Familjepolitiken

Motion 1998/99:So380 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Inledning

I dag föder kvinnor i Sverige färre barn än någonsin tidigare.
Flera undersökningar visar också att barnfamiljerna tillhört
de stora förlorarna när välfärden drabbats av nedskärningar
och åtstramning. Särskilt svår är situationen för
ensamstående mammor med barn.

Detta är Vänsterpartiets familjepolitiska målsättningar:

? Alla barns rätt till en god uppväxtmiljö och goda levnadsvillkor.
?
? Att verka för att barn inte ska bli en klassfråga, vare sig när det gäller
valet att föda barn eller inte eller när det gäller barnens välfärd.
?
? Att undanröja ekonomiska och sociala hinder för människor att skaffa
barn.
?
? Att utjämna de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn
samt över livscykeln.
?
? Att öka förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män, bland
annat genom att stödja både mäns och kvinnors möjligheter att
kombinera förvärvsarbete med föräldraskap.
?
? Att särskilt stödja barnfamiljer i utsatta situationer.
?
Dessa olika målsättningar är intimt sammankopplade med
varandra. Ibland framstår det i debatten som om jämställdhet
mellan könen står i motsatsställning till barnens bästa.
Vänsterpartiet menar tvärtom att det i högsta grad finns ett
samband. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Att kvinnor
kan delta i samhällslivet på lika villkor som män gynnar
också barnen. Om inte kvinnor ges möjligheter att dela
makten i samhället och omsorgsansvaret med männen
tillvaratas inte heller barnens intressen på bästa sätt.

Familjebegreppet

Den gängse definitionen av begreppet familj är "mamma,
pappa, barn". Vänsterpartiets utgångspunkt är att en familj
också kan bestå av ensamstående föräldrar med ett eller flera
barn, av homosexuella som lever tillsammans eller
storfamiljer i olika konstellationer. Vid skilda tidpunkter i
livet kan dessa behöva olika typer av stöd som ett
välfärdssamhälle kan ge.

Det finns i dag två parallella institut för familjerättslig samlevnad, det ena
för heterosexuella och det andra för homosexuella relationer. Inrättandet av
partnerskap för homosexuella par var en kompromiss. Slutmålet måste vara
att homosexuella skall kunna ingå äktenskap på samma villkor som
heterosexuella, och att uttrycket "äktenskapsliknande förhållanden" också
ska omfatta homosexuella sambor.

Vänsterpartiet vill att homo- och bisexuella ska ha samma möjligheter som
heterosexuella att adoptera barn. Vänsterpartiet har utvecklat sina synpunkter
i dessa frågor i en separat motion.

Bakgrund

Den svenska välfärdsmodellen har haft en avgörande
betydelse för att Sverige i dag är ett av världens mest
jämställda länder. För bara några år sedan födde den svenska
kvinnan flest barn i Europa. Det var ett resultat av att den
generella välfärden gjort det möjligt för kvinnor att
kombinera förvärvsarbete med småbarn. Det går därför inte
att tala om en bra familjepolitik utan att samtidigt tala om
kvinnors frigörelse.

Vårt välfärdssystem bygger inte - som många andra europeiska länders -
på att kvinnor utför obetalt omsorgsarbete i hemmet med en mycket lös
anknytning till arbetsmarknaden som följd. I stället har den offentliga
sektorns utbyggnad inneburit en förutsättning för kvinnors förvärvsarbete
samtidigt som andra delar av familjepolitikens utformning, t.ex. underhålls-
stödet, gjort det möjligt för kvinnor att bryta upp från ohållbara relationer.

Grunden för den svenska familjepolitiken har varit och bör förbli att varje
kvinna och man ska betraktas som enskilda individer i ekonomiskt
hänseende. Det innebär i förlängningen att bidragssystem och andra sam-
hällsinsatser inte skall utformas utifrån ett - uttalat eller underförstått -
antagande om ojämlika relationer mellan kvinnor och män när det gäller
ekonomiska resurser och tidsanvändning. Ett exempel på förslag som strider
mot denna princip är det borgerliga förslaget om vårdnadsbidrag, som bara
kan utnyttjas fullt ut av familjer där en förälder (mannen) har så hög inkomst
att den andra (kvinnan) kan stanna hemma och ta hand om barnen mot en
mycket låg ersättning.

