas så att den medger ett större mått av
förhandlingsutrymme mellan sjukvårdshuvudmannen och den enskilde
vårdgivaren.

Varken EU-rätten eller den svenska nationella lagstiftningen innehåller
reglering av avtalstidernas längd. Det har inom hälso- och sjukvården
utvecklats en praxis att teckna korta avtal omfattande två till tre år. Vi anser
att vårdavtalen bör löpa över längre tid än så för ett seriöst företagande. Inom
EU-området finns exempel på avtal inom vårdsektorn som löper på 20-30 år.
De enskilda vårdgivarna har länge påtalat att bristen på långsiktighet,
tidsmässigt korta avtal och korta uppsägningstider utgör en hämmande faktor
och leder till att få vårdgivare vågar satsa på en privat etablering.

För företagaren inom vårdsektorn finns, vid en utebliven förlängning av
uppdraget efter avtalstidens slut, ingen alternativ uppdragsgivare, endast
avveckling av verksamheten återstår. Kontinuiteten i relationen till patienten
riskerar att bli lidande vid korta avtalstider.

I de fall en kommun eller ett landsting baserar anskaffningen av vård på ett
tillståndsliknande system med lika rätt till tillträde för alla, uppträder en
situa-
tion som kan hanteras utanför upphandlingskravet, så kallat kundvals- eller
checksystem. Detta system tillämpas inom många kommuner och landsting
avseende bland annat hemtjänst och äldreomsorg samt barn- och ungdoms-
tandvård. "Kunderna" har möjlighet att, utifrån en fastställd lista med
auktoriserade utförare, fritt välja mellan kommunala och privata utförare. Är
kunden inte nöjd med kvaliteten på den erhållna tjänsten, står det henne fritt
att välja en annan auktoriserad utförare.

Kundvalsmodellen kan utvecklas för att tillämpas inom primär-, mödra-
och barnhälsovård samt äldrevård. Fördelen med modellen är att den ger
patienterna större inflytande.

I Stockholms läns landsting har utvecklingen av det privata företagandet
inom hälso- och sjukvården skett i positiv anda. Det är nu betydelsefullt att de
hinder som försvårar den fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården
undanröjs.

Stockholm den 2 oktober 2000

Margareta Cederfelt (m)

Beatrice Ask (m)

Carl Bildt (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Henrik S Järrel (m)

Anna Lilliehöök (m)

Mikael Odenberg (m)

Carl-Erik Skårman (m)

Birgitta Wistrand (m)