Välfärdens finansiering via skattsedeln innebär en omfördelning och en
utjämning av livsvillkoren mellan olika grupper i samhället, och därmed
också mellan kvinnor och män. Familjepolitiken är en del av politiken för
generell välfärd och en del av en nödvändig fördelning av samhällets gemen-
samma resurser.

Framtidens välfärd måste utgå från ett stärkande av de principer som gjort
det svenska samhället till ett av världens mest jämställda. Det innebär en
politik för full sysselsättning, en stärkt offentlig sektor och en stärkt
progressivitet i skatteskalan.

Men det räcker inte bara med att slå vakt om de vunna segrarna. För att
jämställdheten ska vinna ytterligare mark krävs djupgående strukturella
förändringar av bland annat arbetslivet. En arbetstidsförkortning krävs för att
möjliggöra en omfördelning av såväl det betalda arbetet som det obetalda
hemarbetet. Dessutom behövs en kraftfull lagstiftning mot lönediskrimi-
nering på grund av kön.

Minskat barnafödande

I dag föds det färre barn per kvinna i Sverige än någonsin
tidigare. Svenska kvinnor föder i genomsnitt bara drygt 1,5
barn per kvinna och under 1997 dog det fler människor än
det föddes i Sverige. Födelsetalen är dessutom sjunkande. De
alarmerande siffrorna borde leda till en omfattande debatt
om orsaker, konsekvenser och åtgärder, men tystnaden är i
det närmaste total.

Statistik är ofta svårtolkad, men det är ingen alltför grov gissning att
hushållens försämrade ekonomi, den höga arbetslösheten och de stora
besparingarna inom den offentliga sektorn är viktiga förklaringar till det
minskande barnafödandet. Det faktum att barnfamiljerna som grupp förlorat
stort under 1990-talet är givetvis också mycket betydelsefullt.

Runt 1990 var det en topp i barnafödandet, därefter har det minskat för
varje år. Minskningen sammanfaller med arbetslöshet och nedskärningar.
Enligt SCB är det framför allt lågutbildade och låginkomsttagare som väntar
med att skaffa barn. Det är lätt att föreställa sig att man tvekar att skaffa
barn
när vardagsekonomin är otrygg och framtidsutsikterna är dystra, samtidigt
som man upplever att den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemen
står under konstant attack. Barn har blivit en klassfråga. Sverige har
traditionellt haft höga födelsetal i ett europeiskt perspektiv. Länder som
Spanien, Italien, Grekland och f.d. Västtyskland har fortfarande lägre siffror,
vilket kan bero på att de inte har haft det generella välfärdssystem vi haft i
Sverige. Socialförsäkringssystemen i de flesta EU-länderna har sin
utgångspunkt i familjen och bygger på den s. k. subsidiaritetsprincipen.
Familjen, inte individen, betraktas som samhällets grundval. Välfärden ses
inte som en självklar medborgerlig rättighet och ansvaret för barn och gamla
ligger på familjen, dvs. kvinnorna. Detta innebär att många kvinnor tvingas
välja mellan barn och yrkeskarriär.

Det svenska samhället tycks alltså EU-anpassas även på denna punkt.
Manssamhället stärks och kvinnorna pressas tillbaka. Problemet - eller det
hoppingivande - är att svenska kvinnor knappast kommer att acceptera att
tvingas bort från arbetsmarknaden i någon större omfattning. Baksidan på
myntet riskerar att bli att många i stället väljer bort att skaffa barn.

Sedan 1990 har benägenheten att få första barnet, dvs. andelen kvinnor
som över huvud taget föder något barn, sjunkit med 34 procent. Det enda
som är positivt i statistiken är att andelen tonårsmödrar inte tycks öka i takt
med de allt kärvare tiderna för många unga kvinnor. Att skaffa barn tycks
alltså inte locka som en lösning på en svår ekonomisk och social situation.
En tredjedel av nedgången i barnafödande sedan 1990 beror på att fler
kvinnor studerar, och det är dessutom möjligt att vissa av dem som under
1990-talet inte skaffat barn bara väntar, dvs. att vi har en ny "babyboom" att
vänta. Nyligen presenterades dock uppgifter som tyder på att många unga
kvinnor inte frivilligt väljer studier för att utvecklas och stärka sin
kompetens, utan att de flyr till studier på grund av att de har svårt att få
jobb.
Det är också svårt att tro att hela nedgången skulle kompenseras av en senare
uppgång, och redan en dramatisk pendel av det slaget måste tolkas som ett
kristecken och ett stort samhällsproblem.

Det låga barnafödandet är inte bara ett problem för de unga människor som
inte vågar satsa lika mycket på framtiden som sin föräldrageneration - det är
också ett stort samhällsproblem. I det nya pensionssystemet är pensionen
tydligt kopplad till tillväxten i samhällsekonomin. Detta handlar om tillväxt
per pensionär - en tillväxt som givetvis till slut hamnar på minussidan om
befolkningen minskar. Kort sagt: allt färre arbetande skall försörja en
växande skara pensionärer. De låga födelsetalen är en tickande fattigdoms-
bomb!

Ett politik för att vända den här utvecklingen kräver en lång rad åtgärder
inom flera politiska områden. Den viktigaste är en politik för ökad
sysselsättning. Därför är det i sammanhanget bra att regeringen i samarbete
med Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu har formulerat ett tydligt
sysselsättningsmål för den ekonomiska politiken. Den påbörjade upp-
rustningen av den offentliga sektorn genom mer pengar till kommunerna är
också ett steg på vägen. En fullt utbyggd och väl fungerande kommunal
barnomsorg är en viktig förutsättning för att människor ska våga skaffa barn.
Den mest kraftfulla åtgärden för ett ökat barnafödande vore dock en allmän
arbetstidsförkortning. En kortare arbetsdag skulle innebära mer tid för barn
och familj och ge både män och kvinnor möjlighet att på lika villkor
kombinera barn med yrkesarbete. Det möjliggör en omfördelning av såväl
det betalda förvärvsarbetet som det obetalda hemarbetet. Det låga barna-
födandet är ett så allvarligt problem att vi genast behöver en kartläggning av
orsaker, konsekvenser och motmedel. Det behövs en stor och brett upplagd
utredning som får tillräckliga resurser för att snabbt kunna prestera resultat.

Barnomsorg

En bra och väl utbyggd barnomsorg är viktig för att ge alla
barn en stimulerande uppväxt och en förutsättning för att
småbarnsföräldrar, både män och kvinnor - skall kunna
förvärvsarbeta.

I ett samhälle där många lever med bara den ena föräldern, eller har dålig
eller ingen kontakt med äldre släktingar, innebär en försämring av den
offentliga barnomsorgen ytterligare segregering av barn efter föräldrarnas
sociala ställning. För stora grupper barn kan det vara livsavgörande hur
barnomsorgen och skolan fungerar. Om det finns vuxna där, som bryr sig om
barnet och ger bästa möjliga stöd, kan barnet kompenseras för brister hemma
(se Ds 1996:57 Barn i dag). Det råder stor samstämmighet bland forskare och
professionella som arbetar med barn om att plats i barnomsorgen är ett
viktigt stöd för utsatta barn.

Kommunernas trängda ekonomiska situation har på många platser drabbat
barnomsorgen hårt med lägre personaltäthet, färre vikarier, högre avgifter
och längre köer. Därför är de statliga tillskotten till kommunerna angelägna,
men inte tillräckliga. Ytterligare tillskott krävs i framtiden för att
verksamheten skall kunna utvecklas i positiv riktning. För Vänsterpartiet är
det en prioriterad fråga att alla barn - även barn till arbetslösa och
föräldralediga - skall få plats i den kommunala barnomsorgen. Vi vill också
bidra till en utveckling mot sänkta avgifter och på sikt en avgiftsfri
barnomsorg. Vi har utvecklat vår syn på förskola och barnomsorg i en
särskild motion.

Föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen är mycket viktig för att underlätta för
kvinnor att kombinera förvärvsarbete och barn.
Inkomstbortfallsprincipen, dvs. att ersättningen skall vara
kopplad till tidigare inkomst, är viktig att försvara mot de
borgerliga förslagen om enhetliga och låga belopp i
socialförsäkringssystemen. En utbyggd föräldraförsäkring
måste prioriteras så fort resurserna tillåter. Ett exempel är att
minimibeloppet för de föräldrar som inte kommit in i
försäkringssystemet p.g.a. arbetslöshet eller annat
fortfarande ligger kvar på 60 kronor per dag, samma nivå
som 1987, trots att det blivit avsevärt dyrare att klara ett
hushåll med småbarn. Minimibeloppet bör höjas till 100
kronor så snart som möjligt.

Det är bra att ersättningen i föräldraförsäkringen höjts till 80 % den 1
januari 1998. Men Vänsterpartiet anser att ersättningen i föräldraförsäkringen
bör återställas till där den en gång var. Den bör därför höjas till 85 % så
snart
som möjligt. På sikt är vårt mål en återgång till 90 procents ersättning i
föräldraförsäkringen.

I dag omfattar föräldraförsäkringen 15 månader. Under tre av dessa
månader består ersättningen av garantibeloppet 60 kronor per dag, under de
övriga tolv består ersättningen normalt av 80 % av tidigare inkomst.
Vänsterpartiets målsättning är 18 månaders föräldraförsäkring där alla 18
månader ersätts med 90 % av tidigare inkomst.

Stärk pappans roll - kvotera
föräldraledigheten

En politik för jämställdhet innebär inte bara att stödja
kvinnor så att de kan ta del av sådant som hittills varit mer
eller mindre förbehållet män, till exempel ekonomisk och
politisk makt. Det handlar också om att medverka till att män
tar större del av det arbete och ansvar som kvinnor i stor
utsträckning förväntats ta. Det är hög tid att gå från ord till
handling för att öka männens möjligheter att självständigt ta
ansvar för barn och hem. Ett ökat ansvarstagande från
pappornas sida borde förstås kunna ske utan "morötter", men
Vänsterpartiet anser att det är viktigt med ekonomisk
stimulans, särskilt eftersom männen oftast har högre lön än
kvinnorna och det av familjeekonomiska skäl därför kan bli
så att pappan avstår. Så fort det finns ekonomiskt utrymme
bör därför ersättningsnivån i den s.k. pappamånaden höjas
till 90 procent. Vi vill också på sikt se en ökad kvotering av
föräldraförsäkringen.

Barnbidrag

Vänsterpartiet stödjer den av regeringen föreslagna
höjningen av barnbidraget med 100 kronor per barn och
månad år 2000 och med ytterligare 100 kronor per barn och
månad år 2001. Vi motsätter oss alla förslag om att
behovspröva barnbidraget. Barnbidraget är inte avsett att
utjämna inkomstskillnader mellan olika grupper, utan att
utjämna mellan de som har barn och de som inte har barn.
Barnbidragen är en viktig del av den generella välfärden.
Vänsterpartiet vill utjämna inkomstskillnaderna mellan olika
grupper i samhället, men detta görs mest effektivt genom
bostadsbidraget och en progressiv inkomstskatt. När
barnbidragen höjs är det viktigt att höjningen kommer alla
barn till del. Med nuvarande regelsystem riskerar dock
barnen i de ekonomiskt mest utsatta familjerna att helt gå
miste om höjningen. Hos de familjer som uppbär
socialbidrag (bland annat många ensamma mammor)
kommer höjningen bara att leda till att socialbidragen sänks i
motsvarande mån. Vi vill att regeringen i kommande
budgetarbete vidtar åtgärder för att förhindra detta. Detta bör
ges regeringen till känna.

Bostadsbidrag

Bostadsbidraget utgör en viktig inkomstkälla för många
barnfamiljer och fyller därför en stor funktion när det gäller
att utjämna levnadsvillkoren i samhället. Det nyligen
avskaffade stödet för fjärde och femte barnet är dock inte
tillräckligt kompenserat med flerbarnstillägget i barnbidraget
och försvårar förutsättningarna för efterfrågan av rimlig
bostadsstandard. Dessutom bör reglerna förbättras så att
bostadsbidraget höjs för de familjer där den ene studerar. Vi
har utvecklat vår syn på bostadsbidragen i en särskild
bostadspolitisk motion.

Underhållsstöd

Vänsterpartiet ställer sig bakom grundprinciperna i det nya
underhållsstödet, men menar att det behövs förbättringar på
några punkter. Reglerna för umgängesavdrag är i dag mycket
stelbenta och behöver moderniseras. Många
umgängesföräldrar saknar möjlighet till umgängesavdrag,
trots att de ägnar mycket tid och resurser åt sina barn.
Vänsterpartiet anser också att det är oacceptabelt att föräldrar
med låg inkomst inte skall kunna träffa sina barn. Vi vill
därför att en umgängesförälder skall ha rätt till två
behovsprövade umgängesresor per månad. På denna punkt
behöver också rättssäkerheten stärkas genom att
socialtjänstlagen ändras så att avslag på ansökan om bistånd
till umgängesresor kan överklagas. Vi har utvecklat vår syn
på dessa frågor i en särskild motion om underhållsstödet.

Sex timmars arbetsdag

Som tidigare nämnts anser Vänsterpartiet att sextimmars
arbetsdag är en viktig komponent för den framtida
familjepolitiken. En kortare arbetsdag skulle innebära mer
tid för barn och familj och ge både kvinnor och män möj-
lighet att på lika villkor kombinera barn med yrkesarbete.
Det möjliggör en omfördelning av såväl det betalda
förvärvsarbetet som det obetalda hemarbetet. I en särskild
motion redogör Vänsterpartiet för sina förslag om kortare
arbetsdag.

Föräldrautbildning

I en enkät från 1995 från Socialstyrelsen framgår att nästan
alla förstföderskor deltar i föräldrautbildning vid
mödravårds- och barnavårdscentralerna. Men
föräldrautbildning och stöd är något som kan behövas under
barns hela uppväxttid. Dessutom behöver män extra stöd för
att i större utsträckning ta sin del av ansvaret för barnen.
Inom barnomsorgen och i skolan förekommer olika typer av
föräldraträffar, men oftast är det de mest engagerade och
väletablerade föräldrarna som deltar och gör sina röster
hörda. Därför är det viktigt att utveckla formerna för sådana
träffar så att alla föräldrar kan känna sig delaktiga. En viktig
målgrupp i detta sammanhang är invandrade familjer.
Vänsterpartiet anser, att föräldrar i ökad utsträckning bör ges
möjlighet till fortsatt föräldrautbildning, när mödra- och
barnavårdscentralernas ansvar upphört. Detta borde
utvecklas inom ramen för förskolan och grundskolan.

Barnvårdare

För barn som blivit sjuka och inte kan vistas i den ordinarie
barnomsorgen har det tidigare funnits god tillgång till
barnvårdare i hemmen. I samma takt som kommunerna fått
allt kärvare ekonomi har antalet barnvårdare minskat.
Införandet av en karensdag i sjukförsäkringen har medfört att
allt fler barn "tvingas" till dagis och skolan, när de i stället
borde stannat hemma. Värst utsatta är barn till
ensamföräldrar. Vänsterpartiet anser att barnvårdarsystemet
är en prioriterad uppgift och vi önskar därför en plan för
verksamhetens återuppbyggnad.

Stöd till barn i kris

Under 1997 kom drygt 10 000 allvarliga samtal från barn till
Barnens Hjälptelefon hos BRIS (Barnens Rätt i Samhället).
Under första halvåret 1998 ökade antalet samtal med 20 %,
vilket innebär att den markanta ökning som präglat 1990-
talet fortsätter. Tre av fyra samtal kom från flickor. Drygt
12 % av samtalen rörde mobbning, 10,1 % handlade om
störda relationer, 9,4 % handlade om fysisk eller psykisk
misshandel och 8,6 % handlade om sexuella övergrepp.
Antalet barn som misshandlas har ökat kraftigt under 1990-
talet. Barn som far illa, eller befinner sig i en risksituation,
måste få allt tänkbart stöd. Ökad samverkan mellan olika
myndigheter för barnens bästa måste därför vara en
prioriterad uppgift.

Varje år berörs 20 000-25 000 barn av skilsmässor. Många föräldrar
strider med varandra om vårdnaden. Utgångspunkten vid lagstiftning om
vårdnadsfrågor måste alltid vara barnens bästa och FN:s barnkonvention.
Barns rätt till båda föräldrarna måste vara en utgångspunkt, men i familjer
där det förekommer våld och övergrepp måste barns främsta rättighet vara att
skyddas från detta. Denna rättighet är dock hotad genom de ändringar i
föräldrabalken som riksdagen beslutade om i samband med propositionen om
vårdnad, boende och umgänge (1997/98:7). Förändringen innebär att det nu
blir möjligt för domstolar att döma till gemensam vårdnad mot den ena
förälderns vilja. Detta riskerar att leda till att barn tvingas till umgänge med
en förälder som utövar våld eller övergrepp. De kvinnor som hittills kunnat
skydda sina barn från fäder som begår övergrepp genom att få till stånd
enskild vårdnad har nu förlorat ett viktigt redskap. Denna kritik framförde vi
i samband med förändringen, och vi motsatte oss också förändringen.

På samma grunder motsatte vi oss också att domstolar skulle kunna tvinga
föräldrar till samarbetssamtal i de fall där det förekommit sexuella övergrepp
eller våld. Nu förväntar vi oss att regeringen noga följer utvecklingen på
området och snarast återkommer med en utvärdering av konsekvenserna av
förändringen i föräldrabalken.

En bra familjerådgivning kan bidra till att stödja familjen och reda ut
problem i samband med skilsmässa. I många fall kan också knutar och
missförstånd lösas upp och skilsmässa undvikas. Vänsterpartiet vill att en
plan upprättas för hur en utvidgad avgiftsfri familjerådgivning skall kunna
förverkligas i alla kommuner. Vänsterpartiet anser att möjligheterna att utse
kontaktperson eller ombud för barn bör utökas. Kontaktpersonens uppgift
skall vara att se till barnets bästa i krislägen, t ex vid skilsmässa.
Förordnande av kontaktperson/ombud skall kunna begäras av barnet, social-
nämnd, vårdnadsutredare eller någon barnet närstående person.

En verksamhet som skurits ned nästan till utplåning är stödet till barn till
missbrukare. Dessa barn far ofta mycket illa. Därför måste landsting och
kommuner bedriva en aktivt uppsökande verksamhet och ge särskilt stöd till
dessa barn. Alla insatser för barn i en utsatt situation måste vara avgiftsfria.

Studerande föräldrar

Studerande föräldrar har i dag en mycket svår situation.
Studiemedlens låga nivå och det faktum att studiemedel bara
betalas ut under nio månader ger signalen att
småbarnsföräldrar överhuvudtaget inte borde komma på
tanken att skaffa sig en högre utbildning. Det är uppenbart
att vuxna med försörjningsbörda har ett helt annat behov av
studiemedel än ungdomsstuderande. Dessa frågor måste få
en lösning inom ramen för ett nytt och sammanhållet
studiemedelssystem.

Flyktingfamiljer

De familjer som tvingats att fly sina länder och sökt en
fristad i Sverige utsätts för stora påfrestningar. Den långa
väntetiden på besked från invandringsmyndigheterna i
Sverige underlättar inte situationen. De enskilda
medlemmarna i flyktingfamiljer har ofta upplevt mycket
traumatiska händelser och måste därför få hjälp att bearbeta
sina upplevelser. För barnen i asylsökande familjer blir
situationen extra svår eftersom de som de normalt vänder sig
till, föräldrarna, ibland själva mår så dåligt att de har svårt att
ta sitt föräldraansvar. Barnen tvingas då ofta i stället ta
ansvaret för föräldrarna. Rapporter från anställda inom
psykiatrivården visar att både flyktingbarnen och deras
föräldrar mår mycket dåligt. Vänsterpartiet anser att
situationen för asylsökande familjer måste uppmärksammas.
Vi har i vår motion med anledning av regeringens skrivelse
1998/99:9 Migration och asylpolitik bl.a. rest frågan om
flyktingbarnens skolundervisning och asylsökandes rätt till
sjukvård.

Unga invandrade kvinnors
familjesituation

Många unga invandrade kvinnor har en svår situation, bland
annat på grund av att de ofta hamnar i en kulturkrock mellan
den egna familjens värderingar och en västerländsk syn på
kvinnor och sexualitet. Alla som arbetar med barn och
ungdomar behöver kunskaper om dessa problem. Många av
dessa unga kvinnor har svårt att hitta någon att prata med om
sina problem, bland annat för att de upplever det som ett
lojalitetsbrott att "lämna ut" den egna familjen i ett samtal
med t.ex. en skolkurator. Ofta vänder de sig istället till
kvinnor verksamma i de projekt för invandrarkvinnor som
pågår i många kommuner. Därför är det viktigt att den
sortens verksamheter bibehålls och utvecklas. Detta bör ges
regeringen till känna.

Barnkonventionen

Utvecklingen de senaste åren har präglats av en stram
finanspolitik där saneringen av den svenska ekonomin varit
en huvudfråga. Dessa besparingar har också påverkat barnen.
I flera rapporter från Socialstyrelsen och
Socialdepartementet finns exempel på hur barnen drabbats
hårt. Att Sverige verkligen tar på allvar de åtaganden för
barns rättigheter man gjort genom att ratificera FN:s
konvention om barnens rättigheter är därför mycket
angeläget. I Sverige har vi kommunalt självstyre, vilket
innebär att många beslut fattas på en lokal nivå nära de
berörda. Barnkonventionens tillämpning är därför väsentlig
på den kommunala nivån. Men det övergripande politiska
ansvaret för barnkonventionens genomförande ligger hos
staten. Staten kan aldrig frånhända sig ansvaret för
genomförandet av barnkonventionen genom att t.ex. hänvisa
till att ett visst område är ett kommunalt ansvar. Staten måste
ha styrinstrument och uppföljningssystem som säkerställer
att alla barn i landet verkligen tillförsäkras sina rättigheter i
enlighet med barnkonventionen. Vänsterpartiet anser att
statens roll i arbetet med barnkonventionen i dag är för svag
och behöver förstärkas.

Barnkommittén tog i sitt huvudbetänkande (SOU 1997:116) upp frågan om
inkorporering av barnkonventionen. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att
barnkonventionen inkorporeras i svensk lagstiftning. Detta för att göra
implementeringen effektivare än den är i dag. I vår motion 1998/99:So7 med
anledning av prop. 1997/98:182 Strategi för att förverkliga FN:s konvention
om barns rättigheter i Sverige, redovisar vi mer utförligt vår syn på
barnkonventionen och dess förverkligande.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en vidgning av familjebegreppet till att omfatta hetero-, homo-
och bisexuella,1

2. att riksdagen uppdrar åt regeringen att tillsätta en utredning om det låga
barnafödandets orsaker, konsekvenser och motmedel, 2

3. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utökad och kvoterad föräldraförsäkring, 2

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att de aviserade höjningarna av barnbidraget kommer
alla barn till del,

5. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av utökad föräldrautbildning,

6. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges i uppdrag att
upprätta en plan för återuppbyggandet av barnvårdarverksamheten,

7. att riksdagen uppdrar åt regeringen att återkomma med en utvärdering
av konsekvenserna av förändringen i föräldrabalken, 1

8. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet vid
familjerådgivningsbyråer,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att öka möjligheterna att utse kontaktperson/ombud för barn,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om unga invandrade kvinnors situation, 2

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förstärkning av det statliga ansvaret för barnkonventionen.

Stockholm den 25 oktober 1998

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Stig Eriksson (v)

Owe Hellberg (v)

Berit Jóhannesson (v)

Tanja Linderborg (v)

Maggi Mikaelsson (v)

1 Yrkandena 1 och 7 hänvisade till LU.

2 Yrkandena 2, 3 och 10 hänvisade till SfU